Nyttig självinsikt

Publicerad den av
4

Om en man säger ifrån offentligt, måste han räkna med att bli hånad på kulturelitens egen pissränna Twitter

Jag har skrivit förr att misandrin i de stora medierna är den viktigaste mansfrågan i Sverige, för innan det problemet är löst så är det svårt att bilda opinion för mer konkreta mansfrågor. Det har talats mycket om näthat och vuxenmobbing på senare tid. Dels hur arga manliga gräsrötter skriver dumheter till kvinnliga skribenter i mail och kommentarsfält, dels hur avlönade feministiska skribenter i de stora medierna själva använder hån, glåpord och härskartekniker mot alla som inte håller med dem. Och som om inte det vore nog har kultureliten dessutom Twitter, där hatet flödar fritt, bortom ansvariga utgivares räckhåll. Sakine Madon skrev en bra kulturkrönika i Expressen för några veckor sen, och deltog sen med självkritiska reflektioner över den kulturelit hon tillhör, i panelen på SvT Debatt angående smutskastningen som låg bakom Pär Ströms beslut att lämna arenan. Madon skriver i Expressen:

Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet. Journalisten Kjell Häglund beskrev drevmentaliteten på Twitter i en krönika (Journal­isten, 20/3). I det fallet hade en person, vars konto kapats, felaktigt hängts ut som en idiot och rasist. Häglund skrev då: ”Att frågan om källkritik inte hade väckts av någon av alla journalister som deltagit i hatmobben, utan av det 19-åriga offret, chockade mig. Och inte nog med det – här fanns journalister som vägrade se att de gjort något fel, som tog emot killens ursäkt men inte medgav någon skuld i gengäld.” En känd medieprofil som kritiseras i texten är Cissi Wallin, som har över 10 000 följare på Twitter. (Sakine Madon i Expressen)

Och just Cissi Wallin är en av de som nu kommit till nyttig självinsikt. Hon och polaren Hanna Fridén hör till de som redan tidigare sagt ifrån angående nätmobbing från feministhåll och tagit skit från de egna leden redan då. Men när det gäller Pär Ström brukar de glömma all sans och har ofta haft svårt att vara sakliga i sin kritik mot honom. Jag brukar lyssna på Wallins radioprogram ibland och det kan tidvis bjuda på ganska intressanta diskussioner, fast ofta blir det alltför navelskådande och handlar t.ex. om att medverkarna ältar sin egen mentala ohälsa flera dagar i veckan. Och eftersom de flesta lyssnare som ringer till programmet tycks höra hemma i de lägre percentilerna av normalfördelningskurvan, så är det sällan Wallin får något tuggmotstånd i debatten. Hur som helst, i sin kolumn i Metro skriver hon:

Någon sa en gång att feminismens värsta fiende är feminismen själv. Och jag är beredd att hålla med, motvilligt bör tilläggas. Min älskade ideologi har mer och mer har kommit att likna en verbal kamp om bäst oneliners på Twitter. Och jag är en del av den. Det utkämpas ett digitalt krig i detta nu. Den ”vita kränkta mannen” mot unga skitförbannade feminister som gärna öppet ventilerar sitt manshat. Väldigt svartvitt. Och Gud nåde den som kritiserar manshatet, om man är feminist själv. När jag gjorde det sist kallades jag ”svikare”. (Cissi Wallin i Metro)

I samma tidning och samma vecka är tonåriga krönikören Fridah Jönsson inne på samma spår. Hon tillhör en liten priviligierad klick, som likt Linda Norrman (Skugge) på sin tid, ges utrymme som fast krönikör i en stor tidning redan innan hon gått ut gymnasiet. Säg vilken tonårsgrabb som givits såna möjligheter? Och ganska ofta har det synts att ett barn skrivit krönikorna, när hon bara upprepat uttjatade myter och floskler hon hört från äldre feminister. Men på senare tid, efter att hon blev myndig, har hon vuxit till sig och börjat tänka lite själv, t.ex. i denna krönikan. Och nu senast skriver hon bl.a:

Kan någon förklara exakt HUR jämställt och feministiskt det är att bestämma sig för att folk av ett visst kön och en viss etnicitet inte kan bli kränkta? Och ja, kära journalistkår, jag förstår principen att vita män är högt privilegierade i samhället och så vidare, men hur ska jämställdheten gå framåt när män inte får klaga på något de tycker är fel utan att det skriks om vit kränkt man innan man ens avslutat meningen? (Fridah Jönsson i Metro)

Inte förvånande får Fridah sina fiskar varma från ett antal förmodade feminister i kommentarsfältet, som inte klarar av att ge saklig kritik utan bara spyr galla. Och bekräftar därmed det som Jönsson och Wallin skrivit om. Men hon får även beröm av många.

