Medan jag väntade på bussen tog jag några bilder av en busskur i starkt solljus med min enkla mobilkamera. Kontrasterna var hårda och det slår mig hur mycket bättre kamerorna har blivit sen jag började plåta. Men allt har en baksida. I dag behöver fotografen inte kunna något om det rent tekniska; det är bara att sikta och knäppa. Resultatet blir ofta bra.
Annat var det när jag började fotografera på allvar, i slutet av 1960-talet. Boven var ofta de stora kontrasterna i solbelysta motiv. Med svartvit film försökte man jämna ut kontrasterna med olika framkallare, olika framkallningstider, olika temperaturer på vätskorna. Och man ”pjattade”, alltså jobbade med fingrarna eller klippta pappersbitar, ofta på ett slags skaft, som man viftade med över de mörka bildpartierna under förstoringsapparaten medan man räknade sekunderna för hur länge kopieringspapperet skulle belysas. Bästa positiva färgfilmen var Kodachrome, men ASA-talet var bara 25. Den gav ypperliga resultat även i starkt solljus med hårda kontraster.
I dag är kamerorna lika mycket datorer som kameror. Moderna sensorer och processorer utför realtidsberäkningar som dramatiskt förbättrar det dynamiska omfånget. Enkelt förklarat bearbetas alltså kontrasterna och en millisekund efter att du knäppt en bild kan du mata ut den ur kameran – nästan fulländad. Jag menar att alla bilder, även de som tas i dag, kräver bildbehandling utförd av människa för att bli maximalt fulländade – rent tekniskt.
Det var lite om tekniken… Men viktigare är sinnet för en bra bild, förmågan att hitta intressanta motiv, vinklar, berättelser, känslor. Den förmågan saknar även de modernaste kamerorna helt och hållet. Dessa talanger kan bara utvecklas av fotografen själv.
alvarsamt2 