Hyllningar | OrdOdlaren

Finska skriftspråkets dag, Michael Agricola

09 Apr 2026 5 kommentarer

av Märtha i Hyllningar, Språk Etiketter:Agricola-sällskapet, det finska skriftspråket, Michael Agricola, Nya testamentet på finska, Pernå

I skrivande stund borde OrdOdlaren befinna sig i det här huset. Men hon vill inte hosta sönder kantelemusik, sång och prat eller sprida virus. Så hon sitter lugnt hemma, även om både nätkontakten och kroppstemperaturen har bestämt sig för att skutta både i takt och i otakt. Hon vet att hon har egna bilder av huset, men hitta nu allt så snabbt i råddiga arkiv…

Agricola-huset i Pernå, cirka 30 kilometer från denna skrivplats. Byns förra folkskola, som nu räddats till ett nytt liv av Agricola-sällskapet som inte bara hedrar Pernås stora son, utan också har en massa andra aktiviteter på sin lista. Därom kommer ni att få läsa om dryga två veckor. En skolsal är utställnings- och eventrum, en är helt tillägnad Finlands reformator och det finska skriftspråkets grundare, Michael Olofsson. Han tog namnet Agricola under studietiden i Viborg, Åbo eller Wittenberg. Han föddes ungefär 500 meter norr om den här platsen i början av 1500-talet, 500 meter söder om platsen ligger kyrkan från 1400-talet:

Den här bilden tog OO 1 mars 2023, på väg till en konsert i kyrkan Det visade sig att den som konserterade där, pianisten Folke Gräsbeck, aldrig varit där förr. ”Tänk”, sa han, ”här har Michael Agricola vistats som barn…”. OO har vistats i kyrkan flera gånger, hon gav sig katten på att varje elev i Lovisa Gymnasium måste ha kunskap om denna fina kyrka!

Man vet inte när Michael föddes. Däremot vet man att han omkom i Nykyrka nära Viborg 9 april 1557, på väg hemåt med en delegation som hade förhandlat med den ryska kejsaren. Därför firas han, det finska skriftspråkets skapare, idag. Visst fanns det en hel del skrivet på olika finska tungomål tidigare. Många präster har i sina mässböcker skrivit in vissa förfinskningar av viktiga texter i sina mässböcker redan under 1400-talet. Men som i så många länder, Sverige inberäknat, förenhetligades skriftspråket först i samband med bibelöversättningar, Michael fick dessutom skapa en hel del nya ord och stavningssätt. Han tog dem både från väst och öst och söder. Vad han själv hade som modersmål tvistar också de lärde om. Enkelt sagt var han ett autodidaktiskt språkgeni, anser OO.

Uskonpuhdistaja, reformator. OO fick bara för sig att låna hem den här boken igår. Hon tentamensläste den på 1980-talet i studierna i allmän teologi, intressant som sjutton! Viljo var farfar till Kari, vars arbetsliv utfördes på stadsarkivet i Stockholm. Michaels första bok var abc-boken, 1543.

Både bokstäverna och stavningen ställer till med problem, men omöjligt är det inte! Om man kan finska, förstås. Den här boken innehöll förstås alfabetet och uttalsregler, katekes och böner. 24 blad har bevarats, om det fann mera torde man inte veta. Rucoiskiria (rukouskirja) kom följande år, och Nya Testamentet först 1548, efter en hel del brevväxling med Gustav Vasa och hans stab.

Första sidan i Lukas evangelium, observera skrivställningen på bilden! Mycket mera bekvämt och rygg-, nack- och axelbesparande! Långt o, som i finskan skrivs med bokstaven u, uttryckte Michael med dubbla w. Se wsi testamenti. Uusi testamentti. OO gillar hans finska, och skulle gärna vilja kunna läsa det här brevet som han skrev till Gustav Vasa från Wittenberg, på svenska:

Ni kan läsa: Wittenbergoe Anno 1537, och något i stil med Agricola, anser OO. Vilken elegant handstil!!!

