Statsvetenskaplig intervju, del 1

Publicerad den av
33

Som bekant har statsvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet fått upp ögonen för ekvalistbloggarna i Sverige, och doktoranden Malin Holm har har skrivit ett mestadels korrekt men i mångas mening hafsigt och på vissa punkter direkt felaktigt konferenspapper, som hon själv erkänner bara var upptakten till en längre och djupare process. Hon handleder även en yngre student som håller på och intervjuar bloggare för sin examensuppsats på samma ämne.

Jag deltar i en intervju och ska nedan återge den konversation som hittills varit. Studentens frågor i citatform, mina svar i normal text:

Jag ska börja med att säga att intervjun såklart är frivillig och kan avbrytas när som helst (men då är jag väldigt glad om du mejlar och säger det så jag vet), samt att om det är någon fråga du inte vill svara på så är det bara att säga till och hoppa över den. Du kommer som sagt att vara anonym i uppsatsen.

Med det sagt så tänkte jag be dig att börja med att berätta lite om när du fick upp ögonen för ekvalismen/jämställdismen. Hur kom du i kontakt med den här rörelsen? Hur tänkte och reagerade du då?

Jag har väl ‘alltid’ varit för lika rättigheter och lika skyldigheter, även om jag pendlat en del mot både maskulism och feminism i enskilda frågor genom årens lopp. Men mest av allt är jag motståndare till hyckleri, bullshit och osaklighet. Och i dagens samhälle är det i min mening feminismen som står för väldigt mycket av den varan. Jag brukar inte rygga för att öppna munnen runt fikabordet, även om där sitter feminister, men där talar man ju bara till något dussin.

Internet har öppnat nya möjligheter att träffa likasinnade. Jag beskriver min väg till att komma i kontakt med andra ekvalister i det här inlägget: https://bashflak.wordpress.com/2012/11/16/efterlangtad-comeback/

Hur gick det till när du började engagera dig?

Det står på blogginlägget jag länkar till ovan.

Hur kom det sig att du senare började blogga? Hur tänkte du när du startade bloggen, vad var syftet tex?

Jag hade funderat på att starta en ny egen blogg i nåt halvår eller så, eftersom formatet i andra bloggars kommentarsfält är begränsat. Med en egen blogg har man större frihet och får även högre status som debattör. Det fanns några inlägg som jag kände att jag verkligen behövde skriva, t.ex det om normalfördelningskurvan, som förklarar mycket om varför feministernas förklaringmodeller och strukturbeskrivningar inte stämmer. Namnet Bashflak förklarar jag på denna sidan. Varför jag valt att vara anonym förklarar jag här.

Så i början av november var jag först pappaledig på höstlovet, sen hade jag VAB och blev till sist sjuk några dagar själv, så jag var borta från jobbet 14 dagar och hade tid att ge bloggen en rivstart. Sen, bara några dagar efter att jag börjat blogga, bestämde sig först Pär Ström och sedan Pelle Billing för att de hade gjort sitt, efter att ha sysslat med jämställdhetsbloggande i flera år och gett ut böcker på området. Så timingen var perfekt. Sedan dess har det dykt upp säkert ett dussin ekvalistbloggar, som alla ingår i ett nätverk och ofta länkar till varandra. Ingen enskild blogg är så välbesökt som Ström och Billing var, men vi växer stadigt.

Intressant inlägg om anonymiteten. På vilket sätt spelar det roll för dig att vara anonym, förutom det du skrev om att saker man skrivit på internet kan dyka upp i fel sammanhang och ställa till problem? Påverkar det vad eller hur du skriver på något sätt?

Framför allt vill jag skydda mina barn (se mer nedan). Jag bloggar väldigt sparsamt om mitt privatliv på denna bloggen. Jag har ett par andra bloggar där jag postar bilder och berättelser, men utan namn.

Hur ser din kontakt ut med andra bloggare och aktiva inom rörelsen? Jag tänker utöver det du skrev om i inlägget som du länkade, tex om du har kontakt via mejl, i kommentarsfält eller hur det ser ut?

Bara kommentarsfält. Toklandet har jag i och för sig e-mail till, men den kanalen använder vi sällan.

Skulle du vilja berätta lite mer om på vilket sätt du upplever att feminismen är problematisk och osaklig? Hur märks det, tex i din vardag, i media osv?

Detta svaret skulle kunna göras oändligt långt och innehålla en lång rad vinklar och frågeställningar. Denna frågan kan vi säkert komma tillbaka till vid ett senare tillfälle, men i kväll är jag trött och ska fatta mig kort:

