Auktoritetstro II

Publicerad den av
40

För någon månad sedan skrev jag ett inlägg om argumentationsfelet auktoritetstro, vilket är väldigt vanligt att man stöter på när man debatterar mot feminister och genusvetare. Mer om ämnet kan man bl.a. läsa här, där 42 mer eller mindre vanliga argumentationsfel presenteras.

Dilbert PHD

Förra veckan publicerades en mastersuppsats i Genusvetenskap vid Göteborgs Universitet, där Bashflak var en av ca 10 jämställdistbloggar som granskades. Efter att ha läst genom vad studenten Anna Lindeborg citerat från min blogg, konstaterade jag att hon faktiskt ansträngt sig för att gräva fram kärnan i mitt budskap. Eftersom hon citerat mig korrekt, utan att missförstå eller förvränga mina ord, och inte heller gick i polemik mot just mig, så såg jag ingen anledning att diskutera uppsatsen ytterligare. På något ställe konstaterar hon att jag inte är helt överens med t.ex. Pelle Billing på alla punkter, vilket dock är en korrekt observation som inte kräver ytterligare debatt. Desto hårdare gick hon däremot åt andra bloggare som Ninni och Bittergubben, vilka gått i polemik på sina bloggar. Även Erik ‘Aktivarum’ Wedin har skrivit en lång dekonstruktion av uppsatsen, trots att han inte var bland de granskade bloggarna.

Men även om jag inte ser någon anledning att ge mig in i debatten om uppsatsens empiriska del, så ser jag all anledning att ifrågasätta nyttan för både samhället och individen, av att mina skattepengar går till att lära studenter skriva textstycken som nedanstående. Vem i vuxenvärlden vill betala för att det produceras texter som den här? Och hur kan denna färdighet ge framtida bröd på bordet till studenten? WTF?

Även om det inte förekommer någon slutgiltig fixering hos diskursen måste det finnas partiella fixeringar, diskursen måste fixeras för stunden. Annars skulle differensflödet vara omöjligt. [69] Differensflödet utgörs av alla de möjliga betydelsefixeringar som finns inom det diskursiva fältet, alla element. För att undergräva en betydelse hos en diskurs krävs det att betydelse finns i form av mångtydiga element. Trots att en total fixering av diskursen är omöjlig existerar fortfarande försöket att konstruera detta omöjliga. Varje diskurs upprättas som ett försök att dominera diskursivitetens fält. [70] Varje diskurs vill hejda differensflödet och skapa ett centrum. Genom rörelsens artikulering av kön måste detta alltid förstås som en strävan efter att skapa en betydelse, en fixering av kön som ska dominera fältet. Det finns element som är särskilt tomma på innehåll och därmed särskilt öppna för olika betydelser. De element som det finns många konkurrerande sätt att uppfatta och definiera. Dessa element kallas flytande signifikanter. De flytande signifikanterna fixeras ”endast genom det konkreta innehållet som tillhandahålls av de antagonistiska krafterna. [71] Genom kampen mellan olika betydelser får signifikanterna mening. (Ur Anna Lindeborgs mastersuppsats)

No job

Häromdagen gav sig genushistorikern Charlotte Vainio in i debatten, när hon på sin blogg publicerade två inlägg som ifrågasatte Erik Wedins dekonstruktion. Jag tänker hålla mig utanför den delen av diskussionen, då jag tycker att både Erik och Charlotte här mest producerar meningslös varmluft och trycksvärta, som inte ligger ovanstående flumcitat långt efter. Däremot blir jag tvungen att vara extra noga med att ta mina Enalapril när fru Vainio hela tiden hänvisar till sin egen påstådda auktoritet och använder den som om den vore ett giltigt argument i debatten. Just den typen av auktoritetstro som jag sågade i mitt inlägg häromveckan. Vainio skriver även många kloka och nyanserade saker, särskilt i diskussionen med signaturen VMK i kommentarsfältet till sitt första inlägg, vilket är anledningen till att jag ett tag prenumererade på hennes blogg. Men debatter brukar präglas av att man lyfter fram och ifrågasätter motståndarens sämsta argument, vilket jag nu kommer att göra. Vainio skriver bl.a. saker som nedanstående, angående auktoritetstro (här delvis lösryckt ut sitt sammanhang, vill ni se sammanhanget så läs hennes inlägg):

Fråga från en i övrigt ganska snorkig kommentator, som hon senare i normal feministist ordning bannade från bloggen: Förstår du ens att ”appeal to authority” inte är ett hållbart sätt argumentera? Charlotte: Dude. Jag ÄR authority.

–

Charlottes svar till en person som disputerat i teknikhistoria, angående historiska kunskaper som man lär sig redan i grundskolan: Oj. Gick du just in på en historikers blogg och började läxa upp i historia? . . . Rätta mig nu om jag har fel men du har väl ändå disputerat inom teknik och social förändring? Hur gör det dig mer kompetent än mig att uttala dig om historia, tycker du? Brukar du åka på konferenser i astrofysik och dra ditt fil. dr. kort där? . . . Så du har alltså inte läst historia på universitetsnivå? . . . Ja, den diskussionen fortsätter ett bra tag till och i normal finländsk ordning nämns förstås även Vinterkriget, vilket är deras motsvarighet till Godwin.

–

Charlotte i ett svar till Wedin: Det här gör det i princip omöjligt att diskutera med dig, Erik, för först skriker du om källor och när man ger källor så skriker du appeal to authority. För vad du missar här är att jag ÄR authority. Jag är publicerad forskare. …

Efter att ganska länge ha följt Vainios blogg vet jag att det är långt ifrån första gången hon använder sin auktoritet som argument, trots att hon har ungefär samma utbildningsnivå men betydligt kortare yrkeserfarenhet än de flesta jämställdistbloggarna. Så nånstans där brast mitt tålamod och jag kände mig tvungen att ge mig in i debatten, då jag skrev följande:

Den som besitter någon slags auktoritet i ett ämne, har inget behov av att använda sin titel eller utbildning som argument, utan låter det faktiska innehållet i sina påståenden tala för sig själv.

Och de flesta som deltar i den här debatten har en akademisk examen på minst mastersnivå, vilket ger färdigheter i vetenskaplig metodik som kan tillämpas även inom ämnen som man inte själv har läst. T.ex. för att bedöma trovärdigheten och hitta felaktigheter i en studie man tar del av.

Och det här med samspelet mellan könen är sånt som vilken lekman som helst kan studera empiriskt i sin vardag, det är inte som partikelfysik eller japansk litteraturhistoria, där man måste vara väldigt påläst för att ha en chans att hänga med i en debatt. (Bashflak till Vainio)

Charlotte, som tidigare satt mig på förhandsmoderering då hon tyckte att jag tjôtade för mycket med henne i våras, släppte för en gångs skull fram min kommentar genast och svarade väldigt fort:

Men alltså. De konflikter som skapas på många antigenusbloggar handlar ju inte om att ”hänga med i en debatt” utan om att mästra och fördöma. Det är en rätt stor skillnad.

