Mansgöra

Jag tror folk mår bra av att följa sina könsroller, åtminstone de delarna som har biologiska grunder. Hårt kroppsarbete utomhus hör mansrollen till och gör gott för både kropp och själ om det utövas med viss måtta. Bara man lyckas undvika olyckor och hjärtinfarkt, så. En gnistrande vacker vinterdag som denna känns det extra bra, så idag har jag gjort riktigt manliga grejer och fällt en björk som skymde kvällssolen om somrarna. Hustrun klarar inte ens av att dra igång sågen, så det är inte lönt att be henne om hjälp. Fast min svärmor brukar hjälpa oss att köra motorsåg ibland. Å andra sidan har hustrun tvättat så att jag har rena kalsonger att ta på mig nu när jag duschat. Team work.

Vissa typer av obetalt hemarbete ser man i princip aldrig kvinnor göra.

Vissa typer av obetalt hemarbete ser man sällan kvinnor göra.

Inkonsekvent av Sabuni

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni skriver idag på DN Debatt att hon vill lagstifta om kvinnorepresentation i bolagsstyrelser. Jag har skrivit i kommentarfältet varför jag tycker det är ett dåligt förslag. Två gånger t.o.m. eftersom de inte släpper fram kommenterer nattetid, så den första försvann i cyberspace och dök upp först en timme efter att jag skrivit den andra.

Tre argument mot förslaget: 1) Könet är helt ovidkommande för styrelseledamöter. De representerar inte sitt kön, endast aktieägarnas intressen. 2) Liberal jämställdhet betyder lika spelregler, inte lika utfall. Svenska kvinnor har haft alla rättigheter som män sedan 1983 och har dessutom unika rättigheter som män saknar. 3) Andelen kvinnor i börsstyrelserna motsvarar andelen kvinnor med adekvat utbildning i den generation som är aktuell för styrelseuppdrag. Utfallet motsvarar underlaget. (Min kommentar till Sabuni i DN)

Har könet ett egenvärde vid yrkesutövning? Vilka relevanta egenskaper är det samtliga kvinnor har, som samtliga män saknar?

Har könet ett egenvärde vid yrkesutövning? Vilka relevanta egenskaper är det samtliga kvinnor har, som samtliga män saknar?

1) Könet är helt ovidkommande för styrelseledamöter. De representerar inte sitt kön, endast aktieägarnas intressen.

Det finns ytterst få yrken där könet är relevant. Män och kvinnor har förvisso olika egenskaper i genomsnitt, men överlappningen är så pass stor att man inte kan göra förutsägelser på individnivå. Man kan aldrig säga att ‘alla kvinnor är si, alla män är så’. Enda undantaget är väl prostitution, där könet på personalen torde ha viss relevans för verksamhetens kvalitet. Jag brukar även hävda att könsfördelningen på arbetsplatsen har betydelse i barnomsorg och skola, där barn från trasiga familjer annars växer upp utan att någonsin träffa en vuxen man, vilket gör att de skapar sina egna, ofta ursprårade mansnormer. Det resonemanget utvecklar jag bl.a. här.

2) Liberal jämställdhet betyder lika spelregler, inte lika utfall. Svenska kvinnor har haft alla rättigheter som män sedan 1983 och har dessutom unika rättigheter som män saknar.

Den ursprungliga feminismen var liberal och syftade till att kvinnor skulle få samma rättigheter som män. Det började med frågor som arvsrätt och rösträtt, fortsatte med tillträde till högre utbildning, avskaffande av kvinnorlöner och tillträde till arbetslivet. De sista yrkesförbuden för kvinnor avskaffades 1983, så man kan säga att det var året när den ursprungliga feminismen gick i mål. En rad unika rättigheter för kvinnor kvarstod dock. Sedan dess har kvinnors unika rättigheter d.v.s. mansdiskriminering bara ökat, vilket Pär Ström beskriver i sin bok Mansförbjudet.

3) Andelen kvinnor i börsstyrelserna motsvarar andelen kvinnor med adekvat utbildning i den generation som är aktuell för styrelseuppdrag. Utfallet motsvarar underlaget.

En läsare på Genusnytt har undersökt saken genom att jämföra andelen kvinnor i OMXS30-listans styrelser med andelen kvinnor bland civilingenjörer och civilekonomer som examinerades 1977 till 1990.

