Vägra dubbla system

Idag har jag varit med om två traumatiska upplevelser. För första gången såg jag en tiggare utanför ICA, nåt som fram tills helt nyligen varit ett storstadsfenomen och för 5-10 år sen nåt man bara såg vid utlandsresor till fattiga länder.

För det andra har jag och mina syskon lämnat vår gamla senila mor på ålderdomshemmet, mot hennes vilja, efter en tids sjukhusvistelse. Orsaken till att hon hamnade på sjukhus var att hon höll på att svälta ihjäl när hon bodde hemma och förlitade sig på hemtjänsten. Det är inte hemtjänstens fel, de kan inte tvinga henne till något, men hon har under våren fuskat med maten och lurat dem att hon ätit upp den.

Vi märkte att det luktade fruktansvärt illa i hennes lägenhet, men det tog ett bra tag innan vi kom på varifrån stanken kom. Låg det begagnade vuxenblöjor i nån påse under sängen, eller rutten kattmat i soptunnan? Nej. Hon hade gömt undan tallrikar med matrester i ett skåp och stängt dörren, sen staplat tallrik på tallrik i flera veckor, så att det stod och ruttnade. Sista veckan hon bodde hemma var hon helt apatisk och låg i fosterställning i sin soffa större delen av dagen, när hon annars brukade sitta i en fåtölj och läsa eller se på TV. Då slog hemtjänsten larm och skickade in henne till sjukhuset, där hon fick dropp och näringsdryck.

Men hennes närminne är som hos en guldfisk, så detta minns hon ingenting av. Nu är hon jättearg för att vi skickat in henne på ålderdomshem, där hon har tillgång till vård dygnet runt.  Det är så illa att hon hotar med självmord, hon tror att hennes barn inte vill veta av henne längre. Men det är så Sverige är uppbyggt. Vår äldreomsorg är offentligt organiserad, ej privat. En morgon ville hon att jag skulle stanna hemma från jobbet och sitta bredvid henne hela dagen, men det fungerar ju inte så. Chefen blev skitarg för att jag missade hans morgonmöte när jag kom en kvart försent. Jag älskar min mamma och har alltid haft en väldigt bra relation till henne, det är inte där skon klämmer. Jag kan inte klona mig, jag måste välja om jag ska ta hand om mamma eller infoga mig i den svenska modellen.

Hela systemet bygger på att alla friska vuxna individer jobbar heltid och betalar skatt, sen använder staten, landstingen och kommunerna dessa pengar till att organisera vård, skola, omsorg, försvar, rättsväsende, sociala skyddsnät – allt det där som vi i vardagligt tal kallar välfärd. I andra länder, t.ex. Thailand, betalar medborgarna nästan ingen skatt alls. De har förvisso en viss moms (låg jämfört med Sverige), som de flesta företagare smiter från genom att bara acceptera kontant betalning utan kvitton. Sen förväntas de vuxna barnen ta hand om de gamla eller bekosta privata vårdhem. De som ej kan ta hand om sig själva eller sina anhöriga, tvingas tigga på gatorna.

Jag vägrar infoga mig i dubbla system. Jag gillar i princip inte höga skatter, men accepterar dem därför att jag förväntar mig offentliga gentjänster för pengarna. Jag förväntar mig att de gamla får adekvat vård och omsorg utan min dagliga inblandning. Och jag ger aldrig pengar till tiggare, då Sverige har både socialtjänst och (borde ha) ett system för att ta hand om ekonomiska flyktingar. Genom mina uteblivna allmosor blir pressen hårdare på myndigheterna att agera i tiggarfrågan. Det får de redan betalt för, via mina skatter.

Vinter med Hans Rosling

Idag kan jag rekommendera radioprogrammet Vinter med belevade possibilisten & kunskapsfanatikern Hans Rosling, när han berättar om sina möten med världens statsmän, miljardärer, 1st ladies, samt dödsjuka barn, hotfulla machetegangsters och tacksamma bybor i Afrika. Den röda tråden är den krympande skillnaden mellan i-länder och u-länder och medieskribenters & gemene mans okunskap om denna utveckling. I berättelsen väver han in små quiz-frågor om hälsoläget i världen, så som han gör dagligen i sitt nuvarande jobb i stiftelsen Gapminder.

I slutet kommer han in på genusfrågor och säger att ca 20% av bristerna i flickors skolgång beror på gender-problem medan 80% beror på fattigdom. Han är öppen med de problem som finns, men bekämpar de myter och bullshit vi ofta får höra, precis som det ska vara.

Bonus: Tidvis ungdomlig musik som Ung & Kåt, varvat med gamla klassiker

Ingenjörer & entreprenörer

Jag har tidigare skrivit ett antal inlägg om befolkningsexplosionen och de utmaningar den medför för mänskligheten. En av de profeter som är värda att lyssna på, är den optimistiske svensken Hans Rosling som är professor i global medicin vid Karolinska Institutet. En av hans käpphästar är att vi är alltför okunniga om att världen blir en allt bättre plats att leva på, trots att vi blir fler och fler som ska dela på kakan. Nyligen publicerades en studie som visar att en majoritet av svenskarna fortfarande tror att världen ser ut som den gjorde för 30 år sen, med U-länder och I-länder. Men bara i Afrika finns t.ex. 800 miljoner mobilabonnemang på 1 miljard människor. Media rapporterar sällan de små, goda nyheterna, vilket gör att vi inte får veta hur världen blir bättre.

