Jämställda fyskrav – ja, tack!
Jag snubblade häromdagen över den här krönikan, ”Jämställdhet är bra, det ska vi ha” på Jämställ.nu. Artikelförfattaren är universitetslektorn i genusvetenskap vid Centrum för genusforskning på Karlstads universitet, Ulrika Jansson. Det som diskuteras är en (påstådd) värderingsgrundad diskriminering av kvinnor och deras möjligheter att verka inom räddningstjänsten.
Nu är krönikan rätt gammal (juni i år) men jag kan inte låta bli att kommentera den. Allvarligt, hur dumt får det bli? Visst, jag tror absolut att vi som samhälle ibland (för ofta) lider av föreställningar om vad män och kvinnor är bra på, vad respektive kön ”passar till”, och att detta ofta leder snett.
Ett exempel är svårigheten för män att arbeta som förskolepedagoger (som vore viktigt för att tidigt etablera positiva manliga förebilder) eftersom det finns en fördom om att män bara vill göra det om de har en baktanke – pedofilmisstanken verkar alltid ligga nära till hands.
Följaktligen vill jag undvika generella påstående om att ”kön X/Y inte lämpar sig för…” eftersom det är struntprat. Antingen så är en individ lämpad för en given uppgift, eller så är hen inte det – that’s all. Men…
Två utdrag ur Janssons text:
Räddningschefen kastade sig ner på golvet och vrålade – ”Det brinner, det brinner – bär ut mig då!” Jag var på studiebesök i den kommunala räddningstjänsten någonstans i Sverige för att studera förutsättningar för ökad jämställdhet. Det var första gången jag besökte en brandstation i forskningssyfte och jag blev förvånad över chefens utfall, samtidigt som jag krasst konstaterade att motståndsstrategier även finns i räddningstjänsten […].
Räddningstjänsterna är en av de sista, i princip helt, mansdominerade miljöerna i det svenska arbetslivet med starka kopplingar mellan brandmannayrket och maskulinitet. Forskning har visat att de former av maskulinitet som idealiseras vid räddningstjänsterna villkorar kvinnors möjligheter att arbeta med risk- och krishantering. Karaktärsdrag som fysisk styrka och praktiska kunskaper förhärligas och används ofta som argument för att utestänga kvinnor.
Notera hur hon gör sig lustig över räddningschefen, som om hans beteende vore värdigt en tjurig unge, istället för en vuxen funktionschef. Jag kan gå med på att det kanske var en smula åt det dramatiska hållet, men är hans underliggande fråga egentligen så korkad?
Jag ber er att än en gång läsa den sista ovan citerade meningen:
Karaktärsdrag som fysisk styrka och praktiska kunskaper förhärligas och används ofta som argument för att utestänga kvinnor.
Om det används som argument för att utestänga kvinnor bara för att de är kvinnor är det så klart förkastligt. Kvinnor som klarar de krav som ställs på en duglig brandsoldat bör naturligtvis vara lika välkomna som män. Samtidigt förs det en diskussion om att sänka de fysiska intagningskraven till yrket, just eftersom svårigheten för många kvinnor att klara dem utgör en hög tröskel.
Här kan det inte nog förtydligas: detta är inte diskriminering!
Jag är medveten om att det knappast är så att tunga lyft och tuffa fysiska prövningar är något varje brandsoldat behöver utsättas för varje minut av sin tjänst – men den enstaka gång det verkligen krävs, skall de banne mig leva upp till utmaningen också.
Ta mig som exempel. Över medellängd, axelbred, och med några trivselkilon, klockar jag in på närmare 100 pannor. Den dag jag ligger medvetslös i ett rökfyllt, brinnande hus, vill jag att brandsoldaten som äntrar rummet orkar hiva upp mig på axeln och bära ut mig innan jag förvandlas till bacon.
Om hen som gör det heter Andreas, Malin, Youssef eller Adina skiter jag blankt i. Oavsett vilket är jag enbart tacksam – precis som jag är tacksam över de antagningskrav som skall garantera den styrka som krävs för att rädda mig.
Givetvis bör kvinnor inte hindras att verka inom räddningstjänsten baserat på sitt kön. Lika självklart är att de bör mötas av samma fyskrav som de män som delar deras profession. Jag tror bestämt att detta skulle kunna kallas ”jämställt”…
Ohälsa trumfar död?
Aftonbladet Wendela skrev häromdagen om en ny rapport från Arbetsmiljöverket, betitlad ”Belastning, genus och ohälsa i arbetslivet”. I rapporten görs ett par observationer jag skulle vilja kommentera. Nyckelpunkterna sammanfattas så här:
- Kvinnor svarar för en större andel av sjukligheten än män; i Sverige hade kvinnor år 2011 ett sjukpenningtal som var 69 procent högre än männens.