Andelen i OMXS30 är 25.4% kvinnor när den borde vara 25.4/0.925=27.5% Vi pratar alltså om 2.1 procentenheter. Kan dessa 2.1 procentenheter förklaras med att kvinnors livsval skiljer sig mot mäns? (Signaturen Johan på Genusnytt)

Valberedningen i Börsbolaget AB tar paus för att kyla av sig under det årliga nomineringsmötet.

Valberedningen i Börsbolaget AB tar paus för att kyla av sig under det årliga nomineringsmötet.

Sabunis debattinlägg är inkonsekvent på så många sätt att jag inte vet i vilken ände jag ska börja. För det första försöker hon förena två principer som är varandras motpoler – meritokrati och lika utfall. För det andra har hon ju röstat nej till sån här skit på EU-nivå för inte alls längesen, vilket hon även nämner i artikeln. Så vad har det farit i henne nu plötsligt? För det tredje så går förslaget stick i stäv med liberalismen, den ideologi som Sabuni och hennes parti påstår sig företräda.

Uppdatering: Två dagar efter att debattartikeln publicerats meddelar Sabuni att hon avgår från både regeringen och riksdagen med omedelbar verkan. Det heter att hon vill ge sin efterträdare en chans att bli varm i kläderna inför valet, men man kan ju misstänka att tidpunkten har samband med artikeln. Antingen har någon annan i regeringen eller Folkpartiet läxat upp henne till den grad att hon inte vill vara med längre, eller så var var det planerat hela tiden och då kan man ju skriva vad för skit som helst i sitt sista utspel.

Efterträdare meddelas idag måndag kl 10. Kan vi hoppas på Pelle Billing nu? Snääälla Fredrik?

Blogglänkar: Genusdebatten, Susanna Varis, Motpol,

Fattigmansprylen

Det har pratats en del om fattigdom under innevarande vecka. Eftersom jag skriver detta på en mobil, så passar det ju bra att använda just telefoner för att illustrera mina ståndpunkter.

Först ut var Laila Bagge, som undrade varför en uteliggare har råd med mobiltelefon. Det kan jag svara på: För att det vore så mycket dyrare om han köpte en bostadsrätt där han kunde plugga in sin fasta telefon. Mobiltelefoner är var mans egendom, inget att imponeras över.

My home is where I put my cat.


FU Laila! My home is where I put my cat.

Sen kom Uppdrag Granskning om barnfattigdomen, och medierna exploderade. Jag har inte hunnit läsa allt som skrivits, men som jag förstått saken så vill vänsterfolket definiera fattigdom som något relativt. Så ett barn räknas som fattigt om det ‘bara’ har en Samsung köpt på Ica, när klasskompisarna har iPhones. Jag hör till dom som tycker att fattigdom ska definieras i absoluta termer. Det enda sättet att få bort relativ fattigdom är nämligen att minska klyftorna tills de inte längre finns. Det brukar ske genom kommunistisk diktatur, vilket innebär att alla får det lika dåligt. Hela befolkningen blir då fattiga, i absoluta termer.

Idag kan man ersätta alla de här prylarna med en telefon som man köpt för 500 spänn på Ica Maxi.

Idag kan man ersätta alla de här prylarna med en telefon som man köpt för 500 spänn på Ica Maxi.

Det finns dussintals medieinslag och hundratals bloggar om detta, så jag har bara ett litet axplock.
Medielänkar: Aftonbladet (Sundbaum-Melin), DN (Alakoski),

Blogglänkar: Toklandet, Kimhza Bremer, Aktivarum,

Stockholmare blir bönder

Fruntimmer sa en ha å knulla mä’ skaldade framlidne könsrockaren Eddie Meduza på bred bonnig västgötska under sin storhetstid för ca 30 år sedan. Lägg märke till hur ordet ‘en’ ersätter ordet ‘man’ i den bonniga dialekten.