Good news

Nyheter vi borde läsa oftare

Hans Rosling påpekar ofta att välstånd och hälsa är nyckeln till att bekämpa överbefolkningen, eftersom friska medelklassmänniskor föder färre barn, vilket gör att befolkningstalet kommer att plana ut om alla länder får någorlunda levnadsstandard. Även i muslimska länder minskar födelsetalen kraftigt när spädbarnsdödlighet och barnsängsfeber bekämpas, till skillnad från vad vissa tror. Rosling chattade häromdagen med DNs läsare och hans slutkläm sammanfattade det hela bra: Människan måste bli sin egen räddning!

En viktig pusselbit för att öka världens välstånd är att utveckla tekniker som kan ge oss moderna bekvämligheter som toaletter och avloppshantering, kylskåp, tvättmaskiner och värmepumpar/luftkonditionering, utan att tära alltför mycket på resurserna. Grön el, gröna fordonsbränslen, rent vatten och kretsloppsanpassade kemikalier (inklusive handelsgödsel), är några saker som behöver utvecklas mer för att det ska fungera. Och det som fungerar allra bäst är sånt som vem som helst har råd med. De gröna alternativen måste vara bättre eller mer prisvärda än de befintliga, annars kommer de aldrig att nå framgång hos den stora massan.

I chatten förespråkar Hans Rosling olika typer av skatter på onödiga lyxvaror som inte hör till basbehoven. Och även om jag inte gillar höga skatter, så kan jag hålla med om att han har en poäng. T.ex. fordonsetanol skulle fortfarande inte haft en chans mot bensin om den inte varit lägre beskattad, men nu när man spar ett par kronor per mil så kör t.o.m. en ‘motorhead’ som jag etanolbil. ‘Money Talks’ brukar det heta, folk i allmänhet väljer gärna det alternativ som är billigast eller bekvämast ur ett egoistiskt perspektiv. Men allra bäst är förstås lösningar som är attraktiva för allmänheten utan skattesubventioner, och det är där ingenjörer och entreprenörer kommer in i bilden. Skatter eller förbud är ju det enda styrmedel politiker och ekonomer har att tillgå, och det räcker inte alltid hela vägen.

Det behövs fler naturvetare och ingenjörer som utvecklar de smarta lösningarna som går hem hos folket, som gör vårt liv enklare och mer kostnadseffektivt utan att belasta miljön på ett ohållbart vis. Det behövs även entreprenörer som inte nödvändigtvis har så hög utbildning, men som har riskvilja samt sinne för affärer och kan föra ut de smarta lösningarna till folket. De verkliga vinnarna har förstås både utbildning och sinne för affärer, men man kommer en bra bit med bara den ena styrkan.

Av någon anledning pekas kollektivet MÄN ut som de stora miljöskurkarna, t.ex. i våras av Katrine Kielos och nu häromdagen av Johan Ehrenberg. Kielos har jag redan kommenterat i ett blogginlägg. De som kommer med såna påståenden verkar tro att män och kvinnor lever åtskilda i olika världar, men i regel förenas vi ju i familjen, där varje person gör sin bit för att vardagen ska gå ihop. Det handlar om saker som att skaffa ett jobb som drar in pengar till familjens försörjning, att skjutsa barn till fritidsaktiviteter och så vidare. Den intellektuella hedern tycks vara starkt eftersatt bland vissa journalister som skriver om dessa frågor. Om könsfördelningen råkar vara 60/40 inom ett visst område bör man inte skriva i anklagande ton som om det vore 100/0, särskilt inte om sånt som görs i gemensamt intresse.

Det kan säkert stämma att män i genomsnitt gör saker som är mer klimatpåverkande än sånt kvinnor i genomsnitt gör. Men om män slutade med detta skulle kvinnorna bli tvungna att göra det i stället, vilket de redan idag gör i ej försumbar utsträckning. Dessutom står kvinnor för en hel del av den fullständigt onödiga lyxkonsumtionen som är genomsnittsmannen egalt, t.ex. kläder, smink och accessoarer, vilket journalister sällan nämner i dessa sammanhang. Så att angripa män är inte lösningen på problemet. Lösningen ligger i stället i att utveckla nya metoder och tekniker som minskar miljöbelastningen för att åstadkomma samma sak. Det är sånt vi ingenjörer sysslar med till vardags. Och för att föra ut produkterna till den stora massan behövs entreprenörer. Män är i klar majoritet inom yrken som ingenjör och entreprenör, vilket gör att Ehrenbergs titel ”Män förmår inte att göra världen bättre” framstår som fullständigt nonsens. Varför könsfördelningen ser ut så, förtjänar flera blogginlägg i sig, men en god början är att läsa på om normalfördelningskurvan.

Som jag skrivit innan, behövs fler verkliga motsvarigheter till den av Katrine Kielos så hånade litterära figuren professor Beard, som utvecklar artificiell fotosyntes, trots sina personliga brister. Det behövs även fler dieselmän, d.v.s. gräsrotsentreprenörer som kanske inte har så hög utbildning men som är duktiga på traditionellt manliga domäner som att köra motorsåg och backa med lastbil, så att utflyttade söderhipsters som Aase Berg kan värma huset på ett klimatvänligt vis, trots hennes illa dolda förakt för de som gör det möjligt. Och det behövs fler entusiastiska entreprenörer som Johan Ehrenberg, som vågar satsa på gröna energikällor trots tveksam lönsamhet under uppstartsskedet. Att han inte ser sin egen personliga del i hur män faktiskt förmår göra världen bättre, gör hans nya debattartikel än mer svårbegriplig.

