”Wigga, please…”
Den gångna fredagens ledarkrönika i Smålandsposten är en logisk kullerbytta med tämligen högt underhållningsvärde, om än dock samtidigt lite sorglig i sin missriktade ambition att vara konstruktiv.
”Carte blanche för gangsterkulturen” är titeln på texten, som handlar om den av SMP upplevda vikten av att problematisera världsbilden hos vissa musikgenres. Tesen hängs upp på följande spik: även ifall allas aktuelle favoritantagonist Greger von Sivers gick för långt när han nekade vissa elever tillträde till sin skola…
”…[borde fler ledare inom skolan] intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll”.
Specifikt hiphopen (SMP:s val av definition) får sig en känga:
Hip hopens rötter förgrenar sig rakt in i den amerikanska black power-rörelsen, vilket inte sällan återspeglas i en lyrik som utgår från det svarta som norm i kamp med det vita. Skolchefens referens till Stockholmsförorten Tensta är inte gripen ur luften. Grundkomponenterna i hip hopen är maktordning och utanförskap.
Till dess försvar kan man säga att den medvetandegör klassperspektiv och diskriminering. Men på samma gång förstärker den och fördjupar konflikter man i alla andra sammanhang strävar efter att överkomma, som via skolans demokratiska uppdrag och fostran. Man kan säga mycket om hip hopens inneboende väsen, men inte att den strävar efter ett samhälleligt ”vi”.
Var skall vi börja? Låt mig för all del ge SMP det att det absolut går att problematisera de värderingar som uttrycks i vissa konstformer. Jag ser det inte som meningslöst att diskutera den kvinnosyn som det ofta ges uttryck för i vissa rap-videos, precis som det inte är meningslöst att diskutera den mans- och människosyn det ges uttryck för i vissa av Skabbteaterns filmsnuttar.
Jag är villig att ge dem ytterligare en (sista) poäng: som kulturskapare kommer man undan med mer ifall ens eventuella ilska riktas mot t.ex. västvärld, kapitalism, vit hud och manlighet, än mot korresponderande ”motpoler”. Det finns en större acceptans för färgad rasism mot vita än tvärtom. (Visserligen går det med visst fog att argumentera för att det är förståeligt, givet vem slavskeppen tillhörde…)
Sedan då? Tja, det där med ett ”samhälleligt vi”, och en kultur som förenar oss alla, en ju en fin gammal nationalsocialistisk tanke… Inte så att jag menar att SMP-redaktionen är smygnazister, men kanske kunde man hoppas att ”alla är/gillar lika”-tänket hade fått dö i frid vid det här laget?
Vad finns det – egentligen – för egenvärde i en ”sammanhållande” kultur?
Nedräkning till dess att första arga SD:aren dyker upp och försöker slå mig i huvudet med något slags uppfattning om ”svenskheten”: tre, två, ett…
Nej, men på riktigt? Vad är det som säger att inte de boende i Tensta (för att spinna vidare på SMP:s exempel) inte har både behov och behållning av andra kulturyttringar är de som bor på Lidingö? Och, om så vore fallet, vad är det som säger att det i så fall är fel? Varför skulle individer av olika bakgrund, med olika erfarenheter och preferenser i övrigt, behöva lyssna på samma slags musik? Det viktiga är väl i vilken utsträckning man lever upp till det samhälleliga kontraktet och de etablerade, gemensamma värderingarna, i verkligheten utanför hörlurarna?
SMP:s ledare verkar mena att eventuella stridsförklaringar i musiken riskerar att leda till verklig, utagerad fientlighet. En tes som, minst sagt, känns tveksam. Tillåt mig att exemplifiera med en genre som låter oss komma bort från den minerade dikotomin ”vit/icke-vit”: hårdrocken.
