Ett omvänt Bechdel-test
Alltså, jag är faktiskt inget större fan av fördummande stereotyper, och jag föredrar en handlingskraftig hjältinna i huvtröja framför ett fnittrigt våp i bikini, som hjälplöst väntar på att (den manlige) hjälten skall rädda henne. Även om det rimligen bör finnas film som kan sägas hålla godtagbar kvalitet även helt utan kvinnor eller män i rollistan, har jag alltså inga principiella invändningar mot att film granskas medelst Bechdel-testet.
Dock vore det kanske på sin plats att även granska film – förslagsvis precis samma slags rullar som åker dit på det traditionella testet – utifrån ett omvänt Bechdel-test:
Filmen skall innehålla 1) minst en namngiven man av ordinär fysik, som 2) inte riskerar hälsan för en kvinnas skull, och 3) som inte heller deltar (segrande) i någon form av fysisk kamp, men som ändå 4) vinner en kvinnas beundran och/eller åtrå. (Och, i den bästa av världar, även överlever.)
Whadda-U-think? Det är nog inte så många fler actionrullar / äventyrsfilmer / thrillers som klarar det testet, än det är som klarar originalet. Trots det verkar detta av någon anledning inte alls utgöra en likvärdig orsak att ta till brösttoner (pun intended) om ”sexistisk smörja”. Dubbelmoral, much…?
PS. För er som inte är bekanta med Bechdel-testet, och/eller för bekvämliga för att följa länken, presenteras originaldefinitionen av ”godkänt” här:
Filmen ska innehålla 1. minst två namngivna kvinnor, som 2) som pratar med varandra, 3) om något annat än män.
Trancendent Verklighet, 20p?
Resume: Peter Persson (S) ställer en skriftlig fråga till utbildningsminister Jan Björklund (FP), där han undrar om inte bevisandet av Higgs-partikelns existens torde rättfärdiga ett minskande av mängden religionsundervisning i skolan, till förmån för mer naturvetenskap.
Stefan Gustavsson från Svenska Evangeliska Alliansen skriver då en debattartikel på Aftonbladet, där han går i klinch med Perssons önskan. Han tycker tvärtom att det snarare behövs mer religionsundervisning. Även enligt en välvillig tolkning skulle jag dock säga att Gustavsson och SEA torskar matchen med 1-2:
Underförstått i påståendet att gudsfrågan kan avgöras av naturvetenskapen finns bilden av Gud som en del av naturen. Men det gudsbegrepp som judar, kristna och muslimer delar innebär att Gud inte är ett föremål bland andra i världen. Nej, Gud finns före världen och står utanför världen; han är dess skapare. Han är en transcendent verklighet. Världen kan bära spår av honom, men han kan inte fångas in av oss i laboratorier och provrör.
Alltså, allvarligt…? Jag säger inte att alla intressanta frågor svenska skolbarn skall ställas inför kan eller bör besvaras med centimeter och kilon, kvoter och produkter, ettor och nollor. Dock säger jag – med visst eftertryck – att jag föredrar om vårt skolväsende lägger tid på att utbilda om den faktiska verkligheten, och inte en ”transcendent” sådan.
Naturvetenskapen är enormt viktig – inom sitt arbetsområde. Dess fenomenala framgång frestar oss att sätta vår tillit till den också i andra frågor. Men frågor om livets mening, människans värde, moraliska frågor, liksom frågan om Guds existens, kan inte ges naturvetenskapliga svar. De måste besvaras på andra sätt.
Låter så vitt jag kan se som ett stycke utmärkt reklam för ämnen som filosofi eller (för den än mer strukturerade) samhällsvetenskap. Dock har jag svårt att se varför vi skulle behöva diskutera olika religiösa teorier om världens uppkomst och befattning, den ena mer fantasifull än den andra, för att komma fram till hur vi skall bete oss trevligt mot varandra.
(…särskilt inte som de flesta organiserade religioner i slutändan brukar leda till att ”rätt” slags folk beter sig illa mot de som är ”fel”, så som homosexuella, kvinnor eller ateister.)
I en tid när Sverige, inte minst genom invandring, blir allt mer mångreligiöst ökar behovet av kunskap om religion och religiösa frågeställningar. Det behövs därför snarare fler, inte färre, religionstimmar i skolan.
Det är här jag i min välvilliga tolkning ger Gustavsson en poäng. Det är förmodligen nyttigt att ha åtminstone en grundläggande kunskap om hur olika religiösa synsätt påverkar folks beteenden och förhållningssätt till världen. Jag kan till och med sträcka mig så långt som till att godta att religion finns kvar som ett eget ämne på schemat, trots att tämligen övertygande argument kunde formuleras för att de bitarna lika gärna kunde avhandlas inom samhällskunskap.
