Kvällspostens krönikör Susanna Dzamic (kan Kawa uttala hennes efternamn korrekt?) tar avstamp inför helgen med en text om hur jobbig den gångna veckan varit för den kollektiva kvinnligheten. Ibland tror man nästan att man hamnat hos Jämställdhetsfeministern och inte en stor tidning.
Den här veckan har det känts lite motigt att vara kvinna. Insikten om att vi med den löneskillnad som råder mellan kvinnor och män, i dagsläget innebär att vi från och med nu och året ut jobbar gratis, känns så där. Visst det går framåt och om man ska tro de senaste siffrorna så kommer kanske min dotter att få se sina yngre systrar casha ut lika lön för lika arbete precis innan hon går i pension.
För det första förväxlar hon (och de hon citerar) begreppen lön och inkomst. Lön är den nominella penningsumma per timme eller månad som fack och arbetsgivare förhandlar om. För samma befattning finns där endast små skillnader mellan könen, någon enstaka oförklarad procent, enligt den största studien som gjorts på området. Den stora löneskillnaden föreligger mellan olika yrkesgrupper, baserat på utbud och efterfrågan på arbetskraft med rätt kompetens inom respektive bransch. Och eftersom alla yrken i Sverige är öppna för båda könen, så finns det inga kvinnolöner eller manslöner. Ett manligt sjukvårdsbiträde tjänar lika lite som ett kvinnligt och en kvinnlig svetsare tjänar lika mycket som en manlig, vid samma förutsättningar. Den som prioriterar hög lön bör välja yrke efter den prioriteringen. Men när man säger att kvinnor jobbar gratis resten av året, menar man inte lön utan inkomst. Det är den penningsumma som arbetsgivaren faktiskt betalar ut, efter avdrag och tillägg för deltid, sjukskrivning, VAB, övertid, resetraktamenten etc. Och av diverse orsaker är det där de stora könsskillnaderna ligger. Jag har skrivit om lönefrågan förr.
Det mest positiva den här veckan, och det är en klen tröst, men vi gör ändå tummen upp åt den engelska varuhuskedja som byter ut alla sin skyltdockor till storlek 42-dockor eftersom den brittiska genomsnittskvinnan numera väger 70,2 kilo och irriterar sig på att de möts av dockor som visar kläder i storlek 34. Tidigare i år var det 60 000 som gillade när Åhlens gjorde samma sak. Själv blir jag inte så imponerad av de här punktinsatserna som ska få oss att tro att vi blir mindre objektifierade och att utvecklingen på den fronten går åt rätt håll.
Undrar om de skaffar manliga skyltdockor med kulmage också, så som normala medelålders män ser ut? Skulle inte tro det.
Dagens unga kvinnor jagar ett ideal som inte ens är möjligt att uppnå och under tiden de står framför spegeln och vrider sig likt Turning Torso, för att kritiskt kunna granska sin rumpa och smörja in sina tjugoåriga kinder med anti-age-krämer, så drar killarna förbi. Att vi fortfarande går på den lätte?
En TV-klassiker (som tyvärr inte finns kvar på SVT Play) var när Pär Ström och en tok-stylad Kitty Jutbring satt i panelen på SVT Debatt och Kitty beklagade sig över hur jobbigt det var för tonårsflickor att behöva lägga en halvtimme på smink varje morgon innan de gick till skolan. Pärs svar var lika kort som självklart: Men låt bli då! För det är ju faktiskt den rimliga lösningen på problemet. De flesta män har vida toleranser när det gäller kvinnors skönhet och även om alla män har vissa preferenser, är det är i praktiken bara ett fåtal alfahannar som har råd att vara kräsna på datingmarknaden. För kvinnor har den sexuella makten. Skönhetskraven skapas således av kvinnors inbördes konkurrens, dels för att försöka attrahera nån av de där få alfahannarna, dels för att stiga i rang inom den kvinnliga homosociala gemenskapen. Kvinnors informella skönhetstävlingar är ett problem kvinnor själva måste ta tag i om de inte trivs med det, för ingen annan kommer att göra det åt dom. Och när män ibland försöker, som GT:s Karl-Johan Karlsson häromdagen, möts vi av en hatstorm utan like.
