Musik | OrdOdlaren

Vårvinterveckoslutsfirande

13 Apr 2026 6 kommentarer

av Märtha i Dagboksartat, Musik, Sportfån Etiketter:Alexander Ståhlberg, Aulis Sallinen, Enare, FM på skidor

Solen skiner, värmen stiger, fåglarna sjunger, folk är ute på promenad, joggar eller krafsar i trädgården. Och vad gör OrdOdlaren? Hon hostar och snyter sig ännu efter en veckas värre tillstånd, inkluderande feber – och hon sitter inne, ser på TV! Finska mästerskapen på skidor! Vintriga vyer!

Tävlingarna arrangerades i Enare, inte precis i tättbebyggt område. Både våra trevliga finlandssvenska TV-kommentatorer och intervjuade deltagare berömde arrangemangen och spåren. Bansträckningen är verkligt tung, håller internationell klass. med långa sträckor uppför och åtminstone en kurvig nerförsbacke med hög fart – där fanns ingen fast kamera, men några inslag visades.

Hela tillställningen hade många glimtar i ögonen, småhumor. På lördagen skidades stafetter, och hur det nu var så blev det en vadslagning: ”Om ditt lag är före mitt lag i mål, så går jag hem till Nykarleby, cirka 800 kilometer!” Och det där ”ditt lag”, från Enare, kom före. Det visade sig att ”gubbarna” som slagit vad inte kunde förverkliga promenaden direkt. OO hoppas att sommarens vandring blir ett ordentligt humorfyllt jippo!

Söndagen inleddes med kvinnornas 30 kilometer. OO kom inte på att använda kameran då. Krista Pärmäkoski avslutade sin karriär, firades tillsammans med aningen mindre kända Katri Lylynperä som gjorde sammalunda. Blomsterkransar, rosa hattar och bubbel och skratt. Sen gick OO på spa.

Badade bastu vid tolvtiden, skönt! Satt ute i solen på altanen efteråt, med ljud i telefonen – när OO:s favorit på karlarnas 50 kilometer startat parkerade hon vid TV:n igen.

Blott nittonåriga Anton från arrangörsföreningen fräste iväg i början med sån fart att alla gnuggade sig i ögonen, här på väg mot mål. Farten bedarrade något mot slutet. Kolla vilken autostrada skidspåret bildar! Här borde det ordnas internationella tävlingar!

Stark, starkare, Ståhlberg, rubricerade de svenskösterbottniska tidningarna. Här ångade färska 24-åringen in i mål, till vänster, med övervunna svårigheter i ryggsäcken. Han bara ökade på farten under de sista 10 – 20 kilometrarna. De andra fick ge sig, en efter en… Ni förstår OO:s iver:

Kolla sponsormärket på armen! Men egentligen är han ju från kommundelen Oravais, OO:s hemkommun. Jo, han har relationer till KAJ, via sin tränare Matias. Vörå som sammanslagen kommun levererar! Alexanders humor är kanske inte lika översvallande som Kevins (från Oravais), Axels (Vörå) och Jakobs (Maxmo), men han tävlar i en annan kategori. Och att som svenskspråkig intervjuas på finska i direktsänd TV efter avslutade 50 kilometer är inte det enklaste, det vet vi var och en.

En stor profil på herrsidan avslutade sin karriär. Här tas han emot av en blandad delegation i mål, han har vänner och ”fans” över alla gränser, och han har bjudit på massvis med humor – snäll sådan – under sin långa karriär. Perttu Hyvärinen. Han hade inte direkt bråttom i mål, han njöt av alla positiva tillrop som serverades längs spåret. Hans kluriga svar på reportrars frågor – på finska – hade alltid minst en knorr. Vi har en sådan humorkarl i spåren ännu nästa vinter, hoppas vi, ”Rise”, Ristomatti Hakola. Hoppas.

