Liber
Jag fick ett lustigt ”skällsord” kastat på mig igår under en Twitter-diskussion. När jag inte tigande accepterade det nedlåtande och avfärdande epitetet ”Vit Kränkt Man” fick jag istället höra att jag var en ”indignerad liberal”.
Vet liksom inte riktigt hur jag skall reagera på det? ”Eh… tack?”.
Graden av indignation från min sida varierar väl, och eftersom vi alla kan vi ha dåliga dagar där vi har taggarna onödigt utåt, är den säkert ibland överdriven. Må så vara, men att ta illa upp över att bli kallad ”liberal”?
För det första är det en rätt bred term, där skillnaden mellan en socialliberal och en anarko-kapitalist är rätt påtaglig. Följaktligen blev angreppet lite som att ”anklaga” någon för att vara ”feminist”, utan att specificera ifall man avser en klassisk liberalfeminist (yeay!) eller en misandrisk radikalfeminist (nay!). Big difference.
John Stuart Mill
För det andra har jag oerhört svårt att se hur någon (som nu inte råkar vara en uttalad fascist, religiös fanatiker eller rasist/sexist) kan tycka att grundtanken med liberalism, den gemensamma nämnaren för olika grenar om man så vill, inte är vacker.
”Liber” är latin för ”fri”. En kort men träffande definition, löst baserad på Wikipedias text:
Liberalism är en samhällsåskådning och politisk ideologi med individens frihet som grundläggande värde, och kan allmänt sägas vara nära förbundet med jämlikhet, individuell frihet, mänskliga rättigheter och demokrati. Frihetslagstiftningarna (så som yttrandefrihet, religionsfrihet och tryckfrihet) är starkt förknippade med liberala värderingar.
Varför skulle man inte skriva under på detta koncept som av godo?
Sedan kan jag köpa att folk kan ha åsikter om vilken gren av liberalismen som är bäst lämpad för att skapa ett ”idealsamhälle”. Personligen tillhör jag väl den oerhört svensson-aktiga, diplomatiskt tråkiga socialliberala skaran, som anser att skattefinansierad välfärd kan/bör kombineras med ett så litet statligt reglerande som möjligt i övrigt (med undantag för de regleringar som krävs för att upprätthålla negativa friheter).
Lustigt nog brukar denna position få kritik från bägge håll: marxister tycker att socialliberaler förbiser aspekter som rör ”maktanalys” och ”intersektionalitet”, och att det vore bättre att låta staten stå som garant för det mesta här i tillvaron, medan vissa mer hardcore neoliberaler närmast verkar anse att socialliberaler är statskramande smygkommunister…
Nu säger jag inte att min position garanterat är den som bäst maximerar välstånd och lycka, samt bäst minimerar förtryck och social utslagning, bara att det är vad jag ser som sannolikt i skrivande stund. Samhällsbildning är ett kontinuerligt experiment som konstant bör utvärderas, och då är olika åsikter en förutsättning. Dock känner jag mig trygg i den världsbild jag har, och har därför svårt att ta anstöt av ett försök att förolämpa mig med epitetet ”liberal”.
…vilket egentligen kunde ses som knepigt, eftersom jag generellt har svårt för det där med etiketter. Jag vill helst bara vara jag, och inte behöva räknas in i en grupp där jag måste ta ansvar även för andra gruppmedlemmars åsikter, beteenden och värderingar (även om vi skulle dela flertalet). Det är en av anledningar till att jag har så svårt för t.ex. de radikalfeministiska teserna om kollektiv manlig skuld.
Samtidigt antar jag att min vilja att vara fri från kollektivisering är en ganska liberal tanke, vilket så att säga både utgör och löser detta moment 22. Voila!