Ända sedan Sievert Öholms moralpanik kring W.A.S.P. har hårdrocken och dess flirt med djävulen fått klä skott för i princip varje icke-önskvärd samhällsföreteelse man kan tänka sig. (Ibland låter det på argumentationen som om det vore fullt möjligt att även torkan på Afrikas Horn är Marduks fel…)
Here’s the twist:
Hårdrocken är idag en mainstream-genre, precis som gangsta rap. Massvis med ungdomar lyssnar på även den mest satanistiskt influerade black metal. Ett extremt litet fåtal individer spårar ur, och bränner ner en kyrka. Den stora massan är dock mer sannolik att tillbringa tid med sin mormor på ålderdomshemmet, än med att fumla med tändvätska bakom Domkyrkan.
På samma vis är det knappast en nämnvärt stor del av de som lyssnar på (t.o.m. den mest extrema) gangsta rap som någonsin skjuter en polis, våldtar en kvinna eller langar knark. Att tro att en ”färgad” musikstil skulle leda till större reella problem än andra kulturyttringar, är ett dubbelfel. Dels är det ett utslag av grundlös moralpanik, och dels är det i grund och botten en smula rasistiskt.
”[Fler] ledare inom skolan borde intressera sig för musikens värdeskapande och socialt sammanhållande roll.”
Nej. Att fånga upp elever som de facto uppvisar våldsamma, uppviglande, rasistiska eller sexistiska attityder och beteenden är önskvärt. Att ”åsiktsregistrera” vilka elever som lyssnar på Tupac Shakur, Brahms, Darkthrone, Ultima Thule eller Bob Marley är det inte.
* * * * *
PS. Ja, inläggsrubriken är ironiskt menad…
Bra om rigida könsroller, sämre om patriarkatet
Vian Tahir skriver på SVT Debatt om hur killars psykiska ohälsa inte är feminismens fel. Mycket av det hon skriver är sådant jag kan ställa mig bakom; annat är sådant som jag har en del synpunkter på:
PSYKISK OHÄLSA Att unga mäns psykiska ohälsa ofta förbises stämmer, men att det skulle vara feminismens fel är att grovt missuppfatta strukturerna i samhället. […]
Problemet med psykisk ohälsa bland män är stort och frågan behöver lyftas.
Det [Anders Hagström, som skrev på SVT Debatt den 29/10] inte inser är att anledningen till att unga killars självskadebeteende ignoreras beror på föreställningen att män ska vara macho och inte får må dåligt. Och det är ett resultat av patriarkatet – som feminismen vill störta.
Först och främst: Tack, Vian, för att du lyfter att detta med unga killars välmående är en åsidosatt fråga.
Vidare kan jag hålla med om att föreställningar om att killar/män bör vara osårbara och stryktåliga ligger bakom mer lidande, än vad idéer om bredare könsroller och lika rättigheter/skyldigheter mellan könen gör. Det vore absurt att tro att det klassiska, liberalfeministiska tankegodset skulle vara skadligt för mäns psykiska hälsa.
Med radikalfeminismen är det naturligtvis en helt annan femma. Att som man, eller ännu mer som ung man/pojke, få höra att man tillhör det defekta, skyldiga, våldtagande, kriminella, våldsamma könet, och att man har ett kollektivt ansvar för allehanda missgärningar, och att man bör skämmas för sin könstillhörighet, och att man aldrig kan bli kvitt sin stämpel som förtryckare och gräddfils-glidare…?
Man behöver knappast vara medlem i MENSA för att lista ut att det lär ha en rätt distinkt, negativ impact på ens självkänsla, och i förlängningen därmed det allmänna välbefinnandet. Så ”nja”, med andra ord – feminismens delskuld i unga mäns psykiska ohälsa är en definitionsfråga.
Nu skall ingen ta det som intäkt för att inte godta lika rättigheter och skyldigheter för könen, eller för att inte jobba vidare med de orättvisor och begränsningar som specifikt drabbar kvinnor. Att sparka skit på allt med etiketten ”feminism” är att skjuta för brett.
