Pippi på Pippi och Pippi och pippin

pippin med liten bokstav, även om OrdOdlaren alltid fnissar åt att 700-tals frankerkungen Pippin den lille var far till Karl den Store… Nu handlar det om de små som äter oss ur huset. Och det får de så gärna, men de kunde posera bättre. De verkar dessutom reagera på kamerans lins, och att stå där i fönstret och jaga Bilden, nä. Även om det egentligen inte handlar så mycket om dessa flygande varelser, men visst har OO lite pippi på dem. Mer och mer för varje år.

”Mataren” är knappt halv, för några dagar sen var den full. De små har därutöver fem matplatser…

Nä, Pippi skall det vara. Pippi Långstrump. Alla böcker konsumerades för ett halvsekel sedan (i runda svängar), filmerna och TV-serien har setts x antal gånger. Plus som sommarteater på Lurens, med Mia Hafrén i huvudrollen. Och nu var Inger Nilsson på besök i Borgå.

Hon stod på scenen och berättade engagerat, intressant och med knorr om inspelningar, onekligen var en av de bättre historierna om piraterna i filmen Pippi på de sju haven. Ett gäng svenska unga män vid kastellet i Vaxholm, ett annat gäng ”infödingar” i Dubrovnik (eller var det i staden Budva) och sen ett ihopskrapat gäng på Barbados. Men invånarna liknade inte européer. Det blev flygplanets manliga besättning, en svenska med kort hår som var med ”annars bara” en engelsk turist – och Svend Asmussen och Thor Heyerdahl, som råkade befinna sig på ön. ”Håll in magen och spring” var ordern, och de gjorde så och tyckte att allt var roligt.

Pianisten Carina E Nilsson, vars pappas kor var med i Emil i Lönneberga, fungerade som ”flygelist”. Släktskap? vet inte. Verkar vara mycket m.känd i Sverige, inte att undra på basen av hennes underbara anslag och följsamhet. ”Hon använder alla tangenter på en och samma gång”, sa Inger.

Men det fanns en Pippi till i salongen! Lina Westerlund, uppvuxen i Tolkis, en tätbebyggd by i Borgå, i en familj som busar, klär ut sig, hittar på tokigheter och är allmänt levnadsglad. Trots sin unga ålder har hon en meritlista som få. En bild av en bild i dagens lokaltidning:

Den ena till höger, den andra till vänster – gissa! Gissa också vem som fotograferar! Ära och berömmelse väntar… OO har stulit lite från mamma M:s sociala medier, det var hon som helt i hemlighet ordnat med en träff mellan de två före föreställningen. Bilden togs efter densamma. Lina har varit Borgåbygdens Lucia,

hon har studerat till musikalartist ”nånstans” i Göteborg och framträdde bland annat som, ja, ni vet.

Somrarna 2023 och 2024 var hon en av de två alternerande ”Pippina” på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Fem föreställningar per dag, lek med barnen däremellan, fyra dagar i sträck. Sen fyra dagar ledigt, från nån gång i maj till nån gång i augusti.

Äsch. OO har stulit ytterligare en bild, menglömt ladda upp den. Hon är i skrivande stund på BJR:s dator, de egna två krånglar, på olika sätt. Den kommer i jubileumsinlägget på torsdag kväll, om allt går bra…

Bäst som det var fick Lina med sin Pippi-mentalitet för sig att söka till det som kallas Scenskolan i Stockholm. ”Jag har inte gjort det förr så jag klarar det säkert”! Jo. Hon var en av de tolv som kom in. Av tusen sökande. Nu har hon gått tre terminer tre kvar.

”Hon har också varit Pippi”, förklarar Inger. Här har Lina lite ”henne ser jag upp till”-blick. OO gillar att ta bilder just före, innan objektena tror. Så här, även om lite suddigt.

Jo, det är flygellocket ni ser där bakom… OO tog många bilder. Den här blev hon rätt så nöjd med.

Trots oskärpan. Nu hoppas hon bara att datorerna reparerar sig själva, eller att hon får hjälp. Vill inte köpa en ny, men om ingen annan utväg finns, så… Förkylningen bör också ge med sig. BJR är konvalescent till 13 mars, och ännu lite längre fr att träna upp sitt vänstra ben vars muskler inte får användas nu.

Sånt är livet. Kallt. Hoppas vi ses om några dagar, i samband med OO:s elvaårsdag!