Gudrun polemiserar vidare
Gudrun Schyman skriver idag på Aftonbladet om hur dagens feminism kräver nya tankesätt. Tyvärr bjuder inte Schyman på nämnvärt mycket av den varan, utan trampar på i samma gamla, vanliga ”män vs kvinnor”-hjulspår. Även om man – som jag – håller med om att det fortfarande finns landvinningar att göra på området ”jämställdhet”, är det tråkigt att hennes retorik fortfarande sitter fast i polemik och skuldbeläggning. Dessutom verkar argumentationen bitvis bygga mer på teoretiserande än på konkreta underlag:
Arbetsmarknadens parter, de som ska sköta lönebildningen, är tyngda av gammalt patriarkalt tänkande. […] Här handlar det om att i grunden förändra reglerna för lönebildningen. Sätta lön efter utbildning, kunskap och ansvar, inte utifrån förlegade föreställningar om att män är familjeförsörjare som ska ha heltid med lön att leva på samtidigt som kvinnor förväntas dryga ut hushållskassan när vi jobbar […].
1. Det är ju när man faktiskt väger in bransch, utbildning, tjänsteår, personalansvar och anställningsgrad som löneskillnaderna mellan könen i princip försvinner helt*. Följaktligen framstår det som om lönesättningen redan sker enligt sunda principer.
* Enligt sammanvägda siffror från t.ex. SCB och Medlingsinstitutet blir den ”oförklarliga” löneskillnaden mellan kvinnor och män vid lika arbete ~1%. Fortfarande en diskrepans värd att undersöka, och sannolikt en orättvisa att rätta till. Dock knappast i paritet med de sedvanliga slagorden om ett lönegap på 15-20%…
2. Det vore jättespännande att få några bevis presenterade för att det överhuvudtaget existerar sådana ”förlegade föreställningar om män som familjeförsörjare” vid lönesättning, vare sig det handlar om på individuell eller samhällelig nivå. Personligen har jag ALDRIG under ett lönesamtal hört familjesituation komma upp som en faktor.
3. Om ”strukturen” nu är att kvinnor halkar efter för att de oftare jobbar deltid och/eller i den offentliga sektorn (vilket känns som ett fair statement) – exakt VAD är det som hindrar kvinnor från att tänka om? Vilka juridiska hinder finns det för kvinnor att välja bort hemmaförälderskapet och deltiden till förmån för heltid/karriär, och vilka hinder finns det för att välja bort den trygga men lönehämmade offentliga sektorn till förmån för den mer konkurrensutsatta men bättre betalda privata sektorn?
Jag förstår att det finns sociala stigman och normer som påverkar, och att valet att inte vara mamma före yrkeskvinna inte kommer utan prislapp, precis som det kanske inte är helt enkelt för den man som vill vara hemmapappa eller bli balettdansör.
Här kan jag absolut hålla med om att vi som samhälle behöver jobba med att bryta upp sådana hämmande normer – men det är inte samma sak som att dessa normer innebär att halva befolkningen är i ”maktöverläge” gentemot andra halvan. Båda könen har samma juridiska frihet att vara självständiga aktörer, och båda könen har normativa förväntningar att utmana.
Varför ifrågasätter aldrig Schyman (och andra ledande feminister) kvinnorollen på den här punkten? Har kvinnor ALDRIG ett eget ansvar, på samma sätt som män tillskrivs? Jag börjar på allvar tro att på samma sätt som ”fysiskt våld som problemlösningsmetod” är en olycklig del av en normativ manlig könsroll, på samma sätt är ”offerkoftan” en olycklig del av en normativ kvinnlig könsroll. Allt är alltid någon annans fel, och alla kvinnor är alltid ”drabbade”.
(Återigen: jag tycker som sagt att de normer som hämmar gott kan attackeras, men polemiken ”män vs kvinnor” är inte nödvändig som utgångspunkt.)
Röster hörs om att feminismen har gått för långt, konservativa utnyttjar stagnationen till att påstå att vi redan skulle leva i ett totalt jämställt samhälle, att feminismen är utdaterad. Vi har fått en kraftig våg av antifeminism, ivrigt understödd av de fascistiska strömningar som slår in som svallvågor över Europa och Sverige. Kvinnohat, rasism och homofobi är tätt sammansvurna.