En gemensam nämnare för de tre feministkrönikor jag citerat här, är att de kritiserar den rasistiska och sexistiska vuxenmobbarsajten Vita Kränkta Män, där bl.a. en nidbild av Pär Ström figurerar på vinjetten. Det är ett sent men välkommet uppvaknande, att delar av kultureliten säger ifrån om det motsägelsefulla i att sexism och rasism motarbetas genom att tillämpa just sexism och rasism.

Fler som bloggar på samma eller närliggande ämne: Susanna Varis, Toklandet, Malte

Uppdatering – Några som inte begripit alls: Vänsterpartisterna Barbro Sörman och Kerstin Burman på SvD Brännpunkt.

Typisk asfaltsläggare

Publicerad den av
6

Jag spenderar nattsuddandet med lördagsgroggen till att se om eminenta TV-serien Hjernevask och busar till det lite i Photoshop.

Asfaltsläggare med silikonbröst i fantasin

Asfaltsläggare med silikonbröst i verkligheten

Om någon undrar, så är raffsets-bruden på bilden faktiskt asfaltsläggare till yrket, har silikonbröst och var med i en av de första säsongerna av thrash-TV-programmet Ensam mamma söker. Men hon torde vara tämligen ensam kvinna på sin arbetsplats. Frågan är vad myndigheterna tänker göra åt den saken, när de har satt upp nedanstående mål? Ska de med hot om böter eller fängelse tvinga modebloggerskor och genuspedagoger att bli sopåkare och börja spela ishockey?

Kvantitativ jämställdhet innebär en jämn fördelning mellan kvinnor och män inom alla områden i samhället, t.ex. inom olika utbildningar, yrken, fritidsaktiviteter och maktpositioner. (SCB)

Pojkars betyg

Publicerad den av
21

En livsfarlig blodtryckshöjare för oss som knaprar Enalapril brukar vara Anna Laestadius Larssons krönikor i SvD, en tidning som annars är den minst misandriska av de fyra stora. SvD brukar tillåta både kommentarer och blogglänkar på sina artiklar och krönikor, men aldrig på Anna LLs drapor. Och nu levererar hon en ny klassiker i feltänk och bristande logik, med titeln Rädda pojkarna – gör kvinnor av dem.

Hon menar att pojkar är pojkar för att ‘vi’ skapat dem. Flickor och pojkar behandlas olika redan från födseln. Som källa för denna rent socialkonstruktionistiska teori anger hon en bok av de ‘välrenommerade forskarna’ Liza Marklund och Lotta Snickare. Den förras hantering av fakta i sina dokumentärromaner är ju allmänt känd. Men OK, åtminstone Lotta Snickare framstår som hyfsat seriös och sysslar faktiskt med forskning på KTH, så låt oss anta att boken (som jag inte läst) är en populärvetenskaplig text som refererar till peer-review studier. Jag tror dock att det kan vara så som Harald Eia säger i nedan refererade Hjernevask, att flickor och pojkar bemöts olika för att de ÄR olika. Korrelation säger ju ingenting om vad som är orsak och vad som är verkan, ett faktum som genusvetare kanske försummar p.g.a. sin ofta bristfälliga utbildning i statistik. Anna LL skriver:

När de inte kan sitta stilla, när de dunkar en plastspade i huvudet på ett annat barn i sandlådan, när de inte vill läsa boken vi gett dem skrattar vi och säger överseende ”boys will be boys”. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Vilka är dessa ‘vi’ hon refererar till här? Hon och hennes man? Låter de verkligen sina barn misshandla andra barn utan att säga ifrån? Vad säger de andra barnens föräldrar? Går de till polisen eller socialen? Hon fortsätter:

Sedan när de blir lite äldre och ska få betyg, i årskurs sex från och med i höst, förvandlas allt det där pojkiga till något dåligt. Att vara pojke – med allt det vi låtit det stå för – som tidigare bara var charmigt blir plötsligt ett problem. Bums så blev det allvar. Dags att sitta still. Läsa långa texter. Sluta spexa och jobba fokuserat i grupp. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Hon anser sig även sitta inne med lösningen på problemet, när hon som slutkläm skriver:

Visst kan vi satsa på katederundervisning och mer disciplin. Fler lärare skulle verkligen inte skada. Men vill vi hjälpa pojkarna på riktigt bör vi börja redan när de är bebisar. Och göra ”kvinnor” av dem. (Anna Laestadius Larsson i SvD)

