Utdrag ur Patriarkatets Loggbok
Hej på er; hoppas ni har det bra där ute, trots det tämligen tröstlösa höstrusket. Själv är jag, en vagt irriterande förkylning till trots, på ganska gott humör. Detta mycket tack vare ett par aktuella meningsutbyten med One Way Communication-Hannah, vars konstruktivitet utgör något av en livboj i det stormiga hav den rådande genusdebatten utgör. Vi är långt ifrån överens om allt, men det känns tryggt att veta att det finns klokskap på bägge sidor om skiljelinjen ”uttalad feminist J/N”.
Eftersom jag är på gott humör, tänkte jag ge er en ovanligt generös inblick i min tillvaro AFK. Några av er har säkerligen funderat över hur denna kan tänkas se ut? Vad sysslar egentligen Patriarkatets fanbärare (läs: icke-feminister med ett huvudsakligen manligt perspektiv på genusfrågor) med när de inte bloggar/twittrar? Vilka ondskefulla ränker smider vi på? Brännande frågor, som här kanske kan få åtminstone början till ett svar.
Några av er som läser kanske kan få känslan av att jag tagit mig vissa konstnärliga friheter i loggtexten. Det är i så fall helt riktigt; det har jag. Vilka tänker jag dock inte avslöja, utan överlåter åt er att fundera på för egen maskin.
* * * * *
Utdrag ur Patriarkatets loggbok, 20 oktober:
De bägge Småpatriarkerna får pröva på att gemensamt plocka fram frukost åt hela familjen. Det går bra. Efter frukosten gosar/busar jag och Lillpatriarken en ganska lång stund i sängen. Eftersom det inte ingår några Småmatriarker i familjen, har jag tyvärr inte möjligheten att diskriminera någon sådan avseende gosfördelning.
Efter att ha slängt i en tvätt – jag väljer naturligtvis att köra en maskin maskulint svart/mörkt, och inte korgen med feminint flerfärgad tvätt – går jag ut för att byta till vinterdäck på Patriarkmobilen. (Egentligen är namnet på fordonet lite missvisande, eftersom Matriarken i familjen är den enda med körkort.) Det är lite kyligt, cirka fem plusgrader och strilande regn, men trots att min fordonskunskap rent generellt knappast är värdig en Patriarkatets fanbärare, tar det ändå bara en knapp timme. Det får duga.
Efter en lång, varm dusch är det dags för lunch, som plockats i ordning av Matriarken och består av resterna från den tämligen enkla middag jag gjort kvällen innan. Efter måltiden parkeras Småpatriarkerna i soffan framför TV:n för lite slötid. Matriarken lägger sig och vilar en stund, inför det stundande barnkalaset som senare på eftermiddagen skall hållas för Lillpatriarken. Eftersom jag redan dagen innan har förberett inför kalaset genom en slarvig dammsugning och att skura toan, passar jag på att hänga i bloggosfären en stund. (Patriarkatet upprätthåller ju faktiskt inte sig självt, skall ni veta – utan ett fungerande propagandaministerium finns alltid risken att kvinnor börjar ta sig ton.)
Kalaset inleds prick klockan 15, och har minutiöst och med eftertanke planerats och förberetts av Matriarken. Hon har ombesörjt allt från inbjudningskort, kakor, tårta, aktivitetsplan och tematiska servetter, dukar och pappmuggar, Jag noterar förnöjt att jag inte ens har behövt tvinga henne till att engagera sig; tydligen är indoktrineringen så pass väl fungerande att hon självmant lurar sig att tro att hon tycker om att planera aktiviteter likt denna.
För egen del håller jag under kalasets gång en något lägre (låt oss vara ärliga: latare) profil. Visserligen är jag med och håller i två omgångar av leken ”Fästa svansen på Pikachu” (också den förberedd av Matriarken) men det känns passande då aktiviteten innehållet ett moment av patriarkal tävlan, med möjlighet att söndra och härska. Nu visar det sig tyvärr vara ett barn av varje kön som vinner, vilket känns alldeles för jämställt.
