MANCHESTER Det brittiska arbetarpartiet Labour står inför ett ordförandebyte efter att premiärminister Keir Starmer i måndags meddelade att han träder åt sidan.
Allt pekar på att det är tidigare långvariga borgmästaren i Manchesterregionen, Andy Burnham, som blir ny partiledare och därmed premiärminister i Storbritannien.
Burnham vann tidigare i juni fyllnadsvalet i valkretsen Makerfield med 54 procent av rösterna. Segern sågs som en signal om att 56-åringen kan leda Labour till segrar i valkretsar där partiet utmanas av högerpopulistiska Reform UK och Storbritanniens gröna parti.
På Manchesters gator är förväntningarna på Burnham höga. Väljare som vi träffar vittnar om en borgmästare som varit både närvarande och framgångsrik i att förbättra vardagen för invånarna.
– Han är inte som andra politiker. Jag tror att han är mer jordnära. Jag har sett honom på lokala pubar till exempel, där han framstår som en vanlig man och företrädare för medelklassen, inte en del av eliten, säger Scott Forrest.
Nicola Hampson medger att hon inte följer politik särskilt noga, men att Burnham framstår som en sympatisk man.
– Det jag har sett av honom på tv och hans arbete ger intrycket av en jordnära person.
”Alla har sin berättelse om Burnham”
Lucy McLaughlin har följt Andy Burnhams väg till makten i egenskap av reporter för tidningen Manchester Mill. Hon menar att hans popularitet till stor del grundar sig på just synlighet och närvaro.
– Alla i Greater Manchester har berättelser om evenemang och tillställningar där de träffat på honom, förklarar McLaughlin.
Samtidigt har Manchester också vuxit kraftigt under Burnhams period vid makten. Tillväxten i regionen har varit dubbelt så stark som i Storbritannien i genomsnitt.
Själv talar Burnham om manchesterism, ett koncept som förenar ekonomisk tillväxt och investeringar med social välfärd och jämställdhet.
Som Burnhams största prestation som borgmästare ses reformen av kollektivtrafiken. Han förde bussarna under offentlig kontroll, vilket enligt många har lett till lägre priser och förbättrad service.
De gula Bee Network-bussarna har blivit en symbol för den växande regionen – och för Andy Burnhams politiska brand.
Men det som fungerar i en tre miljoner människors region är nödvändigtvis inte ett framgångsrecept nationellt.
– Att leda en storstadsregion är något helt annat än att leda ett land. Men det han har gjort med bland annat kollektivtrafiken, där busstrafiken har förts under offentlig kontroll, kan ses som en möjlig modell för ett framtida politiskt program, säger Lucy McLauglin.
Politisk kameleont
Samtidigt som Burnham ägnat de senaste åren åt regionalpolitik i Manchester saknar han inte meriter i den brittiska rikspolitiken.
Han har tidigare arbetat som rådgivare, varit parlamentsledamot och hälsominister samt kandiderat till Labours partiledarpost vid två tillfällen.
Timothy Oliver, föreläsare i brittisk politik vid Manchesters universitet, beskriver Burnham som något av en politisk kameleont med ett skarpt sinne för politiska strömningar och en förmåga att anpassa sitt budskap till olika väljargrupper.
– Eftersom Andy Burnham har varit en del av brittisk politik så länge har han vid olika tidpunkter gett ganska olika svar på frågor inom samma politikområden, säger Oliver.
Som exempel lyfter han Burnhams hållning till brexit. Burnham talade för att Storbritannien skulle stanna kvar i EU, men kritiserade samtidigt remainkampanjen för att vara alltför fokuserad på storstäder som London på bekostnad av eftersatta regioner i norra England.
– Senare har han sagt att han hoppas att Storbritannien återansluter sig till EU ännu under hans livstid. Men i samband med fyllnadsvalet i Makerfield sa att inträdet inte skulle vara en prioriterad fråga för honom som premiärminister, säger Oliver.
Enligt honom bygger Burnham sitt politiska narrativ på den ekonomiska utvecklingen i Manchester, som under det senaste decenniet varit betydligt bättre än i Storbritannien i genomsnitt.
Målet är att visa att ekonomisk tillväxt kan kombineras med sociala satsningar på bland annat bostäder, kollektivtrafik och omsorg.
Samtidigt påpekar Oliver att Burnham ännu inte presenterat en plan för i vilken riktning han vill föra Storbritannien som premiärminister.
– Det finns stora frågetecken kring hans finanspolitik, hans ekonomiska politik och också kring områden som utrikes- och försvarspolitiken, säger Oliver.
Utrikespolitiken ett frågetecken
Avgående premiärministern Keir Starmer har varit uppskattad bland sina kollegor i Europa och Nato men hårt kritiserad på hemmaplan. Timothy Olivier vid Manchesters universitet menar att utrikes- och säkerhetspolitiken är ett område där Andy Burnham profilerat sig minst.
– Som borgmästare i Greater Manchester har han helt enkelt inte behövt tänka på utrikes- eller försvarspolitik alls, eftersom det ligger helt utanför hans kontroll och han har haft andra saker att göra, säger Oliver.
Burnham ärver också den försvarsinvesteringsplan som ledde till tidigare försvarsministern John Healeys avgång från regeringen i början av juni. Healey kritiserade Starmer för bristande beredskap att investera i försvaret.
Andy Burnham har ännu inte klargjort sin syn på försvarspolitiken, och det finns farhågor inom försvarsdepartementet om att han kan vilja ompröva en eventuell uppgörelse om försvarsutgifter som gjorts i Keir Starmers sista dagar som premiärminister.
Källor nära Burnham uppger däremot för The Guardian att farhågorna är överdrivna, och att de i stället vill se en lösning på finansieringskonflikten och att investeringsplanen publiceras innan han tillträder.
Ur finländsk synvinkel har Storbritannien med Starmer framstått som en pålitlig allierad och en stöttepelare för stödet till Ukraina. Timothy Oliver tror att Storbritanniens engagemang för Ukraina håller i sig med Burnham.
– Ukrainas sak är mycket populär, särskilt i Westminster. Så jag ser inte att Burnhamregeringen drar sig tillbaka från brittiskt stöd till Ukraina, bedömer Oliver.
Han tror att Burnhams styrka som kommunikatör också kan vara en fördel för honom internationellt och underlätta relationerna med andra ledare, däribland Donald Trump.
– Utrikespolitiken är ändå ett marginellt tema jämfört med de frågor som engagerar väljarna i Storbritannien mest, som är ekonomin, invandring och hälsovården, fortsätter Oliver.
Sista spiken i kistan för Labour?
Trots de högt uppskruvade förväntningarna är Burnhams manöverutrymme som potentiell premiärminister begränsat.
Han ärver en ekonomi som tappat fart efter finanskrisen, pandemin och Brexit, samtidigt som Labour pressas i ett allt mer fragmenterat politiskt landskap.
Timothy Oliver pekar på att den mest akuta utmaningen sannolikt blir att stoppa väljarflödet till högerpopulistiska Reform UK i avgörande valkretsar. Den mer långsiktiga utmaningen handlar handlar om att vädja till unga väljare som nu väljer Gröna partiet framom Labour.
Den brittiska politiken har varit i gungning sedan brexit, med snabb rotation på premiärministerposten och ett väljartålamod som successivt har eroderats. I det läget framstår även Burnhams position som potentiellt bräcklig över tid.
– Om han utmålas som en räddare men inte lyckas vända utvecklingen kan det bli den sista spiken i kistan för Labourpartiet, säger Lucy McLaughlin vid Manchester Mill.