På Öland har en tragisk förlust gjort att unika miljöer försvinner för alltid, liksom ett sextiotal arter som inte klarar sig utan trädet. Öland blir sig aldrig mer likt.
Jag vågar påstå detta efter att ha läst en debattartikel i SvD. Den inleds med konstaterandet att om Gotlands almar helt dör ut drar förgängelsen med sig ett 60-tal arter (vilka nämns inte). Och inte nog med det, unika miljöer försvinner för alltid. För alltid!
Eftersom det på Gotland fortfarande finns 400 000 stora levande almar – medan almarna på Öland redan är döda – är naturligtvis Öland i detta fall en förlorare. För alltid!
De sex debattörerna manar regeringen att ge större bidrag för att man ska kunna avverka flera sjuka almar på Gotland i syfte att vinna tid för att ta fram resistenta almar och på så sätt rädda trädet för framtiden. I dag är statens bidrag för snålt; man hinner/orkar inte såga ned och destruera alla sjuka träd. Dessa blir fler och fler, medan gruppen människor som avverkar blir allt mindre. ”Det enda som kan vända trenden nu är en hårdare bekämpning”, skriver debattörerna.
När nu almen är utdöd på Öland kan man undra varför våra två kommuner inte sökte EU-bidrag för bekämpning av almsjukan. Gotland gjorde det, fick mångmiljonsummor och krigar fortfarande på, måhända mot en överlägsen fiende, men man vinner tid och kan kanske rädda almens fortsatta existens på ön – och med den ett 60-tal arter och en handfull unika miljöer.
Öland och Gotland. Två öar bara fem mil från varandra med helt olika strategier mot almsjukan. Öland gav omedelbart upp. Gotland rustade och drog ut i krig, ett krig som fortfarande pågår…
*****
Klicka här för att läsa mer om almsjukan på bloggen.
Klicka här för debattartikeln i SvD.
Sune Flisa,
chefredaktör
alvarsamt2 