Öppet brev till Johan Ehrenberg
Hej, Johan Ehrenberg. Jag skrev för en tid sedan om din 10 år gamla artikel ”Alla män ansvarar för våldtäkterna”. Det visade sig vara en ganska enkel match att göra dig retoriskt schack matt, eftersom ditt resonemang antingen var öppet misandriskt eller logiskt ohållbart.
Nu är du visst i farten igen. Uppmuntrad av det återupplivade strålkastarljuset skriver du idag på Aftonbladet om hur män inte förmår göra världen bättre. Tyvärr verkar du fortfarande vara ute på en väldigt lång intellektuell cykeltur…
Några kommentarer till det du skriver:
Alla män delar ansvaret för våldtäkter och kvinnoförtryck, vi är alla del i denna manliga makt som låter det pågå.
Nej, så är det inte. Läs mitt inlägg ”Schack matt, Ehrenberg”. Det där är ett logiskt felslut av episka proportioner – eller menar du då också att alla världens muslimer är ansvariga för varje islamistiskt terrordåd, eller att alla världens kvinnor är ansvariga för varje falsk våldtäktsanmälan?
När jag idag skriver om oss män är det med en insikt jag saknade för tio år sen. Jag blir alltmer övertygad om att vi män helt enkelt är mindre intelligenta, vi verkar oförmögna att själva ställa om och göra förbättringar för oss och våra barn.
Undrar om vilken annan folkgrupp man i landets största kvällstidning kommer undan med att påstå att de är ”mindre intelligenta”? Särskilt som den genomsnittliga intelligensen bevisligen inte skiljer sig åt mellan könen (män har en bredare normalfördelningskurva, med fler genier men också fler gravt lågbegåvade, men snittet är detsamma).
Det kallas M-I-S-A-N-D-R-I, Johan, och det är inte snällt.
Dessutom är även det avslutande påståendet helt fel. Visst, jag kan hålla med om att män kring vissa aspekter av föräldraskap och manlighetsnormer kunde öka förändringstakten, men oförmögna? Hur många av dagens makar/fäder är bara delaktiga i sina familjer på samma nivå som sina fäder, och hur många är mer delaktiga? Just det; case closed.
Män har som grupp makten på jorden. Vi är en minoritet. Det är med våld vi behåller makten. Knytnävarna, pengarna och vapnen.
Johan, i Sverige har kvinnor haft rösträtt ganska länge nu. Vi har dessutom personval. Om de så önskar, kan varenda kvinna i hela Sverige rösta på Gudrun Schyman (eller valfri annan kvinna).
Kanske vill du mena att kvinnor i Sverige känner sig så hotade av män och manligheten, att de när de ställer sig i röstbåset inte vågar rösta på kvinnliga kandidater av rädsla för repressalier? Okej, det är naturligtvis din fulla rätt att tro det, men jag gissar att de flesta (även av landets kvinnor) kanske inte riktigt ser det så.
Kolla intelligensen hos den här varelsen: På tio år har män…
– lyckats starta flera vanvettiga krig som inte löst något.
– flabbat bort klimathotet och inte gjort något alls för att ställa om.
– misslyckats med hela privata finanssystemet […].
Bastuklubbar på världsnivå.
Nu är jag lite osäker på hur många av världens dryga 3 miljarder män som verkligen haft någon påverkan på beslut rörande krigsförklaringar, internationella klimatöverenskommelser eller ”hela det privata finanssystemet”. Personligen, så visst, det kan hända att jag råkade starta något enstaka litet krig, men annars… Nja.
Vidare säger jag inte att män inte kan göra fel, eller att de inte de facto också gör fel. Men om mäns tillkortakommanden (låt oss för enkelhetens skull säga att det är manliga sådana, och inte mänskliga) skall listas och alla med snopp skall hållas kollektivt ansvariga, bör vi naturligtvis också vända på steken – då har alla med snopp också en kollektiv heder av alla framsteg som gjorts av män.
Personligen är jag mycket nöjd med alla de nya mediciner, miljövänliga teknologier, demokratiska landvinningar och stora kulturyttringar jag som man har utvecklat under de senaste 10 åren. Yeay me!
(Tycker du att det låter dumt, och kanske lite orättvist, att jag tar åt mig äran för andras bedrifter? Jag håller med – men inte dummare än att jag skulle ta på mig skulden för andras missgärningar…)
Våldtäkter är en förlängning av manligt våld. En man som våldtar en kvinna är sjuk. Saknar empati, är feg och använder våld eftersom han är krigsskadad av könskriget.
Vet du, Johan, jag håller med om att en man som våldtar någon (oavsett kön) är empatilös, feg och våldsam. Tur då att denne man inte är representativ vare sig för manliga beteenden eller värderingar i stort. (Jag kan naturligtvis inte svara för dina värderingar, Johan, men jag har i alla fall inga ursäktande attityder gentemot våldtäkt som företeelse.)