Och här gör hon verkligen bort sig. Den rent sociala konstruktionen är en myt, som hon uppenbarligen torskat stenhårt på. Hormonbalansen i kroppen som bidrar till att göra könen olika till lynnet, beror inte på uppfostran utan grundläggs redan i fosterstadiet. Och Y-kromosomen som skiljer pojkar från flickor finns där redan innan spermien mött ägget. Jag tänker här göra det lika lätt för mig som Anna LL gör och refererar därför till populärvetenskapliga källor som Pär Ströms lättlästa bok Sex feministiska myter, kapitel 1 och Harald Eias TV-dokumentär Hjernevask, framför allt del 2, men även del 1 och del 7. Den som vill fördjupa sig kan gå vidare till källorna som Ström och Eia använt. En intressant betraktelse är att ‘De fyra nationalekonomerna’ som av vissa anses ha motbevisat Pär Ströms bok (vilket långt ifrån alla håller med om), faktiskt ger stöd för Ströms påstående att social konstruktion är en myt, när de skriver:

Ingen seriös människa anser väl att alla könsskillnader uteslutande kan förklaras av sociala faktorer. (Mårten Palme et al, i sitt svar på Pär Ströms bok)

Mårten Palme och kolleger dömer härmed ut Anna Laestadius Larsson, Göran Perssons socialdemokratiska regering och större delen av nordens samlade genusvetarkår som ‘inte seriösa människor’, vilket åtminstone jag tycker är en komisk paradox.

Anna Laestadius Larssons lösning på betygsproblemet, att göra kvinnor av pojkar, är i själva verket en kraftigt bidragande orsak till att problemet uppstått. Som Hjernevask episod 7 visar kan påtvingad felaktig könsidentitet i extremfall rentav öka antalet självmord bland pojkarna ytterligare. Som jag skrivit tidigare, så är dagens skola och pedagogik anpassad till flickors huvudsakliga sätt att agera och lära sig saker. Pojkarna förväntas uppföra sig som flickorna i skolan, men klarar inte av det, eftersom könet inte är en social konstruktion. Ofta beror det på att pojkarna har mer spring i benen.

Universitetslektor Ingegerd Eriksson

Den svenska långtidsstudien Bunkefloprojektet, där en grupp elever fått ha idrott varje dag i hela grundskolan, gav resultatet att pojkarna i försöksgruppen presterade signifikant mycket bättre än kontrollgruppen i kärnämnena matematik, svenska och engelska. Forskaren Ingegerd Eriksson vid Malmö Högskola skriver i resultatdelen till sin peer-review artikel:

The sum of marks in evaluated subjects was higher in school year 9 in boys in the intervention group than in the control group (p<0.05) while no such difference was found in girls (Table 2). In the control group, girls had a significantly higher sum of marks than boys (p<0.01), while no such gender difference was found in the intervention group (Table 2). (Ingegerd Eriksson i rapporten Daily Physical Education Improves Motor Skills and School Performance – A Nine-Year Prospective Intervention Study)

Med andra ord, pojkarna som fick ha gymnastik varje dag presterade klart bättre än kontrollgruppen, medan flickornas studieresultat inte påverkades nämnvärt av den extra fysiska aktiviteten. Uppenbarligen klarar flickor i allmänhet av att sitta still och lyssna även utan att ha fått springa av sig först. Märk väl att den dagliga idrottslektionen suddade ut hela betygsskillnaden mellan pojkar och flickor i försöksgruppen.

Det finns förstås fler sätt att förbättra pojkars prestationer i skolan, t.ex. fler manliga pedagoger, medicinering åt barn med ‘bokstavsdiagnoser’, översyn av eventuell betygsdiskriminering etc. Men ett första steg som skulle ta oss väldigt långt, vore att implementera Ingegerd Erikssons resultat på samtliga skolor i hela landet. Sedan kan man börja fokusera på det ännu mer angelägna problemet att BÅDA könen underpresterar i svenska skolan ur ett internationellt perspektiv, som Tanja Bergkvist skrev igår.

Fler som bloggar på ämnet: Toklandet, Malte, Tysta tankar

Genus och statistik

Publicerad den av
6

Jag tänkte egentligen ansluta mig till bloggdrevet mot Anna Laestadius Larssons socialkonstruktionistiska drapa om pojkarnas misslyckande i skolan, men eftersom jag har ganska höga ambitioner med det inlägget, samtidigt som Tanjas kommentar gav mig idén till ett annat intressant uppslag som kräver lite mindre research, så spar jag grundskolefrågan till en annan dag.

Blogglegendaren Tanja Bergkvist, som debatterat genuspolitik i radio, TV och Riksdagen, har visst börjat läsa och kommentera regelbundet på min blogg efter mitt inlägg om hennes comeback i bloggvärlden. Det är förstås en stor ära för mig. Bl.a. citerar hon ikväll inledningen till mitt förra inlägg:

Jag har flera gånger tidigare sagt att statistik inte har något med jämställdhet att göra, utan att jämställdhet definieras som att ‘Män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde.’ Men eftersom en stor del av den svenska jämställdhetsdebatten och politiken handlar om just statistiskt utfall, så är det svårt att undvika diskussionen. (Jag själv på denna blogg)

Tanja har skrivit om det många gånger förr, men skriver ikväll ett nytt inlägg där hon bl.a konstaterar i en av sina bildtexter:

50/50-utopin blev antagen som jämställdhetspolitiskt mål våren 2006 (Tanja sammanfattar Sveriges jämställhetspolitik)

Jag tror förvisso att detta mål antogs tidigare än så, men det gäller fortfarande i Alliansregeringens 2012, vilket framgår med all önskvärd tydlighet av SCBs senaste  lilla pamflett.