Som jag skrev ovan, så är de verkliga vinnarna de som både har tekniska kunskaper och sinne för affärer, de som förmår att både skapa ny teknik och föra ut den till massorna. Innovatörer brukar de även kallas. Förra veckans belönades innovatören Petra Wadström med Polhemspriset, som delats ut i Sverige sedan 1876. Liksom Hans Rosling har hon kopplingar till Karolinska Institutet men är samtidigt VD för sitt eget entreprenörsföretag Solvatten, som tillverkar och säljer hennes uppfinning . Med hennes produkt kan folk i tredje världen få rent och hygieniskt vatten med hjälp av solkraft, utan dyra investeringar. Feminister gör gärna en grej av att Wadström är kvinna, medan jämställdister anser det självklart att meriter går före kön och därför inte ser något märkvärdigt i det. Med alla krav på kvotering blir man förvisso spontant misstänksam varje gång en kvinna lyfts fram, men här är det ganska uppenbart att priset tilldelats på välförtjänta grunder. Wadström är en av få kvinnor och något fler män, som med ingenjörskonst och entreprenörskap bidrar till att göra världen en bättre plats att leva på. Men det behövs ännu fler talanger av båda kön som satsar på såna karriärer.

Med Petra Wadströms enkla och geniala innovation Solvatten kan vatten renas och desinficeras med solkraft till en låg investeringskostnad

Med Petra Wadströms enkla och geniala innovation Solvatten kan smutsigt vatten renas och desinficeras med solkraft till en låg investeringskostnad

Bristen på rent vatten är ett av de större hälsoproblemen i de länder Hans Rosling talar om, när han vill stävja befolkningsexplosionen genom att bekämpa spädbarnsdödlighet och barnsängsfeber. Själv är jag lite avundsjuk på att Wadström lyckats skapa en så enkel, billig och välbehövlig innovation. Men det är ofta de enkla lösningarna som är de smartaste. Som alternativ karriär, om lönearbetet plötsligt skulle upphöra i vår industriella kris, har jag själv bl.a. tittat på möjligheten att driva varma länders luftkonditionering med solkraft, men de affärsidéer jag skissat på har alltid fallit på anläggningarnas stora investeringskostnad och långa återbetalningstid. Solvatten däremot, är något som även fattiga människor har råd med, om inte annat med biståndspengar från Reinfeldt och Obama.

Så kids, vill ni förbättra världen, slösa inte bort er ungdom på läsa genusvetenskap, litteraturhistoria eller andra i-landskurser som ingen privat arbetsgivare vill betala för. Lär er i stället ämnen som kan leda till konkreta förbättringar av det slag som beskrivs här. Olika typer av naturvetenskap och teknik eller medicin. Samtidigt ska inte den offentliga sektorn föraktas och det behövs förstås lärare som utbildar framtidens ingenjörer & entreprenörer, samt vårdpersonal som håller oss friska under tiden. Och ni som saknar läshuvud, lär er köra lastbil, hantera en svets eller något annat som gräsrotsentreprenörer kan ha nytta av. Sen jobbar vi tillsammans för att världen ska bli en plats där 10 miljarder människor lever och trivs tillsammans, oavsett kön!

P.S. Jag träffade ikväll den till vardags timide men i skrift ofta bitske bloggaren Medborgare X för en timmes pratstund IRL. När han var aktiv drev han en av Sveriges bästa samhällsbloggar, alltid påläst och saklig, ibland provocerande till den grad att han fick ett eget inslag i Uppdrag Granskning, där hans travesti på SCUM-manifestet lästes upp som exempel på det hemska näthatet. De flesta av hans texter håller fortfarande, även om han bara bloggar ett par gånger om året numera.

Vilket land är bäst för män?

I dagarna har schweiziska stiftelsen World Economic Forum (WEF) gett ut sin årliga rapport om världsläget på jämställdhetsfronten, där de jämför olika länder enligt vissa uppställda kriterier. DN sätter likhetstecken mellan jämställdhet och ”det som är bäst för kvinnor” i sin artikel om rapporten. Det index som används belönar de länder som har små skillnader mellan könen, snarare än att belöna absolut välstånd. Man mäter faktorer som politisk deltagande, ekonomisk jämställdhet, rätt till utbildning och sjukvård m.m. Jag själv är lite skeptisk till det sättet att mäta, då ett fattigt socialistiskt land där alla har det lika dåligt förmodligen skulle få ganska höga poäng, jämfört med ett rikt land där vissa har det bra och andra har det ännu bättre.

Island ligger längs fram, medan Sverige ligger fyra. Irland ligger sexa efter Filippinerna, vilket får anses förvånande då t.ex. Expressens Ann-Charlotte Marteus häromdagen påstod att Irlands kvinnosyn är hundratals år efter Sverige. Och rent objektivt har hon ju en poäng, då de bl.a. inte tillåter abort. Längst ner på listan ligger inte förvånande ett antal muslimska länder i Afrika och mellanöstern.

Vissa menar att det jämställdhetsindex WEF tagit fram är ett mått på hur bra ett land är för kvinnor, vilket även rubrikerna antyder, snarare än ett mått på den faktiska jämställdheten. Utan att gå in allt för djupt i detalj på hur nuvarande index är framräknat, funderar jag lite på vilka kriterier som skulle tas med om man beräknade vilka länder som är bäst för män?

Mänskliga rättigheter och välfärdens sociala skyddsnät skulle nog värderas lika högt som de gör för kvinnor. Demokratiska värderingar som allmän rösträtt, pressfrihet, yttrandefrihet, religionsfrihet, rättssäkerhet, ingen tortyr eller dödsstraff, är självklara kriterier att beakta. Hälsa, arbetsmiljö och medellivslängd bör vara med. Jemen anses vara det sämsta landet för kvinnor, men det är nog inte särskilt bra för män heller, av dessa orsaker.