En kapad bild, från Marjas Facebook. OO träffade henne på en religionslärarresa, hon är nu aktiv i en massa historiska sammanhang i sydvästra Finland. Observera hennes blus/jacka! Här vid predikstolen i kyrkan i Huittinen, på svenska Hvittis/Vittis. Predikstolen är från 1660-talet.

Ytterligare en kapad bild:

OO har länge tyckt att det borde tillverkas en sån här dryck inför 9 april, varje år. Men ingen har tänt på förslaget, vet inte varför. Nu såg hon att det finns en annan som tycker lika, hen har till och med tillverkat en låtsasetikett. Dryck, jo, etiketten kan diskuteras.. Drycken kunde ju vara nån form av must, tappadreck eller kotikalja…

OrdOdlaren och finska? Jo, behärskar, även om mamma som var mest finsk inte aktivt delade med sig språket. Hon var mera engagerad i att lära sig språket i byn dit hon flyttade 1945, tyvärr, tjeschissprååtji. Men språkmelodin fastnade, OO lärde sig att ”lyssna” in rätt form av orden. Och det är inte världens enklaste sak, alla gånger. Objektet i ackusativ eller partitiv, till exempel. Och alla satsförkortningar… Kirjoittaessani tätä? Dessutom ”utvecklas” ju finskan också. Vet ni som inte har aktiv kontakt med finskan vad muskari, mutskari, maikkari och soppari är? Det finns en förkärlek för att komponera ord som slutar på -ari… Michael Agricola torde inte veta…

19 mars, en viktig dag!

20 Mar 2026 4 kommentarer

av Märtha i Hyllningar Etiketter:Kupoio, kvinnlig rösträtt, Minna Canth

Den dagen, 2003, ingick OrdOdlaren sitt första äktenskap, och flaggorna gick för första gången i topp den dagen, och varje år sen dess. Inte visste OO det, det råkade bara vara en rolig dag. R skjutsade bruden från studentskrivningsövervakning, ”Får jag böter för överhastighet är det du som betalar!”, eftersom OO skulle ha med sig alla provsvar i psykologi och i religion. Men det gick bra, en småfnittrig tillställning och god mat efteråt för oss tre inblandade. Kanske en staty i Kuopio redan då pryddes?

Den här, nämligen. Den restes i en park i staden 1937. Här utförde Ulrika Vilhelmina Johnson sin livsgärning. Hon föddes 1844 i Tammerfors, pappan jobbade på Finnlaysons bomullsfabrik där. Minna gick i den skola som fabrikören upprätthöll (på svenska) men 1853 gick flyttlasset till Kuopio, 300 kilometer på tre dagar, pappan fick överta ansvaret för fabrikens tyg- och garnaffär i staden. Minna fick plats i Kuopios bästa skola, där halva tiden ägnades åt handarbete, men också geografi, historia, matematik och tyska, franska och ryska. Skolans språk berättas inte, men Minna ville veta mera, när lärarseminariet i Jyväskylä öppnades sökte hon sig dit. Kunskapen lockade, inte en lärargärning.

Efter två års studier, 21 år gammal var hon sen fru Canth, gift med läraren Johan Ferdinand Canth (från Sjundeå). Som gift skulle hon inte studera, det blev barnafödande, grönsaksodling och skrivande, hennes man var en ivrig folkupplysare via tidningar – på den tiden i Storfurstendömet kunde tidningar dras in om det skrevs något olämpligt, enligt myndigheterna. Minna engagerade sig i nykterhetsfrågor, kvinnans ställning, religionsfrihet, finskans ställning, den fattiga folkklassen… Hon fick ”sparken” från tidningen för att hon skrivit om nykterhet och hon hade inte varit medveten om att tidningens ägare också ägde ett brännvinsbränneri…

När Minna var gravid med sitt sjunde barn dog hennes man, 1879. På kort tid sålde hon huset i Jyväskylä och flyttade till Kuopio, där hon tog hand om pappas affär, 1881.Hon skötte barn, skrev och engagerade sig i sina hjärtefrågor. Hon höll ”salong” i sitt hem med några andra engagerade kvinnor i staden, skrev varje ledig stund (hur långa och lediga de var, det undrar man…). Första novellen kom redan 1874 i tidningen. Första novellsamlingen kom 1878.

