Sak, inte person
Förlåt mig om jag börjar bli tjatig, men jag tänkte återigen kommentera en text från Johan Ehrenberg. Den här gången handlar det om hans Aftonbladet-artikel ”Bli en mer jämlik man – för dina barnbarns skull”, och de tio råd han däri ger män kring hur de skall kunna bli bättre, och mer jämlika, människor.
Jag har redan tidigare konstaterat att Ehrenberg gärna hänfaller åt ganska öppen misandri och bristande logik, samt att han med viss rimlighet kan anses vara intellektuellt ohederlig. Samtidigt är det en grundpelare i min världsbild att det som skall bedömas är vad som sägs, och att omdömet inte skall färgas utifrån vem som säger det.
Följaktligen skall jag ge Ehrenbergs tio råd en juste chans, och kommentera dem så fritt från förutfattade meningar jag kan. Bedömningen vilar istället på i vilken utsträckning hans råd faktiskt hjälper sann jämställdhet på traven, samt i vilken mån de är logiskt hållbara:
Försök lyssna och förstå. När en tjej säger ”män är djur” så börja inte bjäbba om ordvalet, försök förstå besvikelsen och ilskan bakom orden från tjejer som dagligen får se misshandel och förstörda liv i kvinnojourer eller hos väninnor. Sluta leta fel, leta efter sätt att stödja.
Alla människor är djur. Det är fel att måla upp män som ”mer djuriska” (läs: lägre stående) än kvinnor. Sedan kan jag köpa att man ibland behöver se förbi aggressiva ordval, eftersom obehagliga erfarenheter kan föda desperation och ilska. Det är viktigt att reflektera över den underliggande sakfrågan, inte bara ordvalets lämplighet.
En (för den här punkten) avslutande brasklapp: det är tack och lov relativt få kvinnor som dagligen får se misshandel och förstörda liv. Att överdriva ett problems storlek urvattnar dess viktighet, och är kontraproduktivt.
Ta som din dagliga uppgift att säga emot manliga sexgrodor om tjejer som dyker upp i de gemensamhetsförsök män gör. Du kanske kallas tråkig och humorlös men snart får du respekt för de flesta killar skäms egentligen över den där jargongen.
Absolut, men om du är för jämställdhet för både män och kvinnor (vilket, givet ordets faktiska innebörd, liksom borde vara da shit) tar du det givetvis som din dagliga uppgift att säga emot alla sexgrodor, även de som riktas från kvinnor mot män.
Personligen har jag sett betydligt fler kedjemail och Facebook-statusar på temat ”Karlar är… hö-hö” än tvärtom.
Skicka mejl till företag och medier som publicerar sexistiska, stereotypa bilder. Gör det mentala städjobbet, överlåt inte det till tjejer.
Fair enough; att motverka sexistiska stereotyper är av godo, så varför inte? Samtidigt bör vi i så fall naturligtvis även avkräva av kvinnor att kontakta företag och medier som publicerar sexistiska, stereotypa framställningar av män. Överlåt inte det mentala städjobbet till killar.
(Om du nu tänker ”fast mäns kroppar exponeras ju inte på samma sätt i t.ex. reklam” så har du helt rätt i sak. Dock: fundera i så fall på hur ofta män exponeras i dyra kostymer, klockor och skor, med en uppenbart framgångsrik karriär och hög social status. Kravbilder och ideal kan se olika ut.)
Nybliven pappa? Kräv halva föräldraledigheten. Ge dig inte.
I princip skulle jag här kunna/vilja ropa ”hear, hear”!
Män hade (enligt mig) haft mycket att vinna på att ta ut mer föräldraledigt, i form av starkare band till sina barn, bättre sociala kontaktnät (som ofta kommer ”på köpet” med barnens umgänge) och bättre utgångsläge i eventuella vårdnadstvister.
Kvinnor å sin sida hade tjänat på det ekonomiskt och yrkesmässigt, även om de istället tvingats ge upp en del av sitt maktövertag inom familjen. Just på grund av det sista, och att kvinnor inte alls alltid vill ge upp sin ”rätt” att få vara hemma, kan det faktiskt avkrävas av män som vill få vara fullt delaktiga föräldrar att ställa krav på att få vara hemma.
Enda brasklappen? För att nyansera bilden lite, bör naturligtvis fördelningen av föräldraledig helst vara gemensamt överenskommen mellan föräldrarna. Om ett specifikt par verkligen inte vill dela 50/50, bör det vara deras rättighet – dock skall bägge parter i så fall vara medvetna om vad det är för trade-offs de gör…
Fackligt aktiv? Självklart kräver du höjda kvinnolöner och låglönepotter före höjd procent för alla. (Annars är inte ens våra barnbarnsbarn jämställda lönemässigt).