Några tunga specialfrågor för män skulle vara huruvida det tillämpas allmän värnplikt / tvångsrekrytering (draft) samt skydd för den kroppsliga integriteten, d.v.s. förbud mot ofrivillig omskärelse. Allmän värnplikt är förvisso en fråga som jag är kluven till. Det kan ju vara nödvändig åtgärd för att kunna bo i en självständig stat överhuvudtaget. T.ex. Finland som ligger tvåa på nuvarande listan skulle knappast ens existerat om de inte tillämpat allmän värnplikt. Inte heller Israel, men de har ju könsneutral värnplikt, vilket då skulle ge dem ett bättre jämställdhetsindex, om det vore kriterium.

Sverige skulle förmodligen komma ganska högt upp även med ett index som räknar in kriterier som tar hänsyn till mäns rättigheter. Men det finns smolk i glädjebägaren. Könsdiskriminering i lagar och myndighetsregler, pojkdiskriminering i skolan, rättssäkerhet vid vissa typer av brottrubriceringar, långa häktningstider m.m. är sånt som Sverige ofta får kritik för, både inrikes och utrikes.

Vad tycker ni? Vilka kriterier ska vara med, om värdens bästa land för män räknades fram? Eller ännu hellre, världens bästa land för alla medborgare.

Påminnelse om Bunkefloprojektet

Kort notis före läggdags. Mats Olsson med bloggen Tysta Tankar tipsar om en debattartikel jag helt missat, där en rad experter på idrott och hälsa påminner om resultatet i Bunkeflostudien, en långtidsstudie där en grupp elever fick ha idrott varje skoldag under hela grundskolan. Mats Olssons kollega Ingegerd Ericsson vid Malmö Högskola skrev både Bunkeflorapporten och är medförfattare till debattartikeln. Förutom de lätt begripliga hälsoeffekterna, fick man som spin-off att betygsgapet mellan flickor och pojkar suddades ut i försöksgruppen, jämfört med både referensgruppen och rikssnittet.

Debattartikeln ställer ungefär samma frågor som jag gjort många gånger tidigare – hur kommer det sig att dessa revolutionerande resultat knappt implementerats någonstans i Sverige? Min egen foliehatt påstår att Bunkeflo-rapporten helt enkelt gömts undan i den mörkaste byrålådan av feministerna på Skolverket, därför att vissa tycker att betygsgapet är helt i sin ordning. I stället försöker de blanda bort korten genom att prata om antipluggkultur och annat nonsens.

Skolverket har en öppet feministisk bias

Skolverket har en öppet feministisk bias

Att implementera metoderna i Bunkeflostudien tror jag skulle ta oss en bra bit mot att lösa en av de tre viktigaste mansfrågorna i Sverige, pojkarnas misslyckande i skolan. Inte hela vägen kanske, men förbättra läget avsevärt. Jag har tidigare avhandlat ämnet många gånger, t.ex. här, här, här, här och här.

Uppdatering: Att den här tweeten kommer samma dag som jag diskuterat Bunkeflo med Mats Olsson på hans blogg väcker ju visst framtidshopp.

MO tweet

Överbefolkningen

Nyligen läste jag Dan Browns senaste thriller Inferno, som handlar om hur en bioterrorist (galen vetenskapsman), besatt av digerdöden och Dante, vill stävja den galopperande befolkningstillväxten i världen genom att sprida ett nytt elakt virus som han utvecklat i sitt genmodifieringslab. Själv tar han sitt ansvar för att minska befolkningen genom att begå självmord i bokens början, efter att han först riggat en tidsinställd virusbomb och lagt ut en massa finurliga ledtrådar till var den är gömd. Jag tänker inte lämna mer spoilers än så, utan ska i stället diskutera själva problemet som boken tar upp.

Fools! I'll destroy them all!

Fools! I’ll destroy them all!

Det är ju ingen större kontrovers att den mänskliga befolkningen i världen formligen exploderat de senaste 100 åren, efter den medicinska vetenskapens många genombrott. Detta kan paradoxalt nog leda till mänsklighetens totala kollaps och utplåning när resurserna inte längre räcker till vår försörjning, vilket är vad den galne vetenskapsmannen i Inferno vill undvika.

WorldPopulationGraph

Men det finns all anledning att vara optimistisk inför framtiden. Världen blir bara bättre och bättre, orosmolnen till trots. En av de främsta och samtidigt mest kunniga optimisterna är svensken Hans Rosling, som är professor i global medicin vid Karolinska Institutet. Förra året skrev han en ledarkrönika i DN, där han gjorde upp med en del myter som den svenska allmänheten bär på. Det vi lärde oss om i-länder och u-länder när vi gick i skolan i förra seklet, stämmer inte längre.

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. (Hans Rosling i DN)

I sin artikel redogör han för en enkät, där resultatet visar att svenskarna fortfarande tror att året är 1980. (Den sista meningen nedan är en samtidigt liten subtil vink om de fördomar som finns i Sverige om muslimer, förmodligen inte bara bland SD-anhängare.)

Endast 5 procent av svenskarna valde rätt svar av fyra möjliga. Bland aporna på Skansen skulle 25 procent ha svarat rätt! Svenska folkets svar beror inte på okunnighet, ty i så fall hade de gett slumpmässiga svar och fått samma resultat som aporna. Svenskarna vet hur världen var för 30 år sen, men inte vad som hänt sen dess. Det är därför de får sämre resultat än aporna.

Den folkbildare i Sverige som gjort till sin livsuppgift att lära ut grundläggande fakta om de stora förändringarna i världen rodnar i blygsel inför dessa resultat. Och jag som använt antalet barn per kvinna i Bangladesh som det främsta exemplet på positiv förändring. Jag har misslyckats totalt.

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

I rak motsats till vad medievänstern försöker ljuga i oss, så har den djupaste fattigdomen i världen halverats de senaste ca 25 åren, trots den gigantiska befolkningsökningen under samma tid. Större andel av världens befolkning än någonsin tidigare i historien kan idag äta sig mätta varje dag, trots att vi samtidigt är fler än någonsin. Hans Rosling tror att världens befolkning kommer att plana ut runt 9 miljarder, om vi bara kan lyfta de sista 2 miljarderna människor som fortfarande lever i absolut fattigdom.

Nyckeln till att undvika överbefolkning och få jordens resurser att räcka åt alla, är alltså paradoxalt nog att öka välståndet. Det är i första hand någorlunda rika människor som föder färre barn, så det bästa sättet att införa naturlig barnbegränsning är att bekämpa den absoluta fattigdomen (inte den relativa). Det finns människor som tror att lösningen på miljöfrågorna är att återvända till torparsamhället och leva närmare naturen. Men det håller inte om man samtidigt vill vara human. Naturen är grym, obeveklig. Om hela jordens befolkning ska leva som torpare så kommer de flesta att svälta ihjäl. Det fungerar inte ens i glesbefolkade länder som Sverige, där många svenska torpare dog under missväxtåren på 1800-talet, bland annat syskon till min farfars far. Samtidigt tar småskaligt ineffektivt jordbruk gigantiska resurser i anspråk och större delen av världens skogar skulle behöva omvandlas till åkrar om alla skulle leva på det sättet. Till skillnad från vad de rödgröna hävdar, så är det inte i första hand de stora skogsbolagen som skövlar regnskogen, utan fattiga torpare som svedjebränner för att skaffa åkermark till att försörja familjen.

Jag såg nåt diagram som visade att bara ca 10 % av jordens vedkonsumtion går åt till att göra papper och kartong. Långt mer går till byggmaterial och svedjebruk, men den allra största posten utgörs av brännved. Här i norden använder vi brännved för att värma husen på vintern, vilket vissa vill problematisera ur genus- och vithetsperspektiv, medan fattigt folk i de flesta varma länder använder ved till att laga mat och värma tvättvatten.

Ett av de många filmklipp som visar Hans Roslings talang som pedagog och föreläsare, är nedanstående där han på sin klämkäcka svengelska förklarar vilken enorm betydelse tvättmaskinen haft för kvinnans frigörelse i världen. I stället för att lägga halva dagen på att samla ved och värma tvättvatten, kan hon sätta på tvättmaskinen och läsa en bok, eller läsa för sina barn, eller gå till ett jobb och tjäna egna pengar. Sakine Madon berättade om när hennes kurdiska farmor var på besök i Sverige och kläckte ur sig en fnysande kommentar i stil med: – I Sverige tvättar ni ju inte, ni har ju tvättmaskin! Hans Rosling konstaterar sarkastiskt i videon att inte ens de mest radikala miljömupparna bland hans studenter tvättar för hand, trots att de är motståndare till industrisamhället. Men det är fortfarande handtvätt som gäller för de flesta av jordens människor. För att nå jämställdhet i de länderna måste de alltså först skaffa tvättmaskiner.

Att gå tillbaka till torparsamhället, som vissa miljömuppar vill, innebär att man bokstavligen tvingar kvinnan tillbaka till spisen. Eller för all del mannen, om man nu vill vända på könsrollerna, vilket förstås förutsätter att kvinnan börjar hantera det ännu tyngre arbetet på åkrarna. Särskilt om man vill vara riktigt miljövänlig och plöja för hand, eller med dragdjur.

Vissa menar att jordklotet bara klarar 4-5 miljarder människor, men det är lätt att bevisa att de har fel. För om det varit så, hade den enorma svältkatastrofen redan varit här. Idag kan dock de flesta äta sig mätta, trots att vi är över 7 miljarder. Så gott som all den maten är nyproducerad. Ju längre tekniken gått framåt på olika områden, desto större har jordens försörjningskapacitet blivit. Men det finns förstås en gräns för vad klotet klarar. Låt oss hoppas att det fortfarande finns kapacitet kvar när vi, enligt Rosling, planar ut vid 9 miljarder.

Som Rosling påpekar i videon om tvättmaskinen, ligger en av nycklarna till att stävja överbefolkningen i att lyfta människor från fattigdom, vilket ställer krav på att mänskligheten måste utveckla mer energieffektiva maskiner och fler gröna energikällor, annars kan inte alla de 9 miljarder människorna skaffa tvättmaskin och andra moderniteter som tar dem ur misären, utan att det orsakar en klimatkatastrof.

Som Rosling påpekar i detta klippet, så ska kan inte de rika länderna tala om för fattiga människor att de måste fortsätta leva i misär för att rädda klimatet. Det är inte heller särskilt effektivt, demokratiskt eller humant att genom straffskatter, regleringar och diktatur tvinga fram åtgärder för klimatförbättring och befolkningsminskning, oavsett om det sker som i Sverige genom miljöskatter eller som i Kina genom påtvingad barnbegränsning. Eller som i Dan Brown’s Inferno, genom massterrorism. Bättre är då att utveckla klimatsmarta alternativ som är praktiskt och ekonomiskt attraktiva för den stora massan.