Dessutom ger inte en masterexamen automatiskt färdighet i detaljer inom andra discipliners metodik och teori.

Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker. Vara med och diskutera, visst. Ha respekt för andra människors större kunnande, absolut. (Vaino till Bashflak)

Eftersom Charlotte meddelat att hon åker hemifrån med familjen över helgen finner jag det inte meningsfullt att besvara ovanstående i hennes kommentarsfält, utan skriver svaret här på min blogg, så kan hon själv välja om och när hon ska besvara det, samtidigt som alla ni andra kan läsa mitt svar redan nu.

Ja, apropå det här med att hänga med i en debatt, nu var det ju faktiskt studenten Anna Lindeborg som startade debatten, när hon i sin uppsats inledde polemik mot vad vissa av jämställdistbloggarna påstått. Och det var Charlotte Vainio själv som gav sig in i debatten utan att vi bett henne (men jag vågar nog påstå att hon och andra genusvetare har en stående inbjudan till våra bloggar, eftersom vi älskar att debattera mot relativt artiga meningsmotståndare som henne).

Apropå mastersutbildningars relevans för att förstå andra discipliner, så vill jag hävda att de flesta vetenskapliga metodiker är universellt gångbara. T.ex. så är har vetenskapliga publikationer ungefär samma disposition inom samtliga discipliner. Den som har god vana att läsa vetenskapliga rapporter kan således snabbt orientera sig i artikeln och kan extrahera det väsentliga utan att behöva läsa alltihop:

  • Abstract (=sammanfattning)
  • Bakgrund och syfte med studien
  • Summering av tidigare forskning i ämnet
  • Metodbeskrivning
  • Empiriska resultat och diskussion
  • Slutsatser (ibland ligger diskussionsdelen här)
  • Referenser
  • Bilagor med ytterligare detaljer

Vilka metoder som är mest relevanta kan förstås skilja en del mellan olika fakulteter, precis som Charlotte påstår. En naturvetare har t.ex. ganska sällan nytta av ‘källkritik‘, som är ett helt avgörande verktyg inom samhällsvetenskapen där Charlotte verkar. Men som sagt, de flesta verktyg är universella och bland de mest centrala torde vara hypotesprövning och falsifiering.

Sen blir det särskilt intressant, när Charlotte skriver: Ditt sista stycke läser jag som att du tänker dig att vardagliga betraktelser av samspelet mellan könen skapar kompetens för att diskutera genusvetenskap. Jag drar nytta av gravitationen varje dag, men jag är ändå jävligt försiktig med att mästra fysiker. För det är där skiljelinjen mellan disciplinerna går. Genusvetenskapen sitter i sin kammare och fabulerar teorier som går stick i stäv med vad gemene man kan betrakta empiriskt i sin egen vardag. Betänk nedanstående scenario:

Charlotte observerar gravitationen varje dag, och kommer till slutsatsen att föremål i regel faller nedåt mot jordens yta. Då kommer en fysikprofessor och hävdar att föremål rör sig uppåt, bort från jordens yta. Charlotte tänker WTF, bullshit! Fysikern frågar då om Charlotte läst fysik på universitetsnivå?

– Eeeh, nej.

– Haha, hur vågar du ifrågasätta en fysikprofessor i ämnet fysik, flicka lilla?

Men om Charlotte har skinn på näsan, så kräver hon att professorn redovisar hur han kommit till sin slutsats, och då kryper det motvilligt fram att han avser specialfallet när han släpper en korkbit från havets botten så att den flyter upp till vattenytan.

Just så fungerar en hel del av genusvetarämnet. Genusvetaren kan t.ex. hävda att ‘män har makten’. Och då menar de en liten klick ‘alfahannar’ i högra ytterkanten av normalfördelningskurvan, medan män i allmänhet har väldigt lite makt. Precis som ovanstående arroganta fysikprofessor, så talar de om en liten delmängd som är raka motsatsen till majoriteten av fallen. Detsamma gäller när genusvetarna diskuterar den lilla delmängden i normalfördelningskurvans vänsterkant, där vi återfinner t.ex. mördare och våldtäktsmän. De försöker applicera undantagsfallen som om de vore normen. Och det förtjänar samma ifrågasättande från oss lekmän som ovanstående fiktiva fysikprofessor.

Och till sist Charlottes slutkläm: Vara med och diskutera, visst. Ha respekt för andra människors större kunnande, absolut. Men kärnan i traditionell vetenskap är just att den är fullständigt likgiltig till andra människors kunnande. Det enda som räknas är vad du kommit fram till och vilket underlag du har för att dra den slutsatsen. Vem du är eller vad du kan sedan tidigare, ger vetenskapen blanka fan i.

Einstein satt för drygt hundra år sen i sin privata kammare och funderade ut relativitetsteorin, med enbart papper och penna som hjälpmedel. Många var säkert skeptiska i början och andra kontrollerade hans beräkningar, de flesta dock utan att hitta några uppenbara fel. Senare har det gjorts en lång rad empiriska experiment, där teorin faktiskt visat sig vara tämligen sannolik, så nu är den allmänt accepterad. Precis som Newtons teorier var en god approximation för det universum som var känt på hans tid, så är Einsteins teorier en god approximation för det universum vi känner idag. Och kanske kommer det en ännu mer korrekt approximation som stämmer in på det universum vi känner till om tusen år? Min poäng är att vi inte tror på Einsteins teorier för att han heter Einstein och vid 26 års ålder satt i sin kammare och filosoferade fram något som vände upp och ner på vår världsbild, utan för att den teori han fantiserade ihop har visat sig stämma väl överens med saker som vi kan belägga med matematiska beräkningar och empiriska observationer.

Om en stjärna som Stewen Hawkins skulle rita en process för kall fusion, så skulle ingen sann vetenskapsman ändå tro honom, förrän påståendena verifierats med experiment. Att han är världskändis skulle förvisso öka sannolikheten att få gehör för idéerna, men skepsisen skulle ändå vara stor inom forskarkåren. På samma sätt är vi skeptiska mot feministiska filosofer som suttit i sin kammare och fantiserat ihop något, fram tills dess att deras teorier har belagts genom empiriska studier. Vilket ännu inte har hänt.

Den som studerar historia vet nog att det krävdes misstro mot auktoriteter för att införa den heliocentriska världsbild vi har idag

Teologi eller naturvetenskap? – Den som studerar historia, vet nog att det krävdes misstro mot auktoriteter för att införa den heliocentriska världsbild vi har idag

Blogglänkar om Anna Lindeborgs uppsats: Bashflak, Bittergubben, Erik 0, Erik 1, Erik 2, Erik 3, Ninni, Toklandet 1, Toklandet 2

Charlotte Vainios repliker på ämnet: Del 1, Del 2, Del 3

Repliker på Charlotte: Bittergubben, Aktivarum, Erik/Ninni 1, Erik 2, Snurrigt

Riksdagspartiernas syn på män

Publicerad den av
10

Om drygt ett år är det riksdagsval. Här är en presentation av de 8 partier vi har att välja mellan, om vi vill rösta på något parti som har en realistisk chans att knipa mandat.