Paradoxalt nog har nu feministiska stockholmsförfattaren Lidija Praizovic valt att framstå som lika bonnig, när hon konsekvant börjat använda ordet ‘en’ i stället för ‘man’, i syfte att avköna språket. Annars brukar ju Stockholms kulturelit ha en tämligen nedlåtande syn på landsbygdsfenomen. DN rapporterar:

– Det är klart att det finns många fler akuta frågor att ta tag i, men jag tänker att det här också är viktigt. Förändringar i samhället måste ske på flera plan samtidigt. ’Hen’ är ju jätteviktigt, för helt plötsligt behöver vi inte längre könsdefiniera varandra. Okej, det är kanske bara ett pluttord, men för mig är det en väldigt viktig reform. Samma sak med ’man’ – varför ska det vara det allmänna ordvalet när det går att säga ’en’? Det är så talande att språket speglar precis hur samhället ser ut, säger hon och poängterar att hon inser att sådana här frågor provocerar. (Lidija Praizovic intervjuas av DN)

Och visst, det är väl upp till var och en att bestämma vilket språk man vill använda och i vilken dager man vill framstå. Jag tänker dock fortsätta skriva ‘man’. Aftonbladets Malin Wollin likaså.

En borde jogga lite oftare och dricka mindre öl


En borde jogga lite oftare och inte dricka så mycket öl

Blogglänkar: Rocki, Toklandet

Omanliga våldtäktsmän och bristen på normer

Studio Ett på SR sände idag ett inslag om en överfallsgruppvåldtäkt som inträffade i Sundbyberg i helgen. Som expertkommentator anlitades författaren och journalisten Katarina Wennstam, som brukar vara impopulär hos mansfrågebloggare, då det mesta hon säger och skriver brukar uppfylla flera av kriterierna som definierar misandri.

Men i dagens radioinslag överraskar hon positivt, åtminstone i första halvan av sin utläggning. Kanske har hon i smyg tagit till sig av den tidigare kritiken och förbättrat sitt sätt att uttrycka sig? I slutet av diskussionen faller hon förvisso delvis tillbaka i sitt gamla mönster och pratar om manlig överordning och kvinnlig underordning och liknande floskler, men jag ska fokusera på det positiva. Hon är t.ex. väldigt tydlig med att våldtäkt är ovanligt och att det inte är något kvinnor behöver gå runt och vara rädda för. Vidare säger hon att våldtäkt är en avart på manligheten som bara ett fåtal män håller på med. Hon berättar t.ex. att det är vanligt att deltagare i gruppvåldtäkt finner situationen så avtändande att de inte får stånd, men fejkar ändå inför polarna p.g.a. grupptrycket. Våldtäkten är en onormal situation som de egentligen inte vill befinna sig i.

Det där är något som mansbloggare och ekvalister ofta påpekar när feminister vräker ur sig kollektivistiska anklagelser om manligt våld och maktmissbruk. Pelle Billing skrev t.ex. ett episkt blogginlägg med titeln Mansrollen är det som en majoritet av män gör. De flesta män begår aldrig våldtäkt. De flesta svenska män slår aldrig sin fru eller sina barn. De flesta vuxna män slår aldrig andra män, såvida inte staten tvingar dem i samband med krig, vilket vi i Sverige inte haft på 200 år. De flesta manliga statschefer startar inte krig. Det är vi fredliga män, inte våldsmännen, som är mansnormen.

För några veckor sedan skrev en sociologiprofessor en debattartikel om mansnormerna på Newsmill, i ungefär samma kollektivistiska anda som vi tidigare kritiserat Wennstam m.fl för. Men i stället för att kritisera de kollektivistiska och misandriska inslagen i artikeln ska jag lyfta fram något bra han säger:

Men här föreligger en dubbelhet. Män behövs, men det blir då viktigt att männen och vuxna förmedlar t. ex. rättvisa, solidaritet, medkänsla, närvaro, tydlighet, jämställdhet. I fallet Breivik och Mangs, tycks problemet ha varit att frånvaron av pappan har lämnat barnet att utveckla och hitta egna normer. I en tid då fiktiva dataspel och film blir allt vanligare daglig underhållning för barn uppstår en risk att den virtuella världen sammansmälter med den reala. Denna utveckling kan bara hävas genom samtal i vardagen med vuxenförebilder. Det är dags att på allvar och i en konstruktiv diskussion sätta fokus på de normbildande spåren efter fäderna. (Per Wickenberg på Newsmill)

