En obalanserad gungbräda
Så att det inte råder något tvivel: kvinnor drabbas värre än män av partnervåld i Sverige. Kring 75-80% av de som dödas är kvinnor, och kring 65-70% av de som skadas fysiskt är kvinnor. Kvinnor utsätts också oftare för upprepat, grovt våld.
Men:
Det är fortfarande cirka 20-25% av de som dödas som är män, och 30-35% av de som skadas fysiskt som är män. Antalet förövare (om man bara räknar huvuden, och inte ser till systematisk upprepning) är ungefär 50/50.
Ovanstående utgör en spännande fond till följande två observationer:
VÄNSTERPARTIET: ”Vi är för jämställdhet, och vill därför satsa ytterligare 200 miljoner om året på landets kvinnojourer!”
VERKLIGHETEN: Svenska staten satsar ett tresiffrigt antal miljoner per år på att förebygga partnervåld av alla typer utom en – det från kvinnor mot män. Det fanns 2012 cirka 160 kvinnojourer runt om i landet, som var anslutna till antingen Sveriges Kvinnojourers Riksförbund eller ROKS. Dessa fick (i varierande utsträckning) ta del av de satsade pengarna, t.ex. i form av bidrag från Socialstyrelsen. Det fanns 2012 exakt 7 mansjourer anslutna till Sveriges Mansjourers Riksförbund – och dessa fick inte ta del av Socialstyrelsens finansiering.
Så här då: två fel gör inte ett rätt. Om det är så att de kvinnojourer som idag finns inte räcker till, så står jag helt bakom tanken att ge dem bättre förutsättningar. Att en utsatt kvinna inte får hjälp, kommer garanterat inte att hjälpa den utsatte man som inte heller får hjälp.
Dock kan man fundera på i vilken utsträckning (V) verkligen kan göra anspråk på att vara för jämställdhet? I så fall borde de nog börja nysta i andra änden av tråden…
Relativitetst(årt)eori
Att inte ha mer respekt för en folkvald politiker (oavsett vad man tycker om dennes åsikter) än att man kastar en tårta i ansiktet på denne är illa nog. De som inte håller med, utan tycker att ”lite får man räkna med att tåla som offentlig person” kan ju fundera på följande:
Antag att någon i din privata umgängeskrets kastar en tårta på dig när du har din bästa kostym / festklänning på dig, bara för att de inte håller med om din åsikt i en given fråga. Är detta okej?
Nej, knappast, och bara för att en person har en offentlig roll innebär det inte att ett sådant övertramp är ursäktat. Som rikspolitiker får Jimmie Åkesson finna sig offentlig granskning, och att alla möjliga har och yttrar åsikter om honom och den politik han svarar för. Tårtning är dock fortfarande inte okej.
Nåväl. Det där var förmodligen det mest långtgående försvar av Jimme Åkesson ni någonsin lär få läsa på den här bloggen. Hur mycket folkvald han än må vara, förändrar det inte det faktum att han gick med i SD på den tiden när en stor del av partistyrelsen fortfarande var öppet nazistisk [källa]. Min respekt som person lär han därmed aldrig få, även om jag respekterar hans status som folkvald.
Anledningen till att jag skriver denna text handlar nämligen inte primärt om att stå upp för Jimmie (även om jag som sagt tycker att tårtningen var korkad). Det finns nämligen grader i helvetet:
De kallade mig slyna och landsförrädare och spekulerade i var jag bor någonstans. Hatmejl började komma, ett par stycken innehöll direkta hot mot mig som person. Jag skulle dö enligt någon. Jag skulle våldtas enligt någon annan. […]
[Det] som förvånar mig är att debatten om tårtan och demokratin inte berör det hot som främlingsfientlighet och rasism utgör mot vår demokrati, när högerextrema människor hotar kritiker till livet och ägnar sig åt trakasserier. Jag fortsätter skriva och uttala mig, men visst finns det människor som skulle kunna skrämmas till tystnad.
Min yttrandefrihet är också din yttrandefrihet. Varje människa i det här landet måste få yttra sig utan att riskera att utsättas för hot. Om en enda människa, oavsett vem, skräms till tystnad är det precis där hotet mot yttrandefriheten ligger.
Det där var ett utdrag ur Carolina Moberg Farrajs debattartikel på Aftonbladet, ”Jag skulle stenas efter mitt brev till Åkesson”. Här har jag några (tämligen brännande) frågor:
Många icke-Sverigedemokrater har stått upp för Åkessons rätt att slippa bli tårtad. Hur många Sverigedemokrater kommer nu att stå upp för Moberg Farrajs rätt att slippa våldtäkts- och mordhot? För inte är väl hennes skyddsvärde som individ lägre än Åkessons? Inte är väl hot om stening ett lindrigare övergrepp mot yttrandefriheten än en kastad tårta…?
Är alla ideal lika illa?
De som har någon form av intresse för det här med genusfrågor, könsroller och normativa krav, har säkert inte missat det blåsväder Karl-Johan Karlsson hamnade i här i veckan. Han skrev en artikel på temat kvinnliga skönhetsideal, betitlad ”Så sjuka är unga tjejers drömmar”. Hans grundtes där var att det primärt är modeindustrin som upprätthåller sjukligt smala ideal, eftersom män i regel föredrar kurvigare tjejer.
Denna artikel utlöste en åsiktsstorm av hög intensitet i sociala medier, kanske framför allt på Twitter. Karlsson idiotförklarades utan några som helst hämningar, och lär vid det här laget (om han inte var det innan) vara medveten om att det är vanskligt att som man yttra sig om vad som är ”idealt” för kvinnor.