Allvarligt talat: en så pass erfaren och skicklig politiker/debattör som Schyman borde veta bättre än att hänfalla till så klumpig ”guilt by association”, samt hysa större tilltro till sina läsare än att anta att vi är för dumma för att upptäcka genuina logiska felslut.
För det första finns det inget likhetstecken mellan ens ”antifeminism” och ”kvinnohat”. Visserligen verkar många uttalade antifeminister vara tämligen könsrollskonservativa, och vilja implementera snäva, begränsande normer på kvinnor (och män), men steget från det till hat är ändå inte självklart.
För det andra är vi vid det här laget ganska många som kritiserar Schymans polemiska misandri, UTAN att kalla oss ”anti” något alls. Att vara ”icke-feminist” (där den gren av feminismen som avses är specifikt den radikala) är inte ens på samma planet som ”kvinnohat”, utan innebär istället av allt att döma en starkare tro på den kvinnliga förmågan att vara en aktiv agent än vad t.ex. Schyman själv ger uttryck för.
För det tredje behöver vare sig anti- eller icke-feminister dela åsikter med smutsbruna högerextremister på någon som helst punkt. Själv har jag vid upprepade tillfällen buntats ihop med ljusskygga element, både av Schyman själv, men även av Maria Sveland och andra framstående mediepersonligheter, enbart för att jag har fräckheten att kritisera deras ideologiska luftslott, radikalfeminismen. Detta trots att jag kontinuerligt fortsätter att propagera EMOT homofobi och rasism.
Det kan inte nog upprepas: den här typen av angrepp på meningsmotståndare är intellektuellt ohederlig på gränsen till ondskefull. När Schyman inte drar sig för att helt grundlöst kalla kritiker för högerextremister, målar hon upp en bild där radikalfeminismen framstår mer intresserad av att skapa ett könskrig mellan kvinnor och män än av framsteg på området jämställdhet.
Den nya våg av feminism som Vänsterpartiet vill starta har redan börjat. Buret av en vision om ett samhälle som respekterar kvinnors mänskliga rättigheter, som samtidigt avvisar varje form av annan diskriminering (etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning, sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck eller ålder) […] växer nu en modig och modern politisk rörelse fram.
Du, Schyman, det där finns redan. Det kallas H-U-M-A-N-I-S-M. Man behöver inga teorier som utmålar halva befolkningen som ”bad guys” för att vilja ha ett samhälle baserat på de premisserna. Och förresten, allra helst kanske samhället skall respektera allas mänskliga rättigheter, och inte bara kvinnors?
[Vi] ska ha lika mycket makt att forma samhället och våra liv, oavsett om vi är kvinnor eller män.
Onekligen den springande punkten. Båda könen bemöts som sagt av hämmande normer, men att det skulle vara genuint mycket svårare att vara kvinna i det avseende känns vanskligt att hävda. Vem döms hårdast – en kvinna som beter sig typiskt ”manligt”, eller en man som beter sig typiskt ”kvinnligt”?
I övrigt finns det i Sverige i dag exakt NOLL juridiska begränsningar för kvinnors möjlighet att forma sina liv, som i så fall inte gäller även män. Det skulle däremot vara möjligt att (med en vagt generös tolkning) hävda det omvända, eftersom lagarna om ”kvinnofrid” inte har någon motsvarighet i ”mansfrid”, och mödrar har lagstadgade rättigheter som fäder saknar.
Ett litet PS för en global infallsvinkel, då det inte råder något vidare tvivel om att det finns länder / delar av världen där kvinnor de facto HAR ett juridiskt underläge, vilket aldrig bör ses som acceptabelt. Till exempel är Saudiarabien kanske inte direkt ett jämställdhetens paradis…
Slutsatsen av allt detta? Schyman har rätt, det behövs ett nytänk – framför allt från henne själv och hennes gelikar… Den polemiska, skuldbeläggande linjen är föråldrad, grundlös och destruktiv snarare än konstruktiv. Det är dags att sluta bedriva könskrig och istället gemensamt fokusera på sakfrågor, medvetna om att olika problem slår olika hårt mot respektive kön. Frågan är om Schyman är villig att ta steget?
