Äntligen gick det att cykla igen, men viss försiktighet krävdes på några ännu isbelagda vägavsnitt! Senast jag cyklade var 4 januari. Denna Ölandsvinter blir den längsta jag har upplevt. En sådan till och jag är förlorad!
Redan 2012 fick jag höra av racercyklister att Torngårdsvägen klassades som tvättbräda. Och nu är den ännu sämre. Stora delar av det översta lagret har flytt sin kos, varför och vart vet i 17. Men borta är det och risk finns att cykeln skramlar i bitar vid högre hastigheter. Ett gott råd är att knipa samman käften så icke eventuella plomber också flyr sin kos.
Först trodde jag att de mörka partierna var fukt, men sen kände jag skakningarna. Det yttersta lagret är borta så tvättbrädan är nu ännu värre!
För en tid sen mejlade jag kommunen om en vägskada vid gamla Ytongfabriken i Grönhögen. Den kunde få cyklister att stå på näsan. Det tog bara en dag eller två innan skadan var hjälpligt åtgärdad. Och nu några veckor senare har man lagt på ytterligare material för att – förhoppningsvis – göra en slutgiltig igenfyllning till våren. Bra jobbat, kommunen!
Det ligger sannolikt i varje cyklists gener att snedda och gena så mycket det går för att tjäna tid. Och gör man det genom en större vattenpöl tillkommer en fördel: Däcken blir rengjorda. Men gör det inte vid Ytongfabriken i Grönhögen! Under vattnet lurar nämligen en stor vägskada, som bergsäkert kommer att skicka dig i gatan. Detta mindre slukhål växer år för år. Det ska bli intressant att se hur stort det måste bli innan det åtgärdas.
Visst ser det inbjudande ut att gena genom den stora vattenpölen.Men om du genar är risken stor för vurpa med svåra konsekvenser…
Sen nån vecka tillbaka har jag undvikit att hoja på cykelleden mellan Grönhögen och Södra Möckleby. Vassa törnen blandas med ofarligare växter då man slår kanterna. Men nu är leden sopad och ren som ett svabbat parkettgolv.
Här ser vi cykelleden mellan Degerhamn och Grönhögen dyka ned i skogen strax söder om Södra bruket. Visst är det vackert, men håll med om att det var vackrare innan leden byggdes, se fotot nedan, taget för drygt 11 år sen.Ljuset och mystiken var helt annorlunda här i djungeln innan cykelleden krävde trädfällningar och asfaltläggning. Min fru och jag kallade området för ”Amazonas”.
Ännu en dryg vecka in i juli är cykelleden mellan Degerhamn och Grönhögen inte kantklippt. Det tycker kulturorganet är prima. Blommorna hinner gå i frö och insektsslakten blir mindre. På sikt bör blomsterprakten öka.
Den här inspirerande och välvilliga cykelledsmålningen hittade jag vid Södra bruket. Den är fin men jag har en invändning: Bäst vore om alla fotgängare går till vänster, både på cykelleder och gator och vägar. Då har den gående full koll på mötande trafik. Dessvärre går de flesta på fel sida, på höger sida. Men en fotgängare är inget fordon, så högertrafik gäller inte. Många bryr sig inte om sidvalet. En tidigare kommentator svarade att han ”går på vilken sida han vill”. Jag svarade: ”Kör du även bil på vilken sida du vill?” Inget svar. ;)
Nio kilometer spikrak cykelled från Torngård till Skärlöv. Hur kul blir den på en skala? Kulturorganet konstaterar dock att beläggningen – där den är fuktig – känns behaglig att hoja på. Där den är torr känns underlaget ”en aning mosigt”. Vissa partier är redan ”tvättbräda” efter minimalt regn.Vi har inte tidigare sett denna typ av färist. De tvärgående rören är av ganska grov kaliber och den runda formen lär ge mjuk övercykling. Infartsfäristen till Fyrplatsen är värre med spetsiga järn upp mot däcken.Vi måste inom kort titta noggrannare på dessa fästjärn och kolla hur långt ett cykelhjul sjunker ned mellan de tvärgående rören. Kan de vassa bultarna skada ett däck? Ju mindre diameter däcket har, desto längre ned mellan rören sjunker det. Säkrast är att cykla mellan förbanden.