Alla former av belagd lönediskriminering skall givetvis bekämpas, och helst straffas hårt. Samtidigt finns det många myter kring ”lönegapet”, och att kvinnor skulle beviljas bättre löneutveckling enbart för att de är kvinnor är inte naturgivet.
De enskilt viktigaste faktorerna för att minska inkomstgapet mellan könen framstår snarare som 1) att få kvinnor att våga pröva sina vingar i den mer konkurrensutsatta – men samtidigt inte lika lönehämmade – privata sektorn, samt 2) att jämna ut antalet yrkesarbetade timmar. (Det senare t.ex. i form av mer jämställt uttag av föräldraledighet, samt ändrade mönster kring vilken familjemedlem som går ner i arbetstid / jobbar deltid.)
Betala din mansskatt. Män har fått kraftiga skattesänkningar av alliansen. Jämför med dina kvinnliga vänner. Fick du mer än de… skicka pengarna till kvinnojourerna.
Argumentationsfel. Högavlönade har fått kraftiga skattesänkningar, oavsett kön. Eftersom män är överrepresenterade inte bara i samhällets bottenskikt (även om den manliga överrepresentationen faktiskt är större där) utan även i dess toppskikt, är det fler män som gynnats av skattesänkningarna. Dock har de inte fått skattelättnader på grund av att de är män.
Vidare bör det noteras att det under en livstid sker en överföring av skattemedel från en genomsnittlig man till en genomsnittlig kvinna på ungefär en miljon kronor! Rimligen en relevant uppgift i sammanhanget, eller hur?
Avslutningsvis kan det här vara värt att kommentera kvinno- respektive mansjourer. Visserligen är behovet av kvinnojourer större, eftersom kvinnor oftare dödas, skadas allvarligt av, eller utsätts för upprepat grovt partnervåld. Samtidigt är skevheten i behov/finansiering faktiskt större för de få, kämpande mansjourer som finns. Var tredje fysiskt skadad och någonstans mellan var fjärde/femte dödad av partnervåld är man, och mansjourer får definitivt inte så mycket som 20% av den totala finansieringen…
Läs SCUM-manifestet. Det är en grov, satirisk hatbok om män som du bör läsa för att öppna ögonen. Och våga skratta åt det absurda könsfängelse vi lever i.
”Läs Breiviks manifest. Det är en grov, satirisk hatbok om muslimer och feminister som…” Nej, eller hur? Känns för osmakligt. Precis som SCUM-manifestet är osmakligt, eftersom det är en alldeles äkta hatskrift, författad av en mentalt instabil individ som de facto försökte mörda flera personer.
Att försvara SCUM-manifestet är att bagatellisera misandri.
Är du liksom jag arbetsgivare? Jag driver flera företag. I varje gäller kvotering. Jo, det är svårt och ibland misslyckas jag. Det är alltid lättare och bekvämare att satsa på en kille eftersom han anpassar sig till maktstrukturen i ett företag. Men kvotering gör faktiskt företagen smartare.
Vill Ehrenberg tillämpa kvotering i sina privatägda företag är det hans fulla rätt. I övrigt har jag skrivit om kvotering HÄR och HÄR.
Vän av ordning noterar också att Ehrenberg naturligtvis kunde göra en än större insats, och det med lätthet, genom att kliva ner från sina egna ledaruppdrag och skriva över dem på kvinnor. Eller är han kanske inte lika villig att gå gången som han är att prata pratet…?
Kryssa tjejer! Det är valår snart och ändå klarar inte ens feministiska riksdagspartier delat ledarskap. Gör det du kan och kryssa kvinnor på valsedeln. Stryk män.
Ursäkta, men dumheter! Rösta istället på en person som driver den politik som ligger dig närmast om hjärtat, och bortse från kön. Skulle en manlig högerextremist vara ett bättre val för mig än en kvinnlig liberal, bara för att jag är man? Givetvis inte.
PS. Själv personvalsröstade jag senast på en kvinna, på grund av hennes idéers och värderingars skull.
Var en maktlös supporter. Feministiska män vill gärna vara med och kanske rent av ge råd i kampen. Gör inte det. Den feministiska revolten rullar på bra och de enda som kan göra den ännu skarpare är tjejerna själva. Stöd. Men lägg dig inte i.
Observationen som sådan känns rimlig, om man förutsätter att all feminism är av godo. När det gäller förmåga att problemdefiniera och driva kvinnofrågor, tror jag absolut att Ehrenberg har rätt. Kvinnor behöver knappast ”riddare på vita springare” som rider in och försöker styra upp skutan, utan är fullt kapabla att själva ta tag i saker.