En brasklapp, dock: Det är inte så att jag inbillar mig att all världens människor skulle komma överens på ett rosafluffigt, mysigt sätt, om bara religion inte fanns. Vi skulle säkert hitta andra saker (politik, sport, kultur, frisyrval och andra banaliteter) att bråka om. Dock har jag svårt att se hur vi trots allt inte skulle ha färre saker att bråka om i en ateistisk värld.
Ergo: istället för att utbilda mer om problemet – varför inte avveckla problemet? Visst, världen kan vara ett läskigt ställe utan en låtsasfarbror att hålla i handen, men å andra sidan är det kanske inte så dumt att gå i en riktning man väljer själv, utan att behöva bli ledd…?
Kåt, glad och tacksam?
Hej på er. Det är sommar-/semestertider, och bloggande står som ni märker inte alltför högt på dagordningen. Idag tänkte jag dock göra ett kort litet inpass, och det angående en fras jag tror att de flesta av er har hört:
Den kan naturligtvis nyttjas från en person av endera könet till en partner av endera könet, men brukar oftast anses synonym med ett kvinnligt ifrågasättande av sin manlige partners vilja att vara överordnad part i förhållandet. (Håller ni inte med om det, så fine, men köp det tills vidare för diskussionens skull är ni snälla?) Kontentan är att när hon känner att han vill ha en glatt leende husa/kurtisan, det vill säga att hon skall tillhandahålla sex och trevligt sällskap utan att göra några anspråk för egen del, avfyrar hon anklagelsen om att han bara vill att hon skall vara ”kåt, glad och tacksam”.
Min fråga för dagen är då hur illa det egentligen är? Nu taggar några av er till en smula, och det är förmodligen helt i sin ordning, men ha lite tålamod… Jag menar inte att ena parten i ett förhållande inte skall göra några anspråk för egen del. Tillåt mig förklara:
KÅT. Tja, jag tror ju inte bara det är jag från mitt manliga perspektiv som tycker att fysisk närhet i allmänhet, och ett tillfredsställande sexliv i synnerhet, är viktiga byggstenar i ett lyckat kärleksförhållande? Visst, skall man generalisera går det förmodligen att hävda att där män ser sex som primär närhetsform, ser kvinnor annan icke-sexuell närhet som förutsättning för sex, men det är något av hårklyverier. Att vilja att ens partner är attraherad av en, och tänder på en sexuellt, är knappast något fult. Sex är skönt, en bra form av ”tension release”, bygger närhet, och är bra för hälsan på alla möjliga sätt.
GLAD. Allvarligt talat, hur många föredrar att umgås (eller till och med leva med) en person som totalt sett, över tid, kostar energi eller sprider negativ dito, snarare än tillför positiv energi? Min gissning: ingen. Sedan är det naturligtvis viktig att skilja på glad som i ”generellt nöjd med sin tillvaro” och glad som i ”får aldrig ha en dålig dag, eller vara ledsen”. Alla har vi dåliga dagar, och det är viktigt att eventuella känslomässiga dippar respekteras. Återigen är det dock rimligt att mena att ett lyckligt förhållande förutsätter att bägge parter generellt trivs med det liv man lever ihop, och att det märks; det vill säga ”är glada”.
TACKSAM. Det här är den enda punkten som kräver en liten brasklapp, och ett distinkt förtydligande. Det är rimligen alltid bäst om två parter i ett förhållande upplever sig som jämlika (vilket inte behöver innebära att man kopierar varandras handlingar eller beteenden). ”Tacksam” är här alltså inte avsett att tolkas som ”oh, tack, goa du, för att jag tillåts existera i din närhet”, utan som ”du representerar något positivt för mig, och jag är glad över att du finns i mitt liv”. Det förstnämnda vore tragiskt och sannolikt skadligt för personen som känner så, medan det andra snarare är ett kvitto på att relationen är konstruktiv och meningsfull.
Som ni märker har jag svårt att se frasen som så negativ som den vanligen är avsedd att uttolkas. Visst, man kanske inte bara vill upplevas som kåt, glad och tacksam (det finns ju fler intellektuella och känslosmässiga utbyten som kan tillföra värde till en relation) men det är knappast något fel med att vara de sakerna också.
För egen del vill jag (förutsatt att min tolkning av begreppen applicerar) absolut att min partner skall vara kåt, glad och tacksam. Ännu viktigare: jag vill definitivt att min partner skall uppfatta mig som detsamma, i minst lika stor utsträckning. Gör hen det, är det i så fall något som glädjer mig.
…men så är jag ju vit och man också. Det går säkert att hitta någon spin på detta inlägg som utmålar mig som patriarkal förtryckare… Nåväl, det bjuder jag på, så här i den själavårdande sommarvärmen. Kram på er! 😉
Certatio 
Kommenterat