Andra mässan

OrdOdlaren strosade utan mål på den andra mässan, vårmässan i mässcentrum i Helsingfors. En verkligt blandad mässa där trädgårdssidan inte precis tillfredsställer de behov hon har, men två ”bås” kollar hon nästan minutiöst: frön. Maatiainen, det lantliga kulturarvet och Hyötykasviyhdistys, Nyttoväxtföreningen. Gullupin, några kultursorter av morot och ärter och ”lite till” hamnade i väskan. Men lökar och knölar köper hon inte!

Försäljarna – utroparna – har lite aggressiv marknadsföring… Däremot hade hon sjuttons roligt med en försäljare, vars produkter är lite för dyra, men lockande:

Mera om det kommer i ett senare inlägg. Som ni ser så handlade mässan om ett och annat annat än om växter.

Den längst till vänster behöver ingen översättning. Därefter, 3, 2 och 1 var det inredning, närmat och ekologiskt odlat, ”eget hem” och på utflykt i naturen. De områdena lämnade OO helt åt sitt öde. Vårträdgård, igen ”eget hem” och ”egen stuga”, sommarstuga, fritidsstuga slarvade hon runt i. Inte ens ideapihat, idéträdgårdar förirrade hon sig i. Men hade lite ”KAJ-relaterat” skoj med Patricia, som hon inte kom ihåg att ta en bild av!

Patricia, från Vasa, jobbar också med Trädgårdsnytt och annat på Trädgårdsförbundet, båda fyller 80 år i år. Här stod hon och odlade med Bamse. Synnerligen liten plats, så hon sa ”Kåm po insiidon”, vilket OO gjorde. Men om en stund var bilkompisarna Gun-Britt och Mia klara för avfärd, varför OO påpekade ”No måst ja gaa ti uutsiidon”. ”Va rädd åm de”, replikerade Patricia. Alltså från musikalen Gambämark, som vi båda gillar. Gun-Britt är en hejare på mycket i trädgårdsväg, biolog som hon är från början, så hon höll ett föredrag, enda på svenska. Om att ympa äppelträd. Här visar hon ympytorna:

Och här står hon med – ja vad?

Inte pekpinne, inte minikvast för minipåskhäxor, utan med en grundstam att ympa på. Och med ett äpple i handen. Hennes föreläsning var pedagogisk, klar, illustrerande – perfekt. Hon har skrivit en bok om äppelsorter i Finland. Slutsåld, men uppföljare är på gång. Och boken är bra, inte populärlitteratur men en upplysande uppslagsbok med perfekt ritade bilder av en noggrann illustratör. Några av OO:s och BJR:s äppelsorter figurerar i boken.

Kaijus på Ahlbergs trädgård (örter, blommor, ätbara växter) har humor. Varför inte odla en ampel med drinktillbehör? Drinksu, kallar han den. Citronverbena, marockansk mynta (mohito) och en pensé. Krydda och smycka din drink på samma ställe… Annars är det också bra att odla örter och blommor tillsammans… Han är en trevlig prick också, liksom alla andra nämnda här.

En maskot för en byggfirma, av det något större slaget. Allt släpar man då med sig… Firman heter Mammuttipuu, OO bekantade sig inte närmare med den. Mammutträ, alltså. Tydligen är ägarna ishockeyfans, jokern är symbol för ishockeylaget Jokerit.

Blommande Helleborus – julroshybrider – fanns det en hel del av. För tidigt att sätta ut i rabatten. De egna börjar visa lite liv. Kändes mera som ”köp, köp” än som en vacker utställning. Men det som fångade OO mest, det kom från Umeå!!!

OO ”måste” bara köpa hjortron och blåsippa. Skall hänga på väggen, inomhus. Det som gjorde OO helt ”tagen” var det som hon kommer att trampa på:

Det är tänkvärt att se och höra indianvisdom. Det står ”walk”, bokstäverna är utskurna och det var tydligen en ljus fläck där bakom, så det ser ut som ”waik”. Ljuskorgarna i olika storlekar av ”ormbunksblad” hade också stor åtgång. Allt av metall, rostig.