- Kvinnor har en högre andel sjukskrivningar på grund av besvär i rörelseorganen än män på alla utbildningsnivåer.
- Sveriges arbetsmarknad är i hög grad segregerad. Typiska manliga yrken innefattar tunga lyft, arbete med maskiner och fordon, medan typiskt kvinnliga yrken innefattar tunga lyft, repetitiva rörelser och mänsklig kontakt.
- Inom könssegregerade yrken skiljer sig mäns och kvinnors uppgifter åt beroende på om det är en mans- eller kvinnodominerad arbetsplats. Kvinnorna har mer av tyngre arbetsuppgifter, såsom lyft, i kvinnodominerade yrken, och mer av lättare stillasittande, repetitiva uppgifter i mansdominerade yrken
- Fler kvinnor än män uppger att de har ett psykiskt ansträngande arbete på grund av stress och brist på egen kontroll, särskilt inom vård och omsorg.
- Könssegregering på arbetsmarknaden bidrar sannolikt till skillnader i fysisk och mental belastning. Detta kan i sin tur vara en väsentlig förklaring till könsskillnader i förekomst av arbetsrelaterade belastningsskador.
Låt oss beta av punkterna uppifrån och ned:
ETT, TVÅ. Vän av ordning noterar här att ett högre sjukskrivningstal i sig inte behöver vara det samma som värre besvär. Det är ett känt faktum att män generellt sjukskrivs i lägre grad än kvinnor för samma besvär (med vissa specifika undantag, som t.ex. hjärt-/kärlsjukdomar). Låt oss tills vidare ändå anta att kvinnor i högre grad drabbas av arbetsrelaterade förslitningsskador.
TRE: Informationen här känns föga förvånande; det vore förvånande om den bilden inte redan stod klar för de allra flesta. Möjligen går det att diskutera huruvida de olika valen är frivilliga eller ”påtvingade” genom rigida könsroller, men det är en annan diskussion.
FYRA. Denna punkt är kanske inte heller av avgörande intresse. Det mest spännande är måhända den antydan om ridderlighet som kan skönjas; om arbetsplatsen är mansdominerad ”skonas” kvinnorna från de tyngsta uppgifterna. (Sedan är det inte säkert att det i slutänden leder till färre kvinnliga förslitningsskador, men ändå…)
FEM. Här blir det dock intressant. Att jobb inom den offentliga sektorn är mer styrda, och därmed orsakar stress genom bristen på personlig kontroll / frihet under ansvar, är knappast förvånande.
Mer förvånande är kanske att rapporten konstaterar att könsskillnaden i upplevd stress inte är stört inom vården – utan för högre tjänstemän och fackspecialister. Vidare noteras att kvinnor generellt rapporterar högre upplevd stress än vad män gör, även vid precis samma arbetsuppgifter.
Det antyder att det kan finnas (jag säger inte att det är så) en könsbaserad predisposition för stresstålighet. Rapporten konstaterar nämligen också att ”det är vanligare bland kvinnor än bland män att i stort sett varje dag ha en känsla av att arbetet inte kan göras bra nog, och att arbetet innebär att man dagligen möter starka känslor från andra”. En sådan skillnad behöver i så fall alls inte vara biologisk, utan kan vara kopplad strikt till könsroller. Män tvingas från ganska tidig ålder att lära sig stå pall för kritik, ifrågasättande och rangmässig underordning på ett sätt som kvinnor förmodligen inte gör.
Det spelar i och för sig mindre roll ifall kvinnor väljer stressiga yrken av fri vilja, och om män som gör samma val blir mindre stressade av förutsättningarna. Går det att förebygga ohälsa bör man sträva efter det, oavsett vilket. Vi noterar alltså att kvinnor lider mer av stress än vad män gör.
SEX. Vad rapportförfattarna menar här, är att även i de fall kvinnor och män har samma tjänstetyp inom samma bransch, tenderar uppgifterna att skilja sig åt. Män får generellt mer av tyngre lyft och att nyttja maskiner, medan kvinnor får lättare men mer repetitiva uppgifter. Just när det gäller förslitningsskador verkar detta slå hårdare mot kvinnor, varför det eventuellt vore värt att se över hur arbetsuppgifter fördelas mellan könen.
