Vad är en ”rimlig kvinna”? Kan man ens säga så på svenska frågar jag mig när jag läser Peppe Öhmans nya bok En rimlig kvinnas sammanbrott – en roman som handlar om Martina som snarast framstår som ängslig, orolig, räddhågsen, men också lite präktig och förnuftig.
Jag misstänker att ordet ”rimlig” är en direktöversättning av engelskans ”reasonable” – som förvisso kan översättas med just ”rimlig”, men som i det här sammanhanget snarare betyder förnuftig.
Martina är kulturjournalist på en av de stora morgontidningarna i Stockholm, och när posten som kulturchef blir ledig ser Martina sig själv som självskriven för jobbet.
Den snart 50-åriga Martina får dock se sig omsprungen av en yngre kollega som har bättre koll på sociala medier och vad Generation Z kan tänkas intressera sig för.
Den annars så försiktiga och förnuftiga Martina dränker sin besvikelse med en flaska (dyr) champagne och under nattens sena timmar skickar hon in sin avskedsansökan – kränkt över att hennes gedigna kunskaper om kultur och mångåriga erfarenheter av branschen inte räknas i dagens algoritm- och klickstyrda medievärld.
När eftertankens kranka blekhet drabbar henne är det för sent att ångra sig.
Åldersdiskrimineringen på arbetsmarknaden är ett centralt tema i berättelsen och något som Martina får erfara in på bara skinnet när hon ger sig ut på jakt efter nytt jobb.
När Martina inser att hon inte ska nämna sin ålder i sin arbetsansökan får hon napp: hon blir sociala medier-ansvarig (ödets ironi) på ett konstmuseum – trots att hon saknar behövlig kunskap och behörighet.
Chefen på museet tror att Martina är tio år yngre än hon är – ett missförstånd som den medelålderskrisande Martina aldrig kommer sig för att rätta till och som kommer att ställa till det för henne.
Aktuella teman
Det är många teman som tävlar om utrymme i Peppe Öhmans roman: separationsångest (enda barnet har flyttat ut ur boet), könsskillnader och sega patriarkala strukturer, medelålderskris och äktenskapskris, åldersdiskriminering, identitetskris och utmaningar i dagens mediebransch.
När Öhman skriver om mediebranschens existentiella, innehållsmässiga och värdemässiga kris har hon verkligen tummen på tidens puls.
Scenerna som utspelar sig på redaktionen är dråpliga men också smärtsamt sorgliga. På ett svidande och smart sätt visar Öhman hur seriös och djuplodande kulturjournalistik får stå tillbaka för videor i kortformat och engagerande innehåll på sociala medier.
I en värld där bra content är det enda som räknas blundar man lätt för det anständiga och det medmänskliga.
Lyxliv på Lidingö
I finlandssvenska Martina tecknar Öhman ett porträtt av en kvinna som gift in sig i den svenska övre medelklassen.
Martinas man Caspian är en framgångsrik finansman som med lätthet skulle kunna försörja familjen, och i likhet med bästa väninnan Sophie skulle Martina kunna ägna dagarna åt shopping och heminredning, skönhetsoperationer och lyxiga semesterresor.
Men arbetet ger Martina ”struktur och mening” i livet, ett socialt sammanhang, frihet och ekonomisk självständighet.
Miljön som Martina lever och rör sig i får mig osökt att tänka på tv-serien Solsidan: till sin framtoning påminner Martina rätt så mycket om Mickan – båda är måna om sin status och sin image, men samtidigt veliga och villrådiga. Det dåliga självförtroendet boostas dock lätt med en dyr märkesväska.
Livet i villan på Lidingö ger mig klaustrofobi.
Hemmet är som taget ur ett glassigt (opersonligt och själlöst) heminredningsmagasin, och Martina rör sig genom rummen som en staffagefigur medan Caspian mestadels sitter och scrollar på sin mobil.
Även om havsutsikten enligt Martina är ett bevis på att hon och Caspian lyckats bra i livet har solen sina mörka fläckar.
Skildringen av klass är intressant – i synnerhet som här finns drag av vad jag uppfattar som klassförakt utan ett uns av ironi.
När fönstren ska tvättas anlitar man utan skrupler en ukrainsk man ”som gjorde den tråkiga fönsterputsningen dubbelt så snabbt och bra som vi”, och om äktenskapet med Caspian skulle sluta i skilsmässa oroas Martina mest över att tvingas flytta från villan ut i ”en förortstvåa med linoleumgolv och stökig trappuppgång”.
Svensk nonchalans
Martinas finlandssvenska bakgrund skymtar fram då och då – ofta på ett sätt som framhäver svenskarnas nonchalanta inställning till den svenska minoriteten i Finland. Här finns en påtaglig irritation över svenskarnas ignorans visavi det finlandssvenska som stundvis kan te sig rätt så barsk och brutal.
Jag drar gärna en parallell till Michaela von Kügelgens aktuella feelgoodserie om livet på Halsterö i Stockholms skärgård där det likaså förekommer några finlandssvenska gestalter.
I von Kügelgens romaner är det finlandssvenska inslaget snarast en