Feminister beskriver inte världen som den ÄR, utan hur de tycker att den BORDE VARA. De bygger sin världsbild på felaktiga antaganden, som saknar vetenskaplig grund, t.ex. den i genusvetenskapen grundläggande tesen om könsmaktsordningen. De ignorerar eller förnekar biologins inverkan på människans beteende och tror allt är sociala konstruktioner, att allt kan styras med uppfostran och social ingenjörskonst. De använder en lång rad argumentationsfel, t.ex. apex fallacy (att jämföra toppmannen med genomsnittskvinnan), guilt by association, kollektivt skuldbeläggande m.m. De säger att de jobbar för jämställdhet, men driver i själva verket bara kvinnofrågor. De påstår sig vilja bekämpa könsstereotypa fördomar, men driver själva den falska myten om ‘mäns våld mot kvinnor’. Och när en man bryter mot mansnormen genom att ‘gnälla som en kärring’, som t.ex. Pär Ström gjorde, så kommer den sociala bestraffningen från feministhåll som ett brev på posten, i form av allsköns hån och härskartekniker om bristande manlighet, brist på sex och förkrympt könsorgan. Nu senast i Lo Kauppis rollfigur i teaterpjäsen ‘Vita kränkta Män’, där hon sminkat sig porträttlik Pär Ström och sedan ger rollfiguren en massa förlöjligande attribut som inte alls stämmer in på Ström, t.ex. att han skulle vara svendom vid 30+, eller att han bryter ihop och tröstar sig med att suga mammas tutte. De här hånen drabbade enligt uppgift även Pär Ströms barn, vilket ger anledning att påminna om vikten av anonymitet. Slutligen tröttnade han och valde att lämna offentligheten. Ändå fortsätter de att håna honom.

I min egen vardag märks det väldigt lite i praktiken, men det kollektiva skuldbeläggandet drabbar mig via media så gott som varje dag. Och det blir så tröttsamt att man till sist blir tvungen att säga ifrån. För andra män kan det drabba dem ganska hårt personligen, t.ex. brandmän som könskvoteras bort av sämre kandidater, pojkar som misslyckas i skolan p.g.a. Skolverkets feminism, eller fäder som tas ifrån sina barn av feministiska ämbetshavare som per automatik väljer kvinnans version i vårdnadstvister.

Påverkar kontakten med andra bloggare ditt eget engagemang på något sätt? Vad betyder den för ditt eget bloggande?

Man får förstås information man inte hade hunnit eller orkat leta fram på egen hand, t.ex. klipp ur tidningar man aldrig läser, sammanställningar av data, recensioner och referat av forskning och myndighetsrapporter m.m. Mycket av den grävande journalistiken bedrivs idag av idéella bloggare, som i vissa fall är mer ämneskunniga och intresserade än de journalister som borde gjort jobbet. Utan medborgarjournalistik hade vi t.ex. inte vetat att Nordiska Ministerrådet i en ny rapport vill göra det förbjudet att ifrågasätta feminismen, att Skolverket fortfarande är tämligen kallsinnigt till rekrytering av män till förskolan, eller att en av de vanligaste böckerna bland de svenska genusvetarprogrammens kurslitteratur i själva verket är helt ovetenskapliga filosofiska betraktelser. Ibland hoppar många på samma drev och andra gånger tänker man att ‘OK, det där har hon redan skrivit om, så då kan jag välja ett annat ämne i kväll’.

På vilket sätt känns det viktigt att blogga om de här frågorna? Jag tänker att bloggandet säkert tar mycket tid i anspråk och undrar helt enkelt hur motivationen att fortsätta ser ut? Och vad finns det för positiva saker med att blogga?

Jag tror jag funkar så att jag brinner för en sak i taget på fritiden. Ett tag var det en musikförening, tidvis har det varit datorspel och just nu är det samhällsbloggande. Fast om jag tittar tillbaka så har jag gillat internetdebatter i snart femton år och brunnit för det. Redan på 90-talet debatterade jag cap/com-politik och jämställdhet på Aftonbladets forum, som då var Sveriges största. Senare hängde jag på ett amerikanskt internationellt forum och ifrågasatte Irak-kriget 2003-2004. Jag följde t.ex. en ung kille i San Diego som också brukade debattera där, hur han först var entusiastisk inför kriget medan han var civil, sen neutral och plikttrogen när han själv blev inkallad i reserven ett halvår senare. Sen när dom skickade honom till Bagdad bloggade han om frontlivet i en egen tråd på forumet och man märkte hur han blev allt mer luttrad och till sist bitter pacifist. Sen när han kom hem var han aktiv krigsmotståndare. ‘Vad var det jag sa?’, kände jag ungefär.

Så känner jag i ekvalistfrågan också. Jag vet att jag kan vinna debatten, eftersom alla kända fakta talar för min sak. 2007-2010 drev jag en annan blogg där jag blandade ekvalism med familjeliv och hobbies, men det kändes inte bekvämt av integritetsskäl, så jag har lagt ner den. Det positiva med att blogga är att man själv bestämmer över bloggen. Man bestämmer hur ofta man ska skriva, hur långt det ska vara, vilket ämne som ska avhandlas. Sen behövs det förstås någorlunda regelbundna uppdateringar för att hålla bloggen levande, annars slutar folk att komma. I början skrev jag nästan varje dag, nu blir det ett par inlägg i veckan.

Om man ser på andra bloggare så tröttnar de efter några år. Bland de ekvalister som var aktiva och välkända när jag började läsa bloggar, är det bara Daddys, Aktivarum och några till kvar. Pär Ström, Pelle Billing, Tanja Bergkvist, Rutger Stjernström, Ingrid Carlkvist, Medborgare X m.fl. har alla slutat eller trappat ner till nära noll. Det är väl svårt att motivera sig utan att upprepa sig och börja tala i cirklar. När man känner att man sagt vad man ville säga så går man vidare och gör något annat i livet. Ström och Billing tog storstilat avsked genom två böcker som sammanfattar det viktigaste i deras budskap. Själv har jag bara bloggat i ett halvår, så jag har nog säkert ett par år kvar innan jag tröttnar.

Skulle du kunna berätta om ett tillfälle när du mött kollektivt skuldbeläggande i media? Hur upplevde du det?