Bubbel varvades med kramkalas av sällan skådat slag. Hur i sjutton kan man dra i sig sådan vätska efter 50 skidade kilometer? OO kan inte ens på mätt mage. Hon är ingen bubbelvän, inte någon vidare alkoholvän överhuvudtaget. Men stämningen var hög!

Synd att den starka vårsolen gjorde att så gott som alla föredrog att hålla solglasögonen på. Alexander log bara försiktigt i segerintervjun. Tränaren Matias hade mycket, mycket svårt att hålla tillbaks sitt breda leende, dock utan att visa tänderna, men hans glädje och äkta stolthet över sin adept strålade ut ur hela karln.

Det började lida mot kväll. Och vad gjorde OO då? Joho, det blev en liten konsert med yngre och äldre förmågor, omgiven av biskopar!

I domkapitelshuset i Borgå. Här sammanträder stiftets prelater. Huset är byggt 1759, och här fungerade förstås också gymnasiet, anknutet till domkapitlet. Här inledde J. L. Runeberg sin lärargärning. Här, precis i den här salen, hölls lantdagsbalen 1809, med kejsar Alexander (borde det skrivas en Alexanderskrönika, med presidenten och stålmannen och kejsare och andra?) som hade ögon för Ulla Möllersvärd? Tänk, om väggarna kunde tala…

Tavlorna med biskopar är intressanta. Undrar om något stift i nutid kan ståta med två bröder och den enes son i raden av stiftsförmän?

Kammarmusiken framfördes av musiker i olika åldrar, i Borgå verkar en stråkakademi med topplärare och unga begåvningar. Den yngsta violinisten är född 2014, de äldre etablerade musikernas födelseår är 1970, 1978 (med namnet Alexander…) och 1982.

Det gavs blommor, inte bubbel… Finlands mest sorgliga melodi framfördes, en sorgmarsch från folkmusikorten nummer ett, Kaustby. Den är legendarisk i folkmusikkretsar, kompositören Aulis Sallinen gjorde en härlig variant på den 1969, den framfördes. OO fick Bond-filmen ”Live and Let Die” i tankarna, den där filmen som i början har ett begravningståg i New Orleans med härlig sugande musik som blir sprittande dans. Hon trodde att Sallinen gjort ”sin version av filmen” på sitt sätt, men filmen kom visst 1973. Hon satt och njöt av variationerna, det spratt till ordentligt några gånger.

OO har skrivtid på morgnarna. Nu är klockan tio, måndag. Igår färdigställde hon en artikel med vidhängande bilder före klockan tio. Nu lite översättning, sen blir det stadsrundtur. Trevlig måndag!

Tredje, fjärde och femte mässan – eller något ditåt

02 Apr 2026 3 kommentarer

av Märtha i Musik, Påskhändelser Etiketter:Borgå Domkyrka, Köklax, MEmbra Jesu nostri, Via Crucis, Yle Fem

Påsken 2025 inföll två veckor senare än påsken i år. OrdOdlaren skrev tre inlägg, ett med rubriken ”1200-talstext och 1600-talsmusik i 1400-talskyrka” och två med rubriken ”70 personer för 2000”. Det passar riktigt bra att ta fram dem och läsa som uppvärmning inför det här och inför morgondagens TV-program! Publiceringsdagar 17, 22 och 23 april. I år inföll första ”påskmässan” i söndags.

Svarklädd kör, svartklädd orkester och svarklädd dirigent, Kaisa Sidoroff, med en röd ros i hårknuten. Snyggt! Egentligen är Palmsöndagens liturgiska färg lila, men verket handlar om långfredagen, så… Och var hitta en sådan enhetlig färg? Observera instrumenten, de är tidsenliga. Dietrich Buxtehudes musik skapades på 1600-talet. Verket Membra Jesu Nostri framfördes nu första gången i Borgå. Solisterna står i första raden, sopran, sopran, bas, tenor alt.