Här är han inne på något väsentligt. Det är inte normerna som skapar mobbare, våldtäktsmän och gangstergäng. Det är bristen på normer. Pojkar från trasiga familjer kan, med dagens kvinnodominerade lärarkår, gå genom hela grundskolan utan att en enda gång föra en dialog med en vuxen man. De faderlösa pojkarna lämnas, likt barnen i Nobelprisbelönade boken ‘Flugornas Herre’, att skapa sina egna mansnormer och deras första verkliga kontakt med vuxna män blir när polisen tar dem. Då är det så dags. Därför tror jag att barnomsorg och skola är en av få branscher där personalens könsfördelning har en avgörande betydelse för verksamhetens kvalitet. Det behöver kanske inte vara 50/50, men varje barngrupp bör enligt min åsikt ha både kvinnlig och manlig personal som barnen träffar regelbundet. Paradoxalt nog, i ett samhälle där kraven på könskvotering duggar tätt, så stretar Skolverket emot med hänvisning till att kompetens går före kön. Rätt kompetens är förvisso en förutsättning för att det ska fungera, men man hör aldrig det argumentet i andra sammanhang där myndigheterna vill jämna ut könsfördelningen. Inom t.ex. polis och brandkår lär antagningskraven ha sänkts för att kvinnor lättare ska kunna kvalificera sig. Lärarutbildaren Mats Olsson har nyligen granskat den senaste utredningen om mansrekrytering på sin blogg Tysta Tankar (Del I, del II, del III, del IV).

Förra veckan publicerade några unga politikerbroilers en artikel på SvD Brännpunkt, där de menade att normkritik är ett sätt att motverka mobbing. Jag skulle nog vilja påstå att normkritik bara vänder på steken och bjuder in till att mobba de som följer normerna. Marika Formgren, som vi känner sedan tidigare från Corren och Smålandsposten, skriver idag en replik på SvDs ledarsida. Hon förmedlar samma budskap som jag avser att göra till den den röda tråden i min egen bloggpost, att det är bristen på normer som skapar de oönskade beteendena hos de urspårade uttolkarna av manligheten. I en tid när medierna flödar över av hyllningar till vuxenmobbingsajter som Vita Kränkta Män, är det befriande att det fortfarande finns skribenter som kopplar in hjärnan innan de tar till orda:

Skolornas antimobbningsarbete ska utgå från diskrimineringslagen. Man kan alltså bara bli mobbad om man är underordnad enligt någon av diskriminerings-grunderna: kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnicitet, religion, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder. Skolverket gör således en marxistiskt influerad maktanalys av varje diskrimineringsgrund – man är överordnad kvinna, vit är överordnad svart och så vidare. Dessa maktordningar är statiska. Att den enda vita eleven i en mångkulturell skolklass skulle kunna uppleva ett underläge är uteslutet. Underordnade är offer som ska stärkas, överordnade är förövare som ska bli medvetna om sin skuld, och rollerna fördelas via den moderna arvssynden normkritiken. Skolmobbning ska utplånas genom att elever och lärare kritiserar vithetsnormen, heteronormen, genusnormen och så vidare. Är du vit, heterosexuell pojke är det alltså kört. Du kan inte bli mobbad, och du är vad företagare var på 1970-talet: något ont, som man måste ta allt värde ifrån för att stärka de utsatta. (Marika Formgren i SvD)

Mobbare och offer är inte alltid de man tror


Mobbare och offer är inte alltid de man tror

Fler blogglänkar: Susanna Varis, Genusdebatten del I, Genusdebatten del II,

Cartoonismen

Vi har haft religionsfrihet i Sverige ända sedan 1800-talet. För något decennium sedan skildes dessutom kyrkan från staten. Trots att många svenskar tycker att religionsfrihet betyder ‘frihet från religion’, så är de flesta fortfarande medlemmar i Svenska kyrkan. Men kyrkans medlemsantal krymper från år till år och den kristna andelen av befolkningen minskar. Det finns även religionsyttringar i Sverige som med Svea Rikes Lags godkännande offrar mindre viktiga kroppsdelar för att stärka individens förbund med sin Gud.

Så varför inte starta en ny religion, Cartoonismen?  De troende samlar hela familjen den 24 december kl 15 varje år för att fira sina nya husgudar Cartoonerna, som den store amerikanska profeten Walt Disney uppenbarat för mänskligheten. Det är årets viktigaste högtid.