Moderaterna: Pappor bör inte få halva barnbidraget, för de köper bara sprit för pengarna

Moderaterna: Pappor bör inte få dela på barnbidraget, för de köper bara sprit för pengarna

Folkpartiet: Individuell föräldraförsäkring löser alla andra jämställdhetsproblem på köpet

Kristdemokraterna: Mammor är de mest lämpade föräldrarna

Folkpartiet: Individuell föräldraförsäkring är nyckeln till alla andra jämställdhetsfrågor

Folkpartiet: Individuell föräldraförsäkring är nyckeln till alla andra jämställdhetsfrågor

Centerpartiet: Kvinnor är bättre chefer

Centerpartiet: Kvinnor är bättre chefer. Dessutom för de in medmänsklighet i företagen.

Socialdemokraterna: Bilden är självförklarande

Socialdemokraterna: Bildtext överflödig

Miljöpartiet: Bilden är självförklarande

Miljöpartiet: Bildtext överflödig

Vänsterpartiet: Man måste vara misstänksam mot män, framförallt män i grupp

Vänsterpartiet: En måste vara misstänksam mot män

Sverigedemokraterna: Vaddå misshandlad av din fru, det är väl bara att slå tillbaka!?

Sverigedemokraterna: Vaddå misshandlad av din fru, det är väl bara att slå tillbaka!?

Höger vänster om

Publicerad den av
17

Förra veckan skrev några representanter för Ung Vänster en insändare SvD om att ‘de måste ta täten i jämställdhetsfrågan’. Och det är den gamla vanliga skåpmaten, som Vänsterpartiet redan ältat i ett par-tre decennier, ända sedan muren föll och Gudrun tog över:

Att jämställdhetsproblem fortfarande existerar syns dessutom i lönestatistiken, i de av kvinnor upplevda glastaken på arbetsmarknaden, i föräldraförsäkringen och i sexualbrottsstatistiken. För att bryta dessa mönster och strukturer krävs åtgärder från politiskt håll. Därför har vi lagt ett antal förslag till vår arbetsstämma 30/8–1/9. Kvinnor tjänar mindre, jobbar mindre, startar färre företag och driver färre företag med anställda än vad män gör. Kvinnor jobbar mer i hemmet, tar ut större del av föräldraledigheten och vabbar i högre utsträckning. Dessutom är kvinnor sämre representerade i politiska församlingar på samtliga nivåer, det finns fler Johan än kvinnor som är börsbolags-vd och sexualbrotten mot kvinnor är utbredda. För detta krävs mod och lösningar från politiskt håll.

Och vad är deras konkreta förslag? Man kan extrahera ut bl.a. nedanstående. Mina kommentarer kursiverade.

  • Individualiserad föräldraförsäkring. Detta tvingar bl.a. egenföretagare att börja lämna sina barn på dagis från 8 månaders ålder, eller tjäna så mycket att de klarar att försörja en hemmaförälder utan statlig hjälp.
  • Samtyckeslagstiftning på det sexuella området. D.v.s. en våldtäktsanklagad måste själv kunna bevisa sig oskyldig.
  • Aktivt jämställdhetsarbete hos företag och organisationer, bl.a. upprätta en lista på vilka kommuner som är bäst på jämställdhet. Vad menar de med jämställdhet? Med tanke på allt annat som de skriver, så kan man misstänka att de inte menar lika spelregler för könen, utan ett jämställdhetsindex som beräknas enligt formeln J = X, där X är andelen kvinnor på valsedlar och i olika organ.

EDIT: Oops, jag såg nu att det inte alls var Ung Vänster som stod bakom, utan MUF. Vad ska vi nu rösta på, vi som anser att jämställdhet involverar både män och kvinnor och att våra inneboende olikheter på gruppnivå leder till de olika utfall som beskrivs i citatet ovan? Och att åtgärder inte får vara kollektivistiska eller tvingande, utan respekterar individernas rätt att själva välja sina liv, vilket alltid varit grundbulten i den borgerliga politiken?

Vänsterpartiet har redan gått vidare från ovanstående politik och varnar nu sina medlemmar för att umgås med män överhuvudtaget

Vänsterpartiet har redan gått vidare från ovanstående politik och varnar nu sina medlemmar för att umgås med män överhuvudtaget

Blogglänkar: Motpol, Ekvalist, Treve

Bloggen citeras i magisteruppsats

Publicerad den av
29

Den här veckan blir inte mycket bloggat, p.g.a. familjära förpliktelser långt in på kvällarna. men idag dök det upp en grej som kräver en kort notis.

Det har idag publicerats en magisteruppsats i genusvetenskap vid Göteborgs Universitet, där saker jag skrivit här på bloggen citeras en hel del, jämte ett tiotal andra jämställdistbloggar. Jag har skummat genom rapporten i jakt på stycken där citat från mig förekommer, och just på den biten hittar jag inget att anmärka på. Studenten Anna Lindeborg har lyckats gräva fram några av mina viktigaste inlägg på bloggen och citera korrekt från dom, samt lyckats med konststycket att inte feltolka det jag skrivit. Dessutom undviker hon nästan helt att gå i polemik mot just mig, medan t.ex. bloggaren Ninni, som numera mest skriver på Genusdebatten, tidvis får sina fiskar varma. Men delar av uppsatsen är så flummig att man blir grön i ansiktet, särskilt teoridelen. Jag tänker inte göra en djupare analys än så, men jag vet att Erik på Genusdebatten redan jobbar på en total sågning, i sin sedvanliga stil.

I uppsatsen diskuteras bl.a. skillnader mellan feminism och jämställdism vad gäller synen på vetenskap och fakta

I uppsatsen diskuteras bl.a. skillnader mellan feminism och jämställdism vad gäller synen på vetenskap och fakta

Hur som helst är det väl en bekräftelse av mig som politisk bloggare att av flera granskande akademiker bli identifierad som en av de ledande rösterna inom jämställdiströrelsen sedan Ström och Billing lagt av. Men tro för den sakens skull inte att jag tänker åka till intervjuer och debatter i radio och TV, för det är inga medium som passar mig. Möjligen blir det någon debattartikel i något större medium så småningom, kanske till Internationella Mansdagen vilket jag försökte på Newsmill redan förra året, men refuserades.

Några av de viktiga inlägg som citeras är:

Den jämställdhetspolitiska skalan

Vad har SCB med jämställdhet att göra

De viktigaste mansfrågorna

Ekvalism

Året var 1983

Misandri 2013

Kvinnor drabbas värst i krig

Publicerad den av
6

…för de blir ju änkor!

Nu är det dags att läsa Hillary Clintons bevingade ord igen, den här gången av Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson. Den misstänkta gasattacken i Damaskus är vidrig. Men hur den skulle drabba kvinnor värst har jag svårt att se. Är kvinnor särskilt känsliga för stridsgas, medan män har bättre resistens? Läs gärna kommentarsfältet, där Pettersson får sina fiskar varma. Särskilt läsvärd är signaturen Leif Nilsson.

