Gränslös jurisdiktion?
Anna Hedh (S) skriver i en debattartikel på Aftonbladet att svenskar inte bör få köpa sex utomlands, även om det är lagligt i det aktuella landet. Handlingen bör likafullt vara straffbar här hemma i Sverige, menar hon. Det är en knivig fråga, där jag ändå lutar åt att anse förslaget vanskligt.
Inte så mycket för att jag har ett behov att försvara lagliga sexköp i sig. Där har jag tidigare skrivit om min hållning i frågan, och ämnar här inte återge den i sin helhet. Kort kan jag väl ändå konstatera att det finns goda principiella skäl att tillåta prostitution: självbestämmandet över den egna kroppen, och då inkluderande rätten att sälja den om man så önskar, bör vara oantastligt. Dock finns det lika goda (något mer känslomässigt baserade) skäl att inte tillåta prostitution: det verkar finnas ett samband mellan – även laglig – prostitution och trafficking, som är en hemsk företeelse, och utsattheten bland prostituerade generellt framstår som ganska hög.
Följaktligen är jag vare sig distinkt för eller emot förbud mot sexköp på ett inhemskt plan. För övrigt framstår frågan för mig personligen som något abstrakt, eftersom jag inte riktigt kan relatera till företeelsen. Jag har ingen som helst lust att köpa sex, och misstänker starkt att jag inte skulle fungera fysiskt om jag skulle försöka. Tanken på att ha sex med någon som jag vet att inte gör det enbart för att de (odelat) vill det, känns oerhört avtändande.
Nåväl, det var en parentes. Varför lutar jag då åt att anse Hedhs förslag vanskligt, om jag nu inte har några allvarligare invändningar mot kriminaliserade sexköp rent generellt? Jo, det handlar om det där med jurisdiktion, och här finns det två aspekter.
Den ena är den rena (o)rimligheten i att sätta sig till doms över ett annat lands lagar inom det landets gränser. Ett exempel: i Sverige är den högsta tillåtna hastigheten på våra vägar 120 km/h, medan t.ex. Tyskland har fri fart på ungefär halva sitt motorvägsnät. Här i Sverige förlorar man körkortet vid en hastighetsöverträdelse med mer än 30 km/h. Antag att svensk polis på något vis kan belägga att en svensk medborgare kört 170 km/h på tysk motorväg – skall denne då få sitt körkort indraget här i Sverige?
”Dumheter”, tänker du kanske nu, ”det där är ju inte alls samma sak; fortkörning och sexköp är väsensskilda företeelser”. Tja, på ett sätt har du rätt, men betänk då att skillnaden är rent känslomässig – principiellt är det faktiskt precis samma sak. Personligen tror jag att lagstifta blir än vanskligare än det redan är, om vi baserar lagen på känslomässiga grunder snarare än på principiella. Visst bör straffsatser med mera i någon mån vara baserade på vad den allmänna opinionen anser rimligt, men eftersom jag tror de flesta kan hålla med om att man tolkar ”rimligt” olika beroende på om man är personligen involverad i fallet eller inte, blir slutsatsen ändå att en principiell grund är att föredra.
Den andra aspekten är av typen ”men om skon satt på den andra foten, då?”. Om vi här i Sverige anser att vi bör kunna ta oss rätten att lagföra svenska medborgare för handlingar de utför i länder där dessa handlingar är lagliga, bör vi också acceptera att andra länder kan begagna samma ställningstagande emot oss.
Det är här det börjar bli besvärligt på allvar. Vad händer när Saudiarabien eller Ghana vill få någon av sina medborgare, som lever i Sverige som öppet homosexuella, utlämnade? Eftersom homosexualiteten (som här, tack och lov, är fullt laglig) i de länderna är ett ganska allvarligt brott med stränga straffpåföljder, skulle de i så fall ha legitima anspråk på utlämning. Samma sak när Ryssland (som har ett politiskt inflytande gentemot Sverige som de tidigare två exemplen saknar) begär en rysk medborgare utlämnad, för att denne via svenska medier debatterat för homosexuellas rättigheter på hemmaplan – skall vi gå med på det då?
Jag gissar att en klar majoritet av er som läser detta spontant svarar ett rungande ”Nej!”.
Enda vägen runt denna moraliska stötesten skulle vara att tillskriva oss i Sverige rätten att utverka vår rättstolkning i andra länder, utan att för den skull ha skyldighet att erbjuda andra länder samma mandat. Det innebär att vi i så fall anser oss förmer än andra, och att vi självsvåldigt sätter oss över normala principer för hur demokratiskt fungerande länder bör agera.
Missförstå mig rätt här. Självklart tycker jag att de svenska/västerländska värderingarna kring t.ex. homosexualitet är bättre än de i Saudiarabien, Ghana och Ryssland, och visst kan/bör vi verka för att påverka dessa länder i en mer human riktning. Dock har vi ingen jurisdiktion att göra det med tvångsmedel, lika lite som de har jurisdiktion att utverka människofientliga lagar på personer vistandes i Sverige. De medel som står till buds är debatt, idéutbyte, information och möjligen handelsembargon. För att tvång skall bli ett alternativ, fordras ockupation.
Ni ser varåt det barkar – vi kan, av flera skäl, helt enkelt inte begära/ta oss rätten att försöka utverka svensk lag utanför Sveriges gränser. Följaktligen bör Hedhs utspel inte tillåtas ta steget från populistisk moralism till realpolitiskt förslag. Inte för att lagliga sexköp i sig nödvändigtvis är en skyddsvärd företeelse, utan för att våra etablerade rättssäkerhetsmässiga och demokratiska principer är det.
Episk skurkroll
Var och såg Epic i 3D som barnmatiné nu i helgen. Hade faktiskt inte sett den innan, och är på det hela taget rätt nöjd. Både lite spänning, lite tragik, och en hel del putslustigheter. Dessutom var nyttjandet av 3D väl genomtänkt; istället för ett par scener där det är uppenbart att man lagt upp det för att få en ”Oooh!”-effekt, var det genomgående ett snyggt användande av tekniken.
Passade, ämnesskadad som jag är, även på att göra en snabb genusanalys av filmen. Det är ju annars en populär sysselsättning ur ett kvinnligt perspektiv, för att lyfta fram hur kvinnliga huvudkaraktärer ofta framställs som bimbofierade eller som handlingsförlamade våp. Inget ont i det; kan man sätta fingret på okonstruktiva stereotyper är det bra.
Epic ur ett manligt genusperspektiv, då? Några snabba observationer (med spoiler-alert!) som egentligen säger det mesta som behöver sägas:
1. Alla kvinnliga karaktärer i filmen återfinns, utan undantag, på den goda sidan. ”Skogens liv” utgörs därtill av en drottning, som heller inte har någon kung som hjälper henne; hon drar det lasset själv.
2. Samtliga karaktärer på den onda sidan är, av allt att döma, män. Inte en enda ond rollkaraktär har ens ett avlägset kvinnligt drag. Det är Mandrake (namnet är lustigt i sammanhanget) och hans anhang som står för förödelse, missunnsamhet och död. Noterbart är också att ondskan går i arv från Mandrake till hans son, även om den senare dör relativt tidigt i handlingen.
3. Det är bara män som frivilligt riskerar livet för att rädda skogen. Sant är att såväl drottningen som filmens huvudperson, Mary Katherine, båda uppvisar hjältemod, men båda två hamnar ofrivilligt i situationer där det krävs av dem. Drottningen genom att ha blivit utsedd, och Mary Katherine genom att ofrivilligen förvandlas till ”pyssling”. Det är bara de två manliga huvudkaraktärerna, Nod och Ronin, som helt av egen fri vilja utsätter sig för fara.
Så, vad säger detta oss? En förenklad genusanalys vore förmodligen att kvinnor representerar liv, omtanke och godhet, medan män representerar död och förödelse. Endast genom att visa offervilja för det allmännas bästa erhåller män ett positivt värde.
…men jag antar att det är okej. För det där med genusanalys av framställningar i media är väl förbehållet ett kvinnligt perspektiv, medan män faktiskt borde veta bättre än att gnälla – eller?

Kommenterat