Dock finns det alltså fog för att ifrågasätta den idag alltför reflexmässiga uppmålningen av män som kollektivt skyldiga. Här ser jag att Tahir gör en och annan dikeskörning:
Patriarkatet, för att förenkla det något, innebär en samhällsordning där män har mest makt. En samhällsordning som även skapat normer och föreställningar om hur människor ska vara. Det är en social konstruktion där manlighet värderas högre än kvinnlighet.
Den ojämställdheten vill feminismen ändra på. Feminismen jobbar för att kvinnor politiskt, ekonomiskt och socialt ska ha samma rättigheter som män. Att kvinnor inte har lika mycket makt inom politiken, att kvinnodominerade yrken har lägre status och lön, att kvinnor utsätts för våldtäkter i långt högre utsträckning, är allt patriarkatets fel.
Nja. De som har mest makt är män, men det innebär inte att män har mest makt. Den manliga överrepresentationen är större i samhällets bottenskikt än i dess topp-dito.
Manlighet värderas högre än kvinnlighet? I vissa fall, absolut, och det är sällan rimligt. Å andra sidan kan vi ju kika på alla de områden där män klassas som det sämre könet, och tillskrivs en lägre grad av kultivering, emotionell mognad och empati. Är det verkligen korrekt att säga att manlighet rakt av värderas högre? Jag tycker inte att det finns fog för en sådan tolkning. Vilket kön som ”rankas högst” är situationsspecifikt – antingen det, eller så anses alltså män vara bättre föräldrar än kvinnor…
Vidare: i Sverige av idag HAR kvinnor samma rättigheter och möjligheter som män, både politiskt (rösträtt/personval), ekonomiskt (full tillgång till arbetsmarknaden) och socialt (kvinnor har p.g.a. fria val oftast sämre yrkesrelaterade nätverk, men bättre privata).
Att kvinnor inte har lika mycket makt inom politiken beror inte främst (*) på diskriminering, utan på att svenska folket (som utgörs av fler kvinnor än män) gjort det fria valet att rösta på fler män än kvinnor.
* Jag gör ett undantag för den irriterande vanan att förminska kvinnliga politiker som yrkespersoner, genom att referera till dem med förnamn istället för efternamn: ”Mona” vs ”Reinfeldt”. Det är en produkt av gamla könsroller (mannen som yrkesperson, kvinnan som familjeperson) och något som skall jobbas bort.
Att kvinnor utsätts för fler våldtäkter har säkerligen delvis med könsroller och synen på sexualitet att göra, men kanske är det också av avgörande betydelse att män i genomsnitt är större och starkare, och att könsorganens utformning och funktion faktiskt gör det fysiskt lättare för en man att våldta en kvinna än tvärtom?
(T.ex. visar rapportering från den amerikanska ungdomsfångvården att kvinnliga fångvaktare, som genom sitt maktövertag på de intagna upphäver den könsmässiga ”nackdelen” av att vara kvinnor, är minst lika benägna att begå övergrepp som sina manliga kollegor.)
Så, återigen: att prata om ”patriarkatet” och mäns överordning / förtryckarskap, är knappast rätt väg att gå, om man nu månar om unga mäns psykiska hälsa. Med det sagt, håller jag ändå med om att feministiska strävanden efter att luckra upp rigida, stereotypa könsroller, är av godo i det avseendet. Plus/minus noll för artikeln, alltså.
Härskartekniker, hyfs och manlig kubbning
Hittar via Twitter till bloggen Din Vänsteruggla I Mossen, och inlägget ”Feminism för killar, del 2: Härskartekniker”.
Överlag ett bra inlägg, som på ett konkret och sakligt sätt redogör för ett par typiska härskartekniker av typen exkludering / nedtryckning, hur man upptäcker dem, samt hur man bör agera för att inte spela med i dem. En instruktion i den generella konsten att vara en hygglig människa och en god kollega, kanske man kan säga.