Om nu statistik är en central del av den svenska jämställdhetspolitiken, så borde man förstås kunna förvänta sig att universitetsämnet statistik ingår som obligatorisk del i grundutbildningen av svenska genusvetare? Bl.a. borde de ‘experter’ som ska beskriva hur genusrelaterade egenskaper och utfall fördelar sig över populationen, kunna rita upp och tolka normalfördelningskurvor. Självfallet bör de även kunna beräkna ett korrekt jämställdhetsindex. Och om de går vidare till forskarstudier går det väl näppeligen att bedriva seriös vetenskap för den som saknar kunskaper i statistik?

Så hur ligger det till med en saken egentligen? Jag surfar runt på några svenska universitets hemsidor:

Lunds Universitet, ingen kurs i statistik

Uppsala Universitet, ingen kurs i statistik

Malmö Högskola, ingen kurs i statistik

Stockholms Universitet, ingen kurs i statistik

Södertörns Högskola, ingen kurs i statistik

Umeå Universitet, ingen kurs i statistik

Ja, det finns säkert många fler genusvetarprogram i Sverige, men detta axplock från några av giganterna får räcka som underlag. Så jag ställer mig frågan, om svensk jämställdhetspolitik till väsentlig del bygger på statistiskt utfall, hur ska genusvetare överhuvudtaget kunna delta på ett trovärdigt sätt i jämställdhetsdebatten, om de inte läst grundläggande statistik?

Kanske är det därför svenska genusinstitutioner har så svårt att i sin egen verksamhet nå det övergripande jämställdhetsmålet 50/50 överallt, eller som det står på sid 4 i SCBs lilla pamflett:

Kvantitativ jämställdhet innebär en jämn fördelning mellan kvinnor och män inom alla områden i samhället, t.ex. inom olika utbildningar, yrken, fritidsaktiviteter och maktpositioner. (SCB)

Fler bloggares aktuella betraktelser om genus och statistik: Genusdebatten, Ekvalist, Tysta Tankar, Susanna Varis

Dödsfall vid obetalt hemarbete

Publicerad den av
11

Jag har flera gånger tidigare sagt att statistik inte har något med jämställdhet att göra, utan att jämställdhet definieras som att Män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde. Men eftersom en stor del av den svenska jämställdhets-debatten och politiken handlar om just statistiskt utfall, så är det svårt att undvika diskussionen. Tyvärr tenderar såna diskussioner att mynna ut i en infantil pajkastning, där äpplen jämförs med päron och de båda sidorna tävlar om vem det är syndast om. Trots det ska jag göra ett inlägg på ämnet här.

I media och politik påminns vi ständigt om att kvinnor lägger mer tid på obetalt hemarbete än män. Fast om man lägger samman tiden för hemarbete och förvärvsarbete, så gör män något mer nytta än kvinnor. Man kan säga att mannen tar större ansvar för familjens försörjning, vilket är det manliga beteende som har störst sannolikhet att belönas sexuellt av kvinnor. Män som ignorerar eller av annan anledning misslyckas med försörjningsansvaret, är inte särskilt gångbara på datingmarknaden, ett problem som kvinnor p.g.a. sin tendens till hypogami ofta slipper drabbas av.

Barnlösa singelkvinnor lägger dessutom betydligt mer tid på hemarbete än vad barnlösa singelmän gör, vilket tyder på att kvinnor prioriterar ett välskött hem högre än vad män gör. För den som vill fördjupa sig ytterligare, så finns den bästa analys jag sett på ämnet i en bloggpost av Bittergubben.

Varje år dör ca 50 personer på jobbet i Sverige, en i veckan, varav över 95% brukar vara män. Men det finns ju ett ordspråk som lyder De flesta olyckor sker i hemmet. Jag bläddrar i SCBs lilla pamflett På tal om kvinnor och män, Lathund om jämställdhet 2012, för att se om det finns någon info om hur många som förolyckas eller skadas vid obetalt hemarbete. Det finns ju många faror som lurar – stegar, yxor, motorsågar, motorfordon, köksknivar, akuta sjukdomar till följd av ansträngning och så vidare. Men i SCBs lathund är vad jag kan se alla olyckor och mord sammanslagna till en och samma siffra. År 2010 dog 1 747 kvinnor och 2 912 män av olyckor och våld. Trafikolyckor torde utgöra den största ingående posten här. Sen finns ju en massa grejer som brand, drunkning o.s.v.