Minnas åsikter var hårda och radikala. Många män förbjöd sina hustrur att få till hennes salong. De 5-6 kvinnorna i kärntruppen påverkade språk, såg till att skolor grundades, bidrog till nykterhetsrörelsen grundades – och deras diskussioner om kvinnans rättigheter, till exempel att få sköta sin egen ekonomi. 1897 diskuterades frågan om kvinnlig rösträtt för första gången i lantdagen, tack vare dem. En söndagsskola för tjänarinnor grundades, en samskola, handelsskola, hushållsskola…

I sina skådespel och noveller skapade Minna flera mer eller mindre odödliga citat. OO äger en T-skjorta med texten ”Eläköön intelligentit miehet” (länge leve intelligenta män). Slutet saknas: ”tyhmät saavat keraasti kuolla” (de dumma får gärna dö).

”Gamla sanningar måste vika undan för nya”. I verket Prästens familj.

”Jag bryr mig inte ett dugg om vad människor säger”.

”Jag har kommit fram till att allt drickande, även enbart vatten, är skadligt. Det enda undantaget är kaffe.”

”Livet är en kamp. En härlig kamp”.

”Den tokige arbetar, den kloke lever på mindre. Men att arbeta är ändå det roligaste i livet, det kommer man inte ifrån”.

Svenska Marthaförbundet hedrade Minna Canth igår med att publicera det här översatta citatet.

När kvinnor är uteslutna betyder det att hälften av mänskligheten är under isen, och det är då helt naturligt att även den andra hälften i det snedvridna förhållandet lider. Inte världens bästa översättning, men ändå…

Och det här kan inte vara annat än huset där hon bodde, höll salong och skötte tygaffären. Kuopio är inte den stad i Finland som OO har besökt alltför ofta, tyvärr.

”Det är inte bra att hela tiden arbeta. Man måste också kunna vara lat, och emellanåt också roa sig”.

”Under historiens lopp har sanning och kärlek alltid vunnit”.

”Allt annat än ett sömnigt, halvdött liv”.

”Kvinnofrågan är inte en fråga bara för kvinnor, utan för hela mänskligheten”.

Och mer finns. Minna Canth avled hemma i en hjärtattack 12 maj 1897. Tänk, så mycket hon hann med och hunnit påverka på sina 53 år…

Elva och älva via Lilla Gubben till Wilja…

05 Feb 2026 9 kommentarer

av Märtha i Djur, Hyllningar Etiketter:älva, finnhästen, Maria Granqvist, Pippi Lina Långstrump, Wilja Hem

Ett räkneord och en mytisk varelse – uttalar ni orden lika? Yksitoista och keijukainen är väl inget problem… I varje fall firar OrdOdlaren idag. Just nu -14,2 grader, på dagen kring tio – eller elva! För elva år sedan var temperaturen kring noll, OO:s första inlägg lästes av 14 personer! För 22 år sedan Fyllde Johan Ludvig Runeberg 200 år, fest i skolan, plus 1,4 grader. Och ytterligare elva år bakåt, 1993: +0,8 grader. Det blir bara varmare… Men älvan steg upp från jorden för att fira en stund.

Gjord av en lokal amatörkeramikkonstnär. Man ser hur hon njuter av att komma upp… Men nu blir det något i hästväg!

Borgås egen Pippi Långstrump på Astrid Lindgrens värld i Vimmerby 2023 eller -24. Fotograf är Filippa Persson. Visste ni förresten att Inger Nilsson gett namnet? I böckerna kallas han endast hästen. Hon fick ”order” att ge en pepparkaka åt honom, första kontakten, Inger var rädd. När allt gått bra klappade hon på hans hals och sa ”Såja, lilla gubben”. Namnet var klappat och klart.

