Bloggaren Toklandet uppmärksammar mig på ett angeläget ämne, den färska rapporten Betygsgapet mellan flickor och pojkar – konsekvenser för framtidens arbetsmarknad, författad av Nationalekonomen Åsa Löfkvist på uppdrag av Regeringens Framtidskommision. Ledarsidan på DN gör en kort och ganska intetsägande summering, så jag bestämde mig för att läsa hela rapporten själv, innan jag uttalar mig.

Jag har tidigare skrivit att pojkarnas försämrade betyg i skolan är en av de tre viktigaste mansfrågorna och samtidigt den som är mest diffus och svårast att lösa. De andra mansfrågorna på topplistan, misandrin i media och formell mansdiskriminering i regler och lagar, är jättelätta att lösa om man bara vill. Problemet där är väl just att viljan saknas? Att avskaffa misandrin handlar om att ett antal vuxna människor ska börja agera professionellt i sin yrkesroll som journalister och skribenter. Att avskaffa mansdiskrimineringen handlar om några voteringar i Riksdagen, som sedan ska implementeras av berörda myndigheter. Men hur betygsfrågan ska angripas är inte lika självklart, eftersom man först måste ta reda på vad problemet beror på, därefter föreslå åtgärder som förmodligen måste utredas ett antal år innan de implementeras och sen får man vänta en hel generation innan man får svaret på hur det lyckades.

Efter en kort inledning och en historisk tillbakablick (som vad jag kan se innehåller några faktafel på årtal för ett antal händelser), kommer Löfkvist i tredje kapitlet in på en nulägesanalys i betygsfrågan. Och hon är väl knappast den första som visar oss att pojkar ligger efter flickor i alla ämnen utom idrott och teknik. På sina ställen skiner den matematiska jämställdhetsdefinitionen fram, t.ex. när hon skriver om gymnasiet ”…att endast sex av programmen är jämställda, det vill säga ligger inom intervallet 40-60 procent.”. Med tanke på att jämställdhet definieras på det viset i ett dokument som är beställt av Regeringen, är det som jag tidigare skrivit märkligt, att landets genusvetare inte läser statistik som obligatoriskt universitetsämne (och det är väl därför uppdraget att skriva denna rapport gått till en nationalekonom). Anmärkningsvärt är även att de svenska betygen inte följer hypotesen om normalfördelningskurvan, d.v.s att både de bästa och sämsta är män, utom i botten där man hittar de sämsta männen. Eller så är högerförskjutningen av kvinnorna redan genomförd på det vis som illustreras i mitt inlägg på det ämnet. Vidare blir linjen väldigt grov när den bara delas in i sex klasser, så nyanserna på ytterkanterna kan ha drunknat i resten.

I fjärde kapitlet, som i min mening är det viktigaste, letar Löfkvist efter orsaker till betygsgapet. Redan i slutet av tredje kapitlet nämns ordet ‘Antipluggkultur‘ fast då som ett symptom och inte en orsak. Med tanke på att jämställdhet tidigare i rapporten definierats som en jämvikt i matematiskt utfall mellan könen, är det lite motsägelsefullt att kapitel fyra inleds med detta stycke:

Är det ett problem om flickor har bättre betyg än pojkar när de lämnar grundskolan och gymnasiet? Nej egentligen inte. Men om pojkarnas lägre betyg beror på att de diskrimineras, det vill säga systematiskt missgynnas, att lärarna ger mer tid och ägnar större intresse åt flickorna eller att den pedagogik som används passar flickor bättre än pojkar, kan det vara ett problem. Om det tidigare var rätt vanligt att skillnader mellan pojkar och flickor skulle tolkas utifrån ett biologiskt perspektiv och därför ofta kläddes i biologisk språkdräkt, så verkar senare tiders forskning mer ta fasta på andra faktorer, varav skolans roll är en. I detta avsnitt står det senare i förgrunden.

Löfkvist citerar ett antal rapporter som kan tänkas innehålla förklaringar. Ren diskriminering förkastas, eftersom en studie som letat efter sådan inte funnit den. Kvinnodominansen i lärarkåren är en orsak som påvisats i USA, men en svensk studie ger bara svaga antydningar åt det hållet. Däremot påvisas att pojkar med manlig lärare presterar bättre i svenska, vilket förklaras med att där skulle kunna finnas en bättre gemensam förståelse för ‘manliga uttryck’ i skrivna texter.

En annan studie har hittat att flickor gynnas av kvinnliga mattelärare men inte hittat samband för språklärare. Personkemi diskuteras men tycks alltför abstrakt för att leda någonvart. En annan abstrakt förklaring är feminisering av pedagogiken, d.v.s. att den skulle vara anpassad till flickors föredragna sätt att lära sig saker. Här saknas enligt Löfkvist svenska studier och hon vänder sig till England, där en studie drog slutsatsen att olika typer av pedagik ger skillnad i resultat mellan könen. Studien begränsar sig dock till ämnet matematik.

En tänkbar förklaring som diskuteras är att pojkars inlärning skulle missgynnas av bristande disciplin i klassrummet, varvid både biologiska och sociala förklaringar ges. Det har även påvisats att pojkar i sin attityd till inlärningen tror mer på medfödd begåvning, medan flickor tror mer på att graden av ansträngning påverkar resultatet, vilket skulle förklara de tendenser till ‘Antipluggkultur’ som ibland diskuterats. En studie som Löfkvist inte tagit med och som verkligen hade tillfört något till detta kapitel, hade varit Bunkefloprojektet som jag skrev om häromdagen, där pojkarna fick lika bra betyg som flickorna i kärnämnena matte, svenska och engelska om klassen hade idrott varje dag i stället för två dagar i veckan. Uppenbarligen kunde pojkarna sitta still och lyssna om de bara fick springa av sig först.

Kapitel 5 tar upp betygssystemet och svårigheten att jämföra betyg mellan olika generationer, eftersom systemet är i ständig förändring. Även läroplanernas historia diskuteras, samt möjlighet att läroplaner och betygskriterier tolkas olika mellan personer och organisationer. Kort sagt, hur skolans ständiga förändring påverkar dess verksamhet. Inget sägs dock här om könsskillnader.

Kapitel 6 handlar om könssegregeringen på arbetsmarknaden och det konstateras att kvinnor tar sig in och i många fall tar över tidigare manliga yrken, framför allt de som kräver hög utbildning, t.ex. psykolog och jurist. Män ger sig dock i tämligen liten utsträckning in på kvinnliga yrken, vilket hon anser vara ett problem och beskriver det i en något anklagande ton med meningen ‘Männens bidrag till en mindre könsuppdelad arbetsmarknad är däremot fortsatt magert.‘ Hon tar emellertid inte upp på vilket sätt kvinnor bidrar till minskad könsuppdelning i lågutbildade mansyrken som sopåkare, gruvarbetare och asfaltsläggare. Jag skulle här vilja påstå att Löfkvist gör sig skyldig till det bland feminister så vanliga argumentationsfelet Apex Fallacy, där de jämför hela gruppen kvinnor med männen i högerkanten av normalfördelningskurvan.

I det sjunde och sista kapitlet gör Löfkvist några reflektioner och föreslår förändringar. Hon menar att ett problem kan vara att de ständiga förändringarna i betygssystemet kan minska föräldrarnas engagemang i skolan, eftersom föräldrarna då får svårare att tolka sina barns betyg. Detta skulle i sin tur leda till en dålig attityd som smittar av sig på barnen. Jag tycker resonemanget känns ganska krystat och hon lyckas inte riktigt övertyga mig om hur detta skulle orsaka könsskillnader.

I nästa stycke kommer hon in på att skolan, trots den kvinnliga dominansen i lärarkåren, i själva verket har blivit mer maskulin de senaste decennierna, eftersom datorerna gjort sitt intåg i undervisningslokalerna. När jag gick i skolan fick vi lära oss att datorer tillhör ett genus som heter reale, så även detta resonemang känns väldigt krystat och hon drar sig ur diskussionen genom att konstatera att det inte minskat betygsgapet mellan könen.

Men hon fortsätter på ämnet datorer även i nästa stycke och konstaterar att det kan vara pojkarnas stora chans. Det har inte varit helt ovanligt att självlärda pojkar fått undervisa både läraren och resten av klassen i hur en dator ska hanteras. Hon spekulerar även huruvida detta kan ha påverkat vissa elevers attityd till skolan, om läraren inte kunde sitt jobb. Hon spekulerar vidare om det kan ha skett en undanträngning, där datorn tagit över från traditionell kunskapsinhämtning och gjort att den allmänna kunskapsnivån sänkts. Hon påstår även att pojkarna gjort datorer till leksaker medan flickorna har dem som arbetsredskap, dock utan att belägga påståendet.

I nästa stycke diskuterar hon lite om konsekvenserna av att misslyckas och att det vore bättre med mindre klasser om resurserna fanns, vilket inte är så kontroversiellt. Hon föreslår även en kortare lärarutbildning som byggs på med jämna mellanrum under karriärens gång, för att hålla läraren ajour med det senaste. Hon föreslår även det nya yrket lärarassistent, vilket inte känns så nytt i mina ögon, eftersom jag känner till många resurspersoner av det slaget i både min egen och barnens skola. Rekrytering av lärare diskuteras, vilka meriter som ska prioriteras och vilka morötter kommunerna ska kunna erbjuda. Vilka personliga egenskaper gör en person till duktig lärare? Det är inte helt självklart att höga betyg är det enda som räknas här, vilket plötsligt gör att hela syftet med innevarande rapport delvis kan ifrågasättas.

Stycket Arbetsgivarna och könsgapet känns verkligen krystat, när hon uppmanar arbetsgivare att belöna flickors skolflit, eftersom pojkar tydligen kommer undan med attityden att ‘Det ordnar sig‘. Mellan raderna läser jag att hon vill att fler pojkar ska gå arbetslösa om de misslyckas i skolan, så att flickorna kan ta deras jobb. Hon glömmer då att de pojkar som fått usla betyg i regel tar de där tunga skitjobben som kvinnor inte vill ha – sopåkare, vägarbetare, ställningsbyggare m.m. Apex Fallacy igen. Hon glömmer även att många av dessa män startar eget i hantverkarbranschen och därmed blir sina egna arbetsgivare.

Till sist diskuteras familjen och att det är viktigt med ekonomiskt stöd till de fattigaste familjerna för att barnen ska prestera bättre i skolan, vilket studier i USA visat. Här håller jag med Löfkvist och jag har själv tidigare sagt att det är bättre satsade resurser att hjälpa upp de på vänsterkanten av normalfördelningskurvan till ett drägligt liv än att på konstlad väg lyfta upp medelmåttorna till att kunna konkurrera med eliten.

Summa summarum, rapporten är en gedigen litteraturöversikt som beskriver läget och ger några antydningar till vad betygsgapet kan tänkas bero på. Samtidigt är rapporten i min mening bara hälften så mycket värd när Löfkvist försummat att inkludera Bunkefloprojektet, ett svenskt experiment som med enkla medel lyckats radera hela betygsgapet inom försöksgruppen. Och även om rapporten till större delen är skriven i neutral ton, så kommer Löfkvists förmodat feministiska värderingar fram på några ställen. Hon tycker egentligen inte att betygsgapet är ett problem, vilket hon däremot tycker att könsfördelningen inom människors fria yrkesval är, och har svårt att dölja sin irritation över att männen inte misslyckas i arbetslivet i samma utsträckning som pojkarna misslyckas i skolan.

Eftersom betygsgapet i min mening är en av de tre viktigaste mansfrågorna, torde detta knappast vara mitt sista inlägg på ämnet. Men nu får det räcka för denna gång.