Jag har skrivit ett par inlägg på ämnet, t.ex. detta och detta.

Vad är det med internetdebatter som du tycker är intressant? Hur upplever du internet som arena för att driva politik, vad finns det för för- och nackdelar?

På Internet finns nästan alltid någon on-line. Åtminstone på den tiden jag debatterade på internationella forum. När man debatterar på svenska brukar det visserligen tunna ut sent på kvällen, men större delen av ens vakna tid så händer det grejer. Och med mobilen är det alltid tillgängligt, när man har paus på jobbet, när man sitter på tåget eller när man väntar på att barnens idrottsträning ska vara slut. Före Internets tid var vi en massa människor som var för sig satt och tänkte i vår egen kammare ‘det där stämmer ju inte’, när man läste någon bullshit i tidningen. Nu kan vi utbyta våra tankar, leta fram förstahandskällor och överbevisa journalisterna när de försöker lura oss.

Nackdelen är att det kan bli som en drog, man blir beroende av att vara uppkopplad och uppdaterad. Det stjäl tid och energi från allt annat man borde göra. Men när man kan hitta rätt balans funkar det bra. I början av bloggandet ville jag posta ett inlägg varje dag, men det gör jag inte längre.

Du skrev tidigare att du pendlat lite mellan feminism och maskulism i olika frågor genom åren. Skulle du vilja beskriva det lite mer, vad var det för frågor tex och hur såg engagemanget ut? Vad var det som gjorde att det till slut blev ekvalism som kändes rätt och som du engagerade dig i?

Jag kan inte påstå att jag var särskilt engagerad i maskulismen, det var mer som motvalls mot den propaganda feminister försökte fylla mig med. Jag hade t.ex. en tyskalärare när jag pluggade på högskolan, som var radikal vänster i många olika frågor och bäddade in sina politiska åsikter i undervisningen. Pluggar man språk på högskolenivå förväntas man förstås kunna diskutera kontroveriella ämnen på det språket, så det var kanske inget större fel i det, men jag tyckte ändå hon var lite övertydlig med sina egna ställningstaganden. Vi fick t.ex. översätta meningar som ‘Män är lämpade för att byta blöjor’. Jag tyckte inte om att bli skriven sånt på näsan i sammanhang där det inte hörde hemma, så när vi fick skriva fritt så uttryckte jag öppet maskulistiska åsikter, samt en uppsats om hur man får bättre miljö med utbyggd kärnkraft (vilket jag fortfarande tycker). Men på den tiden fanns ju inte Internet, så jag hade ingen större spridning för mina tankar.

Min feminism har väl främst handlat om att jag velat ta ut min pappaledighet till fullo. Det gör jag fortfarande, eftersom det ger möjlighet till 7-8 veckors sammanhängande sommarsemester varje år utan att chefen kan protestera, plus jullov, påsklov och höstlov. Då kan jag gå hemma och snickra på huset, fixa trädgården, köra vattenskidbåt med mina tonåringar eller åka på utflykt med lillgrabben. Typiska pappagrejer, förvisso.

Hur skulle du beskriva skillnaden mellan feminism och ekvalism?

Oj, det är en knivig fråga som beror på vilken gren av feminismen man menar. Jag vill nog börja med att understryka det nära släktskapet mellan ekvalismen och den liberala feminismen(i sin ursprungliga form, som är nästan utdöd i Sverige), då de delar samma grundläggande värdering – ‘Män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde’.

Men om man ska beskriva skillnaden så blir nog det korta svaret att feminism fokuserar på kvinnofrågor, medan ekvalism beaktar jämställdhet ur båda könens perspektiv, där mansfrågor är rejält på efterkälken i dagens Sverige och därför behöver extra fokus. Ta gärna en titt på min illustration ‘Den jämställdhetspolitiska skalan’ på denna sidan.

Ett längre svar kan innehålla bland annat detta, där jag med feminism avser de radikala varianterna som är ganska vanliga i Sverige:

    • Ekvalismen inkluderar både biologiska och kulturella orsaker till människors beteende, feminismen vill sällan erkänna biologi utan tror att allt är uppfostran och kultur, även kallat ‘social konstruktion’
    • Ekvalism tror på könens lika värde, feminism tror på icke-empiriska filosofier som könsmaktsordningen
    • Ekvalister är individualister, feminister är kollektivister
    • Ekvalister definierar jämställdhet som lika spelregler för båda könen, feminister definierar jämställdhet som lika fördelning mellan könen (eller i extrema fall MINST 50% kvinnor)
    • Ekvalister anser/inser att lika utfall inte kan uppnås vid fria val, eftersom könen är olika. Feminister tror det är möjligt att uppnå med uppfostran, kvotering eller liknande
    • Ekvalister accepterar inte att lika spelregler kompromissas bort, feminister vill att kvinnor ska kompenseras och kvoteras
    • Ekvalister vill ofta driva konkreta juridiska frågor som vem som helst kan läsa innantill i regelverket, feminister vill hellre bearbeta abstrakta ‘strukturer’ som de sällan kan beskriva i detalj

Det här svaret skulle kunna bli hur långt som helst, men jag nöjer mig med dessa exempel till att börja med.

Vilken är den viktigaste politiska reformen utifrån ett ekvalistiskt perspektiv? Varför?