Showrecept

Marinera en musikens sjukampare under några vårvintermånader. Instrumentkunskap, sångröst, bred musikkännedom, högskoleexamen, penningansökningskunnighet, bevisat gott ledarskap, förmåga att hålla många trådar i sin hand är goda förutsättningar för lyckat resultat. Marinaden utgörs av filmmusik. Fler filmer läggs till vecka för vecka.

Konkreta trådar att hålla i. Bild från årsskiftet 24-25.

På försommaren har marinaden krympt och gallrats ur. En musikens tiokampare får då plumsa i, med högskolekunskap om att arrangera, dirigera, komponera, sätta ihop. En humoristisk ådra är en fördel, flera musikinstrument på repertoaren, tonträffning, språkkunskap. För säkerhets skull plumsar en tredje med arrangemangsidéer också in då och då. Fler filmer och ordningsföljder pluppar upp.

Tiokamparen i eufori vid årsskiftet 24-25. Jo, som Käärijä och med lite ABBA i bakgrunden…

En italienskfödd industridesigner som tidigt hoppade över till dansdesign skuttade också in i marinadskålen. En person med mjuk pondus och med förmåga att se helheter, kan koreografera som få. Fler visioner föds. Slår mjuka knutar på sin egen kropp vid behov. I mitten nedan.

Det puttrar som bara den i grytan, en människa med ordningssinne och förmåga att anteckna och komma ihåg står bredvid med sin dator. Sjukamparens högra hand. Fastnade inte på någon bild.

En mindre gryta fylls på sensommaren med noter, musik, texter, arrangemang, en isexpert, en IT-expert, en farmaceut – och en farmaceut till, även om den sistnämnda ”rymmer” till Danmark då och då. Kokningen stannar ändå inte av långa stunder. Farmaceuter kan blanda, kopplingar och coolt lugn sköts av de andra, och resultatet är ljuva toner.

Bilderna togs när anrättningen kokat nästan klar och kryddningen började. Färg och blingbling levererades av en kläddesigner släpande på en mängd med säckar. Hela anrättningen bör nu finnas i en och samma kittel på serveringsplatsen för att bli så smidig som möjligt. Biografen, det lilla kulturhuset i stan. Utrymmet fylldes av skratt och fniss och kärvänliga uttalanden – ”Int´behöver den passa perfekt, du har ju stulit den!” Obegripligt för en oinvigd OrdOdlare, helt rätt!

Men innan den dagen, ännu några kastruller!

Fyra andra personer har också fått bearbetning i sina byttor med liknande element, noter, texter och anvisningar, till exempel den här:

… som gjorde succé som Lordi 24-25. Nu verkar till exempel något i stil med Rocky vara på gång. Två styrelsemedlemmar i föreningen kommenderades också med i den grytan, med sångexamen och sånglektioner i bagaget, likaså en yngre förmåga med rikligt med resurser.

En fransk dansare, med fransk skolning, är också ute och cyklar, samlar, boxas och förvånas – som i en fransk film. Flickorna bakom är superviktiga, har också slipats i sin egen gryta, men nu i färgläggningsskedet kan alla deras utfunderade figurer ställas på huvudet när rörelserna skall anpassas till de andra rörliga elementen, och alla käppar och stavar och band och vingar och flytkorvar som de försågs med…

Dansarna är tre plus en. Hon i rosa i förgrunden tycks ha en rosa figur som nån form av förebild.

Med lite på en månad kvar till servering och avsmakning är det mycket som haltar ännu, och musiktiokamparen ser ut att ha bara ett ben! Han gör som tuppen, håller upp det andra, tydligen. Mognads- och slipningsprocessen tar längre tid än en vanlig avsmakare anar.

Dessutom läggs helt nya ingredienser till, som några musiker, en hel del ljuseffekter (som försvårar fotografering…), mikrofoner, dräktanpassning, platser på scenen t.ex ”inkomster” och ”utkomster” – scenen och omklädningsrummen i en biograf är ingalunda anpassade för såna här produktioner. Ett kulturhus behövs verkligen i staden, men…

Slutscenen skapas fram, koreografen pekar uppe till vänster. Huvudingredienserna/-slevarna/dirigenten/producenten/aktörerna är glada efter tre timmars lördagsarbete. OrdOdlaren avsmakar anrättningen 30 december. Få se hur mycket hon känner igen, den kreativa processen pågår hela december.