Snöskottning är en vanlig utlösande orsak till hjärtinfarkter, även om den kroniska sjukdomen som leder dit förstås beror på andra orsaker. Enligt en studie i USA uppgavs snöskottning stå för minst 7 % av de akuta hjärtsjukdomsfallen vintertid, med ett förmodat stort mörkertal. Min farsfarsfar var sjökapten och dog av en hjärtinfarkt i samband med snöskottning 1893, 45 år gammal. Han lämnade efter sig en änka och 12 barn, som senare startade en lanthandel tillsammans och blev tämligen välbärgade trots allt. Risken att förolyckas vid snöröjning av tak torde också vara stor, som filmsnutten ovan visar.

Trädfällning och stormröjning är en annan vanlig orsak till allvarliga olyckor. Stormen Gudrun orsakade ett tiotal dödsoffer vid skogsarbete. Jag hittar inte hur många som var professionella skogsarbetare och hur många som var obetalda privatpersoner, ej heller könsfördelningen. Men det senare är inte så svårt att gissa. En av mina bekanta kom undan med blotta förskräckelsen, när han skulle kapa ett Gudrunfällt träd som låg i spänn. Stålvajern han spänt upp som mothåll brast, kom farande med stor kraft och piskade honom över ryggen. Men han fick bara ett blåmärke under den tjocka jackan. Själv har jag i min egen trädgård varit med om ett par tillbud när jag nästan sågat av mig fingrarna med motorsågen eller fått trädstammar i ansiktet, men missat med några centimeter. Det kan vara svårt att förutse hur träd ska röra sig när de brister.

Vedklyvning leder kanske inte till så många dödsolyckor, förutom att den ovana och kraftiga ansträngningen liksom snöskottning kan utlösa hjärtinfarkter, men yxor är inte heller att leka med. En bekant till mig slant med yxan och högg av sig vadmuskeln, så att han blev sjukskriven i över ett halvår. Den första månaden eller två var han sängliggande och hans fru fick bära honom till badrummet varje gång han behövde skita eller ta en dusch. Hans dåvarande arbetsgivare såg inte med blida ögon på frånvaron, så kort efter tillfrisknandet bytte han jobb.

Andra dödsorsaker vid obetalt hemarbete kan vara fall från stegar, färdolycksfall till och från matbutiken, elektriska stötar och hästsparkar. Män är överrepresenterade i trafikolyckor, men lägger även fler timmar än kvinnor bakom ratten, så om man tittar på olycksfall per biltimme kan det mycket väl vara tvärtom. Och som vi ständigt matas med i politik och media, så lägger kvinnor mer tid än män på obetalt hemarbete. Men är det någon som tror att de av den orsaken drabbas av fler hemolyckor än män?

Olika val

Publicerad den av
5

Idag efter jobbet ska jag repa med mitt rockband till långt in på natten, så då finns ingen tid att skriva något långt genomtänkt inlägg. I stället får ni en liten cartoon för eftertanke.

Mina tankar går till diskussionen mellan Kitty Jutbring och Pär Ström på SvT Debatt för två år sedan (hittar inga klipp på Youtube eller SvT Play, och transkriberar därför ur minnet).

Kitty: Tonårstjejer måste ju gå upp jättetidigt för att hinna sminka sig innan de går till skolan!

Pär: Men låt bli!

Och precis så är det – helt frivilligt, var och en väljer själv vad den vill göra i livet. Pär skriver mer om det i ett av sina bästa blogginlägg.

Men stora delar av våra könsroller bestäms av det motsatta könets sexuella preferenser. Vissa beteenden och prestationer belönas sexuellt. Det går utmärkt att bryta mot könsrollerna och prioritera andra saker i livet, men den som gör det tvingas samtidigt att betala det sociala priset. En kille som skiter i att prestera eller skaffa sig socioekonomisk status på ett eller annat sätt, får svårt att hitta en tjej han vill ha. Motsvarande gäller en tjej som skiter i sitt utseende, fast inte alls i samma utsträckning. Tjejen med ‘bad hair day’ ovan, får garanterat ligga ändå om hon bara är tillräckligt empatisk. Vi bedöms enligt olika kriterier av motsatta könet, vilket förmodligen ligger delvis genetiskt programmerat via evolutionspsykologin och därmed inte går att göra så mycket åt, såvida vi inte är medvetna om det och klarar att förstå varför vi känner som vi gör. Den som förnekar sin biologi kommer samtidigt att styras av den.