Mera ärevördigt: Sibbo hästavelsförening firar 120 år i år, en av de aktivare ”hästföreningarna” i trakten. Den kvinnodominerade styrelse har gått in för att fira med olika evenemang under året, bland annat med en fotoutställning. OO fick en inbjudan till vernissage 14 januari, och den kunde hon ju inte motstå. Kvinnorna här är inte styrelsen, men de ställde glatt upp för fotografering. En del aktiva, en del gäster.

Notera föremålet i mitten: en sedolk i silver! De va någå de! Från en av de större gårdarna i Sibbo. Ägarna idag ägnar sig åt körsport. Längst till höger står Maria, i ljus poncho. Hon är en av de stora hästuppfödarna i trakten, med medveten avel. Fotografiet precis ovanför henne:

Marias pappa, Sven Granqvist på 1950-talet med ett nyfött föl med mamma. Maria fortsätter på avelslinjen från honom, men OO vet inte om det är just det här stoet, Nippa, som går vidare. Nu är hon inne på åttonde generationen sen 1950-talet. Fölet fick namnet Lia. Oj, OO glömde berätta att det ju handlar om enbart finnhästar. Äkta, robusta. OO har varit delägare i några. Sven minns hon med glädje. Alltid korrekt, behandlade alla lika, oberoende av om de var hästmänniskor eller inte. En mjuk, stillsam humor bodde i honom.

Föreningens ordförande idag heter Elisabet Lundström. Här är hennes föräldrar, Ann-Christin och Gösta Oljemark, på väg till ett bondbröllop på hembygdsgården. Året var 1973, stoet hette Mona. Se, vilket herrskap de var! Också mycket hjärtliga personer.

OO blev glad åt den här bilden. Hon fotade inte texten så att hon nu kan läsa den, men personen till vänster är Matti Tenhunen, hästkarl i själ och hjärta. Han hjälpte till på många sätt när OO och dåvarande mannen RCS skaffade häst, och senare också med mycket. OO lärde känna honom som betydligt äldre än här på bilden. Han avled för bara något år sedan.

Och nu kommer hon! Wilja, en dag gammal! Suomenhevosliitto (Förbundet för finnhästar) ville i somras göra en kylskåpsmagnet och efterlyste bilder. Maria skickade den här bilden av Wilja, som då inte hade något namn, en dag gammal, och denna söta nyfödda får nu pryda kylskåp som representant för vår nationalskatt (kansallisaarre). På vernissagen hade OO fotografen, Marias dotter Anna-Sofia Henttala att signera två av magneterna ”Wilja Hem A.H” och Maria att signera två, sötingens namn och sina initialer, M.G. Maria, som ny användare av läsglasögon hade förstås glömt dessa hjälpmedel hemma, så hennes användning av penna blev inte så exakt som hon ville. ”Hem” är stallnamnet, står för Henttala Maria, som hon hette under det nu upplösta äktenskapet. Anna-Sofia är mitt i tonåren, lång, och lika skicklig med kameran som med hästar.

Närbild. OO belv förälskad direkt som hon såg bilden när Maria satt upp den på sin Facebook-sida. Och blev sååå glad över att kunna köpa en egen magnet – och fyra att lotta ut till alla dem som kommenterar med minst ett ord (enbart en symbol räcker inte), på bloggen, på Facebook, på eventuella andra sociala medier, på e-post, sms, via telefonsamtal eller öga mot öga. OO lovar, ni blir glada varje gång ni går till kylskåpet! En dag gammal… Blir hon en duktig travhäst? Generna finns, och hjärtligt omskött blir hon. Det vet OO som känner Maria och hennes hästintresse sen sisådär 30 år.

OO har annars firat Runeberg med tårtor, förstås, och med att få håret klippt och färgat. Och är nu nästan fri från sin förkylning, lagom till OS…

Tillägg! De som kommenterar senast på söndag 8 februari kl 00.00 deltar i utlottningen.