Ett exempel är väl etanolbilar, som i nuläget spar ett par kronor milen jämfört med bensin, samtidigt som man får ut mer hästkrafter av det högre oktantalet i etanolen. Det finns förstås många frågetecken runt etanol som fordonsbränsle, den tillverkas ju av livsmedelsråvaror och konsumerar mycket fossilbränsle vid produktionen, men även de flesta kritiker är nog överens om att etanol är mindre dåligt än bensin. I nuläget är etanol åtminstone det mest attraktiva alternativet på den svenska marknaden, även om attraktionen uppstått på konstlad väg, genom skatter på bensin.

Själv kör jag spritbil

Själv kör jag numera spritbil

Det finns biobaserade fordonsbränslen som är ännu smartare. Metanol har diskuterats, men ännu bättre är butanol, som kan tankas i de flesta vanliga bensinmotorer. Till skillnad från etanol som framställs ur livsmedelsråvaror, så håller man på att utveckla processer som kan producera butanol ur jordbruksavfall och träflis, eller möjligen ur pappersmassa. Men tyvärr är dessa processer fortfarande bara på labstadiet, så det tar nog ett antal år innan de blir realitet.

Den gemensamma nämnaren för klimatsmarta fordonsbränslen, energisnåla tvättmaskiner, grön elproduktion och alla de andra nya teknikerna som på ett humant sätt ska hjälpa oss att komma till rätta med överbefolkningen, växthuseffekten och världsfattigdomen, är att de utvecklas av ingenjörer och naturvetare. Inte av politiker. Inte av ekonomer, inte av jurister, inte av socionomer och absolut inte av genusvetare. Så kids, om ni vill dra ert strå till stacken i en av de största globala frågorna, vet ni vilken typ av utbildning ni ska välja när ni söker till högskolan. Vi behöver inte galna vetenskapsmän, vi behöver smarta. Och många.

Kändiskåt

Nu släpper vi lite på anonymiteten.

I grannskapet finns i denna stund ett antal stora kändisar. I ena huset finns den världskända sexbrotts-åklagerskan som vill att en snubbe som nästan blivit albino efter ett års vistelse inomhus, på en ambassad i London, ska ta flyget till Sverige. I ett annat hus finns en snubbe som i sin ungdom var med i After Dark och omnämns på deras Wikipedia. I ett tredje hus finns prefekten för nationalekonomiska institutionen i Lund, d.v.s. han som är chef över alla professorerna. Eller åtminstone hans gamla mamma, som han hälsar på flera dagar i veckan nu på sommaren. I ett fjärde hus, tvärs emot gatan, finns en hockey-snubbe från Kiruna som har en egen plakett på Hockey Hall of Fame i Toronto. En legend som får snubbar som Sundin, Foppa, Loob och Bengt-Åke att framstå som amatörer. Eget kalsongmärke lär han ha också. Tydligen så har grannpojken, som gick i min dotters åldersblandande klass i lågstadiet och numera tränar hockey 6 dagar i veckan, fått ihop det med hockeylegendens styvdotter på nåt träningsläger uppåt landet, så just ikväll hälsar hela familjen Hockey på i Skåne. Hur stort som helst…

Jag mötte Lassie. Vilket för övrigt är det enda adekvata namn jag nämner.

Kvinnor ger mig kväljningar

Ja, inte alla kvinnor förstås. Inte heller kvinnor som grupp. Men vissa enskilda kvinnor. En liten minoritet, men ändock några. En av dessa få är Seher Yilmas, som jobbar som Public Affairs-representant för Sveriges största fackförbund Unionen. Inom ramen för det jobbet brukar hon skriva radikalfeministiska krönikor på sajten Nyheter24. Hon får alltså betalt av Unionens medlemmar för att skriva sån här horribel misandri som i sin senaste krönika:

Män ger mig kväljningar
Därför gör patriarkatet, där män som grupp är representerad, mig fruktansvärt illamående.

Det är väldigt sällan en enskild man ger mig kväljningar. Men patriarkatet, där män som grupp är representerad, gör mig fruktansvärt illamående.

(Seher Yilmaz i Nyheter24)

Ovanstående text blir ganska motsägelsefull. Den som får kväljningar av män som grupp borde väl rimligen få kväljningar av varje enskild man? Om man hatar alla, så hatar man ju var och en individuellt. (På samma sätt anser jag att SCUM är ett individuellt mordhot mot 3 500 000 000 namngivna personer.)

Den bortklippta textmassan i citatet ovan, innehåller en uppräkning av områden där hon anser att kvinnor diskrimineras strukturellt, medan hon anser att män i förekommande fall diskrimineras individuellt och därför inte förtjänar hennes uppmärksamhet som facklig representant på riksnivå. Hon menar att kvinnor diskrimineras strukturellt på följande tre områden, vilket gör att hon anser sig ha rätt att ignorera och förolämpa Unionens hundratusentals manliga medlemmar i de texter hon skriver:

  1. Kvinnor drabbas av anorexi på grund av utseendefixering
  2. Andelen kvinnor i börsstyrelserna har slutat öka och går något bakåt enligt de senaste siffrorna
  3. Barnsängsfeber har historiskt sett varit en av de vanligaste dödsorsakerna bland unga kvinnor. I vissa länder är det fortfarande vanligt.

Mina kommentarer till hennes punkter:

1. Utseendefixeringen hos kvinnor är kopplad till ‘patriarkatet’ på så vis att kvinnor tävlar mot varandra för att vinna ett litet fåtal alfahannars sexuella gunst, där fixeringen vid alfahannar är orsaken till att kvinnors inbördes mobbing skulle kunna kallas patriarkat. Det är inte männen i patriarkatet som skriver om mode och bantning i tjejtidningar, anordnar skönhetstävlingar eller skriver elaka viktkommentarer på Blondinbellas blogg. Det gör kvinnorna så bra själva, där den inbördes konkurrensen om att få para sig med den statusfyllde alfahannen (den blivande patriarken) är drivkraften. Om kvinnor slutade sukta efter alfahannen skulle de kunna relaxa och välja män av lägre status, som inte har råd att vara lika kräsna vad gäller kvinnans utseende. Men se, det går inte, för jämställda män är inte sexiga. Evolutionspsykologi i praktiken.