Grovt räknat kan man säga att kvinnor bedöms efter skönhet och empati, medan män bedöms efter förmågan att försörja och beskydda, egenskaper som fram till nu varit viktiga under spädbarnsåren då de rent biologiska könsrollerna ställs på sin spets. Och fram tills nyligen så har föräldrarnas spädbarnsår i princip omfattat hela perioden från den egna puberteten till döden. Evolutionen har inte hunnit anpassa sig till lugna villaområden, föräldraförsäkringar och bröstpumpar. Könsrollerna i samband med partnerval har inte lämnat sin biologiska grund, och kommer förmodligen aldrig att göra det. Inte ens inbitna feminister brukar bryta mönstret vid val av partner. Se t.ex. på Ulrica Messing, som först var socialdemokratisk jämställdhetsminister, sen gifte om sig med en rik man och blev hemmafru. (Fast riksdagspensionen sved nog inte heller i plånboken).

Detta blev ganska långt ändå, eftersom jag skrev det i förväg med tidsinställning, men nu får det vara nog för den här gången. Mer om detta ämne i ett framtida inlägg.

Newsmill refuserar mansfrågorna

Publicerad den av
12

Idag hade ni kunnat få veta vad jag heter och hur jag ser ut. Men tji fick ni, för Newsmill refuserade den artikel jag skrev igår, som jag efter lite finputsning postade till dem på lunchrasten idag.

Efter två timmar kom svaret:

Intressant ämne, men texten är väl svepande och svepig. Du underbygger exempelvis inte påståenden och behandlar ämnena väl översiktligt och utan konkretion. Vi tackar nej till texten. (Newsmills redaktion i mail till mig)

Jag blev ganska konfunderad, eftersom jag själv var väldigt nöjd med vad jag presterat. Newsmill brukar ju ha högt i tak och man blir förundrad över hur många dåligt underbyggda påståenden de släppt fram genom åren. Så jag ska analysera varje stycke och se vad som kan ha gått fel. Jag börjar med att titta på deras riktlinjer och hittar inte direkt något jag brutit mot där. Väldigt subjektivt och godtyckligt regelbrott i så fall.

I dag 19 november är det den Internationella Mansdagen, vars syfte bl.a är att mansfrågor ska uppmärksammas. Kvinnornas motsvarighet 8 mars får väldigt mycket uppmärksamhet, medan mansdagen mer eller mindre tigs ihjäl av medierna. Och så här vid lunchtid är det fortfarande väldigt tunnsått med artiklar på ämnet i dagspressen. Kanske hänger det samman med punkt 1 nedan? Personer som driver mansfrågor motarbetas ofta med mobbing, hån och smutsiga metoder, även i demokratiska västländer. Vilka är då de viktigaste mansfrågorna i Sverige? Enligt min åsikt är det följande tre:

Ja, hur underbygger man påståendet att det är tunnsått med artiklar om mansdagen i dagspressen? Jag borde kanske länkat till de nästan obefintliga artiklarna? 🙂

1) Misandrin i svenska massmedier.

Det går knappt en vecka utan att man läser eller hör ord som gubbvälde eller uttryck som vit medelålders man i nedsättande kontext, både på nyhetsplats och betalda åsiktskrönikor i svenska medier. Och även i de artiklar som är mer diplomatiska med vokabulären är det vanligt att vi matas med den kollektiva skulden, där män som grupp beskylls för olika saker. Men skuld och ära är indiviuellt kopplade, inte kollektiva. Misandrin är ett problem som måste bearbetas innan det blir möjligt att på allvar skapa opinion för mer konkreta mansfrågor. Jag brukar skämtsamt säga att vi inte ska ge oss förrän jordgubben möter samma språkliga öde som negerbollen.

Metodiken för att nå dit, kan vara att bearbeta ansvariga utgivare via mail och debattartiklar, för att hamra in att misandri är lika oacceptabelt som andra typer av sexism. Ett verktyg i chefsredaktörernas hand kan vara att före publicering köra alla artiklar genom bloggaren Matte Matiks geniala Transgenusmotor och se om de fortfarande håller för publicering. En manuell variant kan vara att sätta något av orden svart eller judisk före varje förekomst av ordet man i en artikel. Om artikeln då känns hatisk, bör den refuseras om utgivaren ska ha hedern i behåll.

Här ser jag inte hur jag skulle kunnat vara mer konkret utan att samtidigt nämna skribenter vid namn, vilket skulle sänka nivån på min artikel till onödig pajkastning. De skyldiga personerna är förhoppningsvis väl medvetna om det själva, så det behövs inga exempel. Alla som läser tidningar regelbundet vet vad jag menar.

2) Formell mansdiskriminering i svensk myndighetsutövning.