Tryskasi å höibärgasi

06 Nov 2025 6 kommentarer

av Märtha i Hyllningar, Språk, Traditioner Etiketter:hö, höibärgasi, KAJ, Pörtomrevyn, Svenska Dagen, tröska, tryskvärtji

Såhär på Svenska Dagen, finlandssvenskans dag i Finland, sitter OrdOdlaren och filosoferar. Hur skulle det vara med en finlandssvensk dialektdag? Tyvärr är ju de två ”genomslagsdagarna”, 8 mars och 17 maj, upptagna av ”större” firanden. Förslag? Egentligen kom idén till det här skriveriet från en KAJ-fan-sida, men OO blandar och ger enligt eget förgottfinnande…

Tryskvärtji förklarades nämligen som ett redskap. Bilden är lånad och stulen. Den lilla flickan var fascinerad över maskinen med tillhörande maskin… Några bönder i byn samsades om tryskvärtji, och det var vackert gult med mjuka former, OO vet att hon har en bild av det, men hittades inte. Har gått genom bilder av tröskverk. Nej, ett sådant fanns bara inte. När det var dags för tryskankalaasi kom verket hem – och en motor, svårstartad sådan. Oj, så den motorn spottade och small och luktade innan den helt plötsligt började samarbeta! Senare ersattes den av traktor med – ja, vad sjutton kallades det? Drivhjul? Och så många remmar som satte fart på så många hjul det fanns på tröskverket!

Längst till höger, matarbordet/matabåoli (tvärtom i annonsen). Där stor matarin med en kniv som var fast på handen och skar sönder banden på kärvarna och matade jämt. En person servade honom, förstås. På bilden syns säckarna, den som stod där kunde styra till vilken säck säden kom. Och agnarna, var kom de. Att stå och krafsa undan dem var det värsta och mest kliande jobbet. Där fick flickan börja. Halmen matades ut till vänster, och där hade man ofta en fläkt som blåste iväg halmen genom ett rör, upp på halmskollan eller på ett traktorlass. Så långt hann flickan avancera, sen kom skördetröskan. Fem personer var minimiantal för att sköta hela härligheten.

Men innan man kom så långt: självbindaren.

Ursprungligen drogs den manicken av två hästar, OO minns från tidig barndom. Kornet/havren/rågen/vetet böjdes av ”vinglon” så att axen kom åt samma håll, och så bands kärvar med balningsband helt automatiskt och spottades ut – det kan synas på bilden till höger. Sen skulle tjärvan torkas, man reste upp dem i sjyylar, skylar.

Bilden är från Frankrike. På 1950-talet var det superviktigt i Österbotten att sjyylan sko sii braa uut. Först tre mot varandra, sen tre i mellanrummen – och ein viikt tjärva som hatt ovanpå! Så skulle de samlas in, placeras under tak, och så kom tryskvärtji. Tänk, arbete för vårt dagliga bröd…

Lika många personer och armkrafter behövs inte för skördetröskorna, men ett är lika – nej två: gott och torrt skördeväder och framkomlighet på åkern – och på vägarna. Grrr, på er, tutande och irriterade bilister bakom en skördetröska eller ett tungt sädeslass! Det är er blivande öl, ert blivande bröd som forslas…

Och korna behöver mat för att kunna producera mjölk som ger grädde, som ger smör, som ger ost… Här ses fartdåren, sisådär sju-åttaåringen på Valmet-traktorn, numera kallas den här traktormodellen taggtrådsspännare (så svaga och lätta var de…). Faster på hölasset, pappa och mamma med högafflarna instuckna i höstören. Höbärgandet, höibärgasi, var inget lätt ”liggande i höet”, nej. Springa ikapp med vädret, lyfta på, lyfta av, trampa, salta – och saltet trängde in i de små sår som den torra timotejen skrapade upp på armar och ben. Men att köra fram traktorn på åkern, det var något det…

Begreppsförvirring: en stör med hö på var en stör. Nej, sade folk söderifrån. Stören är käppen som man slår ner i marken, och när höet torkar på den talar man om snejs, snejsor. Tja, evig diskussion.