OrdOdlaren avslutar som vanligt, en fråga från sina svenska barndomstrakter, den andra från de finska dito:

Blommor i olika utförande

Ytterligare bilder från amatörkonstutställningen pockade på att få publiceras, nu främst akvareller – och såna blommor och miljöer är minsann sköna, se nu bara här:

”Badstegens nya liv” kallar konstnären sin komposition. Ögonen vilar. Sen behöver man kanske lite svalka i sommaren, och då passar det visst med saftkalas:

Även om blommor är ett omtyckt motiv för akvareller kan man ju också akvarellera andra motiv. Det här är intressant:

Tavlan med vitsippor heter Mariagården. På den här platsen stod Gammelbacka gård som Borgå landskommun förvärvade 1964, och Alvar Aaltos arkitektbyrå började bygga en ny stadsdel, Gammelbacka. Den vackra gården (arkitekt, Engel som står för stadsplan och ett otal byggnader i Helsingfors) brann tio år senare och församlingens stadsdelscenter Mariagården byggdes upp på platsen. Det var här som Olof Palmes farmor, Hanna Maria von Born växte upp. Sen gifte hon sig med Sven Palme och blev bosatt på Ånga gård i nuvarande Nyköping, Sverige. Så blev det lite historia också.. Men sen:

”Gata”, och här nedanom ”Café”:

Något att vila ögonen på igen. Sköna akvareller, borden i sommarkvällen väntar bara på besökare… Men sen kan man bara sträcka ut sig på en blomsteräng och njuta av väder, ljum vind och dofter…

OO:s lärare i folkskolan var amatörkonstnär. De som hade lite talang inspirerades och blev bättre under hans ledning. Storasyster, till exempel. Hon fick alla målarkonsttalanger som fanns i generna, det blev inget över till lillasyster… Men njuta får man, även om förmågan saknas.

Ännu en. ”Grönt stilleben”. OO:s ögon dras in i den här tavlan också. Smart namn, tycker hon.

Idag är det 15 februari. Igår fick OO ett fång tulpaner som hon valde att fotografera lite ”sådär bara, mitt i”. Gillar färgen, det vet han som kom hem med buketten – men han fick ingen puss, av förklarliga skäl:

Till slut, OO har inte blommor i håret, utan blommor i – ja, välj själva! Idag hade de bleknat betydligt, tänk så snabbt det går! På torsdag kväll träffade OO ett revygäng, skall skriva ”inför” i lokaltidningen i Lovisa.

”Och hur ser asfalten ut”, frågade mångåriga fd kollegan, musikläraren Johan. ”Stor reparation på gång”, var svaret. Höll på att bli klädd i en fångdräkt, fotograferad och satt i tidningen… Ett verkligt härligt revygäng i Liljendal!

Nu är annat på gång, kan skrivas som fFHS idag. feber, Förkylning, Hosta och Snuva. Alla bokstäver var stora igår. Sitter bekvämt framför TV och kollar på skidskytte… Ja, opera (i TV) ikväll…

Flaxar flaggan idag, 9 augusti?

Idag är det officiell flaggdag i Finland, vi firar den finländska konstens dag. På en dag får man då ihop målarkonst, skulptur, grafik, illustration och litteratur. Och skärgården. Allt i en människa som blir 110 år gammal idag. Tove Jansson, 1914 – 2001.

Bra är det då att ta sig hit – men OrdOdlaren var här två dagar tidigare, ingen flagga i topp. Det grå huset byggdes 2019, det röda är i runda svängar 140 år äldre, det återvänder vi till, blott OO kommit sig för att återvända till platsen, fågelvägen 12 kilometer från köksbordet där hon nu sitter. Villa Albert heter byggnaden som nu innehåller en utställning med tavlor av Tove Jansson, Albert Edelfelt,170 år i år, Lennart Segerstråle (Borgåbo, 1892-1975) och Terttu Schroderus-Gustafsson, jämnårig med OO, bosatt i Pellinge (dit OO beger sig om fem timmar, från denna stund). Utställningens tema är skärgård. Nu enbart Tove, senare mera.

Porträtt av brodern Per Olov (1920 – 2019, fotograf), målat 1937. Tavlan finns i familjens ägo, visas inte så ofta officiellt. Motivet var 17 år, konstnären 23. Då hade Tove redan studerat vid Tekniska skolan i Stockholm, hört sina morbröders häftiga spökhistorier och utvecklats till en mångsidig konstnär i den kreativa familjen.