Det måste vara att införa könsneutral lagstiftning och könsneutral myndighetsutövning. Orsaken är att det dels är ett område där vi absolut inte är i mål, dels att det är så enkelt att åtgärda, allt som behövs är ett par omröstningar i Riksdagen så är problemet löst. Läs för övrigt detta inlägget, där jag utvecklar lite. Gärna detta också.

Klimatdebattens debattklimat

Publicerad den av
11

Många andra bloggare har redan uppmärksammat Katrine Kielos senaste fantasifoster i DN Feminism Kultur om genus i klimatpåverkan, så jag ska hålla detta inlägg så kort jag kan, vilket är svårt eftersom det finns mycket att skriva i ämnet. (Har hon fått sparken från Schipstedt förresten, eller varför skriver hon plötsligt åt Bonnier?) Kielos förpestar verkligen debattklimatet med sin dåligt underbyggda och krystade misandri. Hon skriver bl.a:

Vi har hittat på att en viss typ av livsstil är ”manlig” sedan säger vi att denna manliga logik är överordnad alla andra värden. När det sedan visar sig att den patriarkala manlighetens sätt att leva inte är hållbart kan vi inte ge upp den. Eftersom den är överordnad allt annat. (Katrine Kielos i DN)

Jag blir lite nyfiken på vilka dessa ‘vi’ är, som hon definierar här? Hon och hennes genusvetarpolare? Och vadå manlig, en livsstil delas väl i de flesta fall mellan man och kvinna, såvida de inte är singlar. Den ena åker kanske förvisso oftare bil medan den andra oftare cyklar, det beror ju lite på hur långt de ska och vad de ska göra. Men båda gör det i regel för att sy ihop det gemensamma livspusslet, att dra in pengar, skaffa mat, skjutsa barn till träning m.m. Familjens gemensamma liv.

amor

Genusvetare brukar hylla när folk vågar bryta mot genusnormerna. Här ser vi ett par från Balkan som bryter den svenska genusnormen att mest män hanterar ved och mest kvinnor röker

Vi gör en liten test. Vad är manligt, kvinnligt, respektive könsneutralt av följande aktiviteter? Och vad är bra eller dåligt för klimatet?

  • Handla mat
  • Skjutsa barn till träning
  • Köpa kläder
  • Bygga vindkraftverk och kraftledningar
  • Hugga ved
  • Åka på familjesemester
  • Sätta igång tvättmaskinen
  • Röka
  • Bosätta sig i London
  • Forska i miljöteknik
  • Driva småföretag inom miljöbranschen
  • Skriva på Facebook eller bloggar

Och så vidare…

Katrine Kielos skriver att det kvinnligt att offra sig

Katrine Kielos skriver att det kvinnligt att offra sig

En annan sak som verkligen stör mig i artikeln är hur hon hyllar en hånfull bild av en (fiktiv) forskare:

Professor Beard är huvudperson i McEwans roman ”Hetta” från 2010. En fet, manipulativ, notoriskt otrogen, egoistisk och uppburen Nobelpristagare i fysik. Sinnebilden av den plundrande manligheten: ta allt du kan äta, lägg allt du kan under dig, och vad har eftervärlden någonsin gjort för mig?

Professor Beard av alla männi­skor bestämmer sig (för sin karriärs skull …) för att lösa världens klimatproblem. ”Artificiell fotosyntes” är den storslagna teknik som ska rädda oss. Och det är i diskrepansen mellan Beards oförmåga att ta ansvar för sin övervikt, sin hälsa och sina relationer samt de storslagna ord om klimat och planet han turnerar runt i världen med, som Ian McEwan skapar sin satir. Den patriarkala manlighetens olidliga oförstående. (Katrine Kielos i DN)

Å ena sidan brukar jag framhålla att det är viktigt att leva som man lär för att vara trovärdig. Å andra sidan kan ansvaret för en global fråga som klimathotet inte läggas på individnivå. Det som inte gynnar individen kommer aldrig att få genomslag. Varken män eller kvinnor är särskilt villiga att offra sig för klimatet. Fattiga bönder i Sydamerika kommer inte att sluta bränna regnskog för att skaffa åkermark till sin familj om det inte utvecklas mer attraktiva alternativ att försörja sig, lika lite som vi svenskar inte kommer att sluta köra bensinbilar förrän alternativen är minst lika bra, tekniskt och ekonomiskt. Och Katrine Kielos kommer inte att flytta från trendiga London för att bo och leva klimatvänligt med vedhuggning, rotfruktsodling och linnevävnad på den svenska landsbygden. Klimatarbetet måste bedrivas med tekniska och ekonomiska morötter, inte med politiska piskor från folk som inte själva lever som de lär.

Så nej, jag skiter faktiskt i om Professor Beard sumpar sin hälsa, sin vikt eller sina relationer. Och jag skiter i om han forskar för sin egoistiska karriärs skull och inte för idealismens, slutresultatet blir ju detsamma. Det väsentliga är att han och hans motsvarigheter i verkligheten forskar fram nya tekniska lösningar som minskar klimatpåverkan och blir attraktiva för den stora massan att använda. Jag försöker uppfostra mina tre barn i den andan. De är bäst i sina respektive klasser, de kan alla gå i fars och farfars fotspår och bli ingenjörer. Det vore slöseri med talang om de t.ex. blev hårfrisörskor, som mellanflickan vill. Framtidsbranschen framför andra heter energi. Där kommer aldrig att råda brist på meningsfulla, utmanande och välbetalda jobb.

