Idag har jag debatterat jämställdhetspolitik på Piratpartiledaren Anna Trobergs blogg. Så här skrev jag:
Jag läser och postar här därför att jag är nyfiken på PP som alternativ i nästa val. Jag har alltid röstat på olika Allianspartier och ser väl fortfarande dem som det minst dåliga alternativet i de flesta större frågorna. Men på två punkter har det spårat ur helt. Den ena punkten är PPs hjärtefrågor, där de nya storebrorslagarna blir allt värre i både riksdagen och EU. Den andra punkten är jämställdhetspolitiken, där Alliansen anammat Margareta Winbergs statsfeminism och drivit den längre än vad hon nånsin gjorde. Det enda riksdagsparti som har något som liknar en vettig jämställdhetspolitik är SD men de går bort av en rad andra skäl, redan innan vi ens kommer till integrationspolitik.
Jag har följt PP-sympatiserande skribenter som HAX och Oscar Schwartz några år och tycker de har en vettig åsiktsprofil som ofta ligger nära min egen, även i jämställdhetsfrågor.
Därför kändes det som att luften gick ur mig när piratbloggen ‘Sagor från livbåten’ kom ut som feminist och började rabbla samma gamla slitna floskler och myter som sju av riksdagspartierna redan ältat i decennier. Vafan ska jag nu rösta på?
Nicket Deep Blue svarade:
Jag är inte övertygad om att feministerna i Piratpartiet vill få igenom några hemska förändringar, utan jag tror att de har anammat den typ av feminism som har med jämlikhet att göra. Det verkar finnas olika typer av feminism, och av någon anledning har detta kommentarsfält råkat fokusera på den värsta tänkbara typen av feminism. Jag tror inte alls att Piratpartiet vill ta till sig den formen av feminism.
Eller är det en legitim rädsla att så kommer att ske? Isåfall, baserat på vad?
Och det är inte bara gällande jämlikhet kvinnor och män emellan. Jag vill minnas att det blev en och annan negativ reaktion när HBT-frågor togs upp… nästan som om det finns en obefogad rädsla även gällande detta.
Mitt svar:
Det största felet med den ‘snälla’ feminismen är att den ignorerar mansfrågorna och därmed inte förmår att nå längre än halva vägen till full jämställdhet. Jag brukar definiera tre viktiga mansfrågor på min egen blogg.
1) Misandri i media. I ett medieklimat där professionella journalister ostraffat kan vråla saker som ‘gubbslem’ på ett seminarium där de deltar som representant för sin arbetsgivare, och skriva liknande fraser i granskade och betalda krönikor, är det svårt att väcka opinion för mer konkreta frågor. Men jag ser inte riktigt vad politiker skulle kunna göra åt saken. Möjligen utöka lagen om ‘hets mot folkgrupp’ till att även skydda ‘vita svenska män’ från rasistiska och sexistiska kränkningar. Men mest handlar det nog om en självsanering inom branschen.
2) Diskriminering av män i regler och lagar. Svenska män utsätts för formell juridisk diskriminering på hundratals punkter. En omfattande men ej komplett uppräkning finns i Pär Ströms bok ‘Mansförbjudet’. Kvinnor diskrimineras knappt alls i formell mening. Detta är den absolut lättaste mansfrågan att lösa. Några omröstningar i riksdagen följt av implementering vid berörda myndigheter, sen är det klart. Men ingen av våra riksdagsledamöter gör ett skit åt saken.
3) Pojkars misslyckande i skolan. Allt fler pojkar kommer på efterkälken i skolan, som uppenbarligen inte är anpassad till pojkars sätt att var. Det finns metoder som visat sig fungera för att lösa problemet, t.ex. idrott varje dag så att grabbarna får springa av sig överskottsenergin, men de metoderna implementeras inte. I stället talas det om ‘antipluggkultur’ och att ‘uppfostra pojkarna till att bli mer som flickor’. Det funkar inte, människor måste tillåtas vara sig själva.
Ursäkta en lång utläggning, men jag ser inte hur feminism ska kunna lösa de här frågorna. Snarare är den ett hinder på vägen.
Anna Troberg själv har inte svarat ännu. Men det brukar hon göra.
Bashflak 