Feminismen är den största revolutionen mänskligheten haft sedan någonsin. Mäns försök att bromsa den (oberoende om det är i Saudiarabien eller i finansvärldens slutna manliga rum) är dömd att misslyckas. Vi har inga argument, vi har bara våld mot de kvinnor som säger emot som argument.
Klassisk liberalfeminism, eller överhuvudtaget den liberala tanken om allas lika värde, rättigheter och skyldigheter, och individens okränkbarhet oavsett kön, etnicitet eller välstånd, är i sanning en underbar landvinning! Där håller jag helt med dig.
Radikalfeminismen, däremot, med sina teorier om kollektiv manlig skuld, är en ”revolution” där logik och humanism hamnar under giljotinen. Som tur är tror jag att det är den revolutionen som är dömd att misslyckas – just för att det visst finns goda argument emot denna avart.
Min dröm [är] att en sådan här artikel inte behöver skrivas om tio år.
Verkligen! Delvis för att vi nog båda hoppas att en del av de företeelser som primärt drabbar kvinnor har jobbats bort. Att slut shaming är ett minne blott, att relationsvåldet har minskat, att pensionsutfallet för kvinnor inte blir lidande av moderskap, med mera.
Delvis för att det då inte ses som acceptabelt att i etablerad press sprida den här typen av misandri och logiska felslut. För att män då inte ses som ett ”defekt” kön, utan bemöts som de individer de faktiskt är – vissa hyggliga och hederliga, andra rötägg, men samtliga med förmågan att göra både gott och ont.
Du skriver att du har haft traumatiska upplevelser i din egen tillvaro, Johan, och jag försöker se det som en förmildrande omständighet. Kanske är du bara förvirrad och osäker inför din egen och andras manlighet, och inte den misandriske populist du framstår som. Kanske.
Frystorka dig smal?
När något låter för bra för att vara sant, är det oftast det. Därför var min spontana reaktion när jag snubblade över reklamen här under att ropa ”Humbug!” högt och ljudligt.
Sedan tänkte jag att det här kan jag skriva en rolig sågning om (att avslöja hittepå, som t.ex. Kyäni, är alltid ett trivsamt tidsfördriv) och googlade kryolipolys. Döm om min förvåning när det faktiskt verkar vara en förhållandevis effektiv och skonsam behandling.
Att en tidskrift som Aesthetic Surgery Journal skulle vara positivt inställd är knappast förvånande, och bör kanske tas med en nypa salt. ”Skin and Allergy News” vet jag inte riktigt vart jag har, men National Center for Biotechnology Information brukar vara en seriös spelare.
Det kanske faktiskt alltså funkar att frystorka sig smal. Go figure, huh…?
Tro nu inte att jag därmed ämnar att göra reklam för proceduren, även om den i rättvisans namn alltså verkar legitim. Mina primära invändningar är två:
1. Varför inte pröva att helt enkelt tycka om dig själv som du är?
Visst, lider man av sjuklig övervikt är det en bra idé att ta tag i situationen, men då är frågan om kryolipolys verkligen är det man behöver? Då finns det nog andra (billigare, om än kanske jobbigare) steg man bör vidta.
I övrigt vore nog världen ett bättre ställe om fler människor kunde acceptera sig själva som de är, med en och annan skavank, och gå in för att njuta av livet istället för att oroa sig för att inte duga. Skulle man mot förmodan stöta på människor som inte tycker att man är värd att umgås med ifall man har ett par, tre trivselkilon, är det antagligen människor vars uteblivna umgänge heller inte är någon större förlust.
2. Viktkontroll handlar om plus och minus.
Om man nu – trots råd 1 här ovan – ändå vill se över sin vikt och/eller sin figur, så handlar det (möjligen vagt förenklat) om input och output. Har man blivit överviktig är det sannolikt i grund och botten på grund av att man stoppat i sig fler kalorier än man gjort av med.
Ponera att man frystorkar bort en noterbar mängd underhudsfett genom en behandling likt denna. Sedan då? Vid samma vanor och beteenden som innan, lär det komma tillbaka. För varaktiga resultat fordras ändrad livsstil, antingen genom kostomläggning och/eller ändrade motionsvanor.
Då kan man lika gärna börja där med en gång, eftersom det ändå är det som krävs. Den bästa tidpunkten att börja försöka bryta en vana man vill ändra, är precis just nu.
Men, som sagt, allra helst: släpp utseende-hetsen. Även om jag så klart bara kan tala för mig själv, gissar jag ändå att jag nämligen har de flesta med mig i följande observation: En mycket vältränad person som synbarligen oroar sig för sitt utseende, är som regel klart mindre attraktiv än en person med mer normal kropp men som utstrålar livsglädje och bekvämlighet med sig själv.
Ergo: kliv ur frysboxen, ta en lång, rask promenad, och ta sedan en kaka till kaffet när du kommer tillbaka in i värmen. Deal?
Manshat som folkbildning?
Hittar via en tweet från Gudrun Schyman inlägget ”Älskade Moa; MANSHAT” på bloggen Kakan. Enligt Gudruns tweet utgör läsningen ett stycke ”ypperlig folkbildning”.