Kyrkan var så gott som fullsatt, som brukligt är, kunde OO konstatera från sin läktarplats där hon såg sisådär en tredjedel av publiken. Verket framfördes i Esbo på dymmelonsdagen, i stadsdelen Köklax 20 år gamla kapell. Kanske precis där det kapellet står fanns det bosättning – eller segelbart vatten – för 4000 år sedan.

Kören, solisterna (utom en) och dirigent var samma som förra året – se inlägget med årtal i rubriken. Dirigenten Nina Kronlund tangerade nästan stilla veckans alternativa färg, blått. Efter den konserten, för 50 veckor sedan, stängdes Esbos medeltida kyrka för reparation. Kapellet är akustiskt anpassat med ”vägg” för kören – dessutom finns videokanon i taket och en neddragbar stor vit duk, och besökarna sitter på stolar som kan placeras hur som helst. Kyrkorna har utvecklats, tack och lov.

Solisterna i trion. Sopran, sopran bas och bas, tenor alt – Nina själv. Basen Juhana är nästangranne här i byn, hans pappa Juha är också operasångare. OO har föreslagit att om Juhana får en son skall namnet bli Juhanasan. -san är en japansk diminutiv ändelse, som betyder ”den lilla”. Det lärde sig OO för flera år sedan när hon hade en liten lätt katt som fick namnet ”Lillisan” av en slump. Det klingade fantastiskt i det relativt nya kapellet.

OO vill alltid höra en konsert två gånger, om det är möjligt. Nu börjar hon förstå det som Buxtehude själv kallade ”devotione decantata”, en andakt i sång, där man mediterar över Jesu sju kroppsdelar i sju kantater. Kontemplativt, inte alltför dramatiskt.

Dramatiken fann OO utanför kyrkan, här i Borgå i form av stadens minsta park, Klockbrinken. Ett solur (från 1931) till höger, två stenar, lite gräs och en ask. Det är allt. Bebyggelsen kring kyrkan är gammal, OO skulle gärna besöka något av husen, men inga bekanta bor där…

Det fanns dramatik i Köklax också, men det återvänder OO till. Och nu, bästa läsare, som kan se finsk TV, skall ni illa kvickt förebereda er genom att läsa inläggen från 22 och 23 april förra året! Då var det dramatiskt i Borgå, då påskvandringen Via Crucis spelades in för TV. OO traskade med och fotograferade och skrev. En bit av henne var med, en grön sjal runt BJR:s hals i början. Sen blev han en av de två skriftlärda. Kim Gustafsson var en smått rolig Pontius Pilatus.

Varför läsa? Jo, i morgon kommer ett en timme och 15 minuter långt program i TV, på kanalen Yle Fem.

Kvart före elva börjar det. Inte enbart påskvandring, utan även intervjuer av en del medverkande ingår. Via Crucis är unikt för Borgå, initiativtagare var en författare från stan, och texterna har delvis skrivits av ledamoten i Svenska Akademien, Tua Forsström (hon har avgått, men ändå). Musiken har gjorts av kantorer i Borgå. Titta och njut och begrunda! Slutet är verkligt känslomässigt. Jesus stiger ner från korset och går in i en upplyst kyrka. Dörr”vakt” är den som gjorde Petrus roll. Petrus, som fått himmelrikets nycklar av Jesus, enligt Nya testamentets text. Påven, Petri ställföreträdare här på jorden, har som en av sina symboler två korslagda nycklar. Än en gång hände det, religionsläraren tog över OrdOdlarens tangenttryckning.

Vi ”ses” på TV-skärmen i morgon, fredag, klockan 10.45 – 12.00. Yle fem är kanalen, programmet kan ses på Yle Arenan i en veckas tid.