När snön faller på cykelleden på södra Öland får den ligga kvar tills den smälter bort. Jag har aldrig sett någon röja den.Så här ser det ut nedanför Albrunna, att jämföra med hur min sons cykelbana i Åbo sköts. Han cyklar dagligen de två milen från glesbygd till stadskärna på underbar cykelled. Hur mycket det än snöar är cykelleden röjd och sandad senast klockan 07. Han brukar säga att Finland i dag är ungefär som Sverige var 1980, alltså den tid då i stort sett allt fungerade bättre än i dag.
Det var en gång en väg. Vägen hette 136 och låg nånstans i ett konstigt land. Över väg 136 föll så ett träd. Trädet blev liggande tvärs över vägen och hindrade all trafik. Ingen kom fram. Bilister i långa köer svor och tutade. Hur lång tid skulle det ta innan man fick bort trädet?
Vem ”man” var visste ingen. Man kunde vara en snubbe på Trafikverket eller en tjänsteman på Mörbylånga kommun. Hur det nu var blev trädet liggande utan att nån kom för att såga sönder det och forsla bort det. Frågan om vem ”man” och ”nån” var växte sig allt starkare. Varför kommer man inte hit och röjer bort eländet? Varför dyker inte nån upp och fixar problemet?
Köerna blev flera kilometer långa och så täta att det inte gick att vända. Den bilist som satt fast skulle nu få sitta där – hur länge visste ingen. Så skulle det bli och ingen visste något om framtiden. Men alla trodde att ”man” eller ”nån” snart skulle dyka upp med motorsåg och lastbil med kran. Men ingen kom. Ingen!
En av de köande dog under den kalla natten. Två andra blev medvetslösa i blodsockerfall och många svimmade då och då i allt tätare intervaller. Det blev dag tre och fyra advokater i bilkön började skriva en inlaga till regeringen och en ledarsida till en större dagstidning. De menade att det bara fanns ett ord för situationen: Skandal. Men ingen kunde posta brevet så ingen ”man” eller ”nån” fick veta vad advokaterna och alla andra inlåsta bilister tyckte och tänkte.
Dag två var köerna fyra kilometer långa söderut. Norrut mätte de 18 kilometer och en matematiker hade räknat ut att i de båda köerna satt 4 000 bilar ock lika många bilister fast. Med passagerare uppskattades de inlåsta personerna till 8 500. Åtta av dem hade dött dag två och dödstalen beräknades öka dramatiskt om ingenting hände. Men ingenting hände. Det kom ingen ”man” eller ”nån”. Och kön bara växte åt båda hållen.
Dag fem hade ytterligare 34 människor dött och de svårt sjuka beräknades till mellan 800 och 900. Många bilister ringde dagarna i ända till kommunen, Trafikverket, sjukvården, Räddningskåren, polisen, civilförsvaret men alla svarade att de inte ville komma eller inte hade tid eller hade annat att göra.
En av de flitigast ringande advokaterna fick dag sex tag på statsministern i landet som trädet hade fallit i. Advokaten förklarade allt om katastrofen, men statsministern förstod inte alls advokatens ilska eller de övriga bilisternas vrede och frustration. Statsministern förklarade helt lugnt rådande läge:
– Som ni säkert vet infördes för några månader sen en ny lag som säger att bilvägar och cykelleder ska behandlas likvärdigt. Bilister och cyklister är lika mycket värda; bilister kan inte längre kalla sig viktigare än cyklister. Vägar och cykelleder ska skötas lika bra. Det kallar vi äkta demokrati. Eller vad säger advokaten om det?
Advokaten kunde inte annat än att hålla med och säga att det var en bra lag, eftersom han var en hårt jobbande fritidspolitiker med jämställdhets- och demokratifrågor som viktigaste slagord.
Dag sju kom en ”man” och en ”nån” och sågade trädet i bitar. ”Man” och ”nån” kranade upp bitarna på en stor lastbil och körde iväg materialet till närmsta kraftvärmeverk. Denna dag hade 73 människor dött av hunger och vätskebrist och 389 kördes i ilfart till akutsjukhus. 863 bilister blev av med jobbet på grund av oanmäld frånvaro, 843 körde aldrig mer bil och för de resterande 12 854 människorna blev det omkullblåsta trädet en evig påminnelse om hur viktigt det är att behandla alla lika i en fullvärdig demokrati.