Mot slutet av kalaset är det en Småmatriark som saknar sin mamma en smula, varför vi deklarerar ett hörn av soffan i vardagsrummet som ”lugn zon” och sätter oss och läser bok, hon och jag. Eftersom jag hör mycket om hur äkta Patriarker givetvis ser det som sin rättighet att förgripa sig på flickor, oavsett ålder, kommer jag på mig själv med att oroa mig lite för att den aktuella Småmatriarkens mamma skall ha synpunkter på vårt läsande, om hon dyker upp precis nu. Tänk om hon tror att jag har ondskefulla avsikter? (Själv är jag en i vissa avseenden klart bristfällig Patriark, och har alls ingen lust att förgripa mig på någon. Antar att jag behöver jobba på det.)
Jag skärper mig dock snabbt, eftersom en alltför tydlig oro skulle förutsätta någon form av empati, vilket självklart inte ligger för medlemmar av Patriarkatet.
Nåväl. Kalaset tar slut, och som alltid när Matriarken har tagit sig an något liknande är slutresultatet lysande – alla barn går hem väldigt nöjda och glada. Enda minuset med evenemanget skulle väl vara könsfördelningen på kalasbesökarna, där Lillpatriarken hade bjudit fyra andra Småpatriarker, och tre Småmatriarker. Detta är naturligtvis alldeles för jämställt för att egentligen duga åt Patriarkatet, men jag känner ändå en viss tolerans då en av Småmatriarkerna är den enda som leker så vildsint (och hårdhänt gentemot de andra) att tillsägelse fordras.
Ytterligare en tröst återfinns i att Mellanpatriarken i familjen är med och styr upp de små, vilket antyder att träningen inför den framtida ledarposition hans kön garanterar honom ger resultat.
Efter att alla kalasbesökare gått hem, utövar jag en smula hederlig förtryckar-kontroll. Jag tvingar Matriarken att stänga in sig i sovrummet och lägga sig på sängen och läsa, medan Småpatriarkerna tvingas ner i källaren för att spela TV-spel. På det viset får jag fullständigt självsvåldigt bestämma hur jag vill städa upp i hemmet efter kalaset, samt vad jag vill göra i ordning för kvällsmat åt familjen.
Efter gemensam avdukning tvingas Matriarken göra iordning barnens ryggsäckar inför morgondagen, medan jag sätter mig i soffan med Lillpatriarken och Mellanpatriarken och kollar på YouTube på TV:n. Givetvis väljer vi ett manligt tema, och kollar på stunt- och extremsport-trick som går snett. Här uppvisar en lång rad män sitt patriarkala privilegium att få göra illa sig hur och när de vill, inför vilket Matriarker av alla åldrar tvingas sucka trånande av åtrå.
Efter Småpatriarkernas sängdags, ser jag och Matriarken ett avsnitt av vardera vår favoritserie på DVD, vilket återigen känns aningen för rättvist för att jag skall vara helt bekväm med det. Som tur är kommer Patriarkatets lokalavdelning att i nästa vecka ordna en workshop på temat ”Aktivt Förtryckarskap Inom Familjen, 5p”, vilket kanske kan vässa mina färdigheter i partnerkontroll något.
Sedan läggdags; klart slut från Patriarkatets Loggbok för denna gång.
Gränslös jurisdiktion?
Anna Hedh (S) skriver i en debattartikel på Aftonbladet att svenskar inte bör få köpa sex utomlands, även om det är lagligt i det aktuella landet. Handlingen bör likafullt vara straffbar här hemma i Sverige, menar hon. Det är en knivig fråga, där jag ändå lutar åt att anse förslaget vanskligt.