Sista höbärgningen OO var med om, 1985. Vi ville ha ”ordentligt” hö till våra hästar och fick ta oss an ett fält en kilometer hemifrån. OO tog fram bilderna – och slogs av att ingen, förutom en liten pojke som syns ungefär mitt på bilden, finns kvar i den här världen mera. Men närapå 400 störar/snejsor kom upp på en dag! OO var ”matmor”, kokade köttsoppa, hade bakat bröd, kom med kaffe och sval dricka till åkern och såg till att bastun var varm när arbetet var gjort. Så kunde alla åka hem rena och avsvalkade efter ett dopp i ån…

Idag har OO nått nästan slutet på höstarbetena. Hösthortensian ‘Early Sensation’ klipptes.

Nu ska inte snön tynga ner den, med risk för bristningar. Den har både vuxit och blommat som en tok i år. Fyra plymspireor, en av dem till vänster, kapades hastigt och lustigt. Jo, med samma sekatör.

Och sen kom OO in, öppnade Facebook och drabbades av österbottniskt glatt humör. Väninnan som härstammar från Pörtom hade skickat en bild från sin hembys nyårsrevy:

Tack, gänget bakom Pörtomrevyn, även om OO inte frågat lov. De här ingredienserna använder säkert alla revymakare (jo, liljendaljord också) när de kokar ihop sina alster – likaså killarna i KAJ (kanske lite större andel språkglädje och ordvitsar för deras del), som inom två timmar från den här skrivstunden fått motta Folktingets förtjänstmedalj på Svenska Dagen-festen på Svenska Teatern i Helsingfors. Direktsänds i TV, YLE Fem. OO hänger vid apparaten. Och stiger i givakt för svenskan i alla former.

Klirr, skrammel, fyrverkeri och fornminne

12 Okt 2025 4 kommentarer

av Märtha i Hyllningar, Traditioner Etiketter:Brandkår, Humpsvakar, Rumpskakar

En fest i frivilliga brandkårens lokaliteter i Grankulla – ett ärevördigt minst 100 är gammalt stenhus – både hörs och syns. Speciellt när festföremålet har ägnat en stor del av sitt liv åt teknologorkestern Humpsvakar (består av orden hump och svakar), fyrverkerier, konstruktioner och brandkår.

För fyrverkeri behövs myndighetstillstånd som anges på minuten, och festmarskalken höll nogsamt reda på klockan. OrdOdlaren var inte lika observant med telefonens kamera. Skön jazzig musik spelades under eldsprakandets gång, det hör till traditionerna.

Sånghäftet med bild av huset på framsidan, var digert. Trots täta snapsar och dithörande visor och mycket annat sjöngs inte alla sånger. Häftets baksida innehöll förstås en utrymningsplan. OO och BJR satt vid bord nummer fem, närmast en av utgångarna. Placeringsstrategi eller slump, det är frågan…

Maten smakade, sången rungade och ljudnivån i sorlet varierade mellan M och XXL. Festföremålet hade inte önskat presenter för egen del, donationer till orkestern i stället. ”På grund av GPDR” kunde inte givarna redovisas, inte heller den exakta penningsumman.

BJR framförde, som sig bör, sin hälsning till vännen sen 1965 med en egendiktad sång till Rossinis musik, skvallerarian ur operan Barberaren i Sevilla. En väska med ljudproducerande innehåll överlämnades till orkestern, togs emot med stor tacksamhet.

Plötsligt insåg OO att hon får prata sitt modersmål! Jonatan från Replot, fd skärgårdskommunen utanför Vasa, pratar aningen ”bräidare”, men problem med att förstå varandra fanns ingalunda. Tack för sällskapet!!! Trots sin ungdom är han väldigt medaljbehängd, längst till vänster finns ett nyckelhål. Den medaljen kom när orkestern firade att skrubben där instrumenten förvaras fyllde jämt, det firades alltså skrubbileum. Han berättade också om en fest som firades i Socklot (en by utanför Nykarleby, Österbotten)- dess namn var Woodstocklot. En liten behållare för såpvatten med tillhörande ”blåsinstrument” ingår också i medaljsamlingen.