Jag skriver ”eventuellt” av en anledning. Jag återkommer till vilken, men först en summering av vad vi lärt oss så långt:
Kvinnor sjukskrivs i högre utsträckning än män för arbetsrelaterade förslitningsskador. Även om en del av skillnaden skulle kunna bero på att män har en högre tröskel för att bli sjukskrivna, bör det antas att det ändå finns en reell skillnad. En stor (möjligen den största) orsaken är att kvinnor utför mer repetitiva uppgifter, huvudsakligen på grund av fria yrkesval, men tillsynes även på grund av könsbaserad tilldelning av uppgifter inom specifika yrken. Andra tydliga faktorer är större (upplevd) stress, samt arbetsstationer anpassade för män. Fysiologiska skillnader kan också spela in, men verkar göra det i tämligen liten utsträckning.
Slutsatsen jag personligen drar är att en uppenbar konkret åtgärd vore att arbetsstationer /-moment i högre utsträckning borde utformas könsneutralt. I övrigt återstår bara en diskussion kring huruvida kvinnor söker sig till de yrken som idag är kvinnodominerade av fri vilja eller ej (ett ämne för en annan text än denna).
…ja, och så brasklappen ovan – det där med att arbetsgivare eventuellt bör se över vilket kön som åläggs vilka uppgifter inom samma tjänstetyp. Min reservation bottnar inte i att jag struntar i om kvinnor utsätts för förslitningsskador, utan i att jag inte ser det som en given förbättring för kvinnor som grupp ifall fördelningen av uppgifter jämnades ut. Hur är det möjligt, undrar ni kanske?
Jo, även om den aktuella rapporten från Arbetsmiljöverket känns genomarbetad och tillförlitlig, bortser den nämligen från en i sammanhanget högst relevant faktor: arbete med livet som insats. Det är nämligen inte kvinnor som dör på sina poster, utan män. Ser man till direkta dödsolyckor på arbetsplatsen, har de senaste två årtiondena uppvisat en ganska stabil ratio på 10:1 – en död kvinna på tio döda män, med faktiska tal kring 50 manliga dödsoffer och 5 kvinnliga. Längre bakåt i tiden har andelen förolyckade män varit än högre.
Okej, kanske du tänker, det är ju illa, men 50 personer är trots allt inte så många om man jämför med de tusentals som varje år får sin livskvalité nedsatt av förslitningsskador? Tja, så kanske man kan se det, men det är fortfarande inte hela bilden. Även när det gäller ”indirekta” dödsfall som kan anses arbetsrelaterade, finner man att betydligt fler män än kvinnor mister livet. Se grafen här under; cirka 550 av de 800 årliga dödsfallen (ungefär 69%) utgörs av män, mot 250 för kvinnor.
Det faktum att arbetsfördelningen (både genom frivilliga val och genom arbetsgivarens tilldelning av uppgifter) skiljer sig åt mellan könen resulterar alltså kanske i fler kvinnor med förslitningsskador – men också i att ungefär 350 fler män än kvinnor varje år dör på grund av sitt arbete. Inte för att förringa plågan av att behöva leva med kronisk smärta – men hur många hade hellre varit döda än haft värk i nacke och axlar…?
Ett avslutande ord: missförstå mig inte nu. Den här texten handlar inte om att vi inte skall försöka förhindra kvinnliga förslitningsskador; visst skall vi det. Den handlar heller inte om att måla upp ett manligt ”offerperspektiv”, där män drabbas värst. ”Värst” är en definitionsfråga, och vem det är mest synd om en diskussion som förmodligen inte leder till något meningsfullt.
Vad jag vill ha sagt är bara att lika lite som det är synd om män (som grupp), lika lite är det synd om kvinnor (som grupp), åtminstone utifrån arbetsrelaterad ohälsa räknat. Det skulle nämligen inte förvåna mig om någon – givet dagens diskussionsklimat – tar den aktuella rapporten som intäkt för att påstå att kvinnor är förtryckta, i och med att de tvingas utföra repetitiva, slitsamma uppgifter just för att de är kvinnor. Även om det sista påståendet på sätt och vis kan sägas vara sant, innebär det ”förtrycket” i så fall också att ett par hundra kvinnoliv varje år skonas på bekostnad av manliga dito.
Värt att komma ihåg, kanske…?
Schack matt, Ehrenberg!
Johan Ehrenberg skriver på Aftonbladet Debatt om det han ser som det kollektiva manliga ansvaret för våldtäkter. Visst har han ett par poänger, till exempel kring omedveten sexism (val av skällsord) och mannen som ibland rådande norm. VM i ”mansfotboll”, någon?
