När kameran inte klarar jobbet får du tänka till. Dessa roliga skyltar mitt emot slottet i Kalmar sitter alldeles för högt upp för att kunna plåtas på ett bra sätt med en enkel smartphone. Gick jag för nära blev skyltarna alltför förvrängda, och ju längre bort jag gick desto mindre blev de på bilden. Vad göra?
Ett sätt är att göra som jag gjorde:
Försöka få olika – och överraskande – bakgrunder för att skapa omväxling.
Skapa en kraftig överexponering och stenhårda kontraster. Detta kräver separat bildbehanling av skyltarna i bildbehandlingsprogram. Endast skyltarna ska vara något så när rätt exponerade.
Lägga på kraftig vinjettering för att dramatisera bilderna.
Mörbylånga och Kalmar kommuner har ingått ett unikt samarbete inom bygg- och anläggningsbranschen. Efter att det gamla vattentornet i Kalmar börjat tappa ytskikt och stuckatur måste något göras – av säkerhetsskäl. Planen är att plocka av tornet de lösa delarna av dess ytskikt och forsla dem till Mörbylånga där det ska förses med tusentals så kallade ”grabbers”, ett slags spikformade och hullingförsedda armeringsjärn som ska fästa stuckaturen vid väggen. Denna teknik har man lärt under restaureringsarbetet med det så kallade Läppstiftet på Varvsholmen. Där lossnade kakelplattor i sån omfattning av huset började läcka. Om det jobbet blir en framgång är ännu så länge osäkert. Enligt flera experter talar allt mer för en rivning.
Med det gamla vattentornet ska det dock gå bättre då tegelmaterialet – bränt i slutet av 1800-talet – är mycket starkare än den typ av kakel som klär Läppstiftet.
– Men nu är det bråttom, säger överingenjör Börje Falk vid Kalmar Stenfasad AB, en av sju entreprenörer i det kommunala samarbetet. Tegelstenar och stuckatur som ramlar ned från 65 meters höjd kan bli rena dödsfällan. I går föll en hel så kallad ”tvist” (två korsformade sammanmurade tegelstenar) ned på Larmgatan från drygt 40 meters höjd och träffade bakdelen av en förbipasserande personbil. Bilen fick bärgas från platsen men lyckligtvis orsakade tillbudet inga personskador.
Exempel på nedfallen stuckatur. Man tog utsmyckningen på allvar förr i tiden. Denna dekoration sitter högt upp på vattentornet, strax under ”midjan”, nästan omöjlig att se från gatuplanet. Foto: Didrik Kullberg, Fastighetskontoret.
Yta efter att löst tegel plockats bort på vattentornets vägg åt öster. Vi ser stora sammanmurade kalkstenar. Kvaliteten på både stenarna och murningarna är av högsta kvalitet. Det är påmurningen av de täckande tegelstenarna som är den svaga punkten i bygget. Foto: Didrik Kullberg, Fastighetskontoret.
Basarna på de korta pelare som lyfter den så kallade ”takringen” nästan högst upp i det gamla vattentornet. Foto: Didrik Kullberg, Fastighetskontoret.
– Så här kan det inte få fortsätta, säger Börje Falk och greppar styrkontrollen till den 84 meter höga specialkran som dygnet runt forslar tegel och stuckatur från tornet ned till väntande lastbilar. Dessa körs till Risinge på södra Öland där Mörbylånga kommun nu uppför en arbetshall med måtten 90 x 50 x 14 meter. I hallen ska senare monteras ett bord som är en exakt dataprocesstyrd avgjutning av vattentornet. Bordet rymmer den så kallade ”abassen”, som kan beskrivas som en ”datorproducerad gjutform” av vattentornet. Den läggs i en vagga av trä. Materialet i abassen är mjukgjord kevlar förstärkt med ripsticks, ett slags självfästande aluminiumstrips som används inom rymd- och raketindustrin. I den enorma formen placeras nedfallet material och binds samman med ett plastbaserat murbruk av epoxikaraktär. När allt material är fixerat och fastmurat forslas hela abassen tillbaka till vattentornet där den fixeras med grabbers och muras fast med samma slags bruk. Passformen blir på så sätt extremt exakt.