Och nu har hon påbörjat andra mässor – eller vad man nu skall kalla dem. Och ni som ser Finlands TV, YLE5: kolla in Borgå på långfredag, Via Crucis!!! BJR syns garanterat, men inte OO. Hon höll sig i ”kameraskugga”. Programmet börjar vid elvatiden, finsk tid. Vi ses!

Första mässan

Mässor, mässor av alla de slag. En gång i tiden betydde ordet enbart något kyrkligt för OrdOdlaren. Numera är associationerna många. Just nu verkar det uppenbara sig några på rad. Den första inleddes med bil, bilen packades in på fartyg, sen blev det mat och sömn (lyckades någotsånär).

Hytt med utsikt över hamnen i Åbo, en stund. Sen bar det av, i skön dubbelsäng, lagom hög, inga kalla kanter – från sängarna i hytterna med en säng vid varje vägg tar det en god stund innan fötterna når golvet. Efter sömnen hägrade Stockholm, och OO undrade:

Lutande tornet på Gärdet? Det verkar vara första gången som OO anlänt till Svea rikes huvudstad med utsikt åt höger, bara att ta en morgonbild genom det relativt rena hyttfönstret…

Den rondell- och tunnelrika färden klarades av ovanligt galant. Dagens första mål intas alltid på Älvsjömässans hotell, där OO oftast pratar pedersöremål med Nina som laddar för en dag med ivriga besökare i Blomqvists monter, med plantor av alla de slag. Välbesökt av kunder, försäljarna får verkligen stå i! Ja, man ska gå in först!

Östra entrén är ”gladare” än huvudentrén. Men årets pelargon missades på det sättet. Bilen står bra bara en liten bit från dörren, kort väg att gå för att avlasta sig.

OO var inte på alltför mycket fotograferingshumör. Hon gick omkring, använde ögon, öron och mun. Pratade med obekanta, bekanta och nya bekanta. Träffade Leena i pionmontern, första gången på flera år. Pratade rosor med Erik, som nu ansvarar för rosor i genbanken i Alnarp. Och pratade länge med några som fick hjärtat att klappa, köpte:

Ett snyggt paket som fick lite, lite fel proportioner på bilden. Blev så glad åt att det finns svensktillverkade! Lika glada blev damerna från Gränsfors i Hälsingland över OO:s berättelser. Kan ni gissa utan att smygtitta på följande bild?

Blomkrukor!!! OO har ju själv som ung flicka stått vid en enkel maskin och tillverkat tusentals, lite avvikande till formen. Roligt att diskutera erfarenheter! OO:s vana tag med att kolla klangen när hon valde krukor roade. De här är hennes nya klenoder, tre för amaryllisar och sen får vi se. De två minikrukorna kom sig av det vanliga dilemmat. Inga kontanter, endast det pursvenska swish. BJR hade växlat kronor, som togs emot, minikrukorna blev växel.

Bytte fräckt nog några ord med Maj-Lis Pettersson, lyssnade på hennes härliga föredrag som var roligt trots att ämnet var skadegörare – hon kan minsann lägga sina ord hon! Fångade Sara Bäckmo i farten, fick en snabb namnteckning. Längre blev samtalet med Elisabeth och hennes kort som kommer att glädja er läsare så småningom. Henne får OO inte missa på en mässa! Göran Greider var med som litteratur, tänkvärda texter, lupiner är bara ”ytan”!

Förstås, lite speciella knölar att sätta i jorden. Mass-massvis med frön från små och större firmor. Två pioner (som vi inte har plats för) från Blomqvists, plus lite, lite annat. Lite tokigheter. Lite allvar, ett vettigt föredrag om invasiva växter. Och paret Asplund, Pelargonfönstret. De har blivit goda bekanta under årens lopp, vi utbyter förstås 70-plusprat och köper nya roliga pelargonplantor.

Lite krams, eller. Nya tandborstmuggar, ingalunda tillverkade i närmiljön, men lite lättare än de förra. Kanske gladare. Den förra bara gled ur OO:s svagare vänsterhand och gick sönder för en tid sedan. Blomglädje i badrummet! Tandkräm och en kalufs på köpet på bilden!