Cartoonismens gudar har bara fyra fingrar på varje hand

Cartoonismens gudar har bara fyra fingrar på varje hand

Cartoonerna kommer i många olika skepnader, men den gemensamma nämnaren är att de bara har fyra fingrar på varje hand. Så för att bevisa förbundet med gudarna måste alla rättrogna cartoonister knipsa av sig sina meningslösa lillfingrar med en rostig sekatör. På barnen bör det ske före den åttonde dagen efter födelsen, i den åldern när de ändå bara skriker hysteriskt vad man än gör. Lite mer skrik gör ju varken från eller till. Vuxna cartoonister bör utföra sin egen förbundsritual kl 15.55 den 24 december, under sitt första år av medlemskapet i församlingen, efter att de mottagit gudarnas årliga hälsningar och styrkt sina själar med de spirituella drycker som hör den stora högtiden till.

Barnens förbund med Gud är viktigare än deras egen vilja

Barnens förbund med Gud är viktigare än deras egen vilja

Så vad tycker ni? Bör cartoonismen predikas i Sverige?

Inlägget inspirerades av denna debattartikeln.

Året var 1983

2013 inleddes med total idioti, när Aftonbladet tyckte att Bräcke, vars jämställdhetsindex i kommunfullmäktige ligger långt ner på plats 131 i riket, är bäst i Sverige eftersom kvinnorna är i majoritet.  Nu är det åter dags för en journalist att visa bristande logik  och än en gång är det Aftonbladet som står för dumheten.

Nytt år, samma idioti

Krönikören Åsa Erlandsson skriver i kvinnoavdelningen Wendela att ‘Jämställdheten har inte gått för långt ‘. Oavsett om man likt ekvalisterna förespråkar jämställdhet de jure, alltså att män och kvinnor ska ha lika rättigheter, lika skyldigheter och lika värde, eller om man likt den svenska statsfeminismen förespråkar jämställdhet de facto, alltså att män och kvinnor ska vara lika många överallt, så kan jämställdhet per definition inte gå för långt, den kan bara anses råda eller inte råda. Det finns bara en punkt där vågen är i balans. Det numeriska jämställdhetsmålet brukar förvisso ha en tolerans mellan 40 och 60%, så den balanspunkten är ganska stor, men ni fattar nog poängen – Antingen så är det jämställt eller så är det inte.

Att något har ”gått för långt” låter ju inte alls bra. Det brukar betyda att det finns skäl att bli orolig. Ta skydd. Kräva åtgärder. Ropa på polis. Och framförallt: Det betyder att det finns en gammal och mycket bättre tid som man längtar tillbaka till nu när allt har gått överstyr. Så nu ber jag om er hjälp. Till vilket årtal borde vi skruva tillbaka tiden för att få ordning på den här jämställdheten som har skenat iväg? Vilken tid är det som är idealet? (Åsa Erlandsson i Aftonbladet)

Erlandsson borde läsa på vad ordet jämställdhet betyder. Felet hon gör är att förväxla jämställdhet med feminism. På den tid när Sverige kunde anses övervägande manschauvinistiskt, när kvinnor hindrades av regler och lagar på olika sätt, så var feminismen en väg att färdas för att komma närmare jämställdhetsmålet. Men 1983 avskaffades de sista yrkesförbuden för kvinnor, så man kan säga att det var året när feminismen gick i mål, åtminstone den liberala feminismen som anses vara den ursprungliga varianten. Sedan 1983 har svenska kvinnor alla rättigheter som män har. Kvar fanns dock ett antal unika rättigheter för kvinnor och unika skyldigheter för män, en obalans som hade behövts rättas till för att uppnå jämställdhet. Så inte heller då var det ordning på jämställdheten, som Erlandsson efterlyser i citatet ovan. Och sedan 1983 har feminismen definitivt gått för långt. I stället för att få ordning på jämställdheten genom att avskaffa den kvarvarande mansdiskrimineringen, har feminismen sedan dess tagit oss längre bort från jämställdhetsmålet, genom att inrätta fler unika rättigheter för kvinnor. För den som vill veta mer om dessa unika rättigheter för kvinnor, kan jag rekommendera Pär Ströms bok Mansförbjudet, där hundratals exempel räknas upp.