De män som ansluter sig till rebellerna, anses få skylla sig själva när de dör i strid. Men de lever ju inte i ett vacuum. De tar till vapen för att skapa vad de hoppas ska bli ett bättre land för sina barn. Men krig har ju alltid två sidor och de soldater som är lojala mot regeringen tror förstås att rebellerna vill riva ner landet i fördärvet, kanske införa sharia. Just Syrien är en konflikt där jag inte lagt ner så mycket möda på att sätta mig in i vad de olika sidorna står för, så jag har inte riktigt tagit ställning. Men om gasattacken utfördes av regimen så skulle jag inte ha nåt emot att Frankrike eller FN gick in med flygstridskrafter och kanske även marktrupper på rebellernas sida, för då har regimen gått långt över gränsen för vad vi bör acceptera. Helst vill jag förstås se en sekulär demokrati, men även moderata islamister vore bättre än Assad.

Men nu är det fredagskväll, så jag ska inte gräva ner mig i något djupare resonemang. Jag postar istället en liten filmsnutt som illustrerar rubriken ‘Kvinnor drabbas värst i krig, för de blir ju änkor’. En fantasifull och våldsglorifierande hjältesaga, där de våldsamma männen använder våldet i syfte att försvara sitt land, sina kvinnor och sina barn. Den typen av våld som jag igår påpekade är legitimt även inom den annars så fredliga svenska mansrollen. En manlig plikt som fram tills häromåret bestraffades med fängelse för de svenska män som vägrade ställa upp.

Om mäns våld

Publicerad den av
15

Häromdagen publicerade nyanserade och välartikulerade feministen Hanna Kjellberg ett inlägg med titeln ‘Riktiga män slår kvinnor’ på sin blogg Ord och Ord. Och om man inkluderar den brasklapp som hon gömt undan som första post i kommentarsfältet, så finns där mycket som även en jämställdist kan hålla med om, t.ex. att långt ifrån alla män är våldsamma, att begreppen ‘riktig man’ eller ‘riktig kvinna’ inte är relevanta, att allt relationsvåld ska bekämpas, att det typiska våldsoffret är en man, o.s.v. Och hon talar av egen erfarenhet, med ett ex som tycks ha varit en riktig nitlott på våldsfronten. Men hon skriver även en hel del jag inte håller med om alls, och som jag tycker hon belägger dåligt.

Inte alla män, långt ifrån, men de är likförbannat män, även de skitstövlar och rövhål som begår den typen av brott.
Så varför är det viktigt att säga detta? För att detta strukturella våld är ett mansproblem. Det är ett problem som finns i mansrollen idag, där våld anses vara en naturlig del av konceptet ’att vara en man’; tillsammans med den till viss del kvarlevande bilden av mannen som familjens ’överhuvud’, och så vidare. Det är en mansroll och en världsbild som vi vuxit upp med till varierande del. Och då ska vi inte bortse från det genom att säga att de män som slår inte är ’riktiga män’. Det blir en enkel väg ut; det blir ett sätt att undfly ansvaret för mansrollen: det är ju inte riktiga män som slår, det är ’Den Andre’. En främmande, en annan grupp än den vi tillhör. Vi och våra manliga vänner. Den som slår blir någon annan och den personen får skulden, medan män som grupp inte ens behöver vidröra frågan. (Hanna Kjellberg på sin blogg)

Mitt inlägg kommer mest att fokusera på den andra fetstilta meningen i ovanstående citat, att våld mot kvinnor, eller våld överhuvudtaget, skulle vara en del av mansrollen idag.

Jämställdister brukar ofta poängtera att biologi aldrig kan försummas som faktor för att förklara mänskliga beteenden. Men just våld är ett av de beteenden där det visat sig att den kulturella påverkan är särskilt stor. Psykologiforskaren Steven Pinker brukar hävda att vi lever i en av de fredligaste tidsperioder man känner till i världshistorien. Och de västerländska civilisationerna är bland de tryggaste som någonsin existerat, två världskrig till trots, om man ser till antalet dödsoffer per capita till följd av våld. En lättsmält presentation av Pinkers och andra psykologers rön finns bl.a. att hitta i norska TV-dokumentären Hjernevask, episod 4. Vissa kulturer är betydligt mer benägna att ta till våld än andra, särskilt s.k. klan- och hederskulturer, och särskilt från regioner där boskapsskötsel är en viktig näring. Även inom västerländska kulturer som vi föreställer oss som ganska homogena, kan man se skillnad mellan t.ex. Texas och New York, där texasbor visat sig vara betydligt mer benägna att bemöta en irriterande skitstövel med aggressivitet eller att rentav dräpa någon som kränker deras ära.

Och den svenska kulturen på 2000-talet torde vara en av de minst våldsamma som någonsin existerat. Att i den kontexten påstå att våld är en naturlig del av konceptet att vara en man, uppfattar jag som rent nonsens, och Kjellberg gör heller ingen ansats att belägga påståendet med empiriska exempel eller utvecklande resonemang. Hon upprepar bara en feministisk myt. Det finns klara biologiska könsskillnader i våldsbenägenhet, vilket bl.a. diskuteras i Hjernevask ovan, men i vår moderna civilisation får man anse att våld främst utövas av folk som inte lyckas kontrollera sina impulser. Även kvinnor kan ha stora problem med detta, framför allt vissa dagar i månaden. Dålig impulskontroll kan bero på både biologiskt arv, uppfostran/träning och aktuell social miljö, eller kombinationer därav. Våldsamma personer befinner sig ofta i desperata sociala situationer som sänker tröskeln för våld, medan andra personer kan genomlida samma kriser utan att göra en fluga förnär, kanske p.g.a. bättre träning eller lägre hormonnivå.

Roller eller normer, är de förväntningar eller krav som omgivningen ställer på oss som personer. Den som bryter mot normer brukar drabbas av juridiska eller sociala bestraffningar. De starkaste normerna är våra lagar, där staten griper in mot normbrytarna. Mildare normbrott inom lagens gränser leder i regel till sociala bestraffningar, som kan ske genom t.ex. arga blickar, tissel och tassel, utskällning, utfrysning och mobbing. Normbrytandet kan handla om t.ex. män som stirrar alltför närgånget på främmande kvinnors dekolletage eller kvinnor som lever överdrivet promiskuöst. Både män och kvinnor reagerar i regel negativt på personer med sistnämnda beteenden. Andra normer är så svaga att knappt någon bryr sig om ifall de bryts. Ett exempel är väl heteronormen som jag nämnde häromdagen. De flesta människor är själva hetero, men det finns en utbredd acceptans för HBT-personer.