Men sen kom kriget. Målningen ‘Familjen’ från 1942 skildrar familjens splittrade känslor, som ett jobbigt schackspel. Per Olov deltar i kriget, lillebror Lars (1926 – 2000, som tog över Mumin både som författare och tecknare, företaget leds nu av hans dotter) är tvehågsen, mamma Signe ”Ham” Hammarsten Jansson (konstgrafiker, illustratör, m.m.) tar sig en lugnande tobak (kanske), fadern skulptören Viktor ”Faffan” Jansson är bekymrad med minnen från inbördeskriget 1918… Tove själv är upprorisk och radikal.

”När larmet går” målades tidigare, 1940. Det blev många besök i skyddsutrymmen i källare under kriget. Tove flydde ofta mentalt, och 1945 kom ”förstadiet” till Mumin ut, ”Småtrollen och den stora översvämningen”. Trollen flydde fasorna och undkom i en dal med ett runt hus. Förlaget godkände inte då ordet mumintroll… Men sen hände det, som ju alla vet.

Toves målningar blev allt mer abstrakta med tiden, här ”Månsken” från 1964. Nu märker OO att hon inte har med den mest abstrakta på utställningen, just så…

OO är ingen stor konstkännare, inte Tove Jansson-kännare heller. Men hon är ju på sätt och vis lokalpatriot. Alla andra konstnärer på utställningen har bott/bor mest i Borgå, medan Tove Janssons sommarställe ute i havet, Klovharun, finns i Borgå yttersta skärgård. Hon vistades också mycket på Pellinge. Ikväll hålls en konsert i villa Albert, Emma Klingenberg sjunger visor diktade av Tove Jansson, något som sångaren har forskat en hel del i. De ofta mer eller mindre burleska visorna hörde OO och BJR tidigare i Pellinge, så tyvärr får den konserten ge vika för zarzuela just precis i Pellinge ikväll…

Det kommer mera… Eftermiddagen ägnas åt praktiska sysslor.

Personer bakom operafigurerna

”Ädlingen festar omkring så pass mycket att en staty kommer och levererar honom till helvetet” – operan Don Giovanni. I den operan finns ”allt”. Uruppfördes 1787 i Prag, Mozart själv, då 31 år, dirigerade de första föreställningarna. Lättsam och allvarlig, en skitstövel till karl och hämndlystna kvinnor. Allt bra, förutom OrdOdlarens bilder.

Kören, som inte framträder mycket i den här operan, tackar för sig. Scenografin igen otroligt användbar, troligtvis samma som 2011, när den här operan framfördes första gången i Nyslott.

Statyn först, Mika Kares igen. Han har gjort den här rollen på många håll i Europa. I första akten, när don Giovanni försöker förföra donna Anna ropar hon på hjälp, fadern, kommendören som sen blir staty, rusar till, det blir duell och förföraren dödar offrets fader. OO har sett operan flera gånger, sluten görs alltid olika. Mikas röst i slutet kändes domedagsaktig.

Iris Candelaria, finsk-spansk ung sopran (29 år) har gjort nästan kometkarriär på fem år. Här var hon Zerlina, den nygifta bondeflickan som don Giovanni vill ”sluka”. Duetten ”Là ci darem la mano” är ett av operans favoritnummer (ungefär ”Där tar vi varann i handen, där ger du mig ditt ja”). Hon är engagerad av vår nationalopera, medverkar i operetten Glada änkan på vårvintern 2025.

Nummer tre från vänster är Marjukka Tepponen, 40, här som donna Anna. Ovannämnda duett har stor betydelse för henne. Hon skulle framföra den på nyårskonsert i Jyväskylä med en inhemsk baryton, men i stället dök hennes amerikanska kärlek upp, bara att sjunga på! Mitt i duetten slutade han sjunga, föll på knä och friade till henne. Hon svarade ja. Så kan det gå. Är inte säker, men de har varit bosatta i London, har en son.

Längst till vänster finns en annan kometkarriärkvinna, sopranen Sonja Herranen, 27, som donna Elvira som är på jakt efter kvinnotjusaren vars kärlek varade i tre dagar, hon skall hämnas, och det med besked. Hon gjorde en fantastisk rollprestation (och röst, det har hon!), en ilsken Elvira, hela uppenbarelsen utstrålade ilska, ackompanjerad av en stor handväska. Hon sjunger i Berlin i höst.