Ord om visor 50 – del två

18 Mar 2026 4 kommentarer

av Märtha i Musik Etiketter:Carina Fredriksson, Henrik Gromit Huldén, Jakob tegengren, Uffe och Bosse, Visans vänner i Östnyland

Visans Vänner i Östnyland grundades 1976, initiativtagare var en liten grupp entusiaster påhejade av Visans Vänner i Helsingfors som grundats 1945 med mönster från Stockholm, där Evert Taube var en av grundarna 1936. Mycket i en enda mening… Två av entusiasterna i det här hörnet av världen var bröderna Uffe och Bosse Andersson, som redan 1959 hade vunnit kulturtävlingen i hemkommunen Pernå. Och de är still going strong:

På scenen 14 mars 2026, Bosse (80-lite) och Uffe (80+lite). En stund efter att fotot tagits fick publiken höra Mosabackatango, ett av deras paradnummer från 1970-talet. Bosse har länge haft viscafé i sin trädgård i Ekenäs, Uffe har länge bott på Åland. Och båda har jobbat som journalister.

Fler gäster från Åland! Marianne Häggblom och Kim Hansson, den senare uppvuxen och skolgången i Lovisa (innan OO blev lärare i staden). De serverade något som OO aldrig hört förr, en sjömansvisa med rötter kanske i 1500-talet, en shanty. Den handlade om flickor som planterar kål, med många ”undertoner”, så att säga. Nonsensord som lyssnarens fantasi får tolka. Den sjömansarbetssången vill OO gärna, gärna höra på nytt! En trevlig, intressant visbekantskap!

Så tar vi en annan utflyttad trubadur – han bor i Stockholm men växte upp i Borgåtrakten och ”sångfostrades” av musikläraren Rolf som startade evenemanget BoGyshow, där alla som ville fick ställa sig på scenen.

Daniel Andersson, inte alls släktbefryndad med någon annan Andersson som nämnts här. En ung juristman med stark röst som gärna sjunger Olle Adolphson – med ett snarlikt gitarrackompanjemang. Han är ett exempel på musiklärares stora betydelse, och på att elever bör få sjunga på de få musiklektionerna i skolan. Och, förstås, på den stödjande effekt som Visans Vänner har, både vad gäller härliga visor och möjlighet att få sjunga dem. Mera sådant!

För att en stund återvända till Sibbirds, som sjöng jazz med knockout på publiken redan som unga flickor på 1980-talet. ”De vet inte hur de gör, de gör bara som jag säger”, sa deras musiklärare Sven Nygård, jazzsaxofonist, big band-musiker, som medverkat i åtminstone 6000 inspelade ”låtar” och arrangerat eller komponerat minst 1405 ”bitar”. Och nu vet OO en läsare som sträcker på sig så det knakar. Musikern Nygård är född och uppvuxen i Jakobstad… En gigant i finländskt musikliv, tänk att ha en sådan som musiklärare! Resultaten syns, hörs och märks i den dag som idag är.

Intresset för att musicera och sjunga går ju också i arv. OO lärde känna Carina för cirka 50 år sedan, kontakterna har inte varit många och intensiva under årens lopp, men snabbt insåg OO att Carinas mamma Märit var aktiv i musikkretsar, och småningom drabbades Carinas trevliga barn av OO som lärare. Sen fick hon höra att Kettil börjat ta sånglektioner när han studerade ”tillräckligt långt hemifrån”. Han sjunger mest country, hon tonsatte dikter och skrev själv redan på 1970-talet. Två skivor och ett vishäfte tillsammans med väninnan Benita har hon hittills hunnit med.

OO måste bara ta med två bilder. Mamma ser upp till sin son, och sen sjunger de. OO roades av Kettils kroppsspråk, när han sjöng en countrylåt märktes det att han är mera ”hemma” i den musiken. Han sjöng om livet i en barnfamilj, vilket roade publiken – dagen efter hade både han och dottern födelsedag. Hon blev fem år, och det finns också en lillebror (?) i familjen. De sjöng också en tonsättning av Jakob Tegengrens dikt ”Hur fattig vore världen” som fick OO att sträcka på sig, denna författare (med mera) bodde i Vörå, står staty i Vörå, och OO är medlem i J.T-sällskapet!

I ett skede klev de här tre upp på scenen: AmaGuHe.