Hur kan man då koppla mansrollen till våld? Jag vill påstå att våld ingår i den normala mansrollen på så vis att alla män förväntas ha något som kan kallas för ‘våldsberedskap’. De flesta människor anser det vara befogat att i extrema situationer ta till våld för att skydda sig själv, sin kärlekspartner, sina barn eller sitt land, mot yttre hot. För kvinnor anses detta vara en rättighet, men för män snarare en skyldighet. Min egen generations män fick t.o.m. sitta i fängelse om vi vägrade göra värnplikten. En liten sparris eller en såsig soffpotatis är inte alls lika gångbara på datingmarknaden som en köttig hunk, just på grund av sin sämre våldsberedskap, eftersom kvinnor av evolutionspsykologiska skäl gärna söker sig till män som har förmåga att beskydda dem. De flesta vuxna män i Sverige hamnar aldrig i situationer där våldsberedskapen behöver tillämpas, men de som saknar den riskerar att drabbas socialt. Lavazza1891 sammanfattade det ganska bra här i kommentarsfältet:

Nästan inga kvinnor attraheras av män som tydligt framstår som att de saknar ”våldsberedskap”, sedan varierar det mellan enskilda kvinnor och olika kulturer/subkulturer hur pass mycket självbehärskning den våldsberedde mannen måste utöva, och under vilka förutsättningar och mot vilka personer det är OK respektive inte OK att verkligen utöva våld. (Lavazza1891)

Att med våld försvara sig själv eller andra personer i extrema situationer är tillåtet enligt svensk lag, vilket kallas nödvärnsrätten. Det finns även situationer där personer frivilligt ställer upp på att utsättas för mildare våldsformer, t.ex. tuffa kontaktsporter eller BDSM-sex. Sen finns ett våldsmonopol hos polis och rättsvårdande myndigheter, för att upprätthålla lagen. All annan våldsanvändning är förbjuden och därmed starkt normbrytande. Att använda våld eller hot för att tillskansa sig själv egoistiska fördelar är inte accepterat, inte heller blodshämnd eller liknande rester från hederskulturerna. Ingen förväntar sig eller ställer krav på en man att han ska slå sin fru, såvida han inte ingår i de kulturer där detta anses vara en skyldighet för att bevara klanens ‘heder’. Således kan man inte säga att praktisk våldutövning är förknippat med mansrollen. De män som utövar våld riskerar att drabbas av både juridiska och sociala bestraffningar av ganska allvarlig art, även vid nödvärnsfall som inte är solklara.

Kjellberg och läsaren Vidar Berg, som hoppar in som vit riddare i debatten, menar att det inom film och media finns en glorifiering av manligt våld som främjar den våldsamma manligheten. Men våldsglorifieringen där handlar i regel om att kunna stå upp mot yttre hot och skydda de svaga, inte om att använda våld som maktmedel mot de svaga. Hjältarna använder våld för att beskydda, skurkarna använder våld för att skaffa sig otillbörlig makt. Vilka är våra mansideal, skurkarna eller hjältarna? Sen brukar filmer handla om dramatiska eller omvälvande händelser, annars lockar de ingen publik. Ingen skulle väl gå och se en film där Kevin Spacey sitter på ett kontor hela dagarna, gör spagetti och köttfärssås till familjen, skjutsar sönerna till fotbollsträningen efter maten och betalar räkningarna innan han går och lägger sig, så som den verkliga mansrollen ser ut för de flesta av oss? Film handlar om verklighetsflykt, men de som vuxit upp med sunda manliga förebilder har inga problem att skilja på fantasi och verklighet.

Det finns ett tydligt våldsintresse hos många män, även hos män som är helt fredliga i praktiken. Jag vill koppla detta till jaktinstinkten, där vi i vårt moderna samhälle ersätter jakten med substitut som ger liknande hormonella belöningar, t.ex. datorspel eller tuffa sporter. Vi kanaliserar våra aggressioner till dessa rumsrena forum och har inget behov av att avreagera oss på annat vis.

Det finns även män som faktiskt tycker att det hör till mansrollen att tukta sina kvinnor. Men de ingår inte i den vanliga svenska manskulturen, utan hör till olika subkulturer som skapat sina egna normer. Det kan vara t.ex. klankulturer som immigrerat från mellanöstern, kriminella gäng som lever utanför lagen, eller vanliga svennekillar som helt enkelt haft en dålig uppväxt och inte känner sig trygga i sig själv och inte lärt sig hur en man bör agera. Som jag skrev i ett inlägg i början av året, det är inte normerna som skapar våldsmän, utan bristen på normer.

Summering

Våldsformer som hör till den svenska mansrollen: Våldsberedskap, nödvärn, militärtjänstgöring, jakt, datorspel, tuffa sporter

Våldsformer som inte hör till den svenska mansrollen: Våld i egoistiskt syfte, våld mot personer som inte utgör något hot, bestraffningsvåld, blodshämnd

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om fördelarna med normbrytande beteende, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Något säger mig att de som pratar vitt och brett om normbrytning, ändå inte gillar allt de ser i den här kraftigt normbrytande scenen.

Hycklande hyllande

Publicerad den av
17

Man börjar ju undra hur en del ska ha det? Samma personer som hela tiden pratar om att ‘krossa patriarkatet’, hyllade igår en av dess främsta symboler. Vi har religionsfrihet i Sverige, och för mig personligen betyder det ‘frihet från religion’. Vidskeplighet och tvångstankar hör inte hemma i moderna upplysta demokratier. Å andra sidan är det fritt fram att tro på vad man vill – Jehovah, Shiva, Det Flygande Spagettimonstret eller Musse Pigg. Och att bli utsatt för grovt våld på gatan för att man tillhör en viss religion är aldrig acceptabelt, om det nu verkligen var så det gick till i det aktuella fallet. Polisen vet ju inte riktigt ännu.

Jag ser ingen orsak till att förbjuda folk att dölja håret med en sjal om de nu tycker det är jobbigt med hungriga blickar. Gränsen för min acceptans går vid att dölja ansiktet i vissa situationer, eftersom det är ett viktigt identifikations- och kommunikationsmedel. Men eftersom grupptrycket att bära slöja kommer ur värderingar som med rätta kan kallas patriarkala, så är det med förvåning man ser svenska feminister göra detsamma.

Nation of islam

I andra länder kämpar feministerna för att bli befriade från slöjan. Jag kopplar inte riktigt hur de svenska feministerna tänker, när de hyllar denna symbol för kulturer som fortfarande verkligen ÄR patriarkala, till skillnad från den svenska?

Modern muhamed art

Blogglänkar: Toklandet, Ann Helena Rudberg, Maria Skiddi, Emma i Skrubben, Jerrys Ord, Teo på Genusdebatten, Trollan

Transdjuren

Publicerad den av
9

Aftonbladet har idag en artikel om nån snubbe som fångat en blågylta som befann sig mitt i sitt blågylte-normativa könsbyte. Blågyltan lever i små stim, där alla utom ledaren är tjejrosa honor. Hanen är läckert självlysande pojkblå och ensam herre på täppan i sitt lilla stim. Om hannen dör, t.ex. om någon fiskar upp den, så tar den äldsta honan i stimmet över ledarskapet och byter kön. Sefer, som Aftonbladet intervjuat om den faktiskt inte särskilt ovanliga fångsten, vågade inte ta hem och äta fisken utan skar upp den och slängde till måsarna. På grund av att deras simblåsa är känslig för snabba tryckförändringar brukar de inte överleva att vevas upp från 20 meters djup, så det fungerar sällan att släppa tillbaks dem, vilket man annars brukar kunna göra med många andra fiskarter.