Det är viktigt att leva som man lär

Det är viktigt att leva som man lär

Lösningen på klimatfrågan är inte att hycklaren Al Goore slutar flyga privatjet och åka limousin. Lösningen är att verklighetens Professor Beard utvecklar klimatneutrala fordonsbränslen som är tekniskt och ekonomiskt attraktiva.

Blogglänkar: Musik och Signaler, Bohemian Maggie , Kimhza Bremers Bodega, Ekvalist, SvD Ledarblogg

Malin Holm svarar

Publicerad den av
13

Förra veckan uppmärksammade Bittergubben att ekvalist/jämställdistbloggarna i Sverige kartlagts av genusvinklade statsvetaren Malin Holm vid Uppsala Universitet, vilket presenterats vid en stor EU-finansierad genuskonferens i Barcelona. Där listades 26 bloggar, varav drygt ett halvdussin avsomnade, under den vilseledande och tabloidmässiga rubriken Men Who Hate Women – Online; Mapping the Swedish Anti-Feminist Movement in New Media. Eftersom min blogg var en av de som både omnämndes och citerades, skickade jag ett mail till Malin Holm redan samma kväll. Jag postade även mailet under Genusdebattens inlägg i ämnet. Idag har jag fått ett copy-and-paste-svar som påminner om hur en politiker skulle ha svarat, och det är väl att vänta från en institution som sysslar med ‘political science’. Flera andra har mailat henne, t.ex. Toklandet och Certatio. Hennes svar till Toklandet är mer eller mindre ordagrant detsamma som hon svarar mig, även om hon lagt till ett stycke i svaret till honom. Hur som helst, även om det är ett schablonmässigt svar, så ger det hopp om att hon faktiskt har för avsikt att så småningom ta reda på vad hon faktiskt skriver om och inte bara blint lita på vad skribenter som Maria Sveland påstår. Mitt mail först. Malins svar nedanför:

Hej Malin,

Bloggosfären har i kväll fått upp ögonen på ditt konferenspapper ‘Men Who Hate Women – Online; Mapping the Swedish Anti-Feminist Movement in New Media’

Jag har läst delar av rapporten och tycker din analys är i stora drag saklig och korrekt. Men jag hittade ett par detaljer jag vill anmärka på.

Det första är den missledande titeln, som inte alls återspeglar vare sig innehållet i texten eller hur det faktiskt förhåller sig. Ca en tredjedel av bloggarna är kvinnor, d.v.s. större andel än t.ex. männen i F!. Inte heller hatar vi ‘kvinnor’, utan i den mån något ‘hat’ överhuvudtaget förekommer är det radikalfeminister av båda kön som är måltavlan. Men mest av allt får man nog säga att det är kritisk granskning och en del konstruktiv ideologi vi sysslar med. ‘Hat’ är ett starkt och värdeladdat ord, som ska reserveras för de situationer där det hör hemma.

Ditt ofta förekommande bruk av ordet ‘antifeminist’ är också missvisande. Det klumpar samman ekvalister/jämställdister med en massa andra grupper som inte alls delar våra i huvudsak liberala värderingar, allt från frikyrkopastorer och mullor till skinheads och Hells Angels. För att förtydliga ytterligare – alla ekvalister är ickefeminister, men långt ifrån alla antifeminister är ekvalister. För övrigt kan man se ett nära släktskap mellan ekvalismen och den liberala feminismen, eftersom de delar den grundläggande filosofin – Lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde. Jag brukar hävda att en ekvalist är en liberal feminist som kommit till insikt om att liberalismens kvinnofrågor gick i mål 1983 i Sverige och att det är dags att börja jobba med mansfrågor för att kunna uppnå full jämställdhet.

För det tredje tycker jag du är ute på hal is i detta stycket:

Another important difference is that many of the core figures and the majority of the activists (men as well as women) are more or less anonymous. Some of these anonymous blogs were the most referred and linked to. Also these blogs were very articulated, carefully written and with many references. To be able to be anonymous could be a specific advantaged made possible by the new type of public arena that new media offer, which moreover could be particularly beneficial for countermovements. Firstly, it makes it possible to be very visible and active in the public debate advocating issues that could be viewed as reactionary or offensive, without being identified. Secondly, it could provide means to attack your opponents in other ways than just verbally. Previous mappings of the Swedish antifeminist movement in new media has for example shown tight links between some of the core anonymous bloggers in the antifeminist blogosphere and the hate campaigns in new media where Swedish feminist writers, actors, journalists and researchers have been threatened, sometimes to their life (Sveland 2013; Söderin 2012; Wåg and Nilsson 2012). According to the persons that have been victims of these campaigns, these types of anonymous threats can also have the effect of self-censorship or even exit from the public debate on certain issues (Sveland 2013). In this way, new media and the blogosphere could function both as an entrance to the debate mainstream media for the non-anonymous participants as well as a way of attacking your opponents in more shady ways for more anonymous activists.

Många av oss är anonyma för att vi såg vilket massivt hat som mötte Pär Ström med flera, från kulturelitens håll, vilket till sist fick honom att hoppa av jämställdhetsdebatten. En annan orsak att vara anonym är att vissa feminister gärna lierar sig med kända våldsverkare som AFA-aktivisten Martin Fredriksson, dömd för att ha slagit ett järnrör i huvudet på en meningsmotståndare och även misstänkt för mordbrand. Jag har även beskrivit en lång rad andra, mer generella skäl till varför det är viktigt att vara anynom på Internet i en egen bloggpost.