Den ”feministiska” vinkeln sägs ligga i att det är värre när män använder dessa härskartekniker mot kvinnor, än när kvinnor gör det mot varandra eller mot män. Ugglan, Erik Blohmé, skriver:
”Men kan inte tjejer använda härskartekniker mot killar då? Eller killar mot andra killar?” Men SJÄLVKLART, det är dock inte poängen här. Det handlar om att vissa beteenden i en viss kontext slår hårdare mot vissa grupper och i dessa fall förstärker könsmaktsordningen.
När vi pratar om härskartekniker så är kontexten att män använder dessa beteenden mot kvinnor. Det är generellt sett mer skadligt och effektivt än när män använder härskartekniker mot andra män eller när kvinnor använder härskartekniker mot män, på grund av att beteendena lutar sig mot det redan befintliga patriarkatet.
Här håller jag inte riktigt med. Jo, om observationen av utfallet, men inte om förklaringsmodellen.
Det är klart att en person tillhörande en minoritet i sammanhanget är mer utsatt för härskartekniker och dess följder, än en medlem av majoritetsgruppen. Som ensam kvinna i en mansdominerad grupp, som ensam homosexuell i en heterosexuell sammansättning, eller som ensam tillhörande en annan etnicitet än majoriteten, är det säkert tuffare än för övriga. (Sannolikt även som ensam man i en kvinnodominerad grupp; tror knappast att det skiljer sig radikalt mycket åt där.)
Däremot köper jag inte den avslutande frasen ”…på grund av att beteendena lutar sig mot det redan befintliga patriarkatet”. Det är fullt möjligt att det FINNS en skillnad i hur jobbig en härskarteknik i genomsnitt upplevs av män respektive kvinnor, det ser jag till och med som sannolikt. Dock tror jag inte att detta beror på något gudagivet manligt övertag, utan på en annan aspekt av de traditionella/stereotypa könsrollerna:
Den manliga kubbningen.
Redan från unga år lär sig pojkar/män (på gott och ont – en lååång separat diskussion) att ”tåla ett tjuvnyp”. Grabbhäng innebär som regel en konstant batalj av typen ”herre på täppan”, där stilpoäng utdelas för både skickligt utdelade och stoiskt uthärdade pikar, förödmjukelser och utmaningar. Denna process är (enligt mig) inte helt utan en viss charm, men innebär på sätt och vis också ett upprepat sårande av känslor.
Det vore väl konstigt om denna livets hårda skola inte gav lite tjockare hud, och en större acceptans inför en tävlan om att göra det bästa intrycket? (Det sistnämnda något som förmodligen är rätt vanligt på många arbetsplatser, och en tungt bidragande anledning till att härskartekniker överhuvudtaget är vanligare där än i privatlivet.)
Möjligen gör denna kubbning också att män (av vana) i högre grad nyttjar dominanstekniker i yrkeslivet. Det som är viktigt att komma ihåg med detta (hypotetiskt) ”manliga” beteende, är att det inte handlar om att män som grupp söker dominans över kvinnor. Det handlar om att individuella män söker dominans över andra individer, oavsett kön. Primärt över andra män, skulle jag säga, då min tydliga upplevelse är att män betydligt oftare ”konkurrensutsätter” andra män än kvinnor på detta vis.
Slutanalys:
Vi bör alla, så gott vi kan, absolut avhålla oss från härskartekniker. Särskilt om vi kan förmoda att ”offret” redan är i en utsatt situation genom att tillhöra en minoritetsgrupp inom det större sammanhanget. Det handlar om vanligt hyfs och hederlighet.
Dock finns det ingen anledning att se nyttjandet av härskartekniker som mäns strävan att kontrollera kvinnor. Även om stereotypa könsroller (med allehanda negativa biverkningar för bägge könen) existerar, utgör dessa inget belägg för en ”könsmaktordning” där män på något outgrundligt sätt givits en gräddfil här i livet.
Certatio 
Kommenterat