Jag var själv lika skeptisk som Sefer till att äta blågylta när jag fick ett par stycken i Norge häromåret. Men vi fileade dem, panerade och stekte i smör. Skitgott, smakade som abborre ungefär.

Bashflak på fisketur i västra grannlandet

Bashflak på fisketur i västra grannlandet

Det finns gott om djur vars biologiska könsroller skiljer sig kraftigt från människans. Ruvande pingvinhannar, könsbytande blågyltor och sniglar, gravida sjöhästhanar, spindel- och gäddhonor som äter upp hanen efter parningen eller manliga lejon och drönarmyror som aldrig drar ett strå till stacken. Nu försöker genusvetarna använda dessa djur till inbilla skolbarn att det skulle vara normbrytande för en blågylta att byta kön eller för en sjöhästhane att bli gravid. Men jag kan garantera att dessa djur följer könsnormerna för sin egen art till punkt och pricka. Skulle inte falla dem in att bryta några normer. Och jag betvivlar för övrigt att genusvetarna nämner den glupska svarta änkan som dödar sin man eller de lata drönarhanarna som låter kvinnorna göra grovjobbet. Nej, de nämner förstås bara de djur som passar deras egna syften.

Människan däremot, är tämligen flexibel och föräldrar kan ersätta varandra vid den andras frånfälle, vilket förmodligen ökade barnens överlevnadschans om man levde som kärnfamilj i tider när mödrar ofta dog i barnsängsfeber och fäder ofta dog i jaktolyckor. Men ofta hade man dessutom det extra sociala skyddet av att leva i klaner, så om mamman dog när barnen var riktigt små, fanns det ofta andra kvinnor i klanen som hade mjölk i brösten och om pappan dog fanns det andra män som kunde jaga. Det var optimalt för allas överlevnad att dela upp arbetsbördorna så att männen hade huvudansvaret för försörjningen och kvinnorna huvudansvaret för barnen, vilket fortfarande är både den biologiska och den sociala normen. Läs gärna Pelle Billings episka bloggpost om primitiva kulturers könsroller. Våra hormoner har anpassats till detta, så att de flesta kvinnor trivs bäst med omsorg och de flesta män trivs bäst med jaktliknande aktiviteter (med stora individuella variationer). Hermafroditer som byter kön, drönarhanar som får para sig trots att de inte arbetar eller män som blir ‘gravida’ förekommer förvisso även hos människan, men de kommer aldrig att bli annat än kuriösa undantag så länge vi har de hormonsammansättningar vi har. Dessa undantag ska naturligtvis vara tillåtna och accepterade i våra rika och moderna civilisationer, men den dag heteronormen försvinner är den dag människan dör ut.

Henass the menass

Om rasernas uppkomst

Publicerad den av
21

Sverige var en gång en ledande nation på rasforskning. Redan Carl von Linné gav vår egen art det vetenskapliga namnet Homo Sapiens (den visa människan) och definierade även fem underarter, eller raser.

  • Homo Sapiens Afer
  • Homo Sapiens Americanus
  • Homo Sapiens Asiaticus
  • Homo Sapiens Europaeus
  • Homo Sapiens Monstrosus

De fyra första rasdefinitionerna har väl i stort sett hängt med ända till våra dagar, även om vi inte längre använder Linnés namngivning, medan den sista var nån slags uppsamlingsheat för allt han inte lyckades placera. De politiskt korrekta av idag tycks dock gilla Linné och säger således African, Native American och Asian, medan de vita döpts om till Kaukasian.

När Darwin publicerade sin banbrytande bok Om arternas uppkomst, som bl.a. presenterade den vetenskapligt revolutionerande evolutionsteorin, så innehöll den redan i sin förlängda titel [genom naturligt urval eller de bäst utrustade rasernas bestånd i kampen för tillvaron] en antydan om kamp mellan raser, d.v.s. olika genetiska varianter av samma art, som var mer eller mindre anpassade till den för stunden rådande miljön.

Detta missbrukades sedan av andra i politiska syften, där en hel del av rasforskningen under 1900-talets första hälft gick ut på att försöka bevisa vilken ras som var bäst. Man hade dock inte särskilt effektiva verktyg för att objektivt karaktärisera olika människotyper, utan var hänvisade till humbug-metoder som skallmätning. Och vilken ras som är ‘bäst’ beror förstås på i vilken typ av miljö den lever, så den typen av forskning blir ju rent nonsens om den inte även inkluderar såna faktorer. 1921 grundades Statens institut för rasbiologi i Uppsala, med brett politiskt stöd från både höger och vänster. Liknande institut fanns även i Storbritannien, USA och Tyskland. 1934 drev Per-Albin Hanssons Socialdemokratiska regering igenom en proposition om tvångssterilisering, (eugenetik), som tillämpades på folk som inte ansågs tillräckligt dugliga för att ingå i den svenska genpoolen. Rasbiologiska institutet ändrade inriktning till mer rumsren genetikforskning och bytte namn 1958, medan lagen om tvångssterilisering inte avskaffades förrän 1975. Statsminister Tage Erlander yttrade 1965 de bevingade orden ‘Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.‘, i samband med raskravallerna i USA. Men Sveriges tidigare roll som en av de ledande rasforskningsnationerna ville nog de flesta glömma redan då.

Således översattes aldrig den omdebatterade boken The Bell Curve, som kom 1994, till svenska. Boken presenterar omfattande studier av IQ-test på hundratusentals unga amerikaner och korrelerar siffrorna till hur de klarat sig socialt senare i livet. Inte förvånande så finns tydlig korrelation mellan IQ-resultat och de flesta mått på social status, t.ex. arbetslöshet, fattigdom, brottslighet, skiljsmässa, utomäktenskapliga barn etc. Förklaringsmodellen som presenteras bygger på både arv och miljö och ur materialet kan även extraheras skillnader mellan raser, vilket gör boken extremt svårsmält för de politiskt korrekta. Vissa menar att även den här typen av forskning är att än en gång försöka bevisa ‘vilken ras som är bäst’, samma sak som rasforskningen för 100 år sen syftade till. Men det beror förstås på vad man använder informationen till.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Många anser att sån här forskning inte borde tillåtas.

Jag har inte själv läst boken och tänker därför inte grotta ner mig i några ytterligare detaljer, vare sig om dess innehåll eller kritiken mot den. Jag vill bara påpeka att jag som vetenskapsman vill att världen ska beskrivas som den är, inte hur de politiskt korrekta anser att den borde vara. Om det nu skulle vara så att svarta verkligen har ett genomsnittligt IQ runt 80, så försvinner inte problemet för att vi sticker huvudet i sanden och låtsas som om vi inte känner till det. Och problemet kommer inte att lösas genom att PK-folket talar om att en person är ‘underpriviligierad och förtryckt på grund av sin hudfärg’ och kräver kvoteringsåtgärder som kompensation. Då är det kanske helt andra stödåtgärder som behöver sättas in för att vederbörande ska anpassas till ett drägligt och samhällsnyttigt vuxenliv i Sverige. Extra hjälp i skolan för att nå upp till basala kunskapskrav i kärnämnena, utbildning till ett praktiskt yrke snarare än ett teoretiskt o.s.v. De flesta är bra på något, det gäller bara att hitta denna talang och utveckla den ytterligare.