Sedan finns all anledning att vara källkritisk mot referenser som Sveland, Söderin och Wåg/Nilsson, som alla har stark och öppen bias för sin egen sak. Den enda kända kopplingen mellan de bloggar du listar och det ‘hot’ som rapporterats i media är Medborgare X travesti på SCUM-manifestet där han utgick från samma text, men i stället för att som Valerie Solanas mordhota 3 500 000 000 personer nöjde han sig med att namnge 3, samtidigt som han klart och tydligt skrev att det bara var satir. Omöjligt att missförstå. Ändå uppträdde Andrea Edwards i medierna som om det vore ett riktigt mordhot hon fått och inte bara en travesti på den teaterpjäs hon själv påstod var satir. Om mordhotet i SCUM är att anse som satir, så är naturligtvis texten på Medborgare X blogg också satir. Det var även Medborgare X text Edwards läste upp i Uppdrag Granskning, så något annat mordhot har hon förmodligen inte fått. För mer information om hur Andrea Edwards hanterar sanningen kan jag även rekommendera Juggens blogg, där han beskriver en mailväxling han haft med henne i ett annat sammanhang och som hon på ett helt förvrängt sätt hänvisade till i UG. Det finns även många feminister som begriper hur det ligger till, t.ex. Johanna Sjödin. När du senare ska disputera så tror jag du kan få en del problem ifall din opponent gräver fram sånt här.

För det fjärde ska vi nog inte dra för stora växlar på regeringens mansutredning med PM Nilsson. Det är många i rörelsen som är skeptiska till Nilssons inställning till mansfrågor, då han i TV-intervjuer snarare uppfattats som en feministisk papegoja av vissa.

Sist men inte minst undrar jag hur du kan skriva en sån här text utan att ens ta kontakt med någon av de personer du beskriver? Skulle inte ett sånt förfarande leda till avsevärt ökad kvalitet på din kartläggning? En yngre tjej på din institution, Emma nånting, håller just nu på och brevväxlar med flera av oss för att få underlag till sin uppsats om ekvalismen. Det borde kanske du också göra?

Hälsningar Bloggaren Bashflak

Hej,

Tack för dina kommentarer, jag har noterat dessa. Då detta är ett  konferenspapper och inte en vetenskapligt granskad text bör alltså inte exempelvis dess definitioner, resultat eller slutsatser betraktas  eller behandlas som slutgiltiga (eller citeras heller för den delen). Men det är givande att läsa dina och andras kommentarer på mitt papper då jag alltså är mitt i en arbetsprocess. Om du har fler kommentarer på mitt papper är du välkommen att maila dem till mig. Jag skulle också gärna komma i kontakt med dig och andra av bloggarna för intervjuer för att få en bättre bild av er och det ni står för, men det har inte funnits utrymme för detta ännu. Jag kommer således att återkomma till dig vid ett senare tillfälle.

Vänliga hälsningar,
Malin Holm

Fler blogglänkar: Ekvalist, Kimhza Bremers Bodega, Aktivarum, Genusdebattens kartläggning, och några till (varav vissa inte fick vara med på Malins lista)

Virginatet

Publicerad den av
13

Tidigare idag har jag haft en diskussion med Charlotte Vainio på hennes blogg ‘Hit och dit och tillbaka igen ‘. Det handlade om hur ‘patriarkatet’ sätter upp skönhetsideal för kvinnor och hur kvinnor inte får vara med och sätta standarden. Ett av exemplen som nämndes var Isabella Löwengrip, som i inlägget kallas smal.

Jag tyckte det var lite paradoxalt, eftersom Löwengrip får så många hånfulla kommentarer om sin (i min mening synnerligen milda) övervikt från andra unga kvinnor i sitt kommentarsfält och på deras egna bloggar. Själv tror jag nog att de mest är avundsjuka på hennes generösa bystmått och projicerar det på midjan för att håna henne. Men det intressanta är att det kallas ‘patriarkat’ när kvinnor mobbar kvinnor, eftersom, som Charlotte skriver i en kommentar: Att kvinnor bedöms efter sitt utseende snarare än efter sina kunskaper. Det har att göra med vem som bedöms, inte vem som bedömer.

Blondinbulla, sa virginatet

Blondinbulla, sa virginatet

Jag tycker Charlotte har fel i det resonemanget. ‘Patriarkatet’, i de samhällen där det kan påstås existera, är en social struktur. Sociala strukturer kan inte existera utan aktörer, för då dör de ut. Vilka är då aktörerna i den sociala struktur där kvinnor viktmobbar kvinnor? Jo, det är naturligvis de som mobbar – vissa unga kvinnor. Men ordet patriarkat leder närmast tankarna till skäggiga, gråhåriga män som sitter runt ett bord och konspirerar fram hur övriga samhället ska se ut. Helt vilseledande vokabulär, som bör reserveras till sammanhang där det hör hemma. Eftersom aktörerna i denna sociala struktur är unga kvinnor, så bör ordet associera till dem. Jag är ingen expert på latin, men jag vill härmed mynta begreppet Virginatet som benämning på den sociala struktur där unga kvinnor tar sig rätten att dela ut sociala bestraffningar till andra personer för deras vikt och utseende.

Patriarkatet bestämmer kroppsidealen

Patriarkatet bestämmer kroppsidealet?