Större delen av Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet handlar om detta, där han svart på vitt radar upp hundratals exempel på hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter diskriminerar män i officiella regler och lagar. Det är samtidigt den mansfråga som är lättast att lösa, om man bara vill. Skriv om reglerna, inför könsneutral lagstiftning, så är problemet löst. Senast i oktober 2014 bör de sista ändringarna vara genomförda, när den nyvalda Riksdagen samlas för att klubba genom den grundlagsändring som i så fall måste påbörjas under innevarande mandatperiod. Lätt som en plätt, eller hur?

Det är nog på denna punkten jag har störst anledning att vara självkritisk. Eftersom jag själv deltagit i den här debatten i flera år har jag blivit lite hemmablind och inbillar mig att alla fullföljer sin medborgerliga plikt att känna till Sveriges lagar. Jag borde förstås ha räknat upp några av de mest flagranta exemplen som nämns i Pärs bok, med länkar till berörda myndigheters hemsidor.

3) Pojkarna halkar efter i skolan.

Detta är nog den svåraste och mest abstrakta av de tre viktigaste mansfrågorna. Att pojkar halkar efter i skolan är välkänt, vad det beror på är omdebatterat. Denna fråga kommer bl.a. att analyseras av regeringens nystartade mansutredning. Feminister påstår att pojkar har en antipluggkultur, utan att dra analysen längre och undersöka var den i så fall kommer ifrån. Är det månne dagisfröknarna som pådyvlar pojkarna den kulturen innan de börjar skolan?

Jag tror problemet ligger i att skolan och pedagogiken anpassats alltmer för flickors sätt att vara och att pojkar förväntas agera som om de vore flickor. Det finns t.ex. undersökningar som visar att pojkar presterar signifikant mycket bättre i matematik, svenska och engelska om de får ha gymnastik varje dag, för när de sprungit av sig har de lättare att sitta still och lyssna. Flickor däremot, kan i regel sitta still och lyssna även utan att de fått springa först. En annan faktor är att många pojkar presterar bättre om en uppgift har tävlingskaraktär, vilket inte sker i samma utsträckning som förr.

Det finns även de som påstår att det förekommer ren betygsdiskriminering, eftersom pojkar presterar lika bra som flickor på de centrala proven men ändå får sämre betyg. Ett sånt påstående kan dock vara svårt att bevisa, på samma sätt som en rad påståenden om kvinnodiskriminering är svåra att bevisa (men i vissa fall lätta att motbevisa).

En majoritet av lärarkåren är kvinnor och ett problem kan vara att det saknas vuxna manliga förebilder för barnen. Vissa barn från trasiga familjer träffar knappt en vuxen man under hela sin uppväxt. Det finns få yrken där könet har ett egenvärde, men jag tror att läraryrket är ett undantag. Det måste inte vara 50/50, men på varje skola och i varje barngrupp bör det finnas lärare av båda könen. Ett av syftena med Inernationella Mansdagen är att lyfta fram manliga förebilder på gräsrotsnivå. Jag vill här lyfta fram Mats Olsson på Malmö Högskola, som jobbar enträget för att öka andelen manliga pedagoger.

Jag ser inte hur jag skulle kunna konkretisera och bygga på med fler källor i detta stycket, utan att stycket samtidigt skulle bli olidligt långt och förlora stinget. Det finns en delikat balansgång mellan läsbarhet och saklighet. En allmänbildad publik förväntas helt enkelt känna till vissa grundläggande fakta.

Det finns många fler mansfrågor som skulle kunna belysas, t.ex. dödsfall på arbetsplatser, självmord, ensamhet, hemlöshet o.s.v, där män är kraftigt överrepresenterade. Men för mig handlar inte jämställdhet om siffror från SCB. Det handlar om att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde.

Slutklämmen som tillkom under dagens lunchrast, är jag väldigt nöjd med. Samtidigt är den självförklarande vad gäller svepande formuleringar.

I skrivande stund har Newsmill inte släppt in en enda ny artikel i något ämne sen jag postade min text för 8 timmar sedan, så det vore kanske foliehattsvarning på en beskyllning att de specifikt skulle refusera mansfrågor. Men eftersom Newsmills tidigare chefsredaktör PM Nilsson är utsedd till regeringens särskilda utredare i mansfrågor, kunde man kanske förvänta sig att han skrev något själv på den Internationella Mansdagen?

Internationella Mansdagen 19 november

Publicerad den av
Svara

Idag är det den Internationella Mansdagen. Pär Ström hade lovat att arrangera en demonstration för könsneutral lagstiftning utanför Riksdagshuset och Pelle Billing är Sveriges officiella representant för Mansdagen, men efter att båda utan förvarning hoppade av jämställdhetsdebatten förra veckan, vet ingen hur det blir.