Det är ett imponerande bygge som växer upp i Risinge på södra Öland. I denna hall med måtten 90 x 50 x 14 meter ska abassen läggas horisontellt i en stor vagga. Ett 20-tal personer har här jobb hela våren och sommaren.
– Vi har jobbat fram metoden genom ett givande samarbete med AI-roboten ”New-X” i Nevada, USA, berättar dataingenjör Lena Wallin som har det yttersta ansvaret för arbetet. AI-roboten har matat in 49 643 parametrar om allt från exempelvis en normalstor tegelstens form och vikt till solens uppvärmande påverkan på tornets byggmaterial i olika vinklar. Denna påverkan skiftar för var dag som går, liksom höjdens betydelse för tornets små rörelser i starkare vindar. I toppen vajar tornet 44 centimeter i sidled vid vindar om 20 meter per sekund. Alla dessa data måste matas in för tillverkningen av abassen. Felmarginalerna får aldrig överskrida 0,8 millimeter per kvadratmeter yta.
– AI-roboten har till och med lagt in en parameter för den 84 meter höga kranens magnetiska inverkan på tornet, fastän denna påverkan är minimal då kranen står hela 38 meter från tornet, berättar Lena Wallin.
Ann Willsund är kommunchef i Mörbylånga kommun. Hon är glad över det inledda samarbetet med Kalmar kommun.
– Bygget av hallen i Risinge sysselsätter ett 20-tal man hela våren och sommaren och senare skapas andra jobb under fixeringen av det nedfallna materialet samt under monteringen av den färdiga abassen på tornet, säger hon för dagen iklädd blåställ och vit hjälm med texten ”Med Mörbylånga mot framtiden”.
Kommunalrådet Matilda Wärenfalk i Mörbylånga kommun skiner som solen då kulturorganet kommer på besök ute vid hallen i Risinge. Hon är klädd i röd overall med centrerade gröna strips, påsydda av kommunens miljöpartister. Hennes svarta skyddshjälm är dekorerad med ett en-face-porträtt av Anna-Kajsa Arnesson.
– Ja, vem kunde tro det här för ett halvår sen när dom första rapporterna kom om nedfallande stuckatur från vattentornet. Det är tack vår tekniske chef Johan Bringås som det här tvåkommunsjobbet blivit verklighet, säger hon. Han var med om att ta fram metoden under sin tid som byggchef för det enorma Berliner Motorstadion 2019. I det projektet byggdes samtliga chikaner i abasser som sen murades fast med grabbers i backen, berättar Matilda Wärenfalk.
Arbetet med vattentornet får stora ekonomiska effekter för Mörbylånga kommun. Kommunalrådet Matilda Wärenfalk igen:
– Eftersom Kalmar får 90 men vi 100 procent av kostnaderna täckta med EU-medel går Mörbylånga ut som klar vinnare ur detta unika tvillingprojekt. Totalsumman är beräknad till 458 miljoner kronor. Av dessa pengar går hälften till Kalmar kommun, 229 miljoner minus tio procent, alltså 206 miljoner. Men Mörbylånga kommun får hälften utan några som helst avdrag, alltså 229 miljoner friska kronor att lägga in i budgeten. Vi räknar därför med att kunna sänka skatten nästa år med mellan 12 och 15 procent. Vi får då Sveriges absolut lägsta kommunalskatt! avslutar Matilda Wärenfalk på väg mot högmässan i Kalmar Storkyrka där även kommunalrådet Johan Persson möter upp för långbön om en bättre värld och mera kulor till kommunen att sätta sprätt på.
Enligt SCB skulle därmed Mörbylånga kommun verkligen få den lägsta kommunalskatten av landets alla kommuner, något även utländska medier redan har uppmärksammat. ”Att denna kommunala solskenshistoria emanerar från ett gammalt söndervittrande vattentorn i en grannkommun visar oss på ett påtagligt och rättframt sätt verklighetens oförutsägbara utveckling. Kan vi med hjälp av Artificiell Intelligens styra dessa slumpmässiga händelser mot en mer strukturerad utvecklingsprocess har människan åter skapat industriell utvecklingshistoria av samma storleksordning som uppfinnandet av tryckpressen eller landningen på månen”, skriver professorn i nationalekonomi Robert Röhte i den norska utgåvan av Dagens Industri.