Amanda, tidigare omnämnd och ny ordförande för Visans Vänner i Helsingfors, Gustav Klingstedt och den mest kända, Henrik Huldén, också bekant för många som signaturen Gromit som publicerar dagsaktuella verser då och då i Hufvudstadbladet. De framförde gamla goda ”Haderian hadera” (Snoddas). Texten började med suckande över att ingenting fungerar om man glömt laddaren – ladderian, laddera – och fortsatte som en gratulationsvisa, Gratterian, grattera! Den texten är guld värd, låt oss få höra den på nytt! Det är lite Stefan Demert över Henrik H – ansiktet är nollställt och de egna texterna sprudlar åt alla håll!

Allt och alla är inte nämnda. Men OO är fortfarande imponerad av hela tillställningen, hur den byggts upp och sammanställts. I kavalkaden i slutet kom också en av Argbiggornas hitlåtar med, Helena Palméns fantastiska dialekttext till Spiskroksvalsen: Saansuugarvalsn. ”Bara saand å saand, vi siir inga laand, tar ein tåår op tand köör op’ grånn ibland…”. Den handlar om sandskutorna från Vålax på Veselaande som skeppade sand till Helsingfors. Fortsätt sjunga på dialektvarianterna i Östra Nyland, dikta mer!

I morgon firar vi Minna Canth-dagen här i Finland. Jämställdhetens dag. Inlägget blir högst troligen försenat. Nu ska här översättas och förberedas andra skriverier!

VaNuDå? Arga biggor och andra

16 Mar 2026 7 kommentarer

av Märtha i Musik Etiketter:Amanda Henriksson, Argbiggorna, Emelie Adolfsson, Jonas och Wesley Koivumäki, Visans vänner i Östnyland

Kreativiteten i viskretsar är stor. OrdOdlaren har varit på konsert. Igen, tänker någon som skrollar förbi de här orden. Stanna upp, det blir roligare än du tror! Kanske. Visans Vänner i Östnyland har begått sitt 50-årsjubileum med en stor mängd högklassiga artister, som ingalunda håvar in hundratals euro för sin medverkan. Vi i publiken betalade en penningsumma som var låg, jämfört med andra evenmangs inträdesbiljetter.

Slutkavalkaden tog hela elva minuter, var och en av kvällens närmare trettio artister hann ta ton under den tiden. Här är det kören i Sibbo högstadieskola på 1980-talet som tar sig ton, Sibbirds. Musikläraren var innovativ, flickorna sjöng i flera år. Musikläraren i Borgås största skola för 7 – 12-åringar, Emilie Adolfsson sitter vid flygeln och leder dete hela, tillsammans med musikmångsysslarens bättre sida, vi vänder på honom:

Sådärja. Jonas Koivumäki, heter han. Han sjunger, ackompanjerar andra vissångare, sköter teknik, är idéspruta… Ha verkar ha allt under kontroll, men enligt andra på scenen lär han kunna släppa taget totalt vid behov.

Tre personer trakterade flygeln vid behov, ibland skedde bytet genom lite fyrhändigt spelande. Amanda Henriksson är visst heltidsarbetande musiker med olika grupper nuförtiden och killen som står till vänster om Emelie är Janne Mansikka, universitetslektor i pedagogik och pianist. Fenomenala vid instrumentet, alla tre. Aj, jo, Jonas har en pappa också:

Gruppen VaNuDå återförenades. Wesley Koivumäki, till höger i bild. Han bor på Gotland nuförtiden. Vissångare, fd lärare i Borgå. händig byggare. OO tog flera bilder, valde den här för att han vid basen, Patrik Latvala skulle synas. OO upplevde honom en gång som timlärare i musik i en skola där han skramlat ihop en kör som han ackompanjerade på kontrabas. Prova på det! Lät kort sagt bra! Han med gitarren är Stefan Paavola, skicklig gitarrist och sångare, med mera. Och vetni, han har en mamma!