Blogginlägget börjar med att en läsare, Moa, har frågat Kakan om det där med manshat inte gör tillvaron besvärlig, eftersom Kakan rimligen umgås med män i sitt privatliv? Jag har några synpunkter på den ”folkbildning” som följer:
Det är inte första gången feminism och feminismens strategier jämförs med rasism eller annan fascism. För att förminska feminismen (vilket behövs 2013 eftersom feminismen gör sig påmind) är det vanligt med dessa jämförelser, som tydligt kommer från människor som av olika anledningar inte velat, eller kunnat för den delen, sätta sig in i feminismen.
Personligen har jag både velat och kunnat sätta mig in i feminismen.
Anledningen till att specifikt radikalfeminismen kritiseras har ingenting med förminskande eller misogyni att göra, utan beror helt enkelt på att de radikalfeministiska teserna om ”patriarkatet / könsmaktordningen” kollektivt tillskriver gruppen män negativa egenskaper (förtryck, egoism, våldsamhet, kriminalitet) baserat endast på en delad genetisk egenskap, i detta fall en Y-kromosom.
Denna typ av negativa generaliseringar är smutsiga, orättfärdiga och logiskt felaktiga när de riktas mot etniciteter, och lika fel när de riktas mot kön. Radikalfeminismen är misandrisk, och får därför välförtjänt kritik. Det behöver inte innebära att man för ett ögonblick motsätter sig den klassiska liberalfeminismens strävan efter lika rättigheter och skyldigheter.
Ponera; OM jag skulle hata män, vad är så provocerande med det?
Tja, Kakan, du verkar ju för egen del provocerad av att det finns de som tycker illa om HBTQ-världen. (Jag håller för övrigt helt med dig där.) Förmodligen är det väl precis samma mekanism i spel för Moa: det meningslösa och orättvisa i att ogilla någon för en omständighet som måltavlan vare sig rår för, borde skämmas över, eller skadar någon annan genom.
Manshat är inte heller farligt. Kvinnor blir våldtagna, misshandlade och mördade varje dag. Och oftast för manssamhället inte gör ett skit för att förbättra villkoren för dom som inte är vita, heterosexuella män.
1. Att hata gruppen män för att en minoritet därav begår brott, är lika korkat som att hata vänsterhänta för samma sak. En man begår inte automatiskt brott för att han är född med kuk, inte ens om han dessutom gillar fotboll och öl. Skuld är individuell, inte kollektiv.
2. Tesen är väl att män alltid haft den politiska och samhälleliga makten, och fortfarande har det, eller hur? Då undrar jag ifall följande saker har eller inte har hänt under det manliga makthavandet:
En deklaration över universella mänskliga rättigheter har spikats, slaveriet har avskaffats, kvinnor har fått rösträtt, hets mot folkgrupp har gjorts olagligt, de flesta västländer har öronmärkt en icke oansenlig del av sin BNP till bistånd, etcetera.
Låt gå för att det fortfarande finns förbättringspotential, men ”inte ett skit”…?
Manshat är inget hot mot samhället, kvinnohat är däremot det.
Världen över (även i Sverige) finns det ett antal orättvisor som primärt drabbar kvinnor, det är helt riktigt, och värt att försöka åtgärda. Dock: även om man anser att kvinnors problem är större, är det ingen ursäkt för att hata män. Ett hat rättfärdigar inte ett annat. Exempel: bara för att rasism från vita mot andra etniciteter är fel (och vanligt) innebär det inte att rasism mot vita är okej (även om det är mindre vanligt).
Så nä, lite manshat har aldrig skadat nån.
Ursäkta, men vore det kanske inte vettigare att fråga MÄN vad vi tycker om det påståendet, än att du skall anse dig ha mandatet att avgöra den saken? Annars kan vi ju lika gärna fråga SD ifall de anser att lite främlingsfientlighet verkligen har skadat någon, egentligen…
Manshatet handlar om ett förhållningssätt, en överlevnadsstrategi tror jag. Precis som att jag inte umgås med rasister, vill jag inte heller umgås med människor som hatar kvinnor.
Fullt förståeligt, och det skulle inte jag heller göra om jag var du. Tror nog inte att någon begär det. Dock kanske du kunde låta bli att, genom ditt försvar för manshat, dra paralleller mellan ”människor som hatar kvinnor” och ”män”? Det är ju faktiskt inte alls samma sak.
Lite som att jag personligen har väldigt svårt att fördra övertygade radikalfeminister, som ser ner på mig enbart för mitt köns skull. Det innebär dock inte att jag någonsin skulle få för mig att försvara kvinnohat, eller börja se kvinnor generellt som mansfientliga.
Jag tror att en del har samma tankebana som du [Moa] och jag lider med er.
Gör inte det. Jag tror de flesta av oss trivs bra med vår humanism, vårt kritiska tänkande, och vårt motstånd mot alla typer av kollektiva, negativa generaliseringar, vare sig de yttrar sig som rasism, misogyni, homofobi eller misandri.
Certatio 
Kommenterat