Samtidigt finns ju den stora individuella variationen att ta hänsyn till, där enskilda individer aldrig kan dömas efter gruppens genomsnitt. Å ena sidan kan man kanske inte förvänta sig att gruppen Afer ska ha samma statistiska representation som gruppen Europaeus eller gruppen Asiaticus inom teoretiska yrken, ifall resultatet i The Bell Curve är korrekt. Å andra sidan finns ju otaliga högbegåvade individer inom den svarta populationen, vilka inte får bromsas i sin utveckling på grund av fördomar om hudfärg. Ekvalismens grundtes om att alla ska ha samma rättigheter, skyldigheter och värde, gäller även raser. Rasisters krav på att invandring från ‘låg-IQ-länder’ måste stoppas, kan aldrig accepteras av en ekvalist. Varje person måste bedömas individuellt, lagar och regler ska inte bygga på medfödd grupptillhörighet. (Detta gäller förstås med vissa begränsningar, hela världens befolkning kan av resursskäl inte åtnjuta fullständiga medborgerliga rättigheter i lilla Sverige, men ras, kön eller sexuell läggning kan rimligen inte vara kriterier för den gränsdragningen).

Men skallmätning och IQ-tester i all ära, de senaste 25 åren har vi haft tillgång till ett betydligt kraftfullare verktyg, i form av DNA-analyser. När the Human Genome Project kallade till presskonferens år 2000 och lade fram det politiskt korrekta påståendet att ‘det finns inga raser, för den individuella variationen är större’, så minns jag att ställde mig undrande till den vetenskapliga signifikansen i det påståendet. Det lät mer som ‘det finns inga raser, för det har våra statliga finansiärer bestämt‘ Studien byggde ju på bara fem individer, hur kan man göra ett sånt påstående utifrån en så liten population? Samtidigt syftade det projektet till att göra en fullständig kartläggning av den mänskliga DNA-sekvensen, vilket krävde omfattande resurser som begränsade antalet studerade individer, med den tidens analysmetoder och datorkraft.

Parallellt med the Human Genome Project pågick dock ett annat projekt som gav betydligt mer omfattande statistik för att kunna dra signifikanta slutsatser i ‘rasfrågan’, The Journey of Man – a Genetic Odyssey. Man inriktade sig på specifika markörer i delar av DNA-sekvensen, i syfte att kartlägga det evolutionära släktträdet inom arten homo sapiens och vilka vandringsvägar människorna på jägarstenåldern tog när de lämnade Afrika och befolkade övriga världen. Mitokondrie-DNA användes för att studera mödernet och Y-kromosomen för att studera fädernet. Projektet publicerades som en bok och en 2-timmars dokumentärfilm (Youtubeklippet nedan).

The Journey of Man stöddes av bl.a. The National Geographic Society och leddes av den amerikanska genetikern och antroprologen Spencer Wells. Häromåret läste jag en nyutkommen bok av honom, som handlade om den revolution, på gott och ont, som människan genomgick när hon för första gången satte plogen i marken för 10.000 år sedan, samt de liknande risker och framsteg vi nu måste väga mot varandra när vi på 2000-talet får teknisk möjlighet till etiska tveksamheter som mänsklig kloning, fosterselektering och genmodifiering. Under läsningen noterade jag dels vilken djup och bred allmänbildning Wells besitter, dels vilken fascinerande berättare han är (kolla gärna filmen ovan). Och om man slår upp hans Wikipedia noterar man vilken raketkarriär han haft, efter att ha tagit fil. kand. redan vid 19 års ålder och fil. dr. vid 25. Ett geni. Så nu i sommar har jag läst boken Journey of Man, som är lika fascinerande, även om den är lite seg och svårläst i början, när den presenterar rasforskningens och genforskningens delvis mörka historia samt DNA-analysens grunder.

Vad kom då studien fram till? Till att börja med, så upptäckte man att alla män på jordklotet härstammar från en enskild man, som levde i Afrika för 50-60, kanske 70.000 år sedan. Han gavs det fantasifulla namnet Adam. Denne alfahannarnas alfahanne, föddes med en mutation som gav honom förmågan till abstrakt tänkande, något som homo sapiens tidigare saknat. Fram till Adams födelse, såg homo sapiens och homo neanderthalis stenverktyg ungefär likadana ut, men efter Adam blev sapiens verktyg mer smäckra och specialiserade, samtidigt som de första konstföremålen och grottmålningarna började dyka upp – kulturens födelse. Hypotesen stöds alltså med både genetiska och arkeologiska metoder. I andra världsdelar har man även hittat tydlig korrelation mellan genetiska markörer och språkgrupper.

Wells spekulerar i att Adam redan i tidig ålder blev en framgångsrik jägare, som kunde spåra djur och förutsäga deras rörelser. Tidigare människor förmådde bara tänka ‘här och nu, syns inte = finns inte’. Wells tror också att den språkliga förmågan utvecklades med Adam. Tidigare användes troligen två-ordsmeningar på gorilla-nivå, som ‘Grog döda, Grog äta, Grog knulla’. När språket utvecklades kunde man bilda hela meningar med subjekt, predikat och objekt och sedan vidare till ännu mer avancerad grammatik. Adams jaktlycka gjorde honom populär bland de andra hanarna och framgångsrik hos det motsatta könet, vilket gav honom många barn. Dessa barn ärvde Adams förmågor och kunde inom ett par generationer sprida sina gener till hela mänskligheten, som på den tiden bara bestod av ca 2000 individer.

Wells har valt att kalla de olika genetiska grupperna för klaner i stället för raser, troligen för att undvika onödigt tjafs från folk som inte gillar ordet. Och resterna av Adams klan bor kvar i Afrika ännu idag. Det är San-folket, bushmännen i södra och östra Afrika. Dessa ser ut som en blandning av de flesta folkslag på jorden, med mellanmörk hy och sneda ögon. Bushmännen trängdes för ca 2000 år sedan undan av sina svarta släktingar Bantu-folken, som vandrade söderut från Centralafrika, men fickor av San finns fortfarande kvar.