Hon står här, längst till vänster. Ann-Maj, 88. Hon grundade sånggruppen Argbiggorna på 1980-talet, tillsammans med Monica Andersson-Sörman längst till höger. Den tredje medlemmen, Helena, avled tyvärr 2017. Men nu hade de ung förstärkning i Wilma Lapiolahti (från Gotland, bor nu i Borgå) och Fredrika Lindholm, radioredaktör. Kolla Monicas gitarr, den ser simpel ut, men har en klang som få. Hon har provat andra, men inget annat passar. Sant. hon har sagt det själv.

Och tro inte att KAJ var först med att sjunga på dialekt! Argbiggorna gjorde det på 1980-talet, på borgåsvenska, närmast skärgårds-Pellinge sådan. (Jo, på 1980-talet sjöng också Håkan Streng på österbottniska dialekter, det tar vi en annan gång). Helena (Åberg, senare Palmén) var en dialektordsnickare av rang. Hon använde ofta kända melodier. Här på konserten framfördes – OO vet inte titeln! Melodin var ”Malaika” (Miriam Makeba). Att sitta i en båt och kaika (ro omkring planlöst), hitta en paikka (=plats) och sen ”fara på keikka” (en keikka är ett gig, skulle kanske ni i Sverige säga). Deras andra nummer handlade om när man fått bättre vägförbindelser till Pellinge och man njöt av att åka omkring: Vi far hii, vi far dii – och melodin är Diggiloo, diggilei… Den mest ”berömda” av visorna avslutade de med, om ”Veselaande”, alltså ön Vessö därifrån man fraktat massvis med sand. Till den låten hör att den skall ha översättning till överdriven helsingforssvenska, som Monica står för. Oren ”rairairarairai” (något ditåt) översätter hon till ”tralala”. Garanterad succé! Melodin till Vesölaande är faktiskt Horgalåten. Det kom OO på för en stund sedan.

OO har sparat LP-skivan som Argbiggorna gav ut år 1989. Skivspelare saknas, men ändå!

Helena längst till höger. Hennes stora intresse var just östnyländska dialekter. Hon doktorerade visst på ämnet.

Det här var del ett. Del två kommer om en eller två dagar. Allt det här som ett inlägg blir för långt, enligt OrdOdlarens måttstock, högst 650 – 700 ord. Det här är nu 615 ord.

Annandag och tredjedag kvinno

10 Mar 2026 4 kommentarer

av Märtha i Musik Etiketter:hängsparris, snödroppar, Socis i Lovisa, Tre Ljufva

Så måste det väl bli? Annandag kvinnodag, kvinnodags annandag? Det förhåller sig så att OrdOdlaren har en bekant som alltid på Facebook påminner om farsdagsafton, annandag far, tredjedag… Så OO begav sig på annandagen in till stan, besökte Blomsterhuset i ett annat ärende och köpte sig en blomma. Lite skall det firas ändå…

Asparagus densiflorus ‘Sprengeri’, hängsparris, ”Fröken Bräken”, hienohelma… Kärt barn, hm. Hienohelma betyder inte det som man rakt av översätter det till, ”finfåll”, utan syftar på någon som är kräsen. Ljust men inte full sol, hållas fuktig men inte blöt, kruka bör bytas då och då, den lagrar vatten i rotknölar, och de blir stora… OO blev sparrisgalen när hon skrev en artikel… Håll tummarna! Sen blev hon riktigt glad när hon gick ut och krafsade i snön:

Hon köpte några påsar olika snödroppar i höstas och stoppade i marken där det ”alltid” funnits lite vanliga snödroppar, eftersom hon var orolig på grund av att det grävts upp andra växter där. Nu blir det spännande… Just nu +3,7, men solen har gömt sig. Spännande!

På kvinnodagen begav hon sig till en konsert i Lovisa, i det speciella societetshuset, Socis, byggt 1863. Det huset har gått genom många olika politiska kvarnar, en tid var det bibliotek, flera tider har det krävts rivning, andra ordentlig renovering… Från bibliotekstiden kom OO ihåg en speciell ”skylt” som hon bara måste söka upp:

Och där finns vare sig skräp eller graffiti i portgången! Till den fina festsalen går man ändå in från gatan.

Konsertens sista nummer, åhörarskaran är mest silvergrå, och OO förvånades över att alla i publiken betalade sina 10 euro i pengar – själv fick hon ta till Mobilepay, och pengarna gick till bekantingen från 1970-talet, BeGe. Han stod också för solot här, ”Ljuva flicka”. Flickorna i ”tulpanklänningarna” fick sig var sin strof, ”Tove huld” och ”Linda huld”. Men kolla taket!

Inte riktigt som i Sixtinska kapellet i Vatikanen, men ändå! Det här taket bör festpublik få betrakta oftare! Vem gör såna här innertak nuförtiden?

Två manskörer framträdde, gamla goda vännen Arno dirigerade båda två. Vardera kören bestod av dussintalet gubbar och några yngre. Vågar man säga hellre än bra, men så var det. Viktigast är att man sjunger, sjungande är hälsobefrämjande. Så säger en som har stämbanden i oskick pga astmakortison… Och programmet var ju tilltalande, gamla godingar där också:

AK har arrangerat en hel del, och det är Arno det. Hela han har alltid varit musik. Han stod också för de två pianoromanserna, av Brahms och av Merikanto. Skickligheten i fingrarna består. Personligen föredrar OO Merikanto, känd för att pianisten bör använda alla tangenter, helst på samma gång…

Men i programmet finns också Tre Ljufva! Och det var främst för deras skull som OO körde de 34 kilometrarna till grannstaden, fd jobbstaden. Alla tre ljuva har varit OO:s elever, skickliga sångare alla tre. Två av dem ingår dessutom i en kvartett som OO fördjupat sig i en artikel som kommer snart.

En bild av dem på scenen. Deras fyra visor var både dråpliga och (Supa klockan över tolv, Bellman och En gång i min ungdom) och känslosamma, Så skimrande var aldrig havet, och tja – vardagsnära. Underbart är kort. Spännande tulpanklänningar, de har upptäckt en tillverkare som har en stil de gillar. Tove i gult, sopran, Mia i rött, ”mellanstämma” och Linda i blått, lägsta stämman. Linda hanterar också stämgaffeln. Hon spelar fiol, piano och liknande tangentinstrument och dragspel. Hon har ärvt sin pappas komiska ådra, minsann…

… som när hon efter avslutat uppträdande norpade åt sig kaffebordets tulpanvas (obs, vasen, Alvar Aaltos Savoy) för att matcha deras klänningar. OO försökte få dem att släppa lös lite. Vem ”lossnade” först?

Och gissa vem som rusade fram för att betjäna OO i Blomsterhuset? Mia, förstås. Hon jobbar och trivs där. OO fick tidigt i sin lärargärning höra ett citat av en äldre lärare (träffade aldrig honom): ”Man skall vara artig och vänlig mot sina elever. Man vet aldrig var man träffar dem längre fram i livet”. OO har många bevis på sanningshalten i det uttrycket. Även om hon inte alltid var ”snäll”. Men försökte, i varje fall. Mer och mer med åren. Och Linda har hon känt lääänge, i över 40 år… Hej, föräldrarna!