Den enda fråga ovan som egentligen torde intressera Unionen som fackförbund är väl 2. Och där är det faktiskt så, att utfallet motsvaras ganska väl av rekryteringsunderlaget, vilket jag skrivit om flera gånger förr, t.ex. här och här. Utfallet har stagnerat därför att det helt enkelt inte längre finns fler kvinnor med rätt kompetens att välja bland. Snarare är det så att kvinnor har lättare än män att nå styrelseposter, om man ser till genomsnittsåldern för deras första styrelseuppdrag. En glashiss, med andra ord. Och vilket egenvärde könet på en styrelseledamot har för företaget eller någon annan intressent, återstår att förklara.

3. För mig är det fullkomligt obegripligt hur hon kan påstå att barnsängsfeber skulle handla om strukturell diskriminering. En röd tråd genom världshistorien har ju varit att kvinnor och barn ska skyddas på ett eller annat sätt, ofta genom att män offrar sig och tar risker. Orsaken till att barnsängsfeber orsakat så ofantligt många dödsfall har helt enkelt varit okunskap, fram till slutet på 1800-talet, när man upptäckte att en så enkel åtgärd som att tvätta händerna noga mellan varje förlossningspatient kunde minska sjukdomsfallen radikalt. Idag kan man nog inte påstå att barnsängsfeber beror på okunskap någonstans i världen. Däremot brist på resurser i form av t.ex. rent vatten i de länder där det fortfarande är vanligt. Men hur detta skulle vara en fråga för Unionen, eller hur det kan ge Yilmaz orsak att bli så illamående, att hon anser sig ha rätt att strunta i Unionens manliga medlemmar, känns väldigt långsökt.

Förbundsstämma på Unionen?

Förbundsstämma på Unionen?

Jag blev för drygt 20 år sen tillfrågad om jag ville bli medlem i det förbund som idag heter Unionen. Jag tackade nej, vilket känns skönt en dag som denna, och efter ett par år som svartfot gick jag i stället med i CF, det som idag heter Sveriges Ingenjörer. De är inte heller perfekta ur jämställdistiskt perspektiv, men jag har svårt att tro att en så extrem person som Yilmaz skulle bli särskilt långvarig på deras kansli.

Uppdatering: Unionen har i kommunikation med min läsare Mathias meddelat att Yilmaz inte längre jobbar hos dem och att hon skriver krönikorna i egenskap av privatperson. Men det framgår ganska tydligt att den avslutade anställningen inte har med krönikorna att göra. Till skillnad från i S-toppen går det uppenbarligen att sitta på dubbla stolar i Unionen. Men Stig Malm skulle knappast kommit undan med påståendet att han gjorde sitt berömda uttalande om ‘Fittstim’ i egenskap av privatperson.

Blogglänkar: Ekvalist, Toklandet

Klimatdebattens debattklimat

Många andra bloggare har redan uppmärksammat Katrine Kielos senaste fantasifoster i DN Feminism Kultur om genus i klimatpåverkan, så jag ska hålla detta inlägg så kort jag kan, vilket är svårt eftersom det finns mycket att skriva i ämnet. (Har hon fått sparken från Schipstedt förresten, eller varför skriver hon plötsligt åt Bonnier?) Kielos förpestar verkligen debattklimatet med sin dåligt underbyggda och krystade misandri. Hon skriver bl.a:

Vi har hittat på att en viss typ av livsstil är ”manlig” sedan säger vi att denna manliga logik är överordnad alla andra värden. När det sedan visar sig att den patriarkala manlighetens sätt att leva inte är hållbart kan vi inte ge upp den. Eftersom den är överordnad allt annat. (Katrine Kielos i DN)

Jag blir lite nyfiken på vilka dessa ‘vi’ är, som hon definierar här? Hon och hennes genusvetarpolare? Och vadå manlig, en livsstil delas väl i de flesta fall mellan man och kvinna, såvida de inte är singlar. Den ena åker kanske förvisso oftare bil medan den andra oftare cyklar, det beror ju lite på hur långt de ska och vad de ska göra. Men båda gör det i regel för att sy ihop det gemensamma livspusslet, att dra in pengar, skaffa mat, skjutsa barn till träning m.m. Familjens gemensamma liv.

amor

Genusvetare brukar hylla när folk vågar bryta mot genusnormerna. Här ser vi ett par från Balkan som bryter den svenska genusnormen att mest män hanterar ved och mest kvinnor röker

Vi gör en liten test. Vad är manligt, kvinnligt, respektive könsneutralt av följande aktiviteter? Och vad är bra eller dåligt för klimatet?

  • Handla mat
  • Skjutsa barn till träning
  • Köpa kläder
  • Bygga vindkraftverk och kraftledningar
  • Hugga ved
  • Åka på familjesemester
  • Sätta igång tvättmaskinen
  • Röka
  • Bosätta sig i London
  • Forska i miljöteknik
  • Driva småföretag inom miljöbranschen
  • Skriva på Facebook eller bloggar

Och så vidare…

Katrine Kielos skriver att det kvinnligt att offra sig

Katrine Kielos skriver att det kvinnligt att offra sig

En annan sak som verkligen stör mig i artikeln är hur hon hyllar en hånfull bild av en (fiktiv) forskare:

Professor Beard är huvudperson i McEwans roman ”Hetta” från 2010. En fet, manipulativ, notoriskt otrogen, egoistisk och uppburen Nobelpristagare i fysik. Sinnebilden av den plundrande manligheten: ta allt du kan äta, lägg allt du kan under dig, och vad har eftervärlden någonsin gjort för mig?