Jag känner mig lite kluven inför allt detta. Visst, jag kan förstå hur en passage likt denna:
Frågan är för vem de bantar. Inte kan det vara för männens skull. Jag behöver ingen stor undersökning för att slå fast att nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen. Forskning har visat att män snarare gillar smala midjor kombinerat med breda höfter, med andra ord kurviga tjejer.
Hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet. Det är kanske är dags att fler av oss kliver upp på catwalken och förklarar att vi inte tänder på hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden.
…kan väcka visst anstöt. Även om jag inte tror att Karlsson egentligen menade något illa, är det inte helt lyckat att bara byta ut ett ideal (sjukligt smal) mot ett annat (kurvig). Oavsett vilket ideal som råder, kommer det ändå att finnas tonårstjejer någonstans som känner att de är fel, otillräckliga, fula, och som känner ångest inför att inte vara ”ideala”.
Bättre då, kanske, att försöka säga något i stil med att ”du behöver inte vara X för att duga” utan att fylla i med ”…utan bör vara Y istället”. Antingen det, eller så kanske vi män bör hålla oss utanför diskussionen om kvinnliga ideal helt och hållet*.
* Brasklapp här för att det omvända i så fall också behöver gälla – då ”får” inte kvinnor yttra sig om hur män skall se ut/vara heller. ”Sexpack” och breda axlar är alltså inte ett bättre ideal än kulmage och spagetti-armar…
Men, som sagt, jag känner mig ändå kluven, åtminstone inför den skitstorm som drabbade Karlsson. För det första känns det spontant som om flertalet kritiker glömt att reflektera över hans avsikter. Det kanske var klantigt, men var det illasinnat? Menade han verkligen att hävda mäns rätt att fastslå ”ideal kvinnlighet”, eller ville han snarare sätta fingret på att ett (de facto) sjukligt ideal inte har fog i manliga uppfattningar?
Jag lutar åt det senare, och utan att därmed säga att män skall anse sig ha rätten att definiera hur kvinnor ”ska” vara, bör det i så fall räknas som en förmildrande omständighet.
Vidare är det värt att fundera över ifall alla ideal är lika illa? Mängden krav (och antalet personer som känner sig exkluderade) kanske är desamma oavsett vilket ideal som råder, men de faktiska hälsokonsekvenserna kan likafullt skilja sig åt.
Antag att vi har följande tre ”ideal” att välja mellan, längd respektive vikt: 180/40, 170/65 eller 160/120. Här hävdar jag att fler personer skulle fara illa (rent konkret, fysiologiskt hälsomässigt) av det första och det sista ”idealet” än av det mittersta.
I så fall är det väl inte helt av ondo att försöka styra mot ett ideal som, måhända utan att minska de upplevda kraven, ändå ger färre negativa konsekvenser rent fysiskt / hälsomässigt? Notera f.ö. att Karlsson explicit bara säger att man inte måste se ut som rådande ideal, och inte säger att man inte får göra det.
Avslutningsvis kan man till hans försvar (återigen: utan att rättfärdiga hans rätt att avgöra vad som är ”idealt”) påpeka att han verkar ha rätt i sak, i den ovan citerade texten.
Så här då: hur gärna vissa än skulle önska att det inte fanns några ideal, så är det förmodligen en utopi som aldrig kommer att uppnås. Vissa kroppsformer och inslag av symmetri i ansiktsdrag är tecken på evolutionära fördelar, och även om socialisering definitivt påverkar rådande ideal, kommer sannolikt vissa utseendetyper alltid att (i genomsnitt) vara mer gångbara än andra. Det gäller t.ex. kanske den manliga V-formen, med smala höfter och breda axlar, samt den kvinnliga timglasfiguren.
Ta porr som exempel. Det brukar råda en rätt god konsensus om att mainstream-porren görs av män, för män, och att den manliga upphetsningen står i fokus. Vilka kvinnliga kroppstyper är vanligen förekommande i mainstream-porr? Tja, inte är det ”supermodellen” på 180/40, i alla fall…
För all del: Karlsson behöver naturligtvis inte framföra det uppenbara. Om det är så att det ger vissa unga tjejer ångest att tala om hur världen faktiskt ser ut, kan man för all del låta bli. Samtidigt är en del av den indignation som riktats mot Karlsson en aning ihålig, eftersom han verkar ha rätt i båda sina sakpåståenden:
1. ”Supermodell”-idealet är sjukligt (i bemärkelsen ”ger negativa hälsoeffekter”).
2. Den genomsnittlige killen/mannen är egentligen inte särskilt tilltalad av detta ideal.
Min summerande slutsats: det hade varit bättre ifall Karlsson försökt bredda idealbilden, snarare än att byta ut ett ideal mot ett annat. Vidare kan man med visst fog hävda att män och kvinnor kanske bäst håller sig utanför diskussioner om det motsatta könets ideal helt och hållet. (Visserligen lär det här med den ömsesidiga attraktionens nödvändighet för artens fortlevnad göra det svårt att helt slippa ifrån sådan input.)
Det innebär dock inte att den massiva kritik Karlsson fick känns befogad. För det första kan hans intentioner ha varit av godo, även om genomförandet blev lite klantigt. För det andra var hans ”många killar föredrar ändå”-argument sannolikt korrekt i sak. För det tredje, och viktigaste, verkar det högst vanskligt att påstå att alla ideal är lika negativa för de som internaliserar dem.
Certatio 
Kommenterat