Idag har jag åter varit på resande fot sedan kl 4.30 i morse. Den här gången är det kungliga huvudstaden som är målet. Jag deltar som industrirepresentant i ett EU-finansierat forskningsprojekt som involverar drygt ett halvdussin universitet och institut samt flera privata företag. Projektmöten hålls 3-4 gånger per år på olika platser i Europa. Själv börjar jag känna mig lastgammal, när jag är äldre än flera av professorerna.

Som industrins representant är det min uppgift att säkerställa att forskarna gör saker som har potentiell nytta i verkligheten, men efter ett antal projekt börjar jag bli luttrad. Vetenskapen bör vara fri, så man vill ju inte peta för mycket i projektplanen och förta ungdomarna glädjen i att sitta och räkna små molekyler i en glasburk. Det är sällan som forskning faktiskt leder fram till resultat som har praktisk nytta, oftast sysslar man med att verifiera gammal kunskap med nya metoder. Sen brukar det stanna där, det är sällan som metoderna används till att leta ny kunskap, även om det förstås förekommer. En orsak är bl.a. att forskarna ofta avlönas med korttidsstipendier som inte räcker till hela projektet. I bästa fall hinner de fullfölja sin lic innan de drar vidare. Avhoppen är många och även detta projekt har tappat medlemmar som inte fick fortsatt anställning vid sin institution. Den ‘produkt’ som forskningen producerar är i stället kunniga människor med erfarenhet av att tillämpa vetenskapliga metoder, som sedan kan jobba i mer praktiska och tillämpade sammanhang, vid branschinstitut och privata företag. Och samhället behöver välutbildade naturvetare och ingenjörer mer än någonsin, för att skapa en dräglig och miljömässigt hållbar tillvaro för 9 miljarder människor eller mer.

En av mina gamla bolagsdirektörer hävdade vid ett konferenföredrag att 90% av hela världshistoriens vetenskapsmän fortfarande lever. Och om man tittar på demografin kan det säkert stämma. Med så många som forskar så går förvisso vetenskapen framåt fortare, men det är det glest mellan dem som gör banbrytande upptäkter. Det säger sig själv att den genomsnittliga kvaliteten sjunker när fler ska anställas och rekryteringen tvingas ske allt längre till vänster i normalfördelningskurvan. Därmed inte sagt att det är av ondo, det är bara att gilla läget och göra det bästa av vad man har. Tusentals medelmåttor producerar förstås mer än ett fåtal genier, särskilt om genierna leder de viktigaste projekten.

Idag var det bara män på projektmötet. Det är väl mest män som vill nörda ner sig i små mikroskopiska partiklar. På första mötet deltog åtminstone tre kvinnor, varav en kollega från mitt företag och två observatörer från berörda departement i Frankrike och Finland. De sistnämnda deltar i projektet för att kolla att vi inte slösar med skattebetalarnas pengar. Fast det är ju svårt att observera nånting från insidan utan att påverka det. Varje möte har kombinerats med en brakmiddag på kvällen. Inte så mycket sprit eller nattsudd, men väldigt god mat.

På varje plats vi besökt har vi bjudits på det bästa och mest exklusiva landet har att erbjuda. I Helsingfors bjöds vi på trerättersmiddag på samisk restaurang, med löjrom, rensadel och hjortron. I Grenoble gick vi på Bretagnsk restaurang med havets frukter och rödvinsmarinerat kött. Och nu i Stockholm åt vi det allra bästa i den svenska matkulturen – en 16-rätters grekisk Meze. Det var längesen jag var så här mätt. Som sagt, projektet är finansierat av EU och jag tackar därmed Greklands skattebetalare för middagen.

Typiskt svenskt?