Men vi har det i alla fall bättre än de flickor som inte ens har en klädstorlek att bekymra sig för. I veckan kunde man på Doc Lounge i Lund se filmen ”It’s a girl!”. De dödligste orden i världen enligt filmmakarna. Det finns alltför många ställen på jorden där de orden faktiskt innebär en dödsdom. Vi aborteras, dödas eller lämnas i en kartong någonstans för att svälta ihjäl. Det saknas 200 miljoner flickor i världen. Vem saknar dem?
Hur var det nu med fri aborträtt, är Dzamic för eller emot? I västvärlden finns för övrigt kvinnor som vägrar föda pojkar, av radikalfeministiska skäl eller helt enkelt för att pojkar anses alltför jobbiga. Och när det gäller adoption, så vill folk hellre adoptera flickor, det visste redan Astrid Lindgren när hon skrev Rasmus på luffen 1955. Lyckligtvis fungerar inte systemet så längre, utan könsfördelningen är tämligen jämn. Endast från Kina har flickadoptionerna dominerat stort under en period, kanske p.g.a. kombinationen enbarnspolitik och traditionen med barnen som pensionsförsäkring? Fler kinesiska flickor hamnade troligen på barnhem på den tiden, men på senare år har pojkarna gått om flickor adopterade från Kina, så kanske har fattiga kineser slutat sätta sina flickor på barnhem? Att mörda nyfödda barn är förstås ett fruktansvärt brott, men den där siffran 200 miljoner som har jag sett i såna här sammanhang ett antal gånger, vad bygger den på och hur sann är den? Många liknande siffror har visat sig vara vandringssägner när man granskat dem närmre.
Men veckan har dominerats av bilen som Therese Sjögran inte fick. Vi fick en inblick i hur fotbollförbundet tänker och stavar. Just det. Hon heter Sjö-g-r-a-n. Att ett annat bilmärke försökte skänka en bil och få lite goodwill är bara smaklöst. Den lätte gick inte Therese heller på. Tog man kontakt med Therese innan man skickade ut en pressrelease?
Att herrarna får mer sponsorpengar än damerna beror förstås på det betydligt större publikintresset. Att det ska vara så svårt att begripa? Några dagar efter fotbollsgalan spelade damlaget Tyresö åttondelsfinal i Champions League på hemmaplan, med bl.a. brasilianska världsstjärnan Marta i startelvan. Hur många av de tidningar som dagarna innan rasat över damfotbollens brist på uppmärksamhet, bemödade sig ens med att skicka en egen reporter för att bevaka matchen? Både Expressen och Aftonbladet förlitade sig åtminstone på TT för att rapportera. Hyckleri, någon?
Min dotter kom hem från skolan och berättade att i Sydafrika våldtas en kvinna var fjortonde sekund. Hon hade hittat en lista med 33 anledningar till att feminism behövs. När jag kom till nummer 12 var jag illamående.
Det cirkulerar många versioner av den där listan. Anders V på Genusdebatten har kommenterat Gudrun Schymans version och visat hur många krystade eller absurda punkter den innehåller. Ett stort antal av hennes argument är generella visioner kan påstås gälla för vilken ideologi som helst, tex: Jag ser feminismen som en möjlighet. Jag låter Anders avslutning utgöra slutkläm även på mitt eget inlägg:
Dessa ”argument” eller anledningar visar klart att det mer är en religion/ideologi/sekt vi pratar om än en förnuftig väg till ett bättre samhälle där individens rättigheter stärks. De kan knappast appellera till andra än osäkra sökare som behöver en trygg boj i tillvaron. En boj som visar sig vara ett sänke. (Anders V på Genusdebatten)