För den som vill diskutera mer om hur ordet patriarkat ska definieras och användas, kan jag rekommendera en lång diskussion i kommentarsfältet på Genusdebatten, som ägde rum tidigare i veckan och som inte är slut än. Mer om Bella, som för övrigt framstår som en potentiell ekvalist i många sammanhang.

Nord & Syd

Publicerad den av
3
Feministerna i Nord marscherar mot sexisterna i Syd

Feministerna i Nord marscherar mot sexisterna i Syd

130 miljoner tittare på 4 dagar – bara en atombomb kan sätta stopp för sexismen i Syd!

Dagens snackis på jobbet är för övrigt att våra konkurrenter gjort en agressiv produktplacering på ett par ställen i videon, så uppenbart att jag tror de är huvudsponsor. Kommentar från vår ‘brand manager’: – Ska vi göra samma sak måste vi hitta en bättre artist. Men det når troligen inte lika många tittare.

Relaterat
Också relaterat

Osynliggörande

Publicerad den av
13

Jag tittar på debatten PK mot PK, d.v.s. gårdagens diskussion på Publicistklubbens årsmöte, där en panel följde upp den senaste tidens diskussioner om att ‘våga vägra ta debatten’ och ‘byt hudfärg med mig’. Eftersom det mest är en metadebatt, som när den alls avhandlar sakfrågor mest handlar om integrationsfrågor och rasism, så ska jag hålla mig utanför eftersom det är ett så infekterat område.

Men en sak är värd att lyfta redan innan jag sett färdigt på klippet. Kolla Åsa Linderborgs kroppsspråk när hon talar till Jasenko Selimovic (t.h i bild). Minns sedan kritiken Janne Josefsson (t.v.) fick när han anklagades för att förminska/osynliggöra Maria Sveland vid Gräv13 i Göteborg, eftersom han tittade på publiken och inte henne. Linderborg talar drygt en minut från 13.50 om Jasenkos DN-artikel, utan att titta åt hans håll en enda gång. Snarare vänder hon demonstrativt honom ryggen. När hon ca en kvart senare talar till Lena Andersson, tittar hon däremot åt hennes håll regelbundet, så ryggvändandet mot Jasenko beror inte på att hon talar till publiken. Det finns många fler höjdpunkter med Linderborgs kroppsspråk i klippet, t.ex när hon lyssnar på Janne Josefsson vid ca 33 minuter. Linderborg är nog ingen vidare pokerspelare.

Osynliggörande, en kvinnlig härskarteknik

Osynliggörande, en kvinnlig härskarteknik

Likt Ivar Arpi i SvD, tycker jag Lena Andersson sa en av de klokaste replikerna under kvällen. Ca 36.30 in säger hon: Vi borde bli mer konkreta, många etiketter [rasist, antifeminist, antisemit etc] används för att tysta, så jag vill hellre veta vad man har sagt.

En annan höjdpunkt 51.35: Jasenko till Ali Esbati – Hur tycker du att offentliga debatten fördjupas, breddas och görs bättre genom att twittra ‘Fuck You’ [vilket Esbati gjort till Janne Josefsson]? Kolla även Linderborgs avslöjande min när Jasenko kommer till poängen. Uppenbarligen tyckte hon Esbati gjorde helt rätt som använde Twitter som pissränna. Allt näthat är tydligen inte dåligt.

Det allra bästa var nog ändå Linderborgs slutkläm, när hon vädjade till Josefssons manliga ridderlighet: – Snälla Janne, kan inte du ta debatten åt mig, för jag vill verkligen inte befatta mig med dem [nynazisterna]? Så hon vill gärna ‘granska skiten’, men när det börjar brännas och hon måste debattera med argument i stället för etiketter, så backar hon och skickar fram en stor stark man. So much for feminism.

Läs även Sakine Madons ledare i Norran.

Blogglänk: Toklandet, Genusdebatten, Lamotte, Emma i Skrubben,

(S) blir ekvalister?

Publicerad den av
5

Socialdemokraternas senaste självmål, att först nominera och rösta fram en islamist till partistyrelsen och sen lika fort kräva hans avgång i interna stridigheter, pekar på den svårlösliga ekvationen att å ena sidan försöka integrera ickesekulära muslimer i Sverige och å andra sidan fortsätta driva svensk genuspolitik. Omar Mustafa tvingades välja, och valde Islam. Elaka tungor skulle nu kunna säga att vissa Socialdemokrater ‘fiskat i grumliga vatten’, som det brukar heta när politiker gör något för att stoppa väljarflykten till SD. Men samtidigt är de tvugna att välja väg, deras slogan om att ‘alla ska med’ innehåller många omöjliga motsättningar.

En av de saker som tycks ha väckt störst ilska hos de S-interna kritikerna mot Mustafa, var att det Islamiska förbund där han är ordförande, anser i sina stadgar att män och kvinnor bör ha olika status inför lagen. Som bekant är den centrala frågan för ekvalister just att män och kvinnor ska vara lika inför lagen, d.v.s. ha lika rättigheter och lika skyldigheter. Jag skrev bl.a. häromdagen att juridiska reformer bör prioriteras före mjukare frågor som attitydförändring och strukturomvandling. Som bekant brukar jag även påpeka att svenska kvinnor haft juridisk jämställdhet ända sedan 1983, medan män fortfarande utsätts för juridisk diskriminering på hundratals punkter, både i lagar och myndighetsreglementen, vilket beskrivs i Pär Ströms bok ‘Mansförbjudet‘.