Själv är jag inte direkt någon fan av internationella uppmärksamhetsdagar för det ena eller det andra, men eftersom 8 mars blir så uppmärksammad så behövs det en motvikt(eller motvalls). Kanske ska jag unna mig själv och min lille son en semla idag, trots att säsongen är helt fel? Men Erik Helmersson på DN blir utan…

Tack till Kenza

Syftet med mansdagen är bl.a. att uppmärksamma mansfrågor. I går listade jag vad jag anser vara de viktigaste mansfrågorna i Sverige 2012. I dag startar Andreas Nurbo även den nya sajten Jämställdhet, som bl.a. är tänkt att fånga upp den community som bildats runt Ströms och Billing nyligen somnade bloggar. Sedan tidigare finns gruppbloggen Genusdebatten på Erik Wedins initiativ.

De viktigaste mansfrågorna

Publicerad den av
21

I morgon 19 november är det den Internationella Mansdagen, då det är tänkt att mansfrågor ska uppmärksammas. Kvinnornas motsvarighet 8 mars får väldigt mycket uppmärksamhet, medan mansdagen mer eller mindre tigs ihjäl av medierna. Personer som driver mansfrågor motarbetas ofta med smutsiga metoder, även i demokratiska västländer. Vilka är då de viktigaste mansfrågorna i Sverige? Enligt min åsikt är det följande tre:

1) Misandrin i svenska massmedier.

Det går knappt en vecka utan att man läser eller hör ord som gubbvälde eller uttryck som vit medelålders man i nedsättande kontext, både på nyhetsplats och betalda åsiktskrönikor i svenska medier. Och även i de artiklar som är mer diplomatiska med vokabulären är det vanligt att vi matas med den kollektiva skulden där män som grupp beskylls för olika saker. Detta är ett problem som måste bearbetas innan det blir möjligt att på allvar skapa opinion för mer konkreta mansfrågor. Jag brukar säga att vi inte ska ge oss förrän jordgubben möter samma språkliga öde som negerbollen.

Metodiken för att nå dit kan vara att bearbeta ansvariga utgivare via mail och debattartiklar, för att basunera ut att misandri inte är acceptabelt. Ett verktyg i chefsredaktörernas hand kan vara att före publicering köra alla artiklar genom bloggaren Matte Matiks geniala Transgenusmotor och se om de fortfarande håller för publicering. En manuell variant kan vara att sätta något av orden svart eller judisk före varje förekomst av ordet man i en artikel. Om artikeln då känns hatisk, ska den refuseras.

2) Formell mansdiskriminering i svensk myndighetsutövning.

Större delen av Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet handlar om detta, där han svart på vitt radar upp hundratals exempel på hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter diskriminerar män i officiella regler och lagar. Det är samtidigt den mansfråga som är lättast att lösa, om man bara vill. Skriv om reglerna, inför könsneutral lagstiftning, så är problemet löst. Senast oktober 2014 bör det vara genomfört, när den nyvalda Riksdagen samlas för att klubba genom den grundlagsändring som i så fall måste påbörjas under innevarande mandatperiod. Lätt som en plätt, eller hur?

3) Pojkarna halkar efter i skolan.

Detta är nog den svåraste och mest abstrakta av de tre viktigaste mansfrågorna. Att pojkar halkar efter i skolan är välkänt, vad det beror på är omdebatterat. Denna fråga kommer bl.a. att analyseras av regeringens nystartade mansutredning. Feminister påstår att pojkar har en antipluggkultur, utan att dra analysen längre och undersöka var den i så fall kommer ifrån. Är det månne dagisfröknarna som pådyvlar pojkarna den kulturen innan de börjar skolan?

Jag tror problemet ligger i att skolan och pedagogiken anpassats alltmer för flickors sätt att vara. Det finns t.ex. undersökningar som visar att pojkar presterar signifikant mycket bättre i matematik, svenska och engelska om de får ha gymnastik varje dag, för när de sprungit av sig har de lättare att sitta still och lyssna. Flickor däremot, kan i regel sitta still och lyssna även utan att de fått springa först. En annan faktor är att många pojkar presterar bättre om en uppgift har tävlingskaraktär, vilket inte sker i samma utsträckning som förr.

Det finns även de som påstår att det förekommer ren betygsdiskriminering, eftersom pojkar presterar lika bra som flickor på de centrala proven men ändå får sämre betyg. Ett sånt påstående kan dock vara svårt att bevisa, på samma sätt som en rad påståenden om kvinnodiskriminering är svåra att bevisa (men i vissa fall lätta att motbevisa).

En majoritet av lärarkåren är kvinnor och ett problem kan vara att det saknas vuxna manliga förebilder. Vissa barn från trasiga familjer träffar knappt en vuxen man under hela sin uppväxt. Det finns få yrken där könet har ett egenvärde, men jag tror att läraryrket är ett undantag. Det måste inte vara 50/50, men på varje skola och i varje barngrupp bör det finnas lärare av båda könen. En som jobbar enträget för att öka andelen manliga pedagoger är Mats Olsson på Malmö Högskola.