Många funderingar inför julen. De senaste 25 åren har jag varje julafton gått in till mina föräldrars vänner bland grannarna och lämnat en hyacint. Innan dess gick mina föräldrar själva dit. I gengäld har grannarna bjudit på en rejäl whiskey och vi har tillsammans suttit ner och haft en pratstund om det gångna året. Efter att ha besökt tre generösa grannar blev man tämligen förfriskad. Men allt eftersom folk föds, dör och flyttar så ändras traditionerna.

Ena grannen, där både han och hon var östeuropeiska flyktingar från andra världskriget, var dessutom gamla kompisar till min far från KTH när han pluggade på 50-talet. Men efter ett långt yrkesliv med många säljresor till rysktalande länder hade mannen i huset gått i pension, därefter förfallit i psyksjukdom och drogberoende. Han gick på både sprit och rohypnol, körde ofta rattfull och hade självskadebeteende med ständigt skärande i sina armar. En gång blev jag ditringd akut och fick lägga första förband på honom med ett bandage jag behållit från lumpen, när han skurit sig. Hans hustru anmälde honom aldrig trots att hon ibland blev misshandlad, förmodligen för att han skadade sig själv mer än han skadade henne. Hans hot om självmord var alltid överhängande. Dessutom var hon psyksjuk långt innan han blev det, och hon ville inte bli inlagd hispan själv. Lite ironiskt att M. Ny som skrivit texten som beskriver hur lagen ska tillämpas i dessa fall, bor 100 m därifrån. Hon är nog fortfarande lyckligt ovetande om allt detta. Häromåret nådde gubbens rattfyllor sin kulmen, när han kraschade bilen in i kyrkogårdsmuren så att den rasade. Polisen hade inte tid att komma och mäta promillen, men han torskade ändå på vårdslös körning och blev av med körkortet. Nu har de flyttat till en annan stad, där de bor i varsin lägenhet i samma trappuppgång. Det är förmodligen den bästa lösningen, för de kan inte leva ihop men klarar sig inte utan varandra. Båda har passerat 80 års ålder. Huset var osålt under lång tid men nu har några ungdomar köpt det och börjar renovera. Dit går jag inte längre på julafton eftersom jag inte känner dem.

Andra grannen var från början en extremt konservativ gammal skolmagister, som var nämndeman för moderaterna, och bodde ihop med sin fru som var kallskänka i deli-disken på ett varuhus tills hon gick i pension. De har två söner, som båda varit ganska framgångsrika skådespelare. Den yngre sonen hade en roll i en Vilhelm Moberg-film och har senare bl.a. turnerat med monologen Ondskan runt Sydsverige. Han var dessutom sångare i mitt nuvarande coverband på 60-talet, innan jag själv ens var född. Han och jag hade förstås en hel att prata om när han besökte sin gamla mor. Den äldre sonen är bög och var med i första uppsättningen av After Dark. Senare har han gjort karriär som chef inom vården. I min barndom kände jag inte ens till hans existens, eftersom den ultrakonservative fadern stött bort tidigt honom p.g.a. läggningen. Det var först när pappan var död som han kom hem till mor och bror och jag började träffa honom vid mina hyacintbesök på julafton. Första gången vi tog varandra i hand fick jag alla mina fördomar om bögar besannade. Han var precis så feminin/fjollig som man kan föreställa sig. Jag lägger ingen värdering i det, men det var ändå en intressant upplevelse. Efter moderns död har han köpt ut sin lillebror ur föräldrahemmet och använder det nu som feriehus. I somras var hans gamle After Dark-kollega Lindarw på besök, och min hustru tog en kändiskåt selfie tillsammans med dem. Nu ska grannen få en rosa hyacint på julafton, vilket kanske är lite stereotypt, men WTF? Jag har hittills aldrig suttit ner och pratat med honom, vilket jag gjort med alla andra i hans familj, så det känns lite nervöst. Men nu är det han som bor här, så det är lika bra att vänja sig.

Den tredje grannen är den vi brukar lägga mest tid hos på julafton, men är samtidigt den som finns minst att skriva om. När fadern i huset levde brukade det bli både 1 och 2 glas whiskey innan man tyckte att det var dags att gå vidare. I den familjen finns inga sociala problem så vitt jag vet. Äldste sonen är prefekt vid en institution i Lund och därmed chef över ett antal professorer. Han och jag pluggade engelska ihop vid en kvällskurs för 20 år sen, men vi har känt varandra i 40 år, så det finns enormt mycket att prata om, vilket vi brukar göra på julafton. Men sedan åldermannen i huset dog häromåret så är det inte alltid matriarken i släkten firar jul hemma, utan är då hos någon av sina söner. Vi får se i morgon om de är där. Normalt sett är det jag som är tomte i vår familj, men för att lura barnen i vårt hus har ibland någon av sistnämnda grannfamiljens söner ställt upp, vilket hållit myten om jultomten vid liv något år längre än vad som annars skulle vara fallet. Min yngste son (5 år) har fortfarande inte genomskådat mig, vilket är ett bra betyg för mina skådespelartalanger.

Veronika Palms värsta mardröm