I en tid med AI-genererad desinformation och skepsis mot institutioner ifrågasätts själva idén med saklig och opartisk journalistik. Allt oftare hörs påståendet att neutral nyhetsrapportering inte finns, att alla journalister drivs av ideologi och att objektivitet bara är en fasad för dolda agendor.
Det är ett farligt resonemang som riskerar att underminera idén om gemensamma fakta och en gemensam verklighet. Det är också i grunden falskt.
Självklart är journalister människor med erfarenheter, värderingar och perspektiv precis som alla andra. Men slutsatsen, att saklig och allsidig journalistik därför är omöjlig, är fel.
Domstolar blir inte meningslösa för att domare är människor. Vetenskap blir inte värdelös för att forskare har personliga övertygelser. Tvärtom utvecklar alla professioner metoder och kontrollstationer just för att hantera att vi är människor. Det gäller också journalistiken.
När nyhetsjournalister kliver in i yrkesrollen finns ett gemensamt uppdrag: att lägga privata lojaliteter åt sidan för att så rättvist och sanningsenligt som möjligt beskriva verkligheten, och granska makten.
Det är också värt att påminna om att publiken inte har övergett idealet om saklig journalistik. Tvärtom visar internationell forskning, baserad på Reuters Institute vid Oxforduniversitetets enkätdata från 40 länder, att en majoritet vill att nyheter ska presentera fakta och olika perspektiv, och sedan låta människor dra sina egna slutsatser. Både i Sverige och Finland föredrar en tydlig majoritet nyheter utan särskild politisk ståndpunkt. I Finland är andelen 58 procent och i Sverige 62 procent, medan endast 8 respektive 12 procent föredrar nyheter som bekräftar den egna världsbilden.
Varje dag sker tusentals saker som skulle kunna bli nyheter. Urval är därför en ofrånkomlig del av journalistiken. Men att vi nyhetsvärderar händelserna är inte ett argument mot saklig journalistik, tvärtom.
En publicering bygger på en kedja av kontrollstationer och överväganden. Journalistik är nästan alltid ett lagarbete. En reporter gör research, ringer källor, intervjuar och dubbelkollar uppgifter. Uppslag diskuteras med en eller flera redaktörer och med kollegor. Publicistiska diskussioner sker ständigt för att rannsaka vad som blivit bra och vad som kunnat bli bättre – och vad som kanske borde ha varit med, men som vi missat.
Vid känsliga publiceringar konsulteras en ansvarig utgivare eller ansvarig redaktör. I Sverige kan publiceringar prövas av Medieombudsmannen och Granskningsnämnden och i Finland av Opinionsnämnden för massmedier. Det är enkelt för vem som helst att anmäla det man inte tycker håller måttet. Det finns en skyldighet att rätta felaktigheter.
Ett annat argument från debatten är att det skulle vara ärligare att helt överge ambitionen om saklig och opartisk journalistik till förmån för öppet åsiktsdriven journalistik.
Opinionsjournalistik har en självklar plats i demokratin. Ledarsidor ska övertyga. Människor ska få argumentera för idéer och världsbilder, också i medierna. Men nyhetsjournalistik och opinion är inte samma sak. Det är skillnad mellan att försöka övertyga publiken och att försöka ge publiken bästa möjliga underlag för att bilda sin egen uppfattning. Problemet uppstår när gränserna mellan tyckande och nyhetsrapportering suddas ut. Problemet förstärks av att publiken i sociala medier och algoritmstyrda flöden möter nyheter, opinion och påverkan sida vid sida.
I ett sådant informationslandskap blir det till slut svårt att upprätthålla en gemensam faktabas för det demokratiska samtalet. Vi riskerar att förlora förmågan att vara oense om samma verklighet. Idag när allt fler aktörer konkurrerar om uppmärksamheten gynnas dessutom ofta åsiktsdrivna berättelser som gör det svårare att skilja mellan fakta och åsikter.
Samtidigt, redaktionella medier är inte felfria. Journalistiken måste tåla kritik och bli bättre av den. Vi som representerar redaktörsstyrda nyhetsmedier måste förklara vad professionell journalistik faktiskt är. Hur verifiering går till. Hur redaktionella beslut fattas. Vad som skiljer journalistik från rykten som publiceras i sociala medier. Vi behöver visa hur journalistiska metoder skiljer sig från tyckande, propaganda, aktivism.
Att låta ett felaktigt narrativ om nyhetsmedier som opålitliga och oförmögna att skildra världen sakligt och opartiskt sätta sig vore förödande. Att leva i en värld bara av åsikter och inga fakta skulle lämna publiken desorienterad, frustrerad och splittrad. Varken Sverige eller Finland är USA, men det finns anledning att påminna om det amerikanska mediesystemet. Där har partisk nyhetsjournalistik normaliserats.
Nyhetskonsumenter förväntar sig inte längre en rapportering som står fri från politisk lutning. Det är inte en förebild.
De svenska och finländska medielandskapen med en kombination av starka public service-bolag och livskraftiga kommersiella nyhetsmedier har tjänat båda länderna väl. Forskning har visat att det bland annat stärker nyhetskonsumtion, kunskap och tillit i samhället.
Alternativet är ett informationslandskap där allt reduceras till åsikter, misstänkliggöranden och konkurrerande narrativ. Det skulle vara en värld där människor till slut inte längre vet vad de kan lita på.
Det vore förödande - också för demokratin.
Marit af Björkesten, verkställande direktör, Yle
Anne Lagercrantz, verkställande direktör, SVT