Ny avtackningsbild. Masetto, Zerlinas man, som får explodera av svartsjuka, bredvid kommendören till höger, är operasångare i tredje generationen. Kristian Lindroos, baryton, 33, är knuten till Göteborgsoperan. Fadern Petri Lindroos är bas, och farfar Peter Lindroos (från Pojo i Västra Nyland) var bejublad tenor som omkom i en olycka. Jo, alla tre talar finlandssvenska. Esa Ruuttunen, som vi träffade i Nyslott, skröt med att han skjutit Peter på scenen: ”Han var Gustav III och jag Anckarström i Maskeradbalen!”

Don Giovanni, i svarta byxor och vit skjorta, gjordes av Yuriy Yurchuck, baryton som vuxit upp och studerat till finanskonsult i Kiev, Ukraina. Som 28-åring hörde han sin första opera, och fastnade på vägen, kort sagt. Nu vid 41 års ålder gjorde han sin första don Giovanni, kall, känslolös, med halvgalet skratt och helt besatt av att erövra kvinnor på löpande band. Bra!

Bredvid honom, i rött, står Leporello, operans komiska figur, don Giovannis tjänare som ordnar, lyder och håller vakt när herrn utför sina eskapader. Den vackra arian ”Deh, vieni alla finestra” sjunger ”herrn”, utklädd till ”tjänaren” när han vill förföra donna Elviras kammarjungfru, ackompanjerad av enbart en mandolin, sällsynt! Men i början av operan förklarar Leporello för donna Elvira vilken ful fisk hans herre är, i den så kallade katalogarian: ”Madamina, il catalogo é questo…” och så berättar han om erövringarna: I Italien 640, i Tyskland 231, 100 i Frankrike, 91 i Turkiet, men i Spanien redan 1003.. Boken han läser ur varierar i uppsättningarna. En gång hörde OO arian framföras på finsk savolaxdialekt, med finska städer i stället för länder. Då blev den ”Savonlinnas tuhannenkaks” med en snabb kommentar ”yks puuttuu”. ”I Nyslott tusen två – – en saknas”.

Henning von Schulman, gotlänning som varit Birgit Nilsson-stipendiat, gjorde Leporello med bravur, han har gjort figuren förr. Han började med att studera kemi, men det tog snabbt slut. I höst sjunger han i Köpenhamn.

Återstår andra från höger, walesaren Joshua Owen Mills, honom har OO inte hittat något speciellt om. Tenor, räknas till Europas lovande. Där står också den italienska dirigenten i grått, Andrea Sanguineti. Kan inte identifiera den sista figuren…

Varför stora gröna buketter? Det är badkvastar. Av någon anledning hör det till traditionerna att sådana skall delas ut till solisterna på en premiär, om OO förstått rätt. Huruvida utlänningar därefter föses in i en bastu förtäljer inte historien.

Och träden lyser blå när man går hem… 10 juli 2024 klockan 22.21. Violinisten har gjort sitt för kvällen. Andra också. Alla nöjda och fyllda av Mozarts musik…

Nabuccos miljö i Nyslott

Jovisst, det blir om opera – men ni slutar hoppeligen inte att läsa därför. Operan ”två systrar vill ha samma karl och ställer till det för ett helt folk”… Nja, kanske det inte är hela huvudtemat. Nabucco var Verdis tredje opera, uruppfördes 1842 med titeln Nabucodonosor. För svår titel.

Åhörarna packar in sig i bänkraderna i Olofsborg, Nyslott. Det är torsdag den 11 juli 2024. Enkel och genial scenografi, tillverkad i Nyslott. Scenografen är världsberömd, en i London bosatt grek i sina bästa år – men han har disputerat vid Konstuniversitetet i Helsingfors. Artistnamnet är takis, med liten bokstav. Regissören är också från Grekland, Rodula Gaitanou, med världen som sitt arbetsfält. De båda gjorde operan som ett ekologisk manifest. Åskådarna fick ta temat till sig eller låta bli. Musiken och originaltexten på italienska rubbades inte alls.

Nabucco, Babyloniens kung ledde teknokraterna, Israels överstepräst Zaccaria var ekosoldaternas ledare. Men, som sagt, man kunde njuta av operan utan att veta ett skvatt om det.

Men pyramiden/palatset på scenen! Den togs isär och vändes och vreds och belystes på olika sätt under föreställningens gång. Den består av – tomma returplastflaskor, insamlade i Nyslott med omnejd, och byggandet skedde förstås på plats. OrdOdlaren är full av beundran inför kreativiteten. Så synd, så synd att man inte får fotografera under spelets gång. Men helt förståeligt, förstås. Den regeln borde hållas på alla konserter.

