Hannah Lemoine ställde häromdagen en intressant fråga på sin blogg, under en diskussion om tomrummet efter Pelle Billing.
Jag tror absolut att det är män som måste sköta männens jämställdhetskamp, det kan inte kvinnor ordna för män och kvinnor har helt enkelt olika upplevelser av livet i förhållande till sina kön. Jag förstår dock inte fokuset på antifeminism hos MRA’s. (Hannah Lemoine)
Jag svarade redan i hennes kommentersfält, men ska här ytterligare utveckla min syn på saken. Det är svårt att jobba med mansfrågor utan att samtidigt aktivt bekämpa den nutida feminismen, d.v.s. den radikala varianten vi möter på många ställen i politik, akademi och media. De som t.ex. använder en påstådd könsmaktsordning som ursäkt för att diskriminera män och sprida negativa attityder om män och manlighet. Jag har aldrig haft några problem med den liberala feminismen, vilken precis som jämställdismen vill ha lika spelregler och individuell frihet att välja sitt liv. Men efter att de målen uppnåddes för svenska kvinnor 1983, så har de liberala feministerna antingen tystnat eller radikaliserats. Den radikala feminismen som dominerar dagens jämställdhetsdebatt är ett av de största hindren mansrörelsen har på vägen. När jag började blogga för snart ett år sedan definierade jag tre viktiga mansfrågor som jag vill verka för att lösa.
1) Misandri i media, detta ständiga kollektiva skuldbeläggande och guilt by association som vi matas med nästan varje dag, ibland kryddat med ett öppet hat i form av invektiv som gubbslem, vit kränkt man etc. De skribenter och debattörer som är aktiva i att sprida denna misandri är så gott som uteslutande feminister. T.o.m. timide Pelle Billing fick ta en massa oförtjänt skit från avlönade skribenter i media, trots sin försonliga framtoning. Bland namnkunniga mediefeminister är det väl bara Sakine Madon och i viss mån Cissi Wallin som vågar sig på internkritik, vilket båda fått betala ett högt pris för. Sakine kallades antifeminist i Maria Svelands senaste bok och Cissi har mobbats bort från sitt kära Twitter (men nu kommit tillbaka). Förutom det öppna manshatet så hittar man även mer subtila härskartekniker, där osynliggörande är bland de vanligaste. Det kan handla om att göra kvinnofrågor av problem som drabbar båda könen i ungefär samma utsträckning, t.ex. näthat, våld i nära relationer eller könsstympning. Många vänsterfeminister är anhängare av kulturrelativismen, som de anser ger dem full rätt att spy galla över sina påstådda förtryckare.

Misandrin är så normaliserad i samhället att en av regeringens remissinstanser sprider ett sånt här budskap via sina officiella kanaler, som reklam för ett arrangemang som fått 10 miljoner kr i skattestöd. Och detta helt utan att en enda medieskribent reagerar.
2) Mansdiskriminering i regler och lagar, som bl.a. beskrivs i Pär Ströms bok Mansförbjudet. Eftersom ledande feminister inte vill ha könsneutral lagstiftning och i vissa fall vill införa ännu fler mansdiskriminerande regler, t.ex. mansskatt och könskvotering, så är det inte en fråga som går att lösa om man inte är aktiv antifeminist. Det finns även gott om feminister vid kvinnojourer och socialkontor runt om i landet som aktivt bekämpar mäns rättsäkerhet med devisen anklagad = skyldig. Och dessa feministiska småpåvar har verklig makt att förstöra enskilda individers liv.
3) Pojkarnas misslyckande i skolan. Skolverket har t.ex. en generaldirektör som uppvisar öppen feministisk bias och låter den ideologin genomsyra hela verksamheten. Den här punkten skulle kunna bli väldigt lång, men eftersom det mesta avhandlades i mitt förra inlägg som rapporterade att myten om pojkars antipluggkultur nu avfärdas av en genusforskare, så jag nöjer mig med att fråga: På vilket sätt är feminism bra för pojkar?
Överlag har feminismen en negativ attityd till män, när man talar om att ‘dekonstruera maskuliniteten’ och liknande. Det tillämpas på både vuxna män och på pojkar, där feminister t.ex. tycker att om pojkarna bara slutade vara pojkar, så skulle allt bli bra. Men varför ska inte pojkar och män få vara sig själva? Ur samhällsperspektiv vore det rent destruktivt att avskaffa maskuliniteten, d.v.s. förmågan att beskydda och försörja.
Även ur individuellt perspektiv skulle det vara lurendrejeri att avskaffa maskuliniteten, om man inte samtidigt omprogrammerar heterokvinnans sexualitet. För det vi kallar maskulinitet är egenskaper och beteenden som heterosexuella kvinnor tänder på och gärna belönar sexuellt. Detta uppmärksammades bl.a. av Katherina Janouch, under sommarens debatt om ‘den asexuella söderhipstern’. Även uttalade feminister föredrar i regel maskulina män, även om det finns undantag.
Det finns dock många män som inte riktigt vill eller klarar att leva upp till den traditionella mansrollen. I ett liberalt samhälle ska det naturligtvis vara tillåtet att forma sitt eget liv som man vill, så det är egentligen inget problem. Vill folk hellre ansluta sig till livsstilar som MGTOW eller HBT i stället för heterokärnfamiljsnormen, så är det deras eget val, inget vi andra ska fördöma. Det mansrörelsen måste bekämpa är att feminister vill påtvinga en avmaskulinisering uppifrån, där allt som förknippas med traditionell manlighet fördöms.

Ledande feminister påstår att lösningen på pojkars problem i skolan är att de helt enkelt slutar vara pojkar och blir mer som flickor
Om liberala feminister vill vara med på tåget så är de välkomna. Vi kämpar för samma mål som dem, så där finns egentligen ingen motsättning. Men utan att ta strid mot den radikala feminismen som genomsyrar stora delar av politik och media, så kommer mansrörelsen aldrig att komma någon vart.