Kulturorganet roar sig ofta med att visa skillnaderna i bemötandet av cyklister, respektive bilister. Vi anser att bilismen betraktas som helig och att cyklisterna behandlas styvmoderligt, mycket beroende på att cykelkulturen i vårt land är rudimentär.
Trädet ovan har nu legat över cykelleden i en vecka. Lek med tanken att det fallit över 136:an – 20 meter ovanför – och spärrat den. Hur lång tid skulle det då ta innan det var kapat och bortforslat?
Efter smärtsamma fysiska och mentala skador efter cykling på väg 925 ser sig nu kulturorganet tvunget att fråga ansvariga om vad man håller på med. Vi hoppas att inom kort kunna publicera svaret på nedanstående snigelpostbrev.
Ponera att en vägskrapa föser ut material på vägen som får bildäck att explodera. Tänk dig att sju bilar står punkterade nu på morgonen utmed 136:an mellan Grönhögen och Degerhamn. En av dem har gått i diket med våldsam kraft och föraren omkom. Vi skådar krigsrubrikerna, i Ölandsbladet, i Barometern, i SR, i SVT, i TV4, i SvD, i DN, i Aftonbladet, i Expressen:
Dåligt vägunderhåll tog 23-årings liv
Lyckligtvis är detta bara ett påhittat typexempel som jag använder för att visa hur dåligt cykellederna sköts på södra Öland. Om bilvägarna sköttes lika uselt skulle rubriken snart kunna bli verklighet.
Jag har gjort jämförelsen tidigare, men ansvariga fortsätter att klippa taggväxter utmed cykelleden – och låta det taggiga riset ligga kvar! Hur tänker man? Vill man få folk att sluta cykla på leden och hoja på vägen i stället – den som sköts som en liten baby? Eller vill man att cyklisterna helt upphör med sitt flåshurtiga trampande och tar bilen i stället?Taggarna på det kvarlämnade klippet är mellan några millimeter och fem centimeter långa och går igenom vilket däck som helst. Tanken att göra Öland till ett cykelparadis bleknar allt mer. Sommartid täcks leden bitvis av tjocka lager barr eller taggmaterial. Vintertid ligger snön tung. Ett tips är att lära av exempelvis Lidingö, den inte ens en mil långa ön som har 26 mil cykelleder – utan kvarliggande taggris. Där hålls lederna i toppskick året om, även vintertid. Mer om det i ett kommande inlägg…
Kulturorganet har länge fajtats för att minska slagningen av växtligheten utmed cykellederna. Vi tycks ha fått gehör för vår önskan, ty så här vacker är nu leden på många ställen mellan Degerhamn och Grönhögen. Här njuter vi blått nedom Albrunna.
Cykellederna och vägarna är ormarnas värsta fiender så här i början av sommaren. Ormarna solar sig på den varma asfalten, ofta en aning ihopringlade men ibland raka som streck. I går fick jag hjälpa tre huggormar och en ormslå av vägen.
Var alltså uppmärksam på att ”en pinne på leden eller vägen inte alltid är en pinne”.
I går slog vårkänslorna till. Mina tomater har börjat växa, och det fanns hopp om sol i väderleksrapporterna. Jag räknade med att nu börja cykla i shorts och t-tröja. I stället höll morgonens rullgardinsuppdragning på att bidra till en hjärtattack. Snö! Får det gå till så här?
Fy fan för denna kyla!
Efter en timmes chockbehandling i sängen hade tempen orkat upp över nollan och snuddade + 2. Jag gav mig ut klädd i tre tröjor, en vindjacka, en vinterjacka med teddyfoder och över hela denna ekiperingsbutik en skoteroverall. Plus vintermössa. Trots det åt sig kylan långsamt in genom klädlagren. Snart frös jag. Målet var fyren. När jag kom dit hade kroppstemperaturen sjunkit till under 30 grader. Jag spottade is och hade svårt att röra mig; lederna var sönderfrusna. Isbitar klirrade vid varje steg.