Som slutord till Åsa Erlandsson vill jag säga detta: Vägen till att uppnå jämställdhet är inte längre feminism. Det är ekvalism.

Jämställdism ekvalism radikalfeminism mansgrisar talibaner SCUM Valerie Solanas

Sidan om ekvalism har uppdaterats med flera nya stycken i samband med detta inlägget.

Blogglänkar: Genusdebatten (Ninni), Genusdebatten (Erik),

Pär Ström bloggar vidare

Fast nu med lägre frekvens och större bredd. Genom att slösurfa vidare från bloggrulle till bloggrulle hittade jag dit.

http://parstrom.wordpress.com/

PS svt debatt

För övrigt: Tio dagar in på nya året har sidan Misandri 2013 redan arton medielänkar. Det beror på att jag idag införde det nya kriteriet Upprätthållande av den falska stereotypen att endast män utövar familjevåld, och vips blev listan tre gånger så lång. Tack för det, Kerstin Weigl.

Valfrihet

Jag tycker personligen nedanstående normer är sköna, för då slipper jag lägga tusentals kronor om året på finkläder jag nästan aldrig använder. 5000 kr på en ny kvalitetskostym med 5-10 års mellanrum, plus nån ny slips eller skjorta ibland räcker gott. Kvinnor kan ju följa mitt exempel, om de vill. Men det vill de oftast inte.

Har du mens eller?

– Har du mens eller?

Så har vi lärt oss att man absolut inte får säga, eftersom det betraktas som en sexistisk härskarteknik. Men är det så dumt egentligen?

I söndags gick en dokumentär på P1 med titeln PMS-monstret. Den handlade om kvinnor som förvandlas till en helt annan person ett par dagar per månad, i extremfall upp till två veckor. Kvinnorna i programmet beskrev att de kunde drabbas av raseriutbrott, förstöra inredningsdetaljer och vräka ur sig oförtjänta utskällningar och glåpord mot sina nära och kära, både man och barn. En hade drämt till en kollega på jobbet. En annan brukade hänga en röd flagga i taklampan på kontoret för att varna förbipasserande och en tredje sa att hennes lille son hade ritat en röd och en grön gubbe till henne, som hon kunde hänga på dörren för att visa vilken tid på månaden det var. En kvinna hade ställt sin man i bostadskö utan hans vetskap. Sen när det damp ner en räkning från fastighetsbolaget undrade han förstås varför han fick en räkning från dom, men då hade hennes PMS gått över och hon hade förträngt alltihop, så det blev ju väldigt pinsamt för henne att förklara.

pms

Kombinera PMS med blodsockerfall och ni får en kvinna vars temperament skulle få Chuck Norris att fly av skräck. Man kan ju tänka sig att en hel del av det partnervåld som förekommer i samhället, initieras eller provoceras fram av en kvinna som lider av PMS. Men hur ska man förhålla sig till problemet? De beteenden som beskrivs i radioprogrammet och som de flesta vuxna förmodligen har egen erfarenhet av från sig själva eller personer i sin närhet, är ju absolut inte socialt accepterade, i vissa fall lagbrott med fängelse i straffskalan. Vem ska anpassa sig, kvinnan eller omgivningen? Ifall omgivningen ska anpassa sig till kvinnan borde förstås frågan som inleder blogginlägget vara helt självklar. Men på vilket sätt ska familj, vänner och arbetsplats anpassa sig till en person vars temperament är som ett minfält, i en djungel, på en främmande planet? Kan vi acceptera att kvinnor sjukskriver sig eller ber om särskilda arbetsuppgifter de dagar i månaden när de är socialt omöjliga? Hur påverkar det kvinnors situation på arbetsmarknaden? Våldsamma män kan få terapi hos (ett fåtal) mansjourer, och slagna kvinnor kan få skydd hos kvinnojourer, men för våldsamma kvinnor och slagna män är det väldigt tunnsått med hjälp från samhällets sida. Så vilken hjälp finns för kvinnor som måste lära sig hantera sitt PMS-humör för att inte drabbas av problem i sitt umgänge med andra människor?

Jag sitter inte själv på några självklara svar, men jag tar gärna emot synpunkter i kommentarsfältet.

That time of the month