* * * * *
PS. Bara för att liksom understryka att Schyman har fel i sina virriga kopplingar mellan icke-feminism och kvinnohat, mellan en könsneutral humanism och högerextremism, vill jag dela denna länk:
Kvinnors texter bedöms som sämre av både män och kvinnor
När jag pratar om vikten av att bryta upp hämmande normer, sådana som begränsar oss som individer i våra valmöjligheter, är detta ett klockrent typexempel! Precis som det finns skadliga uppfattningar om att män skulle vara sämre lämpade som t.ex. föräldrar eller förskolelärare, finns det uppenbarligen skadliga föreställningar om att kvinnor skulle vara sämre lämpade som forskare.
Dumt, dumt, dumt, och värt att förändra. Notera för övrigt gärna att denna bild upprätthålls av båda könen (som fallet oftast är) och inte existerar på grund av att specifikt män ser ner på kvinnor. (Precis på samma sätt som hämmande normer kring hemmapappor nog upprätthålls minst lika mycket av män som av kvinnor.)
Internationella Mansdagen
Idag är det alltså Internationella Mansdagen, som till skillnad från vad många tror inte handlar (enbart) om att ”hylla mannen”, utan primärt om att attackera problemområden där män faktiskt far illa.
Dagen är alltså värd att uppmärksamma inte för att män skulle vara bättre än kvinnor, eller för att män generellt skulle vara mer utsatta eller förtryckta än kvinnor – utan för att det finns specifika frågor och områden där det är rimligt att lägga fokus på männen. (Det vill säga av precis samma anledning som Internationella Kvinnodagen är värd att uppmärksamma.)
Några exempel av relevans här i Sverige?
- Ungefär 9/10 av de som dör i arbetsplatsolyckor är män, och även bland ”indirekta” dödsoffer (arbetsinducerade sjukdomar som tar liv) är män i klar majoritet.
- Män dominerar tämligen stort på samhällets bottenskikt; bland hemlösa, narkomaner och på andra sätt socialt utslagna.
- Pappor har inte samma juridiska rättigheter som mammor, och ses i lagens ögon fortfarande som de sekundära föräldrarna.
- Med undantag för hjärt-/kärlsjukdomar har män svårare än kvinnor att bli sjukskrivna vid samma symtom – om de alls söker vård…
- Betydligt fler dör av prostatacancer än av t.ex. bröstcancer varje år, men män har inte tillgång till motsvarande förebyggande screening.
- Partnervåld mot män osynliggörs i hög grad i den offentliga diskussionen, och det sociala stigmat gör därtill att många utsatta män inte vågar anmäla.
- Pojkar har svårare att trivas och utvecklas i skolan, trots att de har samma genomsnittliga intelligens och klarar faktiska kunskapsprov lika bra.
- Öppen misandri i etablerad media är fullt accepterad, och ses snarare som ett tecken på att man är ”socialt medveten” än som den sexism det faktiskt handlar om.
Debattörer och tyckare som säger sig jobba för / värna om jämställdhet, borde se det som en självklarhet att engagera sig även i dessa frågor, och inte bara (men även) i frågor där kvinnor har den sämre sitsen.
Tyvärr är detta dock långt ifrån fallet. Istället finns det de som inte bara tycker att män skall hålla käften, utan som därtill förmedlar den åsikten på ett sätt som garanterat bidrar till ett par av punkterna i listan här ovan. Män och mansrollen må enligt vissa vara roten till allt ont, men nåde de män som bryter normen om att vara tysta, starka och tåliga…
Certatio 
Kommenterat