Certatio

Efterlysning: Billing v2.0

”Jag saknar Pelle Billing”, konstaterade vassa skribenten Hannah Lemoine (a.k.a. One Way Communication i bloggosfären, @diskrepans på Twitter) häromdagen, och vem gör väl inte det?

Jag inser i samma ögonblick jag skriver det att det förmodligen finns massor av folk som inte saknar Pelle ett dugg: mansfientliga radikalfeminister som inte vill se en man formulera sig både tänkvärt, vasst och ändå ödmjukt och lyhört samtidigt, samt kvinnofientliga antifeminister som inte alls vill att män skall räcka ut en hand till feminism, ens i någon av dess former.

Nåväl, de av oss som faktiskt önskar något slags framsteg i genusdebatten – för bägge könen – saknar rimligen Pelle. Jag behöver inte räkna upp skälen här; Hannah har redan gjort det bra i sitt inlägg. Ett av skälen hon anger är dock intressant att granska lite närmare. Hon skriver:

Det finns ingen som helst annan icke-feministisk sida eller blogg som inte antagit ett aggressivt antifeministiskt språk (implicit som explicit) och sånt orkar jag helt enkelt inte läsa, så nu får jag faktiskt all min input från antingen andra pro-feministiska bloggare och debattörer eller från media – och det är fan inte bra alltså.

[Det] gjorde mig bättre, gjorde mig skarpare, när jag faktiskt blev utmanad i mina tankegångar av någon som inte hade på agendan att ”vinna” utan som faktiskt förde diskussionen framåt, utan att hänfalla till krigsretorik mer än vad som kan vara förväntat av vem som helst som brinner för ämnet.

Jag instämmer i att input från olika källor alltid är gynnsamt. Dels för att bredda sina perspektiv, men även för att vässa sina resonemang. Däremot vet jag inte om jag instämmer i att det inte skulle finnas ”efterföljare” som undviker en antifeministisk approach.

För egen del vore det väl förmodligen en smula förmätet av mig att räkna in mig själv i en sådan skara, men hoppas väl ändå att jag inte utan vidare bedömning räknas som antifeministisk. Min hållning där har jag ju redogjort för tidigare, och jag är förvisso öppet emot radikalfeminism, men å andra sidan lika öppet för klassisk liberalfeminism.

Nåväl, det finns andra. De kanske mest läsvärda bloggarna just nu jag skulle beskriva som distinkt icke-feministiska, men ändå inte alls antifeministiska, är förmodligen En Stilla Undran samt Ekvalist. Tonläget är ofta lågmält och eftertänksamt, och andas konstruktivitet. Radikalfeministiska ”sanningar” (läs: ideologi) ifrågasätts med vass logik, men kvinnors infallsvinklar och berättelser viftas aldrig bort. Pelle hade förmodligen gillat vad han hade läst.

Sedan finns det ytterligare en sak värd att ta upp i det här sammanhanget, och det är det (måhända något sorgliga) faktum att ett visst mått av antifeminism nog är nödvändigt för att en mansrörelse (eller, om man så föredrar: en av män helhjärtat delad jämställdhetsrörelse)  någonsin skall kunna etablera sig. Bashflak, också en läsvärd bloggare men möjligen med något vassare framtoning, har formulerat det väl i sitt inlägg ”Varför antifeminism?”.

Han är inte fel ute. Så länge radikalfeministisk ideologi tillåts formulera vad som är ”sant” i genus- och jämställdhetsfrågor, kommer det manliga perspektivet hela tiden att kunna viftas bort som ”förtryckarperspektivet”, eller som försök att bibehålla en privilegierad sits. Så länge män tillåts pekas ut som ”det onda könet” lär deras hjärtefrågor avseende jämställdhet knappast få den uppmärksamhet de förtjänar.

Så, hur kommer vi framåt, då?

Tja, den radikalfeministiska läran behöver fortsätta att monteras ned; kläs av genom att med forskning och fakta i ryggen visa hur dess ideologiska teori-byggen inte håller. Vågar vi som ser igenom dimridåerna fortsätta tala för vår sak, kommer allmänheten också att till slut inse att kejsaren är naken.

Med det sagt är det också viktigt att våga gräva ner stridsyxan. Feminister är individer, precis som antifeminister. Vissa har övertygelser som bottnar i en genuin förbättringsvilja, andra är föga mer än menlösa sexister. Visst kan det vara lätt att förtvivla när man skummar Flashback-kloakernas ”slut shaming”, eller ser de misandriska floskelspyor som  trollkonton på Twitter likt @feministfest och @feminismsverige vräker ur sig.

Samtidigt är de inte representativa för gemene man, och vi är nog trots allt fler som egentligen har en konstruktiv agenda. Vi behöver börja lyssna på varandra, och det med en genuin vilja att försöka förstå den andres utgångspunkt. Vi måste förstå att det krävs kompromisser, och att vissa eftergifter vi behöver ge måste få kännas lite läskiga. Det är kanske inte enkelt, men heller inte omöjligt.

Dock finns det faktiskt en kritisk pusselbit som i nuläget saknas. Sedan Pelle Billing (och i viss utsträckning Pär Ström, även om han sällan höll samma klass och konstruktivitet) försvann från scenen förs den manliga talan av anonyma röster, likt mig själv. Det blir för vekt, och för lätt att ignorera. Det behövs en frontfigur, någon som kan ta debatten i media, och som med namn och ansikte kan stå för det manliga, icke-feministiska perspektivet.

Jag skulle vilja våga. Jag står ju för mina åsikter, inte bara här på bloggen, utan även i privatlivet – och då både i ord och i handling. Jag har ifrågasatt så väl min arbetsgivare som nära vänner i genusfrågor, och räds inte att tala för min sak. Dock har jag sett den totala illvilja som ibland riktas mot icke-feministiska män, särskilt de som kliver fram i rampljuset. Drevet mot Billing och Ström var stundtals genuint otäckt, och jag har läst andra skribenter involverade i Billings ”Mansnätverket”-site som berättat om hur folk anonymt kontaktat deras familjer med pedofilanklagelser.

Den prislappen är jag ovillig att betala, både för min egen skull och för mina barns. Även om det gnager mig en smula att backa ner…

Följaktligen saknar jag också Pelle Billing. I den bästa av världar skulle han göra comeback i genusdebatten, men det är väl förmodligen att hoppas på för mycket. Jag hoppas därför att det istället kommer en ”Pelle version 2.0”, någon annan som vågar axla den positionen. Alla vi som tröttnat på könskrig i sandlådan hade nog mått bra av det.

oktober 3, 2013 at 21:06 33 kommentarer