Sedan tycker jag definitivt inte att män skall vara ”maktlösa supportrar” när det kommer till specifikt radikalfeminismen, eftersom den är ett kollektiviserande, misandriskt teoribygge utan hållbar empirisk grund. Precis som vi alla (oavsett kön) bör protestera mot otyg som rasism, homofobi och misogyni, bör vi protestera mot misandri.
Avslutningsvis kan jag (mitt löfte till trots om att ge Ehrenberg en rättvis chans) inte låta bli att peka på det ofantliga självmål han gör genom att formulera denna punkt. Exakt hur är att kedjeproducera artiklar på temat i Aftonbladet, en av landets ledande kvällstidningar, att ”inte lägga sig i”…?
* * * * *
Så, för att sammanfatta: Ehrenbergs 10 råd innehåller några riktigt vettiga poänger, någon enstaka rejäl dikeskörning, samt ett antal punkter som känns skapligt rimliga – OM man förutsätter att ”jämställdhet” är lika med ”kvinnofrågor” eller ”att förbättra för kvinnor”. Perspektivet att det (oftast) finns en manlig sida av myntet bortser han helt ifrån, vilket knappast är en ideal approach.
Visst, jag brukar konstatera att det är bättre att tackla ett problem än inget, och det gäller givetvis även här. Samtidigt bör krav på att agera jämställt omfatta båda könen, eftersom män inte bär något kollektiv, ensidig skuld för de begränsningar dagens könsroller innebär.
Deal?
Att nyttja M-ordet är att faila
Detta inlägg anknyter väl i viss utsträckning till mitt förra, där jag påvisade hur Johan Ehrenberg snarare väljer en hållning för egen vinnings skull, än att på allvar ha konstruktiva mål. Han faller ganska väl in i den roll SCUM-manifestets författarinna Valerie Solanas kallade för ”nyttig idiot”:
Svaga män som mjäkar med kvinnorörelsen förtjänar inget annat än förakt, men det finns ingen anledning att visa det. Låt dom mjäka sig. Låt oss utnyttja dom och låt dom springa våra ärenden. Låt dom tala sig hesa för jämställdhet mellan könen. Låt dom arbeta för mannens mentala och sociala kastrering. Låt dom nyttiga idioterna hjälpa till med att förbereda arbetet för mannens kastrering och slutliga fysiska likvidering.
En parentes: notera här att jag INTE menar att ”riktiga män” (whatever the fuck that is…) motsätter sig jämställdhet, eller att jämställdhet skulle vara något negativt. Dock går det utmärkt att verka för jämställdhet utan att – som Ehrenberg – basera sin argumentation på misandriska grunder.
Nåväl. Jag har inget emot män som verkar för ökad jämställdhet, inte ens om de fokuserar ensidigt på kvinnofrågor och utelämnar mansfrågorna. Eftersom två fel inte gör ett rätt, är det bättre att angripa ett problem än inget (även om att angripa två problem är ännu bättre).
Dock kan jag känna att jag har svårt för de gånger ”man och feminist” mest känns som en pose; ett sätt att vinna kvinnligt gillande utan att egentligen reflektera över vilka teoribyggen som är hållbara.
Lika svårt har jag dock för ett uttryck som (inte helt sällan) används för att beskriva sådana män: manginas (eller, på svenska, ”manginor”). Jag finner användandet av denna term fullständigt korkad, och det av två tämligen uppenbara skäl:
1. Det är uppenbart att det är tänkt att vara en nedlåtande och nedvärderande term. Att nyttja en term som egentligen avser det kvinnliga könet som skällsord är liksom ganska uppenbart sexistiskt, vilket inte är okej. Lika lite som det bör ses som okej att kvällspressen använder prefixet ”gubb-” framför i princip allt de vill utmåla som dåligt, lika lite bör det vara okej att använda fraser som ”mangina”.
Dessutom: om/när frasen används, leder det till ett legitimerade av uppfattningen att de (män) som motsätter sig radikalfeminismens misandri egentligen bara är ute efter att konservera en ordning med det kvinnliga könet som lägre värderat. Följaktligen bör alla seriösa jämställdhetsivrare (särskilt de utan feministiska förtecken) veta bättre än att använda termen.
2. Hallå, skulle det kvinnliga könet (konkret, fysiskt) vara något negativt? Jag gissar att de flesta normalkåta heteromän egentligen har få ”föremål” högre rankade på sin tycka-om-lista än just detta, så varför i hela fridens namn det överhuvudtaget skall användas som en nedsättande term framstår som svårbegripligt… 😉
Ergo: låt ”mangina” utgå ur vokabulären. Nu.
Ehrenberg och den feministiska blindheten
I detta inlägg tänkte jag återkomma till högaktuelle Johan Ehrenberg, som träget fortsätter att sprida mansförakt efter bästa förmåga. Nu är det i och för sig flera som redan skrivit om honom, och gjort det bra, som till exempel Bashflak samt Erik och Teo på Genusdebatten. Jag vill här ändå lägga fram en reflektion.