På det hela taget finner jag dock artikeln vara en duktig vurpa ner i den kollektiva skuldbeläggningens dike. Följande utgör artikelns bärande del:
[Män] blir blinda för det gemensamma ansvaret. Det är ”samhällets fel” att våldtäkter mot kvinnor pågår och pågår och pågår och ALDRIG är det mäns fel. I stället riktas ilskan mot våldtäkterna mot de tjejer eller killar som vågar påstå att vi har ett gemensamt manligt ansvar här.
INTE MITT FEL, ropar arga män i media och i vardagslivet. Men det är det.
Varje dag du som man går förbi en H&M-annons och inte reagerar över den sjuka könsbilden, så är du en del i det manliga förtryck som skapar våldtäkter.
Varje gång du skrattar åt ett ”mansskämt” om ”frugan” på affärsmiddag då är du en aktiv part.
Varje gång du ropar HORA eller BÖG på fotbollsplanen så är du en aktiv part.
Varje gång du står på läktaren och kallar domaren kärring är du aktiv.
Varje gång du sätter dig i fackliga förhandlingar som ombudsman och inte – obönhörligt – kräver ökade löner för de lägst betalda tjejerna, så är du en aktiv del.
Varje gång du accepterar att dagis ringer frun när barnen är sjuka så är du en aktiv del.
Varje gång du arbetar mindre i hushållet än din kvinnliga partner så är du en aktiv del.
Och varje gång du ropar DET ÄR INTE MITT FEL så är du en hycklare som aktivt ställer dig på våldtäktsmännens sida.
Du är nämligen en del i en våldtäktskultur.
Om du inte inser det – att den manliga kulturen, med all sexism, allt förakt för svaghet, all rädsla för motstånd och allt hat mot kvinnors kamp – faktiskt är grunden för våldtäkterna – om du INTE ser din del – så är du en aktiv part i det fortsatta förtrycket.
Först och främst vill jag poängtera att han sätter fingret på ett antal beteenden som med gott fog kan ses som förkastliga. Att använda ”skällsord” som hora, bög eller kärring är knappast charmigt.
Så vad är då problemet? Tja, även om logiska hopp som ”Om män inte tar 50% VAB upprätthåller de en våldtäktskultur” säkert skulle kunna vara föremål för diskussion, är det inte där skon klämmer. Tillåt mig förklara. Ehrenberg hävdar uttryckligen (i artikelns rubrik, till och med) att ALLA män har ett kollektivt ansvar. Då undrar jag följande:
Om män är ansvariga just för att de är män, oavsett hur de agerar som individer – gäller det då att även de män som tar sitt ansvar hemma, inte kallar någon hora/bög, behandlar kollegor lika oavsett kön, och inte skrattar åt misogyna skämt, fortfarande är delansvariga för våldtäkter? De är ju fortfarande män, eller hur?
Antingen svarar Ehrenborg JA, och då spelar det ingen roll hur vi män agerar. Då är vi enligt honom genetiskt defekta, och dömda att alltid vara ”det skyldiga könet”. I så fall är han i mina ögon en misandrisk sexist av rang. Eller så svarar han NEJ, och då medger han att skulden i slutänden är individuell och inte kollektiv. I så fall är hans artikel att se som föga mer än en yttring av substanslös, lismande populism.
Oavsett vilket, är han (i det här fallet) ute och cyklar. Jag som individ har ett ansvar för mitt eget agerande, inte för någon annans.
Visst omfattar ansvaret inte bara mina konkreta handlingar, utan även eventuell underlåtenhet att handla där det hade varit moraliskt riktigt. Om jag inte säger ifrån om jag hör ett våldtäktsoffer utsättas för slut shaming (”kom igen, med den kjolen bad hon ju praktiskt taget om det”) bidrar jag till ett skadligt samhällsklimat. Om jag underlåter att anmäla – eller åtminstone konfrontera – någon som skryter med ett potentiellt sexuellt övergrepp (”hon var en motsträvig liten vildkatta först, men när jag väl fått henne på rygg slappnade hon av”) är mitt ansvar än större.
Grejen är bara det att sådana undfallande beteenden är just det: beteenden, möjliga att hänfalla till oavsett kön. Det är ju knappast som om slut shaming är något som bara män ägnar sig åt.
Visst finns det en självklar poäng i att uppmuntra konstruktiva, icke-sexistiska beteenden. Det finns en hel del landvinningar att göra avseende synen på både manlig och kvinnlig sexualitet. Poängen med (och logiken i) kollektiv skuldbeläggning, och att utmåla alla män som tillhörande Det Skyldiga KönetTM, lyser dock som alltid med sin frånvaro.
Schack matt, Ehrenberg.
Certatio 
Kommenterat