För fjärde gången på mindre än ett år i är min blogg föremål för akademiska studier, den här gången av en student i psykologi, som valt att studera ideologiska gruppbildningar, där jämställdismen valts som studieobjekt. En av orsakerna till valet, om jag förstått saken rätt, är att jämställdiströrelsen är demokratibejakande och att det därmed skulle finnas goda chanser för studenten att öppna en dialog. Studien är opolitisk, till skillnad från de tidigare uppsatser där Bashflak citerats. Studenten har gett mig tillstånd att publicera intervjun redan nu, så här kommer den:

Kan du som första fråga kunna berätta kort något vem du är, t.ex. ålder, utbildning, arbetssituation och familjeförhållanden?

45 år
Utbildning: civilingenjör (M.Sc)
Arbetssituation: Senior Specialist inom forskning & utveckling vid ett multinationellt bolag
Familjeförhållanden: Kärnfamilj med mig, hustrun och tre barn

Samtalet om jämställdhet har länge varit en aktiv fråga på internet och vad jag har förstått har du varit delaktig? Vad skulle du vilja beskriva som din hemvist?

Min hemvist är förstås min egen blogg Bashflak. Men jag kommenterar även en hel del på andra bloggar. Jämställdismens centrala samlingspunkt är gruppbloggen genusdebatten.se [Här ser jag nu att jag möjligen missförstod frågan. Kanske gällde det min jämställdhetspolitiska hemvist? Men den framgår också av svaret.]

Vad fick dig att vilja engagera dig i frågan eller ämnet?

Jag är en besserwisser, som gärna påpekar ifall någons påståenden och resonemang inte stämmer med verklighet eller rimlig logik. I slutet av 90-talet debatterade jag mycket mot kommunister, nazister, anarkister o.s.v på Aftonbladets dåvarande forum, som var störst i Sverige tills det stängdes 2001. Senare debatterade jag på ett internationellt forum mot amerikaner som tyckte det var en bra idé att invadera Irak. Men på senare år har den svenska debatten alltmer genomsyrats av feminister och genustroende, så nu är det den grupperingen jag lägger mest energi på att debattera mot. Och där finns gott om bristande logik att anmärka på.

Jag har även försökt bli mer konstruktiv och säger inte bara vad som är fel utan hur man borde göra i stället. Den röda tråden i mitt resonemang är den grundläggande liberala tanken om individens friheter, rättigheter och skyldigheter, vilken kolliderar på de flesta punkter med de kollektivistiska ideologierna kommunism, nazism och [radikal] feminism.

Skulle du för intervjuns räkning kunna beskriva vad jämställdismen betyder för dig.

Även om namnet jämställdism bara är kanske 2 år gammalt, så är det den jämställdhetsideologi jag varit övertygad om i åtminstone 15-20 år – Könet ska inte räknas, endast meriterna. Alla människor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde.

Jag ser ett nära släktskap mellan jämställdismen och den ursprungliga liberala feminismen, den som kämpade för:

◾Arvsrätt
◾Rösträtt
◾Fri tillgång till utbildning och arbetsliv
◾Preventivmedel och aborträtt
◾Skattesubventionerad sjukvård och barnomsorg
◾Juridiskt skydd mot diskriminering och våld
◾Lika lön för lika arbete
◾etc.

Dessa kvinnofrågor löstes efterhand i olika steg från 1800-talet och framåt, tills de enligt mina observationer gick i mål i Sverige 1983, när de sista yrkesförbuden för kvinnor avskaffades. Det är därför en stor del av den liberala feminismen tystnat, och ersatts av de radikala varianter som stick i stäv med liberala tankegångar kräver 50/50 fördelning i hela samhället (utom i gruvor, sopbilar och fängelser), eller i ännu mer radikala varianter, de som eftersträvar olika former av ‘female supremacy’. Vissa vill kanske inte hålla med om att kvinnor har fullt juridiskt skydd eller lika lön, men då snackar vi mest nyanser och hårfina skillnader, som kan slå åt båda hållen.

Om jämställdismen introducerades i ett mer traditionellt land i t.ex. Afrika eller mellanöstern, skulle ovanstående kvinnofrågor förstås vara högst aktuella där. Men i Sverige är det mansfrågorna som är mest eftersatta. Därför är det mansfrågor som jämställdisterna i Sverige prioriterar.

Själv har jag definierat de tre viktigaste mansfrågorna jag vill jobba för:

* Misandri i media ska bekämpas (se mitt senaste blogginlägg om ”Årets värsta krönikor”)
* Könsneutral lagstiftning ska införas, d.v.s. juridisk mansdiskriminering ska upphöra (Det som beskrivs i Pär Ströms bok Mansförbjudet)
* Skolans pojkdiskriminering och pojkfientliga kultur måste upphöra. Senaste PISA-rapporten visar att även nivån på flickornas prestationer måste höjas, men pojkarna ligger mest på efterkälken.

Alla dessa tre punkter är problem som uppstått p.g.a. beslut som fattats av andra än de drabbade männen.

Skulle du vilja berätta mer om din egen relation till/syn på manlighet eller maskulinitet?

Maskulinitet definieras främst som såna beteenden och egenskaper som attraherar heterosexuella kvinnor. Det kan sammanfattas med ”förmågan att försörja och beskydda”.