Då såg jag den inbjudande skylten, en uppenbarelse, en livlina, ett öländskt halmstrå för den drunknande att greppa. Jag kände hopp om överlevnad:
Här inne kan du äta din matsäck eller värma dig en stund.
Men livet är fullt av falska lockrop och bedrägliga dimridåer. Det var ännu kyligare inne i värmestugan! Elementet var dött, kallare än kolsyreis. Det finns inget kallare på denna jord än värmestugor med avstängda värmeelement!
Nu tog det hus i helvete. Jag blev förbannad. Kastade mig upp på hojen, trampade på värre än Fåglumbröderna, fick bromsa då och då när farten begränsades till 80. Fartvindens friktion mot hud och kläder fick temperaturen att stiga. Det luktade bränt. Det började glöda i handskarna, kraftig rök slog ut ur fickorna och häftiga flammor fladdrade runt tramporna. Väl hemma hade jag hög feber, säkert över 50 grader. Svetten porlade som vårbäckar och jag var millimeter från värmeslag. Jag fick kasta av mig skoteroverallen och lägga mig i frysboxen för att återuppstå.
I Valencia blev min cykel stulen. Den var låst med bara ett kedjelås. När jag senare såg denna tvåhjuling, den mest skamfilade jag sett på länge, förstod jag att man måste ligga i för att få behålla sin hoj i denna stad. Denna skrotcykel är fastlåst med två kedjor och två vajerlås. Kedjorna är låsta med inte mindre än tre hänglås av kraftigare modell. Cykelns ägare måtte vara smart. Han har fått behålla sin hoj, sannolikt i decennium efter decennium. Ingen tjuv ger sig på ett så fastlåst objekt, som inte skulle gå att sälja på Blocket för 50 spänn.
Svenska cykelbanor är så dåliga att de är farliga. För att inte klassas som ett u-land för cyklister behövs en radikal uppgradering till europeisk standard, skriver företrädare för flera cykelorganisationer i en debattartikel i gårdagens Expressen.
”I Sverige är cykelbanor smala, de har samma färg som bilvägen, de slutar tvärt in i en bilväg, du kan få en öppnad dörr på dig när du cyklar förbi en parkerad bil, det kan dyka upp en stolpe mitt i.”
Av detta kan förstår man att ingen av debattskribenterna har cyklat i Valencia. Här är banorna inne i stan bara dryga metern breda. De är belagda med kakel som ibland ligger löst, ibland saknas helt. Plötsliga, osynliga korsningar är legio och trafikintensiteten är obeskrivligt hög. Här kan du möta 50 flamsiga holländskor i rad på hyrcyklar som de inte behärskar. Här kan du möta dårar på racercyklister som gasar på i 50 kilometer i timmen. Här kan du möta inlinesåkare som tar hela cykelledsbredden i anspråk. Här kan du möta fyraåringar som vinglar fram utan att veta var de är. Här kan du bli omkörd av vinglande airwheels. Här kan du bli omkörd av elskoterförare med vansinne i blick och här kan du långa sträckor riskera dooring, alltså att cykla in i en plötsligt öppnad bildörr.
Utanför Valencia är däremot cykelbanorna ofta underbara, släta som salsgolv och ibland många många meter breda.
Vi lever i olika världar. I Valencia kan du möta många hundra – kanske tusen – cyklister på bara en mils cykling. På Öland möter jag sällan mer än en per mil, ibland inte en enda på en femmilatur.
Underbar cykelled utanför Valencia, drygt sex meter bred och slät som en babykind. Inne i stan är dock lederna betydligt smalare – och många gånger livsfarliga.
Inte heller i dag måndag gick det att få tag i ansvarig för kommunens klippningar utmed cykellederna. Han är på semester till 18 september. Inte heller hans chef svarar eller lämnar meddelande på telefon. Dock, kulturorganets eftersökningar fortsätter – med ökad intensitet…
Nix, det blev ingen kontakt med kommunen i fredags. Frågorna till klippansvarige får vänta till måndag. Det är senaste budet från Mörbylånga kommun. En av många frågor blir naturligtvis varför man klipper utmed cykellederna – och låter det insprutade klippet – inklusive taggväxter – ligga kvar på leden.
