När internet växte fram så gavs medierna nya möjligheter att föra interaktiv dialog med sina kunder. Bl.a. så infördes verktyg för att kunna lämna kommentarer under nyhetsartiklar och åsiktskrönikor. Många kunder tog tillfället i akt att berömma, lämna kompletterande information, påpeka felaktigheter eller uttrycka en avvikande mening. Eftersom de flesta journalister röstar på obetydliga småpartier som aldrig någonsin haft ministerposter, så skiljer sig journalisternas värderingar ganska mycket från den genomsnittlige kundens, så vissa kunder blir väldigt upprörda när journalisterna skriver saker som de inte alls håller med om. Inte alla kunder har ordets gåva och de lite längre till vänster än genomsnittet på normalfördelningskurvan klarar inte alltid att vara helt sakliga och konstruktiva i sin kritik.

När journalisterna pratar om kundernas synpunkter på deras produkt, så väljer de dock i regel att ta upp de allra värsta trollen, hellre än att bemöta den stora majoriteten som har saklig kritik att framföra. Och den som väljer att debattera mot trollen har ju därmed själv valt vilken nivå debatten ska ligga på. Alltihop, såväl troll som sakliga kritiker, klumpas ihop till en grå massa och avfärdas som näthat, så att journalisten inte ska behöva lyssna till kritiken och försöka prestera bättre nästa gång. Journalisterna har myntat ett internt slanguttryck för kommentarsfältet, nämligen pissrännan.

I pissrännan flödar kvinnohatet, enligt journalisterna

Det finns förstås även uppburna kulturpersonligheter som tycker att möjligheten till interaktiv dialog är bra. Men om kommentarerna kallas pissränna, vad kallar man då huvudartikeln? Är det månne inrättningen som brukar finnas i samma rum, där man gör tvåan? När man läser ledarkrönikor som den av Ann-Charlotte Marteus i Expressen idag, kan man ju undra.

Om kommentarsfältet kallas pissrännan, vad kallas då huvudartikeln?

I samband med Utöya-massakern 2011, höll Norges statsminister Jens Stoltenberg, som själv varit en av måltavlorna för sprängdådet i Oslo, ett känslosamt tal i domkyrkan. Raka motsatsen till George W. Bush, som höll ett västernfilminspirerat tal om hämnd när USA drabbades av 11 september-attentaten, så visade Stoltenberg att en sann kristen vänder andra kinden till, när han sa:

Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. (Norges Statsminister Jens Stoltenberg, 25 juli 2011)

Men svenska tidningar fattade inte vinken. De valde att göra tvärtom och ströp dialogen. Ett efter ett stängdes kommentarsfälten, med Utöya-massakern som ursäkt. För tänk om det finns folk som delvis delar Breiviks samhällsanalys? Om vi tystar dem, så slutar de nog att ha såna hemska åsikter? Och om de inte får komma till tals, så utför de heller inga massmord? Då kommer de nog bara att tiga och lyda oss kloka journalister? Ja ni ser, logiken är glasklar.

Aftonbladet tillåter fortfarande kommentarer, men bara på vissa artiklar och bara om man åsiktsregistrerar sig via Facebook. Även DN och SvD tillåter ibland kommentarer, men de modereras stenhårt och många poster raderas om de är det minsta kritiska mot huvudartikeln, hur saklig kritiken än må vara. Även Newsmill stängde nyligen sitt kommentarsfält, vilket gjorde den sajten mer eller mindre meningslös. Förr visade tidningarna även blogglänkar till artiklarna, men idag är det så vitt jag vet bara SvD av de stora medierna som tillåter det. Journalistkåren och kultureliten har dock sin egen pissränna, där hatet flödar fritt och ocensurerat. Twitter heter den visst.

På pissrännan Twitter flödar mansföraktet

Den konstruktiva dialogen pågår idag på andra delar av internet, på bloggar och forum där folk skriver ideellt. Mycket av den grävande journalistiken utförs idag av bloggare, särskilt inom områden som medierna av politiska skäl inte vill granska. Tidningarna får allt svårare att överleva ekonomiskt och det är inte bara internets fel. Hade medierna anpassat sig till den nya tiden och levererat en attraktiv produkt, så tror jag de klarat sig bättre. Den intellektuella hederligheten hos journalistkåren är inte alltid den bästa och de tycks leva kvar i den tid när de fortfarande hade privilegiet att kontrollera informationsflödet till folket. Jag vill nog påstå att journalisterna gräver både sina egna och sina arbetsgivares gravar, när de tror att det går att tiga ihjäl eller förvränga sanningen, fast vem som helst kan googla fram den från originalkällan.

Twitter– och Facebookmobbaren My Vingren, mest känd för att ha skapat småförargliga misandrisajten Macho i kollektivtrafiken, solkar ner glädjen på Fars dag genom att skriva ett inlägg på SvD Brännpunkt, där hon berättar om pappor som slår och våldtar sina döttrar (sönerna nämner hon inte). Och visst, såna pappor finns, även om det i regel är ‘mammas nya kille’ som sysslar med såna svinerier. Och genom sitt arbete med tjejjouren är det väl främst såna pappor (och mammor) Vingren kommer i kontakt med. Den stora majoriteten pappor som inte sysslar med sånt hör hon aldrig talas om, eftersom deras döttrar inte behöver söka hennes hjälp. (Vad heter förresten jouren dit utsatta söner kan vända sig?)

Och det är verkligen onödigt av Vingren att bara prata om pappor, eftersom de mammor som misshandlar sina barn är fler än de pappor som gör det. På så sätt spär hon på de stereotypa fördomarna om könen, som feminister annars påstår sig vilja bekämpa. Hon skriver att det är vanligt att pappor döms till delad vårdnad trots uppgifter om våld. Jag har inte själv någon statistik, men jag är tämligen säker på att bloggare som är mer insatta än jag i de här detaljerna kan plocka fram siffror på att fler olämpliga mammor än olämpliga pappor vinner i rätten.

Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar. (My Vingren i SvD)

Just det My, de allra flesta svenska pappor är så som du beskriver här. De pappor som inte uppfyller ovanstående är en liten minioritet, som i regel återfinns långt till vänster på normalfördelningskurvan. De är sjuka eller utstötta individer, som inte på något sätt är representativa för oss andra. My skriver även om Parental Alienation Syndrome (PAS) och kallar det pseudovetenskap. Jag är för dåligt påläst för att göra några påståenden om PAS, så mitt bidrag till debatten inskränker sig till att posta nedanstående seriestripp på ämnet.

Idag sände SvT ett debattprogram där journalister diskuterade den vuxenmobbing som professionella journalister sysslar med på Twitter och Facebook, med trakasserierna mot Pär Ström som det främsta specifika exemplet.

P.g.a strul med SvT Play på min iPhone missade jag inledningen, där jag förmodar att Pär Ström intervjuades om sina motiv till avhoppet från genusbloggandet, men jag kom in efter 10-15 minuter, där paneldebatten bland ett navelskådande journalistkollektiv pågick för fullt. Många kloka och korkade saker sades och framförallt Sakine Madon stod för det sunda förnuftet jag själv efterlyser, när hon bl.a. efterfrågade exempel på angrepp mot feminister av det slag som Pär Ström drabbats av, och där etablerade journalister stått för mobbingen. Det lyckades ingen klämma fram.

Ett av de tyngsta argumenten panelen hade för att såga Pär Ström och hävda att det var han själv som från början satte tonen, var att han på sin blogg var en av de första som namngav kvinnorna som gick till polisen med information som ledde till de tveksamma våldtäktsanklagelserna mot Julian Assange. Kanske var han rentav före Flashback, jag vet inte, för jag hade inte hittat till hans blogg på den tiden. Men hela panelen inklusive Madon missade den självklara följdfrågan – Hur visste alla att Julian Assange var anklagad för våldtäkt? Jo, för att sensationshungriga journalister valde att publicera hans namn, redan innan förhören med båda målsägarna genomförts, tvärt emot allt vad praxis heter inom både svensk rättsutövning och svensk journalistik. Fullkomlig brist på internkritik där alltså. Drygt två år senare har Julian Assange fortfarande inte delgetts misstanke om brott på ett språk han själv förstår, trots att han stannade i Sverige drygt en månad extra för att reda upp konstigheterna.

Jag undrar för övrigt hur svårt det kan vara att stava till Pär, ett namn på tre bokstäver? Det tycks vara en ofta medveten taktik från fäminister, en liten subtil herskarteknik.

Uppdatering: Maria Sväland replikerar i webbtidningen Feministiskt Pärspektiv, där hon bl.a. upprepar ovanstående argument om Pärs hantering av Assange-affären samt nämner några namnkunniga kulturdebattörer som kallat henne invektiv och frågat hur bitterfittan luktar. Jag håller med henne om att epitet som ”tokfeminist”, ”rödvinsvänster”, ”extremfeminist” är onödigt låg nivå, även om de är korrekta i sak. Roland Poiter-Martinsson dementerar hennes påstående att han skulle ha sagt något av detta.

Katerina Janouch, som bl.a. twittrat om att Pär ‘rövknullar kvinnor’, replikerar på SvT Debatt, genom att lyfta på hatten för Pärs frånfälle. Sen låtsas hon ovetande om statsfeminismen och räknar upp en massa statistik som är fullständigt oväsentlig för genusdebatten, vilket jag redan påpekat i inläggen om normalfördelning, löner och SCB.

Det ständiga ljuset i mediamörkret, Marika Formgren på Smålandsposten, beklagar att mobbarna tagit en skalp. Erik Helmersson på DN skriver en märklig ledare där han å ena sidan tycker det är beklagligt att Ström slutar, å andra sidan tycker att Ströms åsikter är kontroversiella (utan att förklara varför han tycker det). Ann-Charlotte Marteus på Expressen är däremot inte det minsta ledsen. Som så många andra klarar hon inte av att skilja på namnkunniga skribenter som hatar Pär Ström i sina avlönade krönikor, och gräsrötter som helt ideellt skriver feministkritiska kommentarer på nätet. Som så många andra faller hon även i fällan att kritisera Ström för att han namngav Assanges försmådda älskarinnor. Och hon har mage att skriva det i tidningen som var först i världen med att peka ut Assange som våldtäktsman, redan innan målsägarna förhörts.

Fler blogglänkar: Gammelvargen, Susanna Varis, Ann-Mari Maukonen, Ninni, Malte Skogsnäs, Aktivarum 1, Aktivarum 2, Ekvalist, TREVE, Hanna Lemoine