Vad dessa förmågor utgörs av kan variera mellan kulturer och tidsåldrar, d.v.s den miljö människan försöker anpassa sig till. Det kan vara biceps och magrutor, det kan vara en beslutsam utstrålning, gott om pengar m.m. m.m. Ofta sammanfaller sånt som ger hög status inom den manliga hierarkin med sånt kvinnor suktar efter. Kvinnor dras till högstatusmän. Jag utvecklar gärna senare, men detta får räcka för nu.

Vi kan gå in på det. Hur ”hårdkodade” (om du förstår vad jag menar) tror du att specifikt dessa roller är? Är det t.ex. möjligt att det finns undergivna män som söker sig till en kvinna som står hierarkiskt ovanför dem samt motsvarande kvinnor som söker dessa män?

Just den sexuella selektionen torde vara bland det mest hårdkodade i samspelet mellan könen.

Såna undergivna män finns säkert, alla vill ju ha en så bra partner som möjligt, men kvinnor vill sällan ha dessa män. Undantag finns förstås. Och i de fall där dessa män lyckas, blir de föraktade av samhället. De kallas ”sol-och-vårare, eller ”Just another mouth to feed”. Feministisk teori kallar det ”pimp society” när kvinnor försörjer män, alltså fortfarande något dåligt. Damned if you do, damned if you don’t.

Ur boken ‘The evolution of human sexuality’ av Donald Symons 1979

Det är i regel kvinnan som har den sexuella makten, det är hon som kan välja och vraka. Det ligger i människans natur. Hon har livmodern, inte han. En kvinna producerar bara ett par hundra ägg i livet, en man har inga såna begränsningar.

Endast ett litet fåtal ”alfahannar” har råd att vara kräsna på datingmarknaden. Genom genetiska studier har man kommit fram till att endast ca 40% av världshistoriens män har fått föra sina gener vidare till våra dagar, medan motsvarande siffra för kvinnor är 80%. Framgångsrika män får para sig med flera kvinnor (om de vill), de mindre framgångsrika männen får inte para sig alls.

De flesta gifter sig tämligen parallellt i hierarkin. De tar utvarandra i statistiken. En hel del kvinnor men ytterst få män, kan gifta sig uppåt. Detta är nyckeln till den skevhet vi ser i jämställdhetsstatistiken från SCB m.m. Feminister förstår sällan detta, eftersom de saknar teorier för människans parbildning.

Mer här: https://bashflak.wordpress.com/normalfordelningskurvan/

Då har jag bara ett par frågor kvar. Du har nämnt flera grupper i det här samtalet, däribland kommunister, nazister, anarkister, feminister och genustroende. Om du själv fick fria tyglar att hantera dessa, hur skulle du då gå till väga?

Övertyga dem om att de har fel, med hjälp av sakliga argument och evidensbaserade påståenden. De flesta tar inte till sig vad man säger direkt, men när de blir några år äldre eller får nya erfarenheter, så kommer vissa av dem att inse att jag hade rätt.

Jag kan nämna ett sånt exempel från när jag debatterade Irak-krigets vara eller icke vara med amerikaner på ett internationellt forum. Där fanns en kille (av många) som var ganska aggressiv krigshetsare före invasionen. Långt ifrån värst, men tämligen patriotisk amerikan. Själv var han sergeant i reserven och blev förstås inkallad och ditskickad ett halvår senare. Han startade en egen Irak-tråd på forumet, där han rapporterade om sin vardag i Baghdad. Allteftersom kriget gick, så blev han mer och mer luttrad och i slutet av sin vistelse ganska bitter. När han kom hem blev han aktiv pacifist. ”Vad var det jag sa”, kunde jag säga då.

Vi har också sett folk som kommit in och börjat debattera hos Pär Ström eller Pelle Billing med stark feministisk övertygelse, vissa med väldigt aggressiv framtoning. Men efter att ha hängt med ett tag har de [vissa] svängt om och blivit jämställdister. En väldigt stor andel av jämställdisterna har börjat sin ”debattkarriär” som feminister. Men det finns inga kända fall där jämställdister ”bytt sida” till feminismen. Vi har förnuftet och vetenskapen på vår sida, det gäller bara att tålmodigt kämpa på mot samhällets fördumning.

Tack, till sist, och du väljer själv om du vill svara på den här frågan. Har du själv känt dig hotad eller utsatt för trakasserier för dessa åsikter?

Ja. Framför allt av ett troll som tidvis spammar alla jämställdistbloggar. Hon är inte ens feminist, utan verkar ha nån slags psykiatrisk diagnos. Hon trakasserar även många av de feminister och genustroende vi brukar debattera mot, bl.a. [N.N] som du förmodligen känner. Helt absurda grejer, där hon ofta tror att en person driver 20 olika bloggar eller betalar andra för att skriva kommentarer. Vi vet vem hon är, men vad ska man göra?

Sen har man ju sett hur den våldsbejakande extremvänstern kartlagt bloggare, filmat papparättsdemonstationer och gate-kraschat jämställdisters sammankomster, vilket känns ganska obehagligt. Men inget av det där har hittills drabbat just mig.