Unescos världsarvslista ger gratis reklam och fungerar som en gyllene kompass för turister i jakt på unika och uppseendeväckande upplevelser.
Men medan många platser, såsom Finland genom Alvar Aaltos arktitektur, gör anspråk på Unescos uppmärksamhet försöker andra orter raderas från den berömda listan.
Invånarna i pittoreska Vlkolínec i Slovakien och Massajfolket i naturskyddsområdet Ngorongoro i Tanzania har bett Unesco att återkalla orternas världsarvsstatus. Lokalbefolkningen i de bägge områdena har fått nog av de strida turistströmmarna.
Livet var bättre före Unesco
I den medeltida bondbyn Vlkolínec klagar de fyra familjer som fortfarande bor kvar att deras privatliv inskränkts och att deras hem har förvandlats till ett dött utomhusmuseum.
Byn som endast består av 45 färgglada timmerhus gästas av ungefär 100 000 turister varje år.
– Unesco skyddar husen, men inte människorna, säger Anton Sabucha, äldsta bybon Vlkolínec.
Myndigheterna menar ändå att en majoritet av lokalinvånarna vill att byn behåller sin prestigefyllda status.
Enligt Katarína Šarafínová vid regionen Liptovs turistnämnd har världsarvsstatusen varit avgörande för att bevara byns unika träarkitektur och restaurera kulturminnesmärken.
Šarafínová säger också till Euronews att befolkningen kompenseras med finansiellt stöd för den belastning som turismen orsakar.
Även Unesco har noterat lokalsamhällets oro, men påminner samtidigt om att det inte endast är världsarvslistan som lockar turister, utan snarare moderna trender.
Unescologon har positiv potential. Den fungerar som ett erkännande som i bästa fall kan frigöra internationella resurser för konservering av världsarv som också gynnar lokalbefolkningen.
Unescostämpeln väcker tudelade känslor. Det finns många platser där invånarna är glada över att vara med på listan, säger Sophie Starrenburg, biträdande universitetslektor i folkrätt vid Universitet i Leiden, i Nederländerna.
Hon forskar om kulturarv och har disputerat om det som hon kallar för skyddsåtgärdernas mörka sida.
– De kan orsaka smärtsamma situationer där folk känner att deras vardag underställs behoven hos någon vag internationell enhet som känns väldigt långt borta.
Fattigdom och tvångsförflyttning
I Ngorongoro, Tanzania väcker Unescos välsignelse upprörda reaktioner. Där har världsarvsskyddet fått ännu större konsekvenser än i Vlkolínec.
Massajfolket och dess internationella soldaritetsallians Misa menar att världsarvsstatusen banar väg för tvångsförflyttningar och skadar urfolkets försörjning och kultur.
– Att bo på en världsarvsplats kunde vara en källa till stolthet, men det har blivit en källa till problem, kommenterar Misa.
Enligt massajerna och forskare utnyttjar beslutsfattarna världsarvsskyddet som ett svepskäl för att kränka deras rättigheter. Enligt beslutsfattarna hör Ngorongoro till turisterna, naturvårdarna och världen, säger Misa.
Unesco har tidigare betonat att organisationen inte har tvingat urfolket att lämna sina marker. FN-organet har också betonat behovet av att konsultera lokalsamhällena och har erbjudit stöd åt den tanzaniska regeringen.
Massajerna menar ändå att Unesco inte har gjort tillräckligt.
Urfolket kräver att den ärofyllda världsarvsbenämningen endast beviljas om lokalsamhällets mänskliga rättigheter respekteras. Om detta villkor inte kan uppfyllas bör Ngorongoro strykas från listan.
Bristande kontroll
Mänskliga rättigheter nämns inte i världsarvskonventionen, men däremot nog i andra styrdokument, säger Sophie Starrenburg.
Enligt riktlinjerna ska lokalinvånare inkluderas i nomineringen av och förvaltningen av världsarv. Processen är i princip transparent, men ytterst teknisk och befolkningen har ingen egentlig vetorätt – förutom i vissa unika fall där urfolkens åsikter inte kan åsidosättas, säger Starrenburg.
Hon är besviken över att världsarven inte har lyckats gynna också samhällena. Lokalinvånarna har bevarat världsarvens värde och borde visas mer respekt.
Unesco kan bidra med tekniskt och finansiellt stöd för att skydda världsarvet, men i praktiken är det ganska svårt för Unesco att övervaka hur staternas beslut påverkar samhället, säger Starrenburg.