Mässan stänger klockan 18, båten avgår klockan 20. Lastningen började i tid, men det var många, många pauser. Massor med långtradare (jo, så säger vi) med 8 – 11 axlar – och så kom en mängd höga, svarta bussar! Till slut kom sig CIO ombord, sattes snett, nästan inklämd. I stället för fönster hade hytten en målning.

Och så blev det mat igen, val utan att stirra sig blind på priserna, hemma äts det billigare. Det här är liksom OST-bricka:

Två mjuka mögelostar, en hård. Ett hallon, blåbärssylt, fikon, rabarberkompott, honungs”marinerade” mandlar och fröknäcke. Mums. OO vill ännu nämna att till den ena huvudrätten på ditresan serverades emmer från Malmgård. Så smaskigt så att OO tänker bege sig till gården, 30 kilometer härifrån, och storhandla!

OO sov nästan som en stock, lite för kort tid, bara. Plötsligt såg vi de svarta bussarna igen! ”Beat the Street”. En del av dem hade garanterat kunnat få böter för överhastighet. Ett nästan globalt företag som har specialiserat sig på att ”frakta” artister och scenpersonal. OO googlade förstås. Några bilar med scenattiraljer syntes också på vägen. Registrerade i Österrike, men det betyder noll. På väg för att ge konsert, OO vet varken när, var, varför eller hur. Hon bara mässar på.

Glädjedag!

Dagen började bra. Så bra så att ingenting av det igår inplanerade har ens påbörjats ännu, klockan är lite över ”mitt på dagen”. OrdOdlaren slog upp sina blandfärgade grönbrunblaschoga vid åttatiden, konstaterade Sovit! Föregående natt var det minst sagt tvärtom. Efter lite uterörelser på trappan och innerörelser i badrummet öppnade hon telefonen ”Idag får du ett paket”, berättade posten i ett meddelande. En timme senare: Du har ett paket på trappan”. Tjohoo!

Böcker hon väntat på! Lusten att börja läsa var stor, speciellt ”Rotskott från paradiset”, men de egna snödropparna måste ju kollas först…

Hon slängde ju ut några lökar i höstas, eftersom hon inte var säker på att de urgamla överlevt vissa grävningar. Risken att hon blir en verklig galantofil är inte riktigt överhängande, men visst är dessa små vårbudbärare trevliga. Nu finns varianter här (och fler blir det, antar hon…

Den med grönt hjärta placerade sig nära OO:s hjärta, men den fyllda är verkligt spännande! På vägen in hajade hon till – hon har inte satt ut någon prydnadsfågel ännu!

En sömnig blåmes tog sig en förmiddagsslummer i solen vid rhododendronbuskaget. Kanske den såg en god chans att låta vinden putsa sin fjäderskrud? Det ser ni på bilden till vänster. Sen verkade den ”vakna”, sekunden efter att bilden till höger togs flög den iväg. Turdag för OO?

En annan nyvaken i morgonsolen: en alunrot, de som har alla möjliga bladfärgsvarianter, släkten Heuchera (efter Heucher, botanist och läkare etc i Wittenberg, 1677 – 1747). OO suckar över det svenska namnet. På finska Keijunkukka, på tyska Purpurglöckchen. En kombination kunde bli älvklocka på svenska! OO sökte synonymer till älva (keiju på finska) och tänkte sig också huldraklocka, råklocka, sylfidklocka, feklocka – älvklocka för tankarna till att den växer vid älvar, tyvärr. Huldraklocka låter bra…

OO:s e-post brukar ofta vara av det slaget att de kan raderas. Nu kom ett från tidningen Kuriren, och OO kunde bolla lite om den kommande artikeln, som Göran Greiders bok skall ge lite inspiration till, och chefredaktören godkände idén. Deadline 1 april, så det bör trampas på gasen före, mellan och efter veckans trädgårdsmässor. Men en översättning skulle ju göras idag, hade OO tänkt. Mera bråttom med den, det är tackochlov för tidigt för rabattkryperi.

