När internet växte fram så gavs medierna nya möjligheter att föra interaktiv dialog med sina kunder. Bl.a. så infördes verktyg för att kunna lämna kommentarer under nyhetsartiklar och åsiktskrönikor. Många kunder tog tillfället i akt att berömma, lämna kompletterande information, påpeka felaktigheter eller uttrycka en avvikande mening. Eftersom de flesta journalister röstar på obetydliga småpartier som aldrig någonsin haft ministerposter, så skiljer sig journalisternas värderingar ganska mycket från den genomsnittlige kundens, så vissa kunder blir väldigt upprörda när journalisterna skriver saker som de inte alls håller med om. Inte alla kunder har ordets gåva och de lite längre till vänster än genomsnittet på normalfördelningskurvan klarar inte alltid att vara helt sakliga och konstruktiva i sin kritik.
När journalisterna pratar om kundernas synpunkter på deras produkt, så väljer de dock i regel att ta upp de allra värsta trollen, hellre än att bemöta den stora majoriteten som har saklig kritik att framföra. Och den som väljer att debattera mot trollen har ju därmed själv valt vilken nivå debatten ska ligga på. Alltihop, såväl troll som sakliga kritiker, klumpas ihop till en grå massa och avfärdas som näthat, så att journalisten inte ska behöva lyssna till kritiken och försöka prestera bättre nästa gång. Journalisterna har myntat ett internt slanguttryck för kommentarsfältet, nämligen pissrännan.

I pissrännan flödar kvinnohatet, enligt journalisterna
Det finns förstås även uppburna kulturpersonligheter som tycker att möjligheten till interaktiv dialog är bra. Men om kommentarerna kallas pissränna, vad kallar man då huvudartikeln? Är det månne inrättningen som brukar finnas i samma rum, där man gör tvåan? När man läser ledarkrönikor som den av Ann-Charlotte Marteus i Expressen idag, kan man ju undra.

Om kommentarsfältet kallas pissrännan, vad kallas då huvudartikeln?
I samband med Utöya-massakern 2011, höll Norges statsminister Jens Stoltenberg, som själv varit en av måltavlorna för sprängdådet i Oslo, ett känslosamt tal i domkyrkan. Raka motsatsen till George W. Bush, som höll ett västernfilminspirerat tal om hämnd när USA drabbades av 11 september-attentaten, så visade Stoltenberg att en sann kristen vänder andra kinden till, när han sa:
Vi är fortfarande skakade av det som drabbat oss, men vi ger aldrig upp våra värderingar. Vårt svar är mer demokrati, större öppenhet och mer humanitet. (Norges Statsminister Jens Stoltenberg, 25 juli 2011)
Men svenska tidningar fattade inte vinken. De valde att göra tvärtom och ströp dialogen. Ett efter ett stängdes kommentarsfälten, med Utöya-massakern som ursäkt. För tänk om det finns folk som delvis delar Breiviks samhällsanalys? Om vi tystar dem, så slutar de nog att ha såna hemska åsikter? Och om de inte får komma till tals, så utför de heller inga massmord? Då kommer de nog bara att tiga och lyda oss kloka journalister? Ja ni ser, logiken är glasklar.
Aftonbladet tillåter fortfarande kommentarer, men bara på vissa artiklar och bara om man åsiktsregistrerar sig via Facebook. Även DN och SvD tillåter ibland kommentarer, men de modereras stenhårt och många poster raderas om de är det minsta kritiska mot huvudartikeln, hur saklig kritiken än må vara. Även Newsmill stängde nyligen sitt kommentarsfält, vilket gjorde den sajten mer eller mindre meningslös. Förr visade tidningarna även blogglänkar till artiklarna, men idag är det så vitt jag vet bara SvD av de stora medierna som tillåter det. Journalistkåren och kultureliten har dock sin egen pissränna, där hatet flödar fritt och ocensurerat. Twitter heter den visst.

På pissrännan Twitter flödar mansföraktet
Den konstruktiva dialogen pågår idag på andra delar av internet, på bloggar och forum där folk skriver ideellt. Mycket av den grävande journalistiken utförs idag av bloggare, särskilt inom områden som medierna av politiska skäl inte vill granska. Tidningarna får allt svårare att överleva ekonomiskt och det är inte bara internets fel. Hade medierna anpassat sig till den nya tiden och levererat en attraktiv produkt, så tror jag de klarat sig bättre. Den intellektuella hederligheten hos journalistkåren är inte alltid den bästa och de tycks leva kvar i den tid när de fortfarande hade privilegiet att kontrollera informationsflödet till folket. Jag vill nog påstå att journalisterna gräver både sina egna och sina arbetsgivares gravar, när de tror att det går att tiga ihjäl eller förvränga sanningen, fast vem som helst kan googla fram den från originalkällan.