Hoppsan! Vad hände under pausen? Zaccaria själv, i peruk och lite eget skägg, i egen hög person satt i trappan bakom i bilden, förstås ställde han upp för ett foto. Han visste att vi satt i publiken, men knappast satt han där på stenarna för vår skull. Alla solister och korister måste ta sig fram bakom scenen krypande eller klättrande på stegar, och hans långa lekamen ville kanske låta bli… Vi fick en trevlig pratstund med världsstjärnan Mika Kares, bas, numera stolt far till två små flickor (kände honom innan han var så här känd). För tillfället sjunger han på musikfestspelen i Salzburg, verkar vara ”tradition” för honom (och publiken där). OO diskuterade hans ögonmakeup med en kvinna, konstaterade att om vi överhuvudtaget börjar använda smink kan vi imitera, främst punkterna under ögonen… Scenkläderna var inte precis eleganta, men allt skulle ju vara återanvänt och återanvändbart.

Tänk förresten, att allt, precis allt skall förvaras i stora lagerlokaler över vintern – och ännu längre. Nabucco ges inte sommaren 2025. Operahusen lånar numera allt flitigare rekvisita av varandra – och hela uppsättningar förstås.

Scenen efter pausen OO:s och BJR:s standardplatser är annars på rad 29, helt ok. Observera trädet i öppningen till höger, nu rätt mörklagt. Lystes upp och släcktes ner enligt vändningarna i handlingen. Följande bild:

Avtackningen, se trädet! Livet har segrat. Nu är scenografin helomvänd, och vad finns då där? Jovisst, Babylons hängande trädgårdar, ren natur. När det berömda körverket ”Va pensiero, sull’ali dorate…” (de hebreiska fångarnas kör, ”Flyg, tanke, på gyllene vingar…”) sjöngs belystes det gröna intensivt. Det verket går förresten i fiss-dur, läste OO nyss. Fem kors. Det betyder att man använder alla svarta tangenter och endast två vita på pianot. OO har svårigheter med att knacka fram en enkel melodi på piano i den tonarten…

Och ni skulle höra operakören i Nyslott! Den består till största delen av sångstuderande och ljudet, dynamiken, speciellt i den här körsatsen…. Det, ni!

Mer slutapplåder, Mika tackar. Han drog fullt hus till de föreställningar han sjöng i. 2025 får vi uppleva honom både i Boris Gudonov och som Paavo Ruotsalainen, stor väckelseledare på 1800-talet i den inhemska operan De sista frestelserna.

Abigaille, hon som var Nabuccos dotter men ändå inte var det. Rollen gjordes av Marigona Qerkezi (säg det snabbt några gånger efter varandra…) från Zagreb, numera verksam i Bologna. En utmanande sopranroll som hon gjorde med bravur och åter bravur. Zaccaria på hennes högra sida, Nabucco håller hennes vänstra hand. Denna babylonernas kung bytte kläder mot slutet av operan, blev också en ekosoldat.

OO hade stora förväntningar inför föreställningen, hon blev absolut inte besviken. Hon har sett operan som bio-opera två gånger, från Verona och från Metropolitan. Den här uppsättningen vinner. Live är alltid live, och scenografin… ja, hänförande.

Tidigare äldre inlägg

Bloggstatistik

  • 128 365 hits

Flagcounter

Flag CounterFlag Counter
minseglats

Den Stora Seglatsen

Debutsky's Blog - Inne i huvudet på en författare

Ironi blandas med egensinnig humor. Ibland kan inläggen ta ett och annat allvarligt galoppsteg.

Lena i Wales, Spanien, Sverige och lite överallt

Lena Dyche reseledare och guide sedan 30 år. Här delar jag med mig av resetips från Wales, Spanien, Sverige och lite överallt, på ställen jag bott och arbetat i. lenadyche(at)gmail.com

Anna Forsberg i Portugal

| Bättre, enklare, långsammare & roligare i Portugal

Skogsträdgårdsbloggen

Odla ätbart överallt

Livet efter 80

♥ Hänt ♥ Känt ♥ Tyckt ♥ Tänkt ♥

Anitas blogg ... De fyra blomsterhaven

En blogg om fyra blomsterhav ... på min fönsterbräda, i mitt uterum, i min trädgård och ... allas vår trädgård

Parasta lähteä nyt

Matkoja lähelle ja kauas

Livet efter 70 – Blogg 2004-2018

Ordbruk och bokstavsskötsel med varierande salladsingredienser.