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folket, den ursprungliga människan som hela jordens befolkning är släkt med

San-folkets närmaste genetiska släktingar utanför Afrika är Australiens Aboriginer och urbefolkningen på Andamanerna, och det finns arkeologiska tecken på att dessa bott där de bor i 40-50.000 år, vilket nog får de flesta att undra: ‘WTF? Thats a long swim!‘ Men det finns en ganska enkel och trovärdig förklaring. För 50.000 år sedan var väldigt mycket av jordens vatten bundet i norra halvklotets inlandsis och havsnivån var ca 100 m lägre än idag. Kustvägen mellan Afrika och Australien var ganska lätt framkomlig, där den längsta passagen över öppet vatten var ca 200 km. Så man tror att människan gick längs stränderna och livnärde sig på fisk och skaldjur samt kustnära jakt. Migrationen gjordes inte av en och samma generation, utan tog kanske 1000 år. På vägen skedde en mutation som utkristalliserade en egen separat klan. Wells kallar klanen kustfolket. De 20 milen över öppet vatten till Australien måste rimligen ha krävt någon form av farkost, men om det var kanot, flotte eller något annat kan vi bara spekulera om. Delar av klanen vandrade även vidare norrut längs kusten och genetiska spår av den återfinns genom hela Sydostasien och ända bort till Kalifornien.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Homo Sapiens migration under jägarstenåldern.

Öknar är inte statiska utan kommer och går med fukten i atmosfären. Under långa perioder har de hållit klaner separerade från varandra, ibland tiotusentals år, men under fuktigare perioder har de blivit framkomliga och möjliggjort folkvandringar. Man tror att Sahara hade en fuktigare period några årtusenden efter Adams födelse och att en grupp människor då vandrade norrut och slog sig ner i mellanöstern, där de så småningom muterade och bildade mellanösternklanen. De gjorde avstickare mot Europa men det var på den tiden alltför ogästvänligt, så de kom inte längre än Turkiet. Senare gick delar av klanen vidare österut, stötte på det opasserbara Himalaya, delade upp sig mot norr och söder, där de slog sig ner och bildade den indiska samt den centralasiatiska klanen. En grupp gick även mot sydost och befolkade platser som nuvarande Thailand och Kina, där de bildade en ny klan. Den indiska klanen blandade sig delvis med kustfolkets kvinnor längst i söder, medan kustfolkets män på ett eller annat sätt förhindrades att lämna sitt genetiska avtryck på kontinenten. Men man kan fortfarande hitta enstaka spår även av kustfolkets män, i isolerade byar på landsbygden (se gärna filmen, där Wells gör hembesök hos en av dem).

Den centralasiatiska klanen i nuvarande Kazakstan fick stor betydelse för mänsklighetens fortsatta spridning, alltifrån Irland till Argentina. En grupp därifrån vandrade mot nordost, rakt in i istidens brutalaste kyla och bildade den sibiriska klanen. Dessa finns kvar idag, i form av Chukchi-folket, som lever helt och hållet på renskötsel uppe på den arktiska tundran. Från renen får de nästan allt – kläder, tält, benverktyg, kött, kolhydrater (lavar från renens mage), lampfett o.s.v. Delar av den sibiriska klanen korsade även en landtunga som på den tiden gick över Berings sund och slog sig ner i Alaska. När inlandsisen drog sig tillbaka kunde de (kanske ett par dussin personer) passera söderut och nådde Amerikas viltrika prärier, där de äntligen fick riklig belöning för tidigare generationers strapatser genom den arktiska kylan. På bara några hundra år förökade de sig kraftigt, bildade den amerikanska klanen och spred sig ända ner till Patagonien. I Nordamerika blandades de även med kustklanen som på ett eller annat sätt hittade dit.

En annan grupp centralasiater gick mot väster för ca 30000 år sedan, där de bl.a. slog sig ner i södra Frankrike och lämnade de spår i form av grottmålningar som ledde till att vi idag kallar dem Cro Magnon-människan. Där bodde även en annan människoart, homo neanderthalis, som ganska snart dog ut i konkurrensen mot de mer intelligenta sapiens. När inlandsisen expanderade blev Cro Magnon isolerade i en grön ficka där de muterade. Kanske var det även här de blev vithyade, för att lättare kunna bilda D-vitamin i det svaga solljuset.

Långt in på 80- och 90-talen fanns välrenommerade antroprologer som trodde att de olika människoraserna utvecklats regionalt från andra människoarter, t.ex. att européer utvecklats från neanderthalare och att asiater utvecklats från homo erectus. Denna hypotes kunde 1997 förkastas, när en doktorand hos svenske professorn Svante Pääbo (verksam i Tyskland), publicerade delar av DNA-sekvensen för homo neanderthalis. I jämförelse med européer eller andra sapiens-klaner hittade man då inget nära släktskap alls. Senare rön, även de av Svante Pääbo, visade dock att det skett viss hybridbildning mellan sapiens och neanderthalis på euroasiens västra halva, samt mellan sapiens och en av Pääbo nyupptäckt människoart som kallas denisover, på euroasiens östra halva. De genetiska spåren av dessa hybrider har även börjat kartläggas av Wells det senaste året.

Wells har alltså med moderna kraftfulla metoder visat hur mänskliga klaner kan identifieras genetiskt och i vilken region de uppstod. Hans klanindelning skiljer sig en hel del från Carl von Linnés raser, men vilar på svårbestridlig empirisk grund. Som jag förstått saken, så har det tidvis krävts att man studerar ganska ‘renrasiga’ fickor i populationen, som inte blandats så mycket med andra folkgrupper under historiens många migrationsvågor. I Europa har man t.ex. tittat på kelter och basker för att genetiskt visa att Cro Magnon invandrade från centralasien. Intressanta scener i filmen, är när Wells gör hembesök hos folk och berättar att deras släkt bott på samma plats i 35000 år. Men med de moderna transportmedel och stora migrationer vi har idag, så kommer människans raser/klaner att åter ha blandats till en oidentifierbar soppa inom ett par hundra år. Och fram till för kanske 25 år sen så fanns inte verktygen för att göra den här sortens studier. Wells uttrycker i filmen tacksamhet över att han lyckats pricka ett historiskt fönster, där den här sortens kartläggning av jägarstenålderns folkvandringar varit möjlig. Snart är de genetiska spåren borta för evigt.

Arbetet fortsätter än i dag i ett projekt som kallas The Genographic Project, där vem som helst kan lämna sitt eget DNA på frivillig basis och få veta sin etniska härstamning, vilket tilltalar många släktforskare som ‘gått i väggen’ där de skriftliga källorna tar slut. Andra är väldigt skeptiska och vissa amerikanska indianstammar vägrar delta, då de är rädda att kunskapen ska användas för att visa att de är lika simpla immigranter som européerna och därmed fråntas sina juridiska privilegier som urbefolkning. Metodiken har nyligen uppgraderats till att bl.a. ge information om släktskap med arthybrider.

Vad jag kan se, så har inte Spencer Wells böcker översatts till svenska, men kan däremot köpas på originalspråket vid svenska nätboklådor. Så nu när sån här genomseriös och tämligen okontroversiell rasforskning äntligen existerar, vad gör den svenska akademikervärlden, förutom att skriva nån notis i populärvetenskapliga Forskning och Framsteg?

Jo, det satsas skattepengar på att bege sig tillbaka till den inriktning där det hela började för hundra år sen, att försöka bevisa vilken ras som är bäst (eller snarare sämst), i form av nåt postmodernistiskt humbug de kallar kritiska vithetsstudier. I deras värld finns visst bara homo sapiens europaeus (vita) och homo sapiens monstrosus (icke-vita). Man baxnar…

Nytt år, samma idioti