Kulturorganet bevakar naturligtvis utvecklingen och redan nästa vecka publicerar vi ett stort reportage från dels toppen av vattentornet i Kalmar, dels från den enorma monteringshallens framväxt i Risinge.
Dagligen slås jag av hur trist och färglöst vi bygger i Sverige. Låda på låda i grått, lite brunt, som modigast lite blekblått. Spänst saknas, ingenting väcker min nyfikenhet. Blott Sverige svenska trista kåkar har. Varför? Varför är vi så rädda, så försiktiga? Se här hur man får till det i Antwerpen. Eller här i Amsterdam. Visst blir man glad, visst visar arkitekturen att invånarna här lever, att de tänker, att de bryr sig, att de tycker.
Politikerna borde inse att arkitekturen påverkar människan på olika sätt. Till och med brottsligheten sjunker i vackra bostadsområden. Jag trodde vi alla var överens om att miljonprogrammets tid var över för länge sen. Men när jag ser vad som växer upp inser jag att så icke är fallet. Därför: Tänk nytt. Tänk om. Tänk modigt!
Låda på låda på låda. Här ser vi ”villor”, hyreshusen som byggs är ännu mycket tristare.
Grått, så grått. För att rita såna här bostäder behöver man inte vara arkitekt. Ge en påse legobitar till en femåring på dagis så grejar hen muntrare boningar.
Avståndet mellan den gamla brandstationen till vänster och cylinderhuset till höger är ynka 6,5 meter. Från balkongerna på huset ser man numera bara cylinderhuset.
Tillåt mig att för en stund lämna Öland… Många gånger har vi åkt förbi ”cylinderhuset” i Kalmar och frågat oss om vi ser rätt. Har en dåre placerat cylindern framför den gamla brandstationen? En blind? En stupfull arkitekt eller ett mutat kommunfullmäktige?
Turerna i lokala medier har varit många och häromdagen kunde jag inte längre hejda mig. Jag måste lämna bilen och se skapelsen på plats, ta i den, känna på den, insupa den sanna klaustrofobiska skräcken för att slutligen drabbas av ett genuint kvävningsanfall.
Jag stegade avståndet mellan cylindern och huset: 6,5 meter. Från balkongerna i huset hade man tidigare ett vackert panorama. Nu skyms det av en tivolilik glascylinder.
Vem är ytterst ansvarig för denna arkitektoniska katastrof? Vem? Jag menar att de ansvariga måste ställas inför rätta. Tvinga dem sedan att tusen gånger skriva ”jag ska aldrig mer göra nåt så dumt” i signalgult – på cylinderhuset. Därpå ska de riva cylindern med bara händerna och bära bort skrotet till tipp.
Vi går mot klimatkatastrof. Vi kommer att stekas levande. Nordafrika får snart upp mot 60 grader hett. Tiotals miljoner klimatflyktingar kommer att sätta kurs mot norra Europa. Haven kommer att stiga och Öland dränkas.
Men av dessa symptom märker jag ingenting. Havsnivån är lika i dag som i går och i morse var hettan + 3. I natt hotas vi med minusgrader. Dagstemperaturtopparna har under månader legat spikade på under tio grader och det har blåst och stormat värre dag efter dag, månad efter månad. Mina cykelturer har krävt långa listor av svordomar, skoteroverall, handskar, mössa, underställ av ylle och värmande sittlapp.
Jag konstaterar: Den befarade värmeökningen gäller hela världen – utom Öland.
För att åtminstone få en liten känsla av vårvärme plockar jag fram en bild som i dag är precis sju år gammal. Motivet är min fru i den våldsamt blommande Stadsparken i Kalmar.