Och e-post från pensionärsföreningen, en kortresa till Tartu, Dorpat i Estland i sommar. OO anmälde sig och BJR på direkten, bekräftelse kom. Vi har besökt Tartu en gång, bestämde direkt att mer bör ses. Det tio år gamla muséet på ett av de förr mest förbjudna områdena i Estland, militärflygplats, kommer också att göras. Spännande!

Sen var det dags för följande kortpromenad, postlådan. Brev till BJR, efterlängtat. Ett tillfälligt invalidparkeringskort. Utprovas på eftermiddagen i hufvudstaden. Och tidningen Trädgårdsnytt:

Och där fanns OO:s halvkåseri om sparris. Visserligen kan OO texten, även om Självutnämnda Växtologen har skrivit den – VL, som det förkortas, är ju en av OO:s parallellpersoner. Extra spännande är alltid att se vilka bilder som valts ut. OO fotade bilder på krukväxt-sparris på Blomsterhuset i Borgå, tre var med, trevligt! Sparris används som ”grönt” i buketter, där hade hon tur med sitt besök, just då fanns både ‘Sprengeri’ (som hon nu har som krukväxt, ‘Hienohelma’), fjädersparris och rävsvanssparris.

Tror det blir en sväng till stan. Lite från matbutiken, astmamedicin från apoteket och en kurva till Blomsterhuset med tidningen i handen. Den text som skall översättas verkar lätt, den får vänta en timme. Så blev planen.

19 mars, en viktig dag!

Den dagen, 2003, ingick OrdOdlaren sitt första äktenskap, och flaggorna gick för första gången i topp den dagen, och varje år sen dess. Inte visste OO det, det råkade bara vara en rolig dag. R skjutsade bruden från studentskrivningsövervakning, ”Får jag böter för överhastighet är det du som betalar!”, eftersom OO skulle ha med sig alla provsvar i psykologi och i religion. Men det gick bra, en småfnittrig tillställning och god mat efteråt för oss tre inblandade. Kanske en staty i Kuopio redan då pryddes?

Den här, nämligen. Den restes i en park i staden 1937. Här utförde Ulrika Vilhelmina Johnson sin livsgärning. Hon föddes 1844 i Tammerfors, pappan jobbade på Finnlaysons bomullsfabrik där. Minna gick i den skola som fabrikören upprätthöll (på svenska) men 1853 gick flyttlasset till Kuopio, 300 kilometer på tre dagar, pappan fick överta ansvaret för fabrikens tyg- och garnaffär i staden. Minna fick plats i Kuopios bästa skola, där halva tiden ägnades åt handarbete, men också geografi, historia, matematik och tyska, franska och ryska. Skolans språk berättas inte, men Minna ville veta mera, när lärarseminariet i Jyväskylä öppnades sökte hon sig dit. Kunskapen lockade, inte en lärargärning.

Efter två års studier, 21 år gammal var hon sen fru Canth, gift med läraren Johan Ferdinand Canth (från Sjundeå). Som gift skulle hon inte studera, det blev barnafödande, grönsaksodling och skrivande, hennes man var en ivrig folkupplysare via tidningar – på den tiden i Storfurstendömet kunde tidningar dras in om det skrevs något olämpligt, enligt myndigheterna. Minna engagerade sig i nykterhetsfrågor, kvinnans ställning, religionsfrihet, finskans ställning, den fattiga folkklassen… Hon fick ”sparken” från tidningen för att hon skrivit om nykterhet och hon hade inte varit medveten om att tidningens ägare också ägde ett brännvinsbränneri…

När Minna var gravid med sitt sjunde barn dog hennes man, 1879. På kort tid sålde hon huset i Jyväskylä och flyttade till Kuopio, där hon tog hand om pappas affär, 1881.Hon skötte barn, skrev och engagerade sig i sina hjärtefrågor. Hon höll ”salong” i sitt hem med några andra engagerade kvinnor i staden, skrev varje ledig stund (hur långa och lediga de var, det undrar man…). Första novellen kom redan 1874 i tidningen. Första novellsamlingen kom 1878.