– Det finns inte särskilt många verktyg för att kontrollera om reglerna följs.
– Det finns en spänning mellan mänskliga rättigheter och kulturarvsskydd. I praktiken tar kulturarvsskyddet ofta överhanden och de mänskliga rättigheterna förlorar.
Alla är medvetna om bristerna, men möjligheterna att ändra systemet är små, säger hon.
Staterna motsätter sig att platser stryks från världsarvslistan eftersom de ser det som ett straff. Starrenburg menar däremot att listan inte kan fortsätta att växa i all oändlighet.
– Det är uppenbart att vi redan har för många platser. Det är svårt för Unesco att veta vad som händer på platserna och det kommer bara att bli värre och värre ju fler platser vi får.
Enligt Starrenburg borde man helt enkelt acceptera att en plats karaktär ändras med tidens gång. Att en plats inte finns på listan betyder inte att den saknar värde.
Jakten på autenticitet
För att upptas på världsarvslistan krävs en viss grad av unikhet, som i Unescotermer beskrivs som exceptionellt universellt värde.
Men frågan kring integritet och autenticitet är komplicerad och omtvistad.
Världsarvsstämpeln kan nämligen bidra till ett fenomen som har getts många olika namn: unescofiering, museumifiering, disneyifiering. Förvandlingen betyder att platsen förlorar sin naturliga karaktär: lokala näringar och hantverk trängs åt sidan av souvenirbutiker, skolor stängs och fastboende tvingas lämna då lägenheter köps upp för korttidsuthyrning.
– Man får Unescostatusen för autenticiteten. Men det är också den som sedan hotas av turismen, säger Anna-Paula Jonsson vid konsult- och forskningsbolaget Kairos Future.
Jonsson, som är expert inom strategisk framsyn och besöksnäring, säger att Unescos lista ger en speciell legitimitet som gör att människor mer eller mindre automatiskt vill besöka eller investera pengar i orten – trots att de inte nödvändigtvis vet något annat om platsen.
Turisternas aptit förändras
Världsarven kan enligt Anna-Paula Jonsson beskrivas som så kallade klassiska turistmål. Platser som turister besöker för att ta sig en snabb titt, utan att bidra till lokalsamhället.
Jonsson menar ändå att vi nu ser en tydlig utveckling mot en annorlunda typ av turism. Resenärer vill ta del av det lokala livet och söker efter autentiska upplevelser.
– Vi vill vara på en marknad. Kanske lära oss några ord av språket. Den största äran av alla vore att bli inbjuden på middag hos en lokalfamilj.
Radikala beslut
Endast tre platser har strukits från Unescos lista: Arabiska oryxreservatet i Oman, Elbes dalgång i Dresden och Liverpools hamnkvarter.
Platserna förlorade sin världsarvstitel mot sin vilja, eftersom de inte längre ansågs uppfylla Unescos kriterier.
Det är ändå oklart hur mycket turismen kan sätta sin prägel på ett världsarv innan det förlorar sin autentiska särprägel och inte längre möter Unescos krav.
Anna-Paula Jonsson är skeptisk till att platser som avlägsnas från listan lockar mindre turister.
– Mycket av skadan är redan skedd om man väl har fått utnämningen.
För att råda bot på problemen som orsakas av överturismen måste beslutsfattarna i stället göra strategiska val, säger Jonsson.
Det positiva är att turisterna själva inte längre beskylls i samma utsträckning.
– Det är regeringar, det är lagstiftning, det är kommuner och regioner som måste bestämma vilka förutsättningar de skapar för en strategisk besöksnäring, alternativt överturism.
– Om man bara tänker på siffror och inte kulturella effekter – har du inte glasögonen på som kulturgeograf, sociolog, urbanpsykolog, historiker – då ser du inte de andra sakerna som är viktiga för att platsen ska vara attraktiv att bo på.
Anna-Paula Jonsson säger att vi måste få besöka andra lokala autentiska platser för det är viktigt för att kunna utvecklas som människa:
Världsarvskommittén samlas i Sydkorea i slutet av juli, men Vlkolínec och Ngorongoros öden avgörs knappast då.
För att orterna ska strykas från Unescos lista måste någon stat lägga fram ett sådant förslag. Uteslutningar har tidigare föregåtts av varningar och år av diskussioner.
Hur väljer du semesterort? Påverkar Unescos lista dina val? Berätta i kommentarerna.