Den blåsande teknologorkestern tågade in, till signaturmelodin Anchors Away. Blåsinstrumenten dominerar, en specialbyggd banjo till vänster och trummor i bakgrunden. Alla spelar enligt egen förmåga, hellre och bra och med glimt i ögonvrån.

Balett ingår också, namnet är Rumpskakar. OO fick inte alla på bra bild. Snabba klädombyten gällde. De övriga vindhängande pseudotrollerierna och en motorsåg kunde ha lämnats bort, OO begrep inte humorn i dem. Generationsklyfta, troligen.

Bäst som det var slängdes instrumenten, Jubilaren kallades fram och följande scen uppstod:

Alla humpsare knäböjde och framförde serenaden ”Kom du ljuva…”. Observera att frackrocken också har en baksida! Rumpskakar är rosa.

Sen blev det tyst. Snart hördes små klingande ljud, mera klirr och ”kilisandet och kålisandet” tilltog i styrka. Fem synnerligen medaljprydda och allvarliga herremän trädde fram.

Observera tyget i västarna! Ett Marimekkotyg, ”rötti”. Det lär finnas ett lager, tyget produceras inte mera. ”Rådet” hade sammanträtt och diskuterat fram ett beslut.

Och vad hade de hittat på? Både festföremålet Pio och alla andra undrade. Han är ju redan ett skyddat museiföremål. Efter långa, fina och komplicerade formuleringar kom den självutnämnda utnämningsförvaltaren (eller något ditåt) fram med bomben. Pio är numera utnämnd till ett levande fornminne. Precis som eken en bit från denna skrivplats. Eken är över 400 år, så Pio har framtiden för sig, han orkar bära upp sina medaljer.

Triangelresan, KAJ och Kalle

04 Aug 2025 4 kommentarer

av Märtha i Dagboksartat, Hyllningar, Musik Etiketter:Båskasvallen, Botnia Paradise, Gambämark, KAJ, Spring Awakening

Femton minuter avslappning på rygg på hotellsängen, en liten dusch och nya kläder på, sen redo för en liten vandring i staden som var ”stan” i barndomen och i ungdomen. Gick i kvarter som var synnerligen aktuella på 1970-talet, bekanta men förändrade. Staden Vasa anser också att alla har kondition och orkar gå, bilarnas framfart minskas till ett minimum. Inte att undra på att större butiker flyttar bort från stadskärnorna. Men,

Vörådialekt hänger på Wasa teater, KAJ-utställning. I Vörå betyder skryp (oböjligt i pluralis, blir nästan skryyft som adverb) trevlig, angenäm. OrdOdlaren skulle helst stava ”Gålabåotjin”, så säger man i Vörå/Gambämark/KAJland. Regelboken för hur man skall bete sig. Hööfäälo är knappast svårt att förstå. Högfärdig. Utställningen från KAJ:s två musikaler börjar med Botnia Paradise, men föremålen och bilderna är få. Ja, Benjamins första uniform på båten, svanen i lekrummet, finns:

och spelbordet där korthajen och plastproduktrepresentanten Bertel (Axel, slimmad och utan glasögon) till slut ger efter för speldjävulen finns i bakgrunden.

Bilden av akrobatiskt orrtuppsdansande fågelskådaren Dan-Ole (Kevin) stördes av spotlights i taket. Den dansen är faktiskt sevärd, han knyter knut på sina ben och fläktar och har sig i sin jordgubbsmössa. OO är full av beundran. Hans moatjé, Eva-Lisa (Tove Qvickström, uppvuxen i Ekenäs) och Dan-Ole gör något fantastiskt i slutet. Hon slänger sig på rygg med raka ben uppåt, på bråkdelen av en sekund ligger han med magen på hennes fotsulor, de släpper varandras händer och där balanserar han! Det hade OO velat ha en bild på. Han är verkligen akrobat med studs i benen. Undrar om han tränat höjdhopp?