Inte så mycket för att jag har ett behov att försvara lagliga sexköp i sig. Där har jag tidigare skrivit om min hållning i frågan, och ämnar här inte återge den i sin helhet. Kort kan jag väl ändå konstatera att det finns goda principiella skäl att tillåta prostitution: självbestämmandet över den egna kroppen, och då inkluderande rätten att sälja den om man så önskar, bör vara oantastligt. Dock finns det lika goda (något mer känslomässigt baserade) skäl att inte tillåta prostitution: det verkar finnas ett samband mellan – även laglig – prostitution och trafficking, som är en hemsk företeelse, och utsattheten bland prostituerade generellt framstår som ganska hög.
Följaktligen är jag vare sig distinkt för eller emot förbud mot sexköp på ett inhemskt plan. För övrigt framstår frågan för mig personligen som något abstrakt, eftersom jag inte riktigt kan relatera till företeelsen. Jag har ingen som helst lust att köpa sex, och misstänker starkt att jag inte skulle fungera fysiskt om jag skulle försöka. Tanken på att ha sex med någon som jag vet att inte gör det enbart för att de (odelat) vill det, känns oerhört avtändande.
Nåväl, det var en parentes. Varför lutar jag då åt att anse Hedhs förslag vanskligt, om jag nu inte har några allvarligare invändningar mot kriminaliserade sexköp rent generellt? Jo, det handlar om det där med jurisdiktion, och här finns det två aspekter.
Den ena är den rena (o)rimligheten i att sätta sig till doms över ett annat lands lagar inom det landets gränser. Ett exempel: i Sverige är den högsta tillåtna hastigheten på våra vägar 120 km/h, medan t.ex. Tyskland har fri fart på ungefär halva sitt motorvägsnät. Här i Sverige förlorar man körkortet vid en hastighetsöverträdelse med mer än 30 km/h. Antag att svensk polis på något vis kan belägga att en svensk medborgare kört 170 km/h på tysk motorväg – skall denne då få sitt körkort indraget här i Sverige?
”Dumheter”, tänker du kanske nu, ”det där är ju inte alls samma sak; fortkörning och sexköp är väsensskilda företeelser”. Tja, på ett sätt har du rätt, men betänk då att skillnaden är rent känslomässig – principiellt är det faktiskt precis samma sak. Personligen tror jag att lagstifta blir än vanskligare än det redan är, om vi baserar lagen på känslomässiga grunder snarare än på principiella. Visst bör straffsatser med mera i någon mån vara baserade på vad den allmänna opinionen anser rimligt, men eftersom jag tror de flesta kan hålla med om att man tolkar ”rimligt” olika beroende på om man är personligen involverad i fallet eller inte, blir slutsatsen ändå att en principiell grund är att föredra.
Den andra aspekten är av typen ”men om skon satt på den andra foten, då?”. Om vi här i Sverige anser att vi bör kunna ta oss rätten att lagföra svenska medborgare för handlingar de utför i länder där dessa handlingar är lagliga, bör vi också acceptera att andra länder kan begagna samma ställningstagande emot oss.
Det är här det börjar bli besvärligt på allvar. Vad händer när Saudiarabien eller Ghana vill få någon av sina medborgare, som lever i Sverige som öppet homosexuella, utlämnade? Eftersom homosexualiteten (som här, tack och lov, är fullt laglig) i de länderna är ett ganska allvarligt brott med stränga straffpåföljder, skulle de i så fall ha legitima anspråk på utlämning. Samma sak när Ryssland (som har ett politiskt inflytande gentemot Sverige som de tidigare två exemplen saknar) begär en rysk medborgare utlämnad, för att denne via svenska medier debatterat för homosexuellas rättigheter på hemmaplan – skall vi gå med på det då?
Jag gissar att en klar majoritet av er som läser detta spontant svarar ett rungande ”Nej!”.