Professor Beard av alla männi­skor bestämmer sig (för sin karriärs skull …) för att lösa världens klimatproblem. ”Artificiell fotosyntes” är den storslagna teknik som ska rädda oss. Och det är i diskrepansen mellan Beards oförmåga att ta ansvar för sin övervikt, sin hälsa och sina relationer samt de storslagna ord om klimat och planet han turnerar runt i världen med, som Ian McEwan skapar sin satir. Den patriarkala manlighetens olidliga oförstående. (Katrine Kielos i DN)

Å ena sidan brukar jag framhålla att det är viktigt att leva som man lär för att vara trovärdig. Å andra sidan kan ansvaret för en global fråga som klimathotet inte läggas på individnivå. Det som inte gynnar individen kommer aldrig att få genomslag. Varken män eller kvinnor är särskilt villiga att offra sig för klimatet. Fattiga bönder i Sydamerika kommer inte att sluta bränna regnskog för att skaffa åkermark till sin familj om det inte utvecklas mer attraktiva alternativ att försörja sig, lika lite som vi svenskar inte kommer att sluta köra bensinbilar förrän alternativen är minst lika bra, tekniskt och ekonomiskt. Och Katrine Kielos kommer inte att flytta från trendiga London för att bo och leva klimatvänligt med vedhuggning, rotfruktsodling och linnevävnad på den svenska landsbygden. Klimatarbetet måste bedrivas med tekniska och ekonomiska morötter, inte med politiska piskor från folk som inte själva lever som de lär.

Så nej, jag skiter faktiskt i om Professor Beard sumpar sin hälsa, sin vikt eller sina relationer. Och jag skiter i om han forskar för sin egoistiska karriärs skull och inte för idealismens, slutresultatet blir ju detsamma. Det väsentliga är att han och hans motsvarigheter i verkligheten forskar fram nya tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan och blir attraktiva för den stora massan att använda. Jag försöker uppfostra mina tre barn i den andan. De är bäst i sina respektive klasser, de kan alla gå i fars och farfars fotspår och bli ingenjörer. Det vore slöseri med talang om de t.ex. blev hårfrisörskor, som mellanflickan vill. Framtidsbranschen framför andra heter energi. Där kommer aldrig att råda brist på meningsfulla, utmanande och välbetalda jobb.

Det är viktigt att leva som man lär

Det är viktigt att leva som man lär

Lösningen på klimatfrågan är inte att hycklaren Al Goore slutar flyga privatjet och åka limousin. Lösningen är att verklighetens Professor Beard utvecklar klimatneutrala fordonsbränslen som är tekniskt och ekonomiskt attraktiva.

Blogglänkar: Musik och Signaler, Bohemian Maggie , Kimhza Bremers Bodega, Ekvalist, SvD Ledarblogg

Virginatet

Tidigare idag har jag haft en diskussion med Charlotte Vainio på hennes blogg ‘Hit och dit och tillbaka igen ‘. Det handlade om hur ‘patriarkatet’ sätter upp skönhetsideal för kvinnor och hur kvinnor inte får vara med och sätta standarden. Ett av exemplen som nämndes var Isabella Löwengrip, som i inlägget kallas smal.

Jag tyckte det var lite paradoxalt, eftersom Löwengrip får så många hånfulla kommentarer om sin (i min mening synnerligen milda) övervikt från andra unga kvinnor i sitt kommentarsfält och på deras egna bloggar. Själv tror jag nog att de mest är avundsjuka på hennes generösa bystmått och projicerar det på midjan för att håna henne. Men det intressanta är att det kallas ‘patriarkat’ när kvinnor mobbar kvinnor, eftersom, som Charlotte skriver i en kommentar: Att kvinnor bedöms efter sitt utseende snarare än efter sina kunskaper. Det har att göra med vem som bedöms, inte vem som bedömer.

Blondinbulla, sa virginatet

Blondinbulla, sa virginatet

Jag tycker Charlotte har fel i det resonemanget. ‘Patriarkatet’, i de samhällen där det kan påstås existera, är en social struktur. Sociala strukturer kan inte existera utan aktörer, för då dör de ut. Vilka är då aktörerna i den sociala struktur där kvinnor viktmobbar kvinnor? Jo, det är naturligvis de som mobbar – vissa unga kvinnor. Men ordet patriarkat leder närmast tankarna till skäggiga, gråhåriga män som sitter runt ett bord och konspirerar fram hur övriga samhället ska se ut. Helt vilseledande vokabulär, som bör reserveras till sammanhang där det hör hemma. Eftersom aktörerna i denna sociala struktur är unga kvinnor, så bör ordet associera till dem. Jag är ingen expert på latin, men jag vill härmed mynta begreppet Virginatet som benämning på den sociala struktur där unga kvinnor tar sig rätten att dela ut sociala bestraffningar till andra personer för deras vikt och utseende.

Patriarkatet bestämmer kroppsidealen

Patriarkatet bestämmer kroppsidealet?

För den som vill diskutera mer om hur ordet patriarkat ska definieras och användas, kan jag rekommendera en lång diskussion i kommentarsfältet på Genusdebatten, som ägde rum tidigare i veckan och som inte är slut än. Mer om Bella, som för övrigt framstår som en potentiell ekvalist i många sammanhang.