Enligt en virrig artikel i dagens Barran ska byggrätten för Bananen inte användas. Tre sossekommunalråd, ett vänsterkommunalråd, ett centerkommunalråd och S-märkte Kalmarhems ordförande lär ha vaknat upp ur den onda drömmen och återvänt till verkligheten…
Varför vill politikerna inte bo i Oxhagen och Norrliden? frågar Ulf Carlsson i en artikel i Barran i går. Det är en intressant fråga som skär som en varm kniv genom det politiska smöret. Vad makten officiellt tycker om Bananhusets eventuella byggande blir därmed ointressant. Är det sant att inte en enda av Kalmars kommunfullmäktigeledamöter bor i Oxhagen vet vi vad de tycker: Oxhagen är bara skit. Men Bananhuset ska byggas ändå. Katastrofen ”miljonprogrammet” ska upprepas. Så blir tyvärr de inofficiella domarna när makten berättar annat än verkligheten, vilket så ofta är fallet.
Ulf Carlsson skriver: ”Mer än tio procent av Kalmars invånare bor i Oxhagen, Norrliden och Funkabo. Men toppolitikernas favoritadresser ligger långt utanför staden. Många har följt kommunalrådet Johan Perssons exempel och bosatt sig ute på landet. _ _ _ Malmen är också populär bland politikerna, 16 procent bor där, bland vanligt folk är det 3,9 procent. Nu kan det förstås vara så att en hel del av fullmäktiges ledamöter längtar alldeles oerhört att flytta till Oxhagen. Kanske är det därför man vill ha fler lägenheter där (läs Bananhuset, min kommentar).”
Ulf Carlssons iakttagelse är prov på bra journalistik där de faktiska förhållandena inte kan övertrumfas med vackra ord, vita lögner och simpelt röstfiske.
I dagens hetta är det kanske bra att Ironman inte körs i år. Bilden visar deltagare svänga ut från Alunvägen till Torngårdsvägen i Södra Möckleby 18 augusti 2018.
Brukshagen i Kalmar. Här finns tre domarringar från yngre järnåldern. Man trodde tidigare att en domarring var en plats för rättskipning, därav namnet. Numera vet vi att en domarring är en grav.
Vi lämnar Öland för att speja in begreppet tusen år. Tusen år är skillnaden mellan den domarring du ser ovan och det fula köpcentrum, Hansa, som skymtar i bakgrunden. För tusen år sen fanns inget egentligt Sverige och ”befolkningen” räknades till bara 400 000 personer.
Eftersom domarringar, i Brukshagen finns tre, ofta förlades i ekskog är kanske eken i mitten ännu äldre än tusen år. Tusen år låter mycket. Men om min matematik stämmer – vilket den sällan gör – är tusen år mycket mindre än en miljondel av universums ålder. Nu fick du kanske nåt att tänka på!
Hur kan så enkla saker bli så fel? Hur kan vuxna människor ta miste på höger och vänster, på Kalmar och Jönköping? Så här i studenttider kan man undra om det finns strukturella fel inom den svenska skolan.
Kulturorganet berättade för en tid sen om spännande grepp inom cykelledsvärlden. I Kalmar hade cykelledsmålarna infört vänstertrafik på en led genom målade upplysningspilar som uppmanade till vänster- i stället för högertrafik.
Nu är det dags igen. Den nya cykelpumpen vid cykelgaraget intill Kalmar station pryds av en karta. På sidan av pumpen står: You are here, alltså Du är här. En röd cirkel markerar den exakta platsen för dig och pumpen – på en karta över Jönköping.
Många bilister tycker att polisens skyltar vid Dämmet, Kalmar, är otydliga. Om de inte efterlevs riskerar vi bilister 3 000 kronor i böter. 500 kommentarer är skrivna i ämnet på polisens och Barometerns Facebooksidor. ”STARKA REAKTIONER MOT SKYLTAR PÅ E22” lyder rubriken i Barren.
Men polisen vet bäst. ”Jag tycker att det fungerar bra och att skyltarna är tydliga”, säger Martin Petersson, gruppchef vid trafikpolisen i Kalmar.
Så är det jamt och ständut: Vad Svensson tycker är ointressant, ja till och med fel. Makten vet alltid bäst.
Bygget av cykelleden Fyr till fyr på Öland ter sig för oss cyklister många gånger som en ny form av absurd teater.
Denna teaterform har nu spridit sig till Kalmar, där man tar till rent surrealistiska grepp, märkbart påverkade av sina öländska cykelledsbyggarkollegor. Där har nämligen vänstertrafik införts för cyklisterna! Det visar målade markeringar längs Norra vägen.