Det handlar om blindheten så många visar inför exakt vad det är i Ehrenbergs agerande som gör honom så populär hos (framför allt) kvinnor. Det kan nämligen verka som om han talar till män, men det gör han inte. Han talar om män, men till kvinnor. Ehrenberg ger andra män en uppsträckning, och talar om hur de borde göra för att vara lika fina och upplysta som han.
Dessutom använder han fulknepet att först framlägga sina misandriska påhopp, och sedan lägga till ”de som protesterar vill bara skydda sin förtryckande maktposition”. Detta leder till ett damned if you do, damned if you don’t. Antingen håller vi övriga män käften, och låter Ehrenbergs misandri stå oemotsagd (och därmed godtagen) eller så protesterar vi, vilket då (enligt honom) bevisar hans skruvade teser.
Lika elegant som diaboliskt, eller hur? Om det någonsin har funnits ett beteende som kan karaktäriseras som ”macho-manligt, patriarkalt förtryckarbeteende”, så är det exakt det Ehrenberg uppvisar. Han rider in som en riddare i skinande rustning, och försöker dominera andra män för att vinna gillande från kvinnor, istället för att tro kvinnorna tillräckligt kapabla att föra sin egen talan.
…och vad gör då alla de radikalfeminister som normalt brukar framhålla vikten av att dekonstruera den klassiska, ”destruktiva” manligheten och dess macho-ideal? Fördömer de Ehrenberg för att han nöter på i dessa invanda hjulspår?
Nope.
Istället rättar de in sig i ett beundrande led, en hyllningskör som förtjust kvittrar om hans förträfflighet. Jag har sett bokstavligt talat noll uttalat feministiska skribenter/kommentatorer som påpekat att hans beteende är exakt det de annars så ofta kritiserar – när det beteendet inte springer deras ärenden… Övertygelser och principer är tydligen flexibla.
”Men vänta lite nu”, säger du kanske, och vill ställa följande två kontrollfrågor till mig:
1. Hur vet du, Certatio, att Ehrenberg verkligen riktar sig till kvinnor, och inte till andra män?
Tja, han är man, eller hur? Om han inte växt upp på en annan planet, har han nog åtminstone ett visst hum om hur (många) män (som regel) fungerar. Att ge sig på att offentligt örfila män på det där viset, och därtill på falska grunder, kommer aldrig att vinna över särskilt många män till SakenTM, och det begriper Ehrenberg.
Hade han på allvar velat påverka män, hade han istället för känslomässigt inriktade, egentligen innehållslösa argument (”män är dåliga, punkt”) försökt lägga fram rationella argument för hur män tjänar på ett mer jämställt samhälle (och det finns ju faktiskt sådana att tillgå). Han väljer att utmana, inte försöka övertyga, och det finns ett bra ord för det: tuppfäktning. Och för vem/vilka är det tupparna fäktas…?
2. Är det säkert att du inte bara är avundsjuk på uppmärksamheten Ehrenberg får från kvinnor, Certatio? Ägnar inte du dig också åt macho-beteende nu, när du försöker påvisa hans brister?
Tja, jag ger dig delvis en poäng. Visst finns det ett element av tävlan här; när Ehrenberg tror sig kunna dominera mig med sin falska logik, taggar jag till. En kastad handske är förvisso inte helt utan frestelse…
Vidare är det klart att jag som hetero-man inte är immun för kvinnlig uppskattning, så i den bemärkelsen är vi väl lika, Ehrenberg och jag. Skillnaden är att jag inte skriver mina texter för att vinna kvinnligt gillande (i så fall hade jag ju enklast stämt in i hans hyllningskör) utan för att jag styrs av mina övertygelser kring vad som är rätt ock riktigt.
Jag tycker rasism är fel, och opponerar mig mot dess yttringar. Detsamma gäller homfobi, misogyni – och misandri. Att sätta mig upp mot Ehrenbergs mansfientliga drapor är enligt mig att stå upp för humanism, och om detta sedan gör att jag kommer sist i något slags popularitetstävlan är det faktiskt fullständigt skit samma.
Ehrenberg, däremot, framstår för varje text han publicerar mer och mer som en populistisk, inställsam, intellektuellt ohederlig pajas. Att han därtill lyckas dupera feminister till att hylla ett klassiskt macho-beteende, får mig att fundera över vilket som vore rimligast – att skratta eller gråta…?
PS. Rätt svar är ”ingetdera” – det rimliga är att fortsätta sätta fingret på bristerna i Ehrenbergs resonemang, och aktivt agera för att få till stånd ett mindre mansfientligt diskussionsklimat.
Certatio 
Kommenterat