Förord
Hur var tillvaron för grabbar runt tio år på Lidingö i slutet av 1950-talet? Sannolikt som på de flesta andra ställen. Livet bjöd på allt mellan euforisk glädje och djupaste sorg. För mina polare och mig dominerade idrotten dagarna i Negerbyn i Högberga. Våra friidrottsidoler hette Dan Waern, Stig ”Stickan” Pettersson, Erik ”Myggan” Uddebom och Birger Asplund. Men 1959 förbleknade dessa då Ingemar Johansson blev världsmästare i tungviktsboxning. Överallt svävade Ingos ande. Alla som var med minns säkert denna tid med Ingofeber. Tidningarna skrev spaltmil om Ingo och hans flickvän Birgit. Unga i dag vet knappt vem han var. I textbagatellen nedan ger jag min bild av det som hände i min lilla by – så gott jag minns…
Ingo vann – och vi drog på oss handskarna
Denna vår hade vi haft många motgångar. Johns pappa Ulf hade hittats död i sängen med en flaska bredvid sig. John berättade att farsan var blå i ansiktet och att hela han var nerspydd.
– Det var ingen rolig syn, sa John.
Torsten hade blivit påkörd av en Simca när han cyklade. En bruten arm krävde ett helt dygn på akuten. Nu gick han med högerkardan i nåt som kallades minfälla. Bara fingertopparna stack ut ur ett gipspaket, så hårt och tungt att man kunde slå ihjäl en älg med det.
– Fingrarna var blå, lika blå som min farsa var i ansiktet, sa John.
Vår framtid såg alltså dyster ut. Värst var att vi förlorade fotbollsmatchen mot packet på andra sidan vägen. Det hade aldrig tidigare hänt, och vi tog det som ett dåligt tecken inför framtiden.
– Nästa gång måste vi krossa dom, sa Per och alla höll med.
Klubben hade möte på kvällen och Morgan utsågs till ny tränare, eftersom Torsten gick med kardan i gips och hade svårt att kuta. Han hade till och med svårt att pinka eftersom han var högerhänt och just högersläggan var lagd i träda. Per väckte en del uppmärksamhet under mötet genom att fråga om Johns farsa skulle grävas ner eller brännas upp. John visste inte, men sa att han nog skulle brännas upp först och grävas ner sen. Mötet avslutades med att alla höll med Conrads förslag att årsavgiften skulle hållas oförändrad, en krona. Den skulle tas upp vid nästa möte. Klubbkassan skulle då fyllas på med fjorton riksdaler.
– Nu tar vi en tyst minut för Johns farsa, sa Leif. Och alla reste sig.
Det hade nu gått två månader sen Ingemar Johansson knockade Floyd Patterson den 26 juni 1959 på Yankee Stadium i New York och klubben hade utökats med en boxningssektion. Till ordförande valde vi Morgan, som på ett mirakulöst sätt lyckades få sin snåla farsa att lägga en hel tia i potten för inköp av två par begagnade boxhandskar. Alla i klubben gick nu på sina farsor, och alla körde vi med samma argument: ”Morgans farsa la tio spänn direkt”, en utpressningsmetod som fungerade perfekt. På bara några dar hade nybildade boxningssektionen 141 spänn för att handla sandsäck, päronboll och boxningsskor, medan resten av klubben bara hade sju som skulle räcka till tävlingsorganisation, inköp av stoppur och spikskor till friidrottssektionen, medaljer, pokaler, kamfer, en årsprenumeration av Idrottsbladet och prispengar till segrarna i kommande fotbolls- och friidrottstävlingar. Vi kallade till möte där vår kassör Thomas förklarade att han inte visste hur han skulle lösa dom ekonomiska knutarna.
– Men jag hörde farsan dilla nåt om dubbel bokföring, och jag tror att vi måste införa sån, sa han. Ingen svarade, men alla nickade och så fick det bli. Negerbypojkarna införde alltså dubbel bokföring, sannolikt som första idrottsklubb i landet.
– Från och med nu kör vi alltså dubbel bokföring. Den ska ge oss dubbelt så många kronor som den enkla vi hade tidigare, sa Thomas och såg stolt ut. Därför måste vi anställa två revisorer på nästa möte. Alla nickade bifall. Och Leif la ut texten:
– Det går nog lätt som en plätt. Farsan sa häromdan att revisorer växer på trän. Och ger vi dom gratisbiljetter till våra fajter är saken biff.
Mötet avslutades med att vi satte upp tidningen SE:s omslag på väggen. Vi hade ramat in det själva, genom att slakta en dötrist tavla av Morgans farmors mamma, målad 1867. SE:s extranummer skildrade hela matchen Ingo-Floyd, slag för slag. Ingemar står till slut med uppsträckta armar efter den förkrossande segern. Det var det vackraste tidningsomslag vi någonsin hade sett.
Leifs rika farsa hade en 40-fots lyxkryssare i Breviks hamn. Vi smög ombord på Sickan en kväll och kapade så många meter av den grövsta trossen vi orkade bära hem. Sickan var döpt efter nån filmis som hette Carlsson i efternamn. Men hon stod lågt i kurs i vår klubb. Det gick tio Sickanfilmisar på en Elvisfilmis på Negerbybörsen. Dagen därpå var ringen färdig och samma eftermiddag ljöd gong-gongen för premiärmatchen. Leif mötte Per-Erik. Redan i första ronden fick Per-Erik in en rak höger på Leif, som gick ner på knä. När han lyfte på huvet såg vi att blodet rann som faluröfärg från snoken. Domaren bröt matchen, och Leif fick plåstras om i sin ringhörna. Han var sur på domaren och menade att han lätt hade vunnit om han bara fått fortsätta. Morgan passade på att torka av Leifs nylle med en vit handduk, som blev allt rödare ju längre denna rörande omsorg varade. När färgerna rött och vitt hade fördelats ungefär lika över handduken var Morgan nöjd.
– Tillåt mej presentera vår klubbflagga, sa han. Den ska vi hissa inför varje match.
Håkan letade reda på en piasava. Han fäste flaggan vid skaftet med några häftstift och trampade bort borsten. Snart vajade flaggan mitt i ringen omgiven av en skock beundrande pugilister.
– Den är vacker, sa Leif.
– Men fan vicken propp du åkte på, sa Morgan.
– Här kommer mycket blod att rinna i framtiden, sa Håkan.
– Jag skulle ha vunnit om inte domarn brutit matchen, kontrade Leif.
Därpå firades klubbflaggan och låstes in i klubbens kassaskåp, donerat av Conrads farsa. I det förvarades en burk liniment, två simborgarmärken, en egentillverkad medalj av målad papp, några specialtidningar om boxning och ett foto av Ingemar Johansson med hans autograf och hälsning till mig. Fotot var enligt kassör Thomas värt minst en miljon spänn. Den första boxningsturneringen blev alltså kort. Men nya matcher väntade, och alla kände intuitivt att fajterna mot packet på andra sidan vägen skulle bli dom bästa.
– Då ska vi krossa dom! väste Leif och såg ut att mena det.
Sent på kvällen samma dag monterade Leifs farsa ner ringen. Repet skulle omedelbart tillbaka till Sickan, och Leif fick därpå en utskällning som – enligt Håkan – gjorde honom vitare än snö i fejset.
– Först åker vi på däng i fotboll av idioterna på andra sidan vägen. Sen torskar man på en jädrans höger så man är nära döden på grund av blodförlust, sen bryter domarn matchen och sen förstör ens egen farsa hela framtiden för landets bästa boxningsklubb. Jag skiter i det här nu. Nu rymmer jag!
Dagen därpå kallade klubben till blixtinsatt extramöte, den här gången hemma hos Thomas. Alla utom Leif var ombedda per utdelade lappar att ”skyndsamt infinna sig på grund av akuta rymningsplaner”. Det var alltså för Leifs skull vi höll mötet. Nu skulle vi formulera Leifs avskedsbrev till föräldrarna. Det skulle bli en läsning dom aldrig skulle glömma. Det blev ett mycket bra brev. Det klubbades enhälligt:
Ni tycks inte fatta nånting. Därför åker jag bort med ett fartyg. Till Afrika. Det är ingen idé att leta efter mig. Jag har bytt namn och kommer aldrig mer hem. Bara så ni vet. Glöm aldrig vad ni gjorde med boxningsringen. Ingmar Johansson skulle skämmas för er skull, om han bara visste. Vi kommer aldrig mer att ses. Tänk på det! Aldrig!
Negerbyn 1959-10-04
Sverige
Jorden
Leif
Det var Håkan som förde pennan.
– Jag skriver med röpenna, sa han. För nu är det blodigt allvar. Det här kommer dom aldrig att glömma. Och dom kan ingenting göra. Leif har bytt namn och inte ens vi vet vilken båt han tänker ta.
– Jag tycker han ska ta Savanna, sa Thomas. Den är absolut snyggast. Helt vit med bara en grön rand vid vattenlinjen. En helflott skuta! Jag såg henne vid Käppalabadet på väg in mot stan häromdan. Hon doftade kaffe.
– Vi föreslår den skutan men inte ett ord till nån! sa Håkan och betraktade brevet. Kanske ska Leif skriva under med sitt eget blod… Vad säger ni, grabbar?
Alla tyckte det och beslut klubbades om ”nödvändig underskrift med eget blod”.
– Bara han inte dör i blodförgiftning, sa Putte.
Leif skrev verkligen under brevet med sitt eget blod. Han dog inte i blodförgiftning. Vi fick picka honom tre gånger i fingertoppen med en synål innan bläcket räckte till hela namnet. Han rymde inte heller med Savanna. Den ärevördiga boxningssektionen självdog över en natt då Ingemar Johansson förlorade mot Floyd Patterson den 20 juni 1960 på Polo Grounds i New York.
– Livet har förlorat sin mening, sa Thomas då han mötte Morgan på väg till Torstens 11-årskalas.
– Jag håller med, sa Morgan. Men i morrn är det match mot packet på andra sidan vägen. Då ska vi krossa dom!
alvarsamt2 