Vadå kvinnodag? Snart har vi jämställdhetens dag här i Finland. OrdOdlaren hinner komma med skriverier innan dess…

Unna sig

06 Mar 2026 10 kommentarer

av Märtha i Borgåhändelser, Borgåsevärdheter, Musik Etiketter:boksläpp, Leonard & co, Visans Vänner i Östra nyland

Skriv ner ordet utan sammanhang, titta på det. Unna. Jag unnar dig, jag unnar mig… I en fastekalender från Sverige står det ”vat tacksam, unna dig något extra” för femte mars. Och det gjorde OrdOdlaren. Unnade sig. Visserligen var det mesta inplanerat, med det passade bara så bra…

Hon gick på boksläpp. Man släpper en skiva, ger ut en bok – och så verkar det heta bokrelease. På svenska. ”Släpp” känns på något sätt – tja, ”simpelt”, även om kosläpp snart förestår – nej, inga utsvävningar nu! Boksläppet av ”årets kulturhistoriska bok” i Östra Nyland, till priset av 1,25 cent per gram. Värdefulla gram. Visans Vänner i Östra Nyland, 50 år. Fullspäckad med intressanta fakta, 50 sidor med visor (sångstämma, gitarrackord), människor (BJR är också med på ett hörn), massor av bekanta. Titeln ”stör” OO till en viss grad, astman och cortisonet har försvårat hennes sjungande. Men, hon har oftast vart ”den eviga tvåan” i sitt liv, så det passar bra. Gänget som gjort grovjobbet bakom boken:

Den vänsterhänta visvännen till vänster, Patrick Eriksson (första ordföranden), grafiker OO missade namnet på, Stella Jonasson, sångaren från skärgården (med mera), ordförande 2011 – 2016, och Sebastian Häggblom, ordförande1993 – 1999 och på nytt från 2018, håller på ännu…

Carina (nr två från vänster på översta bilden) har OO känt i 50 år, det räknade hon ut i somras. Benita har hon också känt länge, har blivit mera bekant under de senaste åren. Just nu jobbar OO med en artikel om kvartetten nere till höger, Lovisette. Linda i den aprikosartade klänningen har hon känt sen – tja – slutet av 1970-talet, då Linda var en liten flicka. Både hon och Tove till höger om henne har varit elever till OO… Pojkarna är nyare bekantskaper. OO har nämnt gruppen i skriverier om nyårsshowen…

Som sagt. OO unnade sig en stund på boksläppet, fick höra prat och en visa, träffade bekanta i parti och minut, nästan. Efter några små ärenden på stan styrde hon kosan hit:

Till ”Simolinhuset”, invigt 1936. Innandömet har ändrats flera gånger. Grundaren av affärsrörelsen var Leonard Simolin, och det nyaste i huset är nu Leonard & co, initiativrika Mias senaste skapelse. Innanför dörrarna finns en bredare variant av café, där säljs holländska ostar, inhemska, östnyländska fiskinläggningar, lovisarosteriets kaffe, lite ”tillbehör” – och en vinbar.

Fiskdisken är utanför bild till vänster, sen kommer ostarna och sen cafétilltugget. Tyvärr ingen massipankaka, det var ju fössta tossdagen i mass – kanske inte så känt i Svenskfinland ännu. Googla, om du inte vet…

OO föll för de här kopparna från Arabia. Mönstret, färgerna… Men, men, skåpen bågnar redan. Men visst är de tilltalande?

OO satt och bläddrade i vishistoriken, drack te och unnade sig en timme där. Sen var det dags för naprapatbesök. Hon jobbar med OO:s fascior, muskelhinnor, OO låg på bänken och svor och skrattade, hotade med att ge stryk… Verkligt intressant med hur kroppen reagerar på rätta rörelser, tryck, med mera. Och rörelser som verkar vara så simpla och underliga – och som har effekt! Och denna naprapat är betydligt mer än naprapat, hon är i ständig fortbildning, kan förklara, lyssnar, hjälper…

På kvällen fortsatte bläddrandet. OO har svårt att slita sig från boken idag också. Tack för kulturen Visans Vänner i Östra Nyland!!!

OrdOdlaren

Vårvinterveckoslutsfirande

Tredje, fjärde och femte mässan – eller något ditåt

Ord om visor 50 – del två

VaNuDå? Arga biggor och andra

Annandag och tredjedag kvinno

Unna sig

Sidor

Kategorier

Arkiv

Bloggstatistik

Flagcounter