En sån här taggig gren punkade min cykel under förra årets höstklippning av cykelleden. Varning alltså, se upp. Såna här däcksprängare ligger kvar länge på leden… Vad säger ansvarig om det? Vad säger han om man gjorde likadant för biltrafiken? Det blev kanske uppslag i kvällspressen och inslag i lokalradion… Men cyklister är det kanske inte så noga med…
En helt annan typ av cykelled ser vi här på Bornholm. Leden smälter på ett naturligt sätt in i naturen. Bilden togs 25 augusti 2018.
Ovan ser du cykelleden mellan Löt och Solberga. Där har kantvegetationen fått växa fritt. Ingen klippning. Här finns visserligen inga sköna blommor att vila ögonen på, men är det nån som stör sig på hur det ser ut? Vem kan påstå att kantväxtligheten stör cyklister, eller på annat sätt är en fara för mänskligt liv? Att den bara några år gamla leden är av synnerligen dålig kvalitet och växter därför tar sig upp genom den spelar i sammanhanget ingen roll.
Utrotningen är fullbordad. Gräsklippningsmaffian har legat i. Alla vildblommor utmed cykelleden mellan Södra Möckleby och Grönhögen är avklippta, mosade, utplånade. Det är bara att säga grattis till denna utrotningsstyrka med sina dödsbringande maskiner.
Varför överhuvudtaget klippa sidorna av en cykelled? Varför klippa i augusti då de blommor vi ser utmed cykellederna i stort sett är de enda som finns utanför alvaret? Om man nu lik förbaskat inte kan leva utan att klippa, varför kan man då inte klippa senare på året, då blommorna blommat ut och fröbildningen är fullbordad? På Öland är det ”klippväder” långt in i november.
Kulturorganet ska nu fråga ansvariga om ”tankar och regler” för denna totalitära skändning av blommor, insekter och mikroliv. Vi planerar nu att engagera våra 19 jurister för att inom kort vända oss till Överklippningsdomstolen i Haag för en stämningsansökan med följande rättsprocess. Vi återkommer i frågan…
Inte en vildblomma kvar utmed den vackra cykelleden! Gräsklippningsmaffian vill ha golfbaneliknande sidor till leden. Inte en enda blomjävel får finnas kvar!
Se såna vidrigt fula blomster utmed cykelvägen! Så osmakliga, så motbjudande, så hemska. Bort med dyngan! Full gas på klippmaskinen!
Dessa blå vidrigheter har länge nog förstört ordning-och-reda-upplevelsen på cykelleden. Taggiga är de också. Nu är de äntligen dödade!
Vita, intetsägande och fula! Det är en skam att de överhuvudtaget får leva. Men som sagt, i dag är de dödade och det ska vi fira!
Gräsklippningsmaffian har nu utrotat även dessa anskrämliga så kallade ”blommor” utan charm, utan rätt att existera.
Finns mer motbjudande syner än dessa äckliga gulingar? Svaret är nej. Lyckligtvis finns de inte längre. De är förpassade till dödsriket – och ska där förbli!
Nån vecka in i juni gjorde jag en kort men intensiv cykeltur i Skåne…
Den vackra leden mellan Brantevik och Simrishamn.
Branteviks hamn.
Det krävdes drygt 4 års arbete för att få Hoppet i detta bländande skick.
Klassisk keramik när den är som bäst. ”Snabbt gjord, strunt i detaljerna, pryd inte utan låt leran berätta”.
Råkulle vandrarhem i Brantinge.
Sjumeters sittmöbel i Branteviks hamn. Här fanns också enkla bänkar av räls, plåt, trä (ett tips till Svenska kyrkan).
Hoppet av Brantevik sjösattes sommaren 2000. Hon mäter 22 x 4,6 meter och har ett djupgående på 2,2 meter. 14 kojplatser. Segelytan är 150 kvadratmeter och hon har en motor på 250 hästkrafter.
Våldsamma blomsterexplosioner utmed cykelleden norr om Simrishamn. Men här fanns nästan inga insekter…
Tobisviken, liten playa norr om Simrishamn.
Tobisviken.
Vi tror väl det man påstår i Brantevik?
Kameran i iPhone imponerar. Här fixar den ett motiv som många standardsmällor går bet på: Teckning i både mörka och ljusa partier i ett högkonstrastmotiv.
alvarsamt2 