Minnas åsikter var hårda och radikala. Många män förbjöd sina hustrur att få till hennes salong. De 5-6 kvinnorna i kärntruppen påverkade språk, såg till att skolor grundades, bidrog till nykterhetsrörelsen grundades – och deras diskussioner om kvinnans rättigheter, till exempel att få sköta sin egen ekonomi. 1897 diskuterades frågan om kvinnlig rösträtt för första gången i lantdagen, tack vare dem. En söndagsskola för tjänarinnor grundades, en samskola, handelsskola, hushållsskola…

I sina skådespel och noveller skapade Minna flera mer eller mindre odödliga citat. OO äger en T-skjorta med texten ”Eläköön intelligentit miehet” (länge leve intelligenta män). Slutet saknas: ”tyhmät saavat keraasti kuolla” (de dumma får gärna dö).

”Gamla sanningar måste vika undan för nya”. I verket Prästens familj.

”Jag bryr mig inte ett dugg om vad människor säger”.

”Jag har kommit fram till att allt drickande, även enbart vatten, är skadligt. Det enda undantaget är kaffe.”

”Livet är en kamp. En härlig kamp”.

”Den tokige arbetar, den kloke lever på mindre. Men att arbeta är ändå det roligaste i livet, det kommer man inte ifrån”.

Svenska Marthaförbundet hedrade Minna Canth igår med att publicera det här översatta citatet.

När kvinnor är uteslutna betyder det att hälften av mänskligheten är under isen, och det är då helt naturligt att även den andra hälften i det snedvridna förhållandet lider. Inte världens bästa översättning, men ändå…

Och det här kan inte vara annat än huset där hon bodde, höll salong och skötte tygaffären. Kuopio är inte den stad i Finland som OO har besökt alltför ofta, tyvärr.

”Det är inte bra att hela tiden arbeta. Man måste också kunna vara lat, och emellanåt också roa sig”.

”Under historiens lopp har sanning och kärlek alltid vunnit”.

”Allt annat än ett sömnigt, halvdött liv”.

”Kvinnofrågan är inte en fråga bara för kvinnor, utan för hela mänskligheten”.

Och mer finns. Minna Canth avled hemma i en hjärtattack 12 maj 1897. Tänk, så mycket hon hann med och hunnit påverka på sina 53 år…

Ord om visor 50 – del två

Visans Vänner i Östnyland grundades 1976, initiativtagare var en liten grupp entusiaster påhejade av Visans Vänner i Helsingfors som grundats 1945 med mönster från Stockholm, där Evert Taube var en av grundarna 1936. Mycket i en enda mening… Två av entusiasterna i det här hörnet av världen var bröderna Uffe och Bosse Andersson, som redan 1959 hade vunnit kulturtävlingen i hemkommunen Pernå. Och de är still going strong:

På scenen 14 mars 2026, Bosse (80-lite) och Uffe (80+lite). En stund efter att fotot tagits fick publiken höra Mosabackatango, ett av deras paradnummer från 1970-talet. Bosse har länge haft viscafé i sin trädgård i Ekenäs, Uffe har länge bott på Åland. Och båda har jobbat som journalister.

Fler gäster från Åland! Marianne Häggblom och Kim Hansson, den senare uppvuxen och skolgången i Lovisa (innan OO blev lärare i staden). De serverade något som OO aldrig hört förr, en sjömansvisa med rötter kanske i 1500-talet, en shanty. Den handlade om flickor som planterar kål, med många ”undertoner”, så att säga. Nonsensord som lyssnarens fantasi får tolka. Den sjömansarbetssången vill OO gärna, gärna höra på nytt! En trevlig, intressant visbekantskap!

Så tar vi en annan utflyttad trubadur – han bor i Stockholm men växte upp i Borgåtrakten och ”sångfostrades” av musikläraren Rolf som startade evenemanget BoGyshow, där alla som ville fick ställa sig på scenen.

Daniel Andersson, inte alls släktbefryndad med någon annan Andersson som nämnts här. En ung juristman med stark röst som gärna sjunger Olle Adolphson – med ett snarlikt gitarrackompanjemang. Han är ett exempel på musiklärares stora betydelse, och på att elever bör få sjunga på de få musiklektionerna i skolan. Och, förstås, på den stödjande effekt som Visans Vänner har, både vad gäller härliga visor och möjlighet att få sjunga dem. Mera sådant!

För att en stund återvända till Sibbirds, som sjöng jazz med knockout på publiken redan som unga flickor på 1980-talet. ”De vet inte hur de gör, de gör bara som jag säger”, sa deras musiklärare Sven Nygård, jazzsaxofonist, big band-musiker, som medverkat i åtminstone 6000 inspelade ”låtar” och arrangerat eller komponerat minst 1405 ”bitar”. Och nu vet OO en läsare som sträcker på sig så det knakar. Musikern Nygård är född och uppvuxen i Jakobstad… En gigant i finländskt musikliv, tänk att ha en sådan som musiklärare! Resultaten syns, hörs och märks i den dag som idag är.

Intresset för att musicera och sjunga går ju också i arv. OO lärde känna Carina för cirka 50 år sedan, kontakterna har inte varit många och intensiva under årens lopp, men snabbt insåg OO att Carinas mamma Märit var aktiv i musikkretsar, och småningom drabbades Carinas trevliga barn av OO som lärare. Sen fick hon höra att Kettil börjat ta sånglektioner när han studerade ”tillräckligt långt hemifrån”. Han sjunger mest country, hon tonsatte dikter och skrev själv redan på 1970-talet. Två skivor och ett vishäfte tillsammans med väninnan Benita har hon hittills hunnit med.

OO måste bara ta med två bilder. Mamma ser upp till sin son, och sen sjunger de. OO roades av Kettils kroppsspråk, när han sjöng en countrylåt märktes det att han är mera ”hemma” i den musiken. Han sjöng om livet i en barnfamilj, vilket roade publiken – dagen efter hade både han och dottern födelsedag. Hon blev fem år, och det finns också en lillebror (?) i familjen. De sjöng också en tonsättning av Jakob Tegengrens dikt ”Hur fattig vore världen” som fick OO att sträcka på sig, denna författare (med mera) bodde i Vörå, står staty i Vörå, och OO är medlem i J.T-sällskapet!

I ett skede klev de här tre upp på scenen: AmaGuHe.

Amanda, tidigare omnämnd och ny ordförande för Visans Vänner i Helsingfors, Gustav Klingstedt och den mest kända, Henrik Huldén, också bekant för många som signaturen Gromit som publicerar dagsaktuella verser då och då i Hufvudstadbladet. De framförde gamla goda ”Haderian hadera” (Snoddas). Texten började med suckande över att ingenting fungerar om man glömt laddaren – ladderian, laddera – och fortsatte som en gratulationsvisa, Gratterian, grattera! Den texten är guld värd, låt oss få höra den på nytt! Det är lite Stefan Demert över Henrik H – ansiktet är nollställt och de egna texterna sprudlar åt alla håll!

Allt och alla är inte nämnda. Men OO är fortfarande imponerad av hela tillställningen, hur den byggts upp och sammanställts. I kavalkaden i slutet kom också en av Argbiggornas hitlåtar med, Helena Palméns fantastiska dialekttext till Spiskroksvalsen: Saansuugarvalsn. ”Bara saand å saand, vi siir inga laand, tar ein tåår op tand köör op’ grånn ibland…”. Den handlar om sandskutorna från Vålax på Veselaande som skeppade sand till Helsingfors. Fortsätt sjunga på dialektvarianterna i Östra Nyland, dikta mer!

I morgon firar vi Minna Canth-dagen här i Finland. Jämställdhetens dag. Inlägget blir högst troligen försenat. Nu ska här översättas och förberedas andra skriverier!

VaNuDå? Arga biggor och andra

Kreativiteten i viskretsar är stor. OrdOdlaren har varit på konsert. Igen, tänker någon som skrollar förbi de här orden. Stanna upp, det blir roligare än du tror! Kanske. Visans Vänner i Östnyland har begått sitt 50-årsjubileum med en stor mängd högklassiga artister, som ingalunda håvar in hundratals euro för sin medverkan. Vi i publiken betalade en penningsumma som var låg, jämfört med andra evenmangs inträdesbiljetter.

Slutkavalkaden tog hela elva minuter, var och en av kvällens närmare trettio artister hann ta ton under den tiden. Här är det kören i Sibbo högstadieskola på 1980-talet som tar sig ton, Sibbirds. Musikläraren var innovativ, flickorna sjöng i flera år. Musikläraren i Borgås största skola för 7 – 12-åringar, Emilie Adolfsson sitter vid flygeln och leder dete hela, tillsammans med musikmångsysslarens bättre sida, vi vänder på honom:

Sådärja. Jonas Koivumäki, heter han. Han sjunger, ackompanjerar andra vissångare, sköter teknik, är idéspruta… Ha verkar ha allt under kontroll, men enligt andra på scenen lär han kunna släppa taget totalt vid behov.

Tre personer trakterade flygeln vid behov, ibland skedde bytet genom lite fyrhändigt spelande. Amanda Henriksson är visst heltidsarbetande musiker med olika grupper nuförtiden och killen som står till vänster om Emelie är Janne Mansikka, universitetslektor i pedagogik och pianist. Fenomenala vid instrumentet, alla tre. Aj, jo, Jonas har en pappa också:

Gruppen VaNuDå återförenades. Wesley Koivumäki, till höger i bild. Han bor på Gotland nuförtiden. Vissångare, fd lärare i Borgå. händig byggare. OO tog flera bilder, valde den här för att han vid basen, Patrik Latvala skulle synas. OO upplevde honom en gång som timlärare i musik i en skola där han skramlat ihop en kör som han ackompanjerade på kontrabas. Prova på det! Lät kort sagt bra! Han med gitarren är Stefan Paavola, skicklig gitarrist och sångare, med mera. Och vetni, han har en mamma!

Hon står här, längst till vänster. Ann-Maj, 88. Hon grundade sånggruppen Argbiggorna på 1980-talet, tillsammans med Monica Andersson-Sörman längst till höger. Den tredje medlemmen, Helena, avled tyvärr 2017. Men nu hade de ung förstärkning i Wilma Lapiolahti (från Gotland, bor nu i Borgå) och Fredrika Lindholm, radioredaktör. Kolla Monicas gitarr, den ser simpel ut, men har en klang som få. Hon har provat andra, men inget annat passar. Sant. hon har sagt det själv.

Och tro inte att KAJ var först med att sjunga på dialekt! Argbiggorna gjorde det på 1980-talet, på borgåsvenska, närmast skärgårds-Pellinge sådan. (Jo, på 1980-talet sjöng också Håkan Streng på österbottniska dialekter, det tar vi en annan gång). Helena (Åberg, senare Palmén) var en dialektordsnickare av rang. Hon använde ofta kända melodier. Här på konserten framfördes – OO vet inte titeln! Melodin var ”Malaika” (Miriam Makeba). Att sitta i en båt och kaika (ro omkring planlöst), hitta en paikka (=plats) och sen ”fara på keikka” (en keikka är ett gig, skulle kanske ni i Sverige säga). Deras andra nummer handlade om när man fått bättre vägförbindelser till Pellinge och man njöt av att åka omkring: Vi far hii, vi far dii – och melodin är Diggiloo, diggilei… Den mest ”berömda” av visorna avslutade de med, om ”Veselaande”, alltså ön Vessö därifrån man fraktat massvis med sand. Till den låten hör att den skall ha översättning till överdriven helsingforssvenska, som Monica står för. Oren ”rairairarairai” (något ditåt) översätter hon till ”tralala”. Garanterad succé! Melodin till Vesölaande är faktiskt Horgalåten. Det kom OO på för en stund sedan.

OO har sparat LP-skivan som Argbiggorna gav ut år 1989. Skivspelare saknas, men ändå!

Helena längst till höger. Hennes stora intresse var just östnyländska dialekter. Hon doktorerade visst på ämnet.

Det här var del ett. Del två kommer om en eller två dagar. Allt det här som ett inlägg blir för långt, enligt OrdOdlarens måttstock, högst 650 – 700 ord. Det här är nu 615 ord.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

Bloggstatistik

  • 128 219 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
minseglats

Den Stora Seglatsen

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

Lena i Wales, Spanien, Sverige och lite överallt

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com

Anna Forsberg i Portugal

| Bättre, enklare, långsammare & roligare i Portugal

Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.