Innebär Socialdemokraternas senaste ställningstagande att de nu aktivt kommer att börja driva frågan om mäns och kvinnors likhet inför lagen, d.v.s. skriva motioner i Riksdagen för att rätta till den obalans som råder? Eller är det fortfarande bara den i sammanhanget icke-existerande kvinnodiskrimineringen som ska bekämpas, i feministisk anda?

Blogglänk: Genusdebatten

Jämställdhetskampens tågordning

Publicerad den av
10

Så fick man plötsligt tid över att sitta och skriva en stund, eftersom jag blev tvungen att ta VAB för sonens feber. Så här kommer något jag funderat på ett tag:

Om en ekvalist påpekar den juridiska mansdiskrimineringen som förekommer i Sverige, så vill feministerna genast byta ämne och prata om attityder och informella strukturer som drabbar kvinnor. De säger saker som att ‘juridik är inte allt, jämställdhet är så mycket mer’. Jag har själv upplevt det otaliga gånger och även sett det i offentliga debatter, t.ex. när Pär Ström intervjuades i TV4 om sin bok Mansförbjudet.

Men juridiken kan inte ignoreras. Det vore ganska meningslöst att bearbeta attityder och t.ex. försöka påverka kvinnor att vilja gå och rösta på valdagen, om de inte hade rösträtt. Och det är ganska meningslöst att kräva att män ska ta ut mer pappaledighet, om män under vissa omständigheter inte ges delad vårdnad eller ens erkänt faderskap. De juridiska reformerna måste komma först, sen kan man börja bearbeta attityder och informella strukturer.

Jag har funderat lite på hur processen måste se ut och kommit fram till följande tågordning:

  1. Lägesbeskrivning
  2. Opinionsbildning
  3. Juridisk reform
  4. Fortsatt opinionsbildning för att implementera reformen i folks medvetande, förändring av attityder och informella strukturer som ligger i vägen
  5. Tillfredställande jämställdhet uppnådd

En strikt fundamentalistisk ekvalist kanske säger att steg 4 kan hoppas över, eftersom 3 per automatik innebär 5. Men jag ska sträcka mig till att 4 ofta kan behövas, både i mansfrågor och kvinnofrågor. Jag vill även påstå att SAMTLIGA kvinnofrågor i Sverige redan är på steg 4 eller 5, medan många mansfrågor fortfarande är kvar på steg 1 och 2. Rätta mig gärna om jag har fel, men jag brukar hävda att den juridiska diskrimineringen av kvinnor upphörde 1983 i Sverige.

Många jämställdhetsfrågor kan förvisso hoppa över steg 2-3, eftersom juridiska hinder aldrig funnits. Men där de juridiska hindren finns är det förstås angeläget att de undanröjs, särskilt med tanke på att 3 är så mycket lättare att genomföra än 4. Att jobba bort attityder eller t.ex. ersätta ‘gammalmodiga’ personalstrukturer i ett yrke kan ta generationer, medan en juridisk reform tar några månader att genomföra i Riksdagens beslutsprocess. Därför bör frågor som ej ännu passerat steg 3 alltid ha högre prioritet än de som redan är på steg 4 och därför ska vi aldrig acceptera att feminister vill flytta fokus från det juridiska till det informella.

Sen råder ju ofta delade meningar om vad som är oföränderlig biologi och vad som är föränderlig kultur när man pratar om vilka olika livsval folk gör, vilket gör att olika läger inte är överens om ifall en fråga nått till steg 4 eller steg 5. Detsamma gäller hur man definierar jämställdhet, vilket de flesta gör enligt en av två huvudfilosofier:

  • Lika rättigheter för båda könen (inkl frihet från sociala bestraffningar och liknande, som åtgärdas med steg 4)
  • Lika utfall (könsfördelning 40/60-60/40 enligt statens jämställdhetsmål)

Detta innebär att många frågor aldrig kommer att nå steg 5 i allas ögon.

Men vi ska inte acceptera att någon fråga ligger kvar på steg 1-2.

De jämställdhetsfrågor som ännu inte nått hit bör prioriteras högst

De jämställdhetsfrågor som ännu inte nått hit bör prioriteras högst

Play it safe

Publicerad den av
2

Jag hade egentligen tänkt skriva något långt och seriöst idag, men än en gång har tiden gått till att läsa och kommentera på andra bloggar. Det har varit full rulle i bloggosfären och jag kan framför allt rekommendera Toklandets debatt med feministen Malin Michea om mansrollens (påstådda) koppling till våldtäkter, som började på twitter igår, fortsatte med Micheas krönika på Source där hon är redaktör och kulminerade på Toklandets blogg där Michea själv deltog flitigt. Kommenteras även av Erik på Genusdebatten i två inlägg: del ett och del två. Ett tidigare inlägg jag själv skrivit på detta ämne hittas här.

En annan intressant diskussion pågår med nya välartikulerade bloggaren Hanna Kjellberg, som i sitt senaste inlägg ger sin definition på vad hon tycker feminism är. Manosfären håller förvisso inte med henne om särskilt mycket, vilket bl.a. kan utläsas i Bittergubbens och Aktivarums repliker, men eftersom hon har så artig framtoning och god intellektuell kapacitet, så finns där potential för många givande diskussioner framöver.

Men eftersom mitt eget planerade inlägg skjuts på framtiden, så kommer här istället ett litet pryltips för mannen som redan har allt: