Mata inte trollen

Idag har den mesta av min webbtid gått till att konsumera snarare än att producera, för det har skrivits spaltkilometer idag. Samtidigt har bloggen överträffat gårdagens redan överlägsna besöksrekord. Jag tackar Svenska Dagbladet och Twingly Ping för draghjälpen.

Kvinnor är onda. Hata dom!

Kan detta vara förklaringen till kvinnohatet?

Allra bäst är Juggen, som skriver om sin personliga mailväxling med skådespelerskan Andrea Edwards i samband med SCUM-debatten 2011, och hur hon i gårdagens Uppdrag Granskning på ett mycket ohederligt sätt försökte ge sken av att han var en av hatarna. Vi som följde Medborgare X när det begav sig vet att hon var ohederlig på fler sätt i gårdagens program, när hon inte berättade att ‘hotet’ hon läste upp och låtsades vara rädd för, i själva verket var en travesti på den grovt misandriska teatermonolog hon själv valt att framföra.

Själv skrev jag en kommentar på Genusdebatten som jag vill återposta här, eftersom den kort och koncist sammanfattar var jag själv står i näthatsfrågan:

Det mest beklämmande är inte att de otäcka trollen finns, det är att den seriösa kritiken ignoreras, ofta genom att klumpas samman med trollen.

Ett talande exempel är ‘Gubbplogat’ i Arbetarbladet i december. Kommentarsfältet innehöll över 100 svar, varav de flesta på ett artigt och sakligt sätt förklarade varför krönikören hade fel. Men när hon i nästa krönika skulle bemöta kritiken handlade det bara om knulla, fitta och bajs.

Jag tycker förvisso att Pär Ström tidvis uppträdde likadant, om än inte lika flagrant. I stället för att smula sönder den mest seriösa kritiken han fick, från ‘de fyra nationalekonomerna’, vilket jag är säker på att han lätt kunnat göra, så skrev han om bilder på avskurna kukar och tweets om ‘rötet pisshuve’.

Den som väljer att debattera mot trollen i stället för de seriösa kritikerna har själv valt debattnivå.

En som är på min våglängd i näthatsfrågan är feministen Hanna Fridén, som bloggar på Nyheter24. Hon är en av väldigt få i medieeliten som är väldigt tydlig med att näthatet inte är en könsfråga, utan bara något som ser olika ut beroende på vilket kön offret har, när hon skriver:

I mäns fall rör det ofta ett kok stryk, att deras arvslag är så illa att de aldrig kommer få föröka sig eller utlägg om deras påstått pyttelilla penis. Vad gäller kvinnor rör det hur ful hon är, eller hur hon minsann ska knullas rejält. Ibland ofrivilligt från hennes sida, ibland med ord som förklarar vilken slampa hon är. (Hanna Fridén på Nyheter24)

Hon föreslår även en lösning på problemet som är lite annorlunda än många andra skribenters:

Det här är inte en krönika som uppmuntrar till att ignorera troll eller ens att man ska sluta slösa energi på hatare. Den handlar snarare om att jag önskar att kvinnliga kollegor inom media ska inse vilket inflytande och makt de har, vårda sitt inflytande, känna sig trygga i vetskapen om sin position. Att förstå vilken tjänst man gör hatarna när man får såna brev till en fråga om näthat mot kvinnor. Ni ger dem uppmärksamhet, självförtroende, och alla skäl i världen att fortsätta med samma taktik. (Hanna Fridén i Nyheter24)

Fler blogglänkar: Kimzha Bremer, Toklandet, Susanna Varis, Susanna Varis igen, Aktivarum, Ann Helena Rudberg, och hundra andra jag missat att nämna.

Jag har även lagt till de värsta exemplen från dagen i länksamlingen Misandri 2013, de som väldigt tydligt uppfyller kriteriet ‘att osynliggöra män som offer för ett problem som drabbar båda könen’ (vilket Hanna Fridén tycks vara en av få medieskribenter som förstår). Det skrivs dock så mycket i detta ämne att ett stort antal vinklade artiklar kommer att slinka genom fingrarna. Det bjuder jag på, det ser ändå ut att bli minst 300 exempel på misandri i media innan året är slut.

De viktigaste mansfrågorna

I morgon 19 november är det den Internationella Mansdagen, då det är tänkt att mansfrågor ska uppmärksammas. Kvinnornas motsvarighet 8 mars får väldigt mycket uppmärksamhet, medan mansdagen mer eller mindre tigs ihjäl av medierna. Personer som driver mansfrågor motarbetas ofta med smutsiga metoder, även i demokratiska västländer. Vilka är då de viktigaste mansfrågorna i Sverige? Enligt min åsikt är det följande tre:

1) Misandrin i svenska massmedier.

Det går knappt en vecka utan att man läser eller hör ord som gubbvälde eller uttryck som vit medelålders man i nedsättande kontext, både på nyhetsplats och betalda åsiktskrönikor i svenska medier. Och även i de artiklar som är mer diplomatiska med vokabulären är det vanligt att vi matas med den kollektiva skulden där män som grupp beskylls för olika saker. Detta är ett problem som måste bearbetas innan det blir möjligt att på allvar skapa opinion för mer konkreta mansfrågor. Jag brukar säga att vi inte ska ge oss förrän jordgubben möter samma språkliga öde som negerbollen.

Metodiken för att nå dit kan vara att bearbeta ansvariga utgivare via mail och debattartiklar, för att basunera ut att misandri inte är acceptabelt. Ett verktyg i chefsredaktörernas hand kan vara att före publicering köra alla artiklar genom bloggaren Matte Matiks geniala Transgenusmotor och se om de fortfarande håller för publicering. En manuell variant kan vara att sätta något av orden svart eller judisk före varje förekomst av ordet man i en artikel. Om artikeln då känns hatisk, ska den refuseras.

2) Formell mansdiskriminering i svensk myndighetsutövning.

Större delen av Pär Ströms senaste bok Mansförbjudet handlar om detta, där han svart på vitt radar upp hundratals exempel på hur svensk lagstiftning och svenska myndigheter diskriminerar män i officiella regler och lagar. Det är samtidigt den mansfråga som är lättast att lösa, om man bara vill. Skriv om reglerna, inför könsneutral lagstiftning, så är problemet löst. Senast oktober 2014 bör det vara genomfört, när den nyvalda Riksdagen samlas för att klubba genom den grundlagsändring som i så fall måste påbörjas under innevarande mandatperiod. Lätt som en plätt, eller hur?

3) Pojkarna halkar efter i skolan.

Detta är nog den svåraste och mest abstrakta av de tre viktigaste mansfrågorna. Att pojkar halkar efter i skolan är välkänt, vad det beror på är omdebatterat. Denna fråga kommer bl.a. att analyseras av regeringens nystartade mansutredning. Feminister påstår att pojkar har en antipluggkultur, utan att dra analysen längre och undersöka var den i så fall kommer ifrån. Är det månne dagisfröknarna som pådyvlar pojkarna den kulturen innan de börjar skolan?

Jag tror problemet ligger i att skolan och pedagogiken anpassats alltmer för flickors sätt att vara. Det finns t.ex. undersökningar som visar att pojkar presterar signifikant mycket bättre i matematik, svenska och engelska om de får ha gymnastik varje dag, för när de sprungit av sig har de lättare att sitta still och lyssna. Flickor däremot, kan i regel sitta still och lyssna även utan att de fått springa först. En annan faktor är att många pojkar presterar bättre om en uppgift har tävlingskaraktär, vilket inte sker i samma utsträckning som förr.

Det finns även de som påstår att det förekommer ren betygsdiskriminering, eftersom pojkar presterar lika bra som flickor på de centrala proven men ändå får sämre betyg. Ett sånt påstående kan dock vara svårt att bevisa, på samma sätt som en rad påståenden om kvinnodiskriminering är svåra att bevisa (men i vissa fall lätta att motbevisa).

En majoritet av lärarkåren är kvinnor och ett problem kan vara att det saknas vuxna manliga förebilder. Vissa barn från trasiga familjer träffar knappt en vuxen man under hela sin uppväxt. Det finns få yrken där könet har ett egenvärde, men jag tror att läraryrket är ett undantag. Det måste inte vara 50/50, men på varje skola och i varje barngrupp bör det finnas lärare av båda könen. En som jobbar enträget för att öka andelen manliga pedagoger är Mats Olsson på Malmö Högskola.