Gambämark ligger OO närmare om hjärtat, gillar storyn med dess utvecklingar – och ”maskinerna”. Mäskis – med OO:s stavning Mäschis – Gunnar och hans ekorre, moped är den absoluta favoriten. Han svingar sig också en hel del med sina ben:

Gunnar, rebellen och uppfinnaren. Kolla maskinen bakom hans huvud! Den tillverkar dryck av det starkare slaget. Och mopeden, ett underverk av sitt slag. Undrar hur mycket Kevin själv planerade den. Mäsk, förstås, men OO har vuxit upp i Keskis som uttalas Tjeschis (varsågod och vricka tungan) i närheten, Kevin känner till byn. Härlig typ, Mäschis-Gunnar! Josua, sonen som skall överta byäldsterollen av sin far, lukta sig till när bären är mogna, blir också rebellisk, han vill inte plocka bär förhand, men vem konstruerade maskinen?

Intressant att se på nära håll. Borrmaskiner/skruvdragare skötte snurren. Undrar om apparaturen provats i lingonskogen, på riktigt. En lingonskog i Tålamods kommer direkt i tankarna, platt mark… Smart konstruktion! Kolla älghuvudet till vänster, hon som gav tvillingkalvar varje år!

Tyvärr var OO ensam på utställningen, ingen fanns som kunde avbilda henne på byäldstetronen, platsen för Kurt Byman/Axel. Han var mycket stark i rollen, auktoritär och bestämmande. Men han fick ge sig. Spekulationerna på Facebook om hur det gått med Josuas mor är ju intressanta ”moder okänd”. Spekulationerna leder ju ingenvart…

En karta över KAJland, Vörå, på utställningen, som OO har klottrat på:

Grönt, till höger: OO:s barndomshem- och heiman. Gult ovanför: Kevins uppväxtsplats. Rödlila: Axels hemby, ungefär. Blått: Jakobs, lite ditåt. Det går inte precis nån rak väg från Kevin till de andra. Högstadiet och gymnasiet fanns i Vörå centrum, nära hoppbacken på bilden. Samma som OO gått i, i en annan tidsera. Skolvägen för henne var knappt 20 kilometer.

Mera Gambämark:

Flera av de här bräderna fanns på scenen i Gambämark. Återanvändes i sommar på Båskasvallen, Korsholms sommarteater, i musikalen Spring Awakening, baserad på en bok från 1890-talet. Fågelvägen 13 km från Vasa, längs vägen nästan två gånger så långt. Ursprungligen var den här föreställningen huvudmålet. Fd eleven Kalle Halmén hade huvudrollen som en något rebellisk och smart ung man. Fd eleven ASL stod för transporten.

Avtackning. Här finns ASL på bilden, dvs hennes armar, till höger. Hon gjorde musikalens alla mammarroller. Står bakom mannen som har sidan vänd mot publiken. Smart bild… Pianisten/kapellmästaren med handen i luften är son till direktören Sören, god bekant. En hel del av personligheten har nedärvts… Närbild av huvudrollsinnehavarna:

Kalle i brunt-beige i mitten. ”Du hotade med att du skulle komma hit, och det gjorde du”, sade han efteråt. Hon längst till vänster är dotter till fd eleven Mia, hon som gjort karriär som sångare i kvartetten Fork. Den längsta killen, trea från vänster, behärskade sin sångröst verkligt bra, som Kalle också gjorde.

Morgonen därpå bar det av mot Nyslott, där OO jagade fågelholkar. Därom i kommande avsnitt.

OrdOdlaren

Finska skriftspråkets dag, Michael Agricola

19 mars, en viktig dag!

Elva och älva via Lilla Gubben till Wilja…

Tryskasi å höibärgasi

Klirr, skrammel, fyrverkeri och fornminne

Triangelresan, KAJ och Kalle

Sidor

Kategorier

Arkiv

Bloggstatistik

Flagcounter