Klas Palmqvist, tidigare reporter vid Östra Småland, tackar för mitt beröm av hans journalistik i ett äldre inlägg. Östra Småland finns inte mer men Klas lägger ut en del av sina intressanta texter här. Många handlar om Kalmar i en förgången tid…
Kulturorganet har en tid fokuserat på den eventuellt nya livsmedelsbutiken i Södra Möckleby och urbaniseringen i stort – här och ute i världen. Nu har den gått så långt att den drabbar till och med städer, exempelvis Kalmar!
Detta är bara ett exempel på skillnaden mellan vackra ord från politiker och den råa verkligheten mellan vad folket vill ha och vad folket får.
Men det är inte hela sanningen. Till stora delar måste utvecklingen också skyllas på folkets otrohet mot kvarteret, byn/staden och landet. Man köper hellre från Kina än från Kalmar, handlar hellre i Färjestaden än i Södra Möckleby.
Problemet är komplicerat. Ingenting är bara vitt, bara svart.
Konstnären Claes Jurander ställer ut teckningar på Teatergalleriet i Kalmar. Vi är ungdomskamrater och har hållit brev- och mejlkontakt genom åren. När min fru och jag gick på hans vernissage häromdagen var det 36 år sedan vi senast träffade Claes. Det kändes som ”i förra veckan”.
Vernissagen på det lilla galleriet lockade många besökare som fick se teckningar och lyssna på ett uppskattat föredrag med film. Claes tecknar inte bara. Han skriver också – och målar och skulpterar.
När man fotograferar gallerier och andra lokaler med människor i kan man ta vara på möjligheten att även plåta utifrån och in. Från gatan är man som fotograf nästan osynlig – speciellt då det är mörkt ute. Konsten att ta ”självklart naturliga foton” är ofta lika med att göra sig osynlig.
Claes Jurander med Elsa Berg, 96 år i mars. De har känt varandra sedan Claes var liten pilt. På frågan vad hon tyckte om Claes utställning svarade hon snabbt och summariskt: – Han är duktig, Claes!
Trion till vänster: Claes Jurander med vänner från Smedby på södra Öland: konstnärerna Kicken Eriksson och Per Skogler.
Det är ofta fin stämning på vernissager och det förvånar mig att inte flera människor besöker dem. Allt är gratis, man är välkommen och bjuds på vin och trevligt sällskap. Vernissager är därför utmärkta tillfällen att träna mingling. På bilden skrattar konstnärerna Kicken Eriksson och Petra Westermark ikapp. Petra är Claes fru.
Fram till 8 mars kan du se Claes Juranders teckningar på Teatergalleriet i Kalmar. För nästan precis två år sedan såg vi Raine Navins utställning där.
Teckningarna på utställningen är från långt tillbaka i tiden fram till i dag. Här sitter mannen med snapsen på krogen medan hustrun förbereder hans hemkomst med den fruktade brödkaveln…
Utställningens teckningar saknar titlar, så även här på alvarsamt2.
En demonstration. Du kan läsa Claes Juranders tankar om konst och konstutbildning genom att klicka här.
Kalmar känns tomt. Stan känns inte igen – om man jämför med sommarträngseln, sommarvimlet, sommarlivet, sommarlarmet i sommarljus i sommardofter. Men även detta kärvare och lugnare liv är värt att skildra med streetphotography, gatufotografi. Dock är ”risken” mycket större för upptäckt, på gott och ont. Bilder med ögonkontakt blir ofta speciella. Det är sällan man ser en främmande människa i ögonen mer än en halv sekund. På foton kan man göra det hur länge man vill.
Till vänster om solens molngenombrott ligger Öland. Det är ungefär sju kilometer dit. Foto från Tjärhovet, Kalmar. Ingen kamera orkar skildra sådana här kontraster fullt ut. Solen och solens reflexer i vattnet är utbrända. Men jag tycker trots det att min lilla Fuji X30 är rätt duktig.
Bra författare och skickliga reportrar vet att man aldrig kan berätta allt. Man måste sovra. Ibland kan en story skalas ned till att endast berättas med detaljer.
Så tänkte jag på parksoffan i Stadsparken i Kalmar då några ungdomar kom förbi och började… Tja, inte ens det behöver berättas. Det framgår av de tysta bilderna – utan ord.
Det låter som en leksaksaffär i juletider, Klapphuset. Men det är ett gammalt tvätthus, där främst kvinnor tvättade och klappade sin tvätt i Östersjöns vatten. Detta är det enda kvarvarande klapphuset av Kalmars tidigare fyra. Det är dessutom det enda kvarvarande i hela Skandinavien. Och det är verkligen sevärt, miljön är unik.
* * *
I de fyra ”tunnorna” stod tvätterskorna nedsänkta en bit i vattnet för att komma i bekvämare höjd till tvätten i vattnet.
En tunna. Jag kan tänka mig att det inte kändes alltför frestande att kliva ned i den under vintern och börja jobba med tvätten i det nollgradiga vattnet.
Väggarna går bara en kort bit ned i vattnet. Där solen skiner in ser man både vattenväxter, småfisk och maneter.
Trots att denna miljö känns helt passé används tvätt- och klapphuset än i dag. Det påstås att färger i exempelvis trasmattor blir extra klara vid tvätt i det svagt salta vattnet. Tror du mig inte är det bara att prova. Det står öppet september ut.
Klapphuset byggdes 1902-1906 och står starkt och fräscht. ”Läppstiftet” i bakgrunden restes 2002 och har redan mängder av fel och kostsamma brister.
Ibland tar jag med mig min för länge sen kasserade fickkamera, en mycket enkel Canon Powershot 230. Det går liksom inte att skiljas från den. Det finns nåt slags mystisk koppling mellan oss. Och så tar jag några bilder och tänker att nu blir resultatet så helkass att det bara är att kasta smällan på skroten. Men icke. Då ger den sitt allt för att blidka mig, trots att nästan inga inställningar fungerar på den. Man måste trixa och mixtra för att få rätt exponering. Men behärskar man detta trollerinummer fungerar den riktigt bra. Kolla bara slottet i Kalmar!
Bilden är tagen med den totalt utslitna, sju år gamla smälla som jag har kasserat flera gånger. När får jag kraft nog att säga att nu är det slut, over, finito? När får jag kraft nog att låta den glida ur min hand för allra sista gången – ned i det mörka innandömet i containern märkt ”metaller”…?
Stadsparken i Kalmar är en vackert glimrande pärla. Vet du att växterna där är valda för att blomma från mars till och med oktober? Vi parknjutare har alltså två månader kvar med blommor! I parken ligger en genial byggnad, Kalmar Konstmuséum. ”Kuben” är i sin neutrala svärta helt rätt i förhållande till den färgsprutande och lummiga omgivningen. Under sommaren syns den knappast i sin strama mörka enkelhet. Den fick ett känt arkitektpris 2008, samma år som Barometerns läsare utsåg museet till Kalmars fulaste plats. Så kan det gå.
Filantroper växer inte på trän. Men en filantrop ligger bakom den trädstinna Stadsparken i Kalmar. Han var grosshandlare och politiker och hette Johan Jeansson. Det är hans slantar som bekostat den vackra oasen med så många rara träd från hela världen.
I dag är det vanligare med sponsorer. Men en sponsor vill till skillnad från den äkta filantropen ha något tillbaka. Därför kan en sponsor aldrig klassas som filantrop.
I går gick vi i den filantropiska parken där det dansade små barn i – vad jag tror – sponsrade västar…
Stadsparken i Kalmar har även damm med tärnor och änder som ger fullständigt katten i om parken är pröjsad av filantrop eller sponsor.
Befjädrad tiggare med mycket gott självförtroende. Hon ryggade inte för något.
”Maxutslagningen” är ännu inte uppnådd i parken. Vi blomälskare har alltså mer att vänta…
Dansande barn i projektet ”Fånga vinden”. 180 dansanta ungar lever ut sin glädje i projektet som du kan läsa mer om här. De gula västarna är sannolikt sponsrade av Bravida.
Hur fångar man vinden? Så här så klart!
Johan Jeanssons filantropiska donation till kommunen resulterade i en park som drygt hundra åre senare blev utsedd till Sveriges vackraste stadspark (1985).
Parken klassa som en romantisk park i engelsk stil. Personligen tycker jag träden i parken är ”viktigare” än blomstren.
Kan man krångla till det ska man göra det. Detta är ett av de märkligaste träden i parken. Vi ser mittpartiet av stammen.
De 3 300 plantorna prunkar på 500 kvadratmeter. I parken finns nästan 50 örter, gräs, lökar och rosor. Sorterna är valda så att det finns blommande växter från mars till slutet av oktober.
Ett sista tips för street photography: Gå med ljuset i ryggen så du får ljus i mötande människors ansikten. Nedan en dos Kalmarskott en kall och blåsig marsdag 2017. Tidigare inlägg om street photography når du genom att klicka här.
Street Photography kräver en del mod. Ute på stan måste du gå nära motiven. Och hemma igen får du inte banga för att beskära kraftigt. Ofta karvar jag bort mer än halva bilden. Bildformaten kan bli spännande. Eftersom man fotograferar ”utan att lägga sig i” måste man hitta de rätta kamerainställningarna för att få ”säkra bilder”. De ska vara rätt exponerade. Och fokus ska träffa rätt bilddel. Och allt hänger på nån sekund; du får aldrig tillfälle att ladda om.
Min Fujifilm X30 går att ställa in på ett visst ISO-tal som vid behov automatiskt höjs till en av mig bestämd övre gräns. För denna bildserie valde jag 800 ISO. I kommandot bestämmer jag också längsta slutartid, här 1/125 sekund. Alla bilder nedan är tagna med slutarautomatik vid bländare 2,8. Exponeringstiderna ligger ofta på 1/500 sekund eller kortare, vilket kan behövas då jag ofta skjuter gående – eller med lätt panorerande kamera. Det är inte ofta man lovordar en liten sensor, men i det här fallet gör jag det: Den ger bra skärpedjup även vid stora bländaröppningar.
Hur är livet i Kalmar en småkylig vinterdag i mars 2017? Bilderna berättar…
Ibland finns inget bra svenskt ord för något man vill skriva om. Det svenska ordet gatufotografi låter som om man fotograferade gator, vilket är helt missvisande för begreppet street photography, ett av de intressantaste sätten att fotografera: det spontana, utan uträkningar och planering. I mitt eget fall vill jag lägga till ”utan att titta i sökaren”, vare sig den är optisk eller består av en display på kamerans baksida. Ord som tur och slump gör jobbet lotteribetonat, en av hundra bilder är värd att jobba fram till färdigt foto.
I några kommande inlägg ska jag försöka skildra folklivet på Kalmars gator. Det krävs nämligen människor för att street photography ska bli levande – och i enstaka fall bli en spegelbild av det samhälle vi lever i just nu. Att ägna sig åt street photography på Öland denna årstid skulle innebära ”milslånga promenader med chans att stöta samman med en människa – en”.
Tips nummer ett:
Välj en lämplig kamera. Den bör vara liten och gärna svart för att väcka så lite uppmärksamhet som möjligt. Objektivet bör vara en rejäl vidvinkel och kameran bör kunna ställas in för tyst exponering. Den bör dessutom kunna ta flera bilder i sekunden – under minst fem sekunder. Min lilla Fujifilm X30, som jag också använder vid kitefotografering, är idealisk. Den är i det närmaste ljudlös, tar foton som en kulspruta och har ett enormt säkert och snabbt fokus- och exponeringssystem. Och bilderna blir ruggigt skarpa. Kameran kan lämpligen hänga fram på bröstet i en nackrem. Riktning av kameran och exponering görs helt på känn – utan att titta i nån sökare, ofta även utan att titta på motivet. Det kan nämligen ”löna sig” att titta på annat än motivet för att avleda uppmärksamheten på dem du fotograferar.
Tips nummer två:
Fotografera i svartvitt. Det renodlar motivet. Street photographys kännetecken är frånvaron av ”eftertanke och skönhetssökande”. Pang på betan! ska det vara. Så här ser livet ut! Inget förskönande, inga effekter!
Nedan visar jag några street photography-bilder från Kalmar. Flera kommer…
alvarsamt2 