Enda vägen runt denna moraliska stötesten skulle vara att tillskriva oss i Sverige rätten att utverka vår rättstolkning i andra länder, utan att för den skull ha skyldighet att erbjuda andra länder samma mandat. Det innebär att vi i så fall anser oss förmer än andra, och att vi självsvåldigt sätter oss över normala principer för hur demokratiskt fungerande länder bör agera.
Missförstå mig rätt här. Självklart tycker jag att de svenska/västerländska värderingarna kring t.ex. homosexualitet är bättre än de i Saudiarabien, Ghana och Ryssland, och visst kan/bör vi verka för att påverka dessa länder i en mer human riktning. Dock har vi ingen jurisdiktion att göra det med tvångsmedel, lika lite som de har jurisdiktion att utverka människofientliga lagar på personer vistandes i Sverige. De medel som står till buds är debatt, idéutbyte, information och möjligen handelsembargon. För att tvång skall bli ett alternativ, fordras ockupation.
Ni ser varåt det barkar – vi kan, av flera skäl, helt enkelt inte begära/ta oss rätten att försöka utverka svensk lag utanför Sveriges gränser. Följaktligen bör Hedhs utspel inte tillåtas ta steget från populistisk moralism till realpolitiskt förslag. Inte för att lagliga sexköp i sig nödvändigtvis är en skyddsvärd företeelse, utan för att våra etablerade rättssäkerhetsmässiga och demokratiska principer är det.
Episk skurkroll
Var och såg Epic i 3D som barnmatiné nu i helgen. Hade faktiskt inte sett den innan, och är på det hela taget rätt nöjd. Både lite spänning, lite tragik, och en hel del putslustigheter. Dessutom var nyttjandet av 3D väl genomtänkt; istället för ett par scener där det är uppenbart att man lagt upp det för att få en ”Oooh!”-effekt, var det genomgående ett snyggt användande av tekniken.
Passade, ämnesskadad som jag är, även på att göra en snabb genusanalys av filmen. Det är ju annars en populär sysselsättning ur ett kvinnligt perspektiv, för att lyfta fram hur kvinnliga huvudkaraktärer ofta framställs som bimbofierade eller som handlingsförlamade våp. Inget ont i det; kan man sätta fingret på okonstruktiva stereotyper är det bra.
Epic ur ett manligt genusperspektiv, då? Några snabba observationer (med spoiler-alert!) som egentligen säger det mesta som behöver sägas:
1. Alla kvinnliga karaktärer i filmen återfinns, utan undantag, på den goda sidan. ”Skogens liv” utgörs därtill av en drottning, som heller inte har någon kung som hjälper henne; hon drar det lasset själv.
2. Samtliga karaktärer på den onda sidan är, av allt att döma, män. Inte en enda ond rollkaraktär har ens ett avlägset kvinnligt drag. Det är Mandrake (namnet är lustigt i sammanhanget) och hans anhang som står för förödelse, missunnsamhet och död. Noterbart är också att ondskan går i arv från Mandrake till hans son, även om den senare dör relativt tidigt i handlingen.
3. Det är bara män som frivilligt riskerar livet för att rädda skogen. Sant är att såväl drottningen som filmens huvudperson, Mary Katherine, båda uppvisar hjältemod, men båda två hamnar ofrivilligt i situationer där det krävs av dem. Drottningen genom att ha blivit utsedd, och Mary Katherine genom att ofrivilligen förvandlas till ”pyssling”. Det är bara de två manliga huvudkaraktärerna, Nod och Ronin, som helt av egen fri vilja utsätter sig för fara.
Så, vad säger detta oss? En förenklad genusanalys vore förmodligen att kvinnor representerar liv, omtanke och godhet, medan män representerar död och förödelse. Endast genom att visa offervilja för det allmännas bästa erhåller män ett positivt värde.
…men jag antar att det är okej. För det där med genusanalys av framställningar i media är väl förbehållet ett kvinnligt perspektiv, medan män faktiskt borde veta bättre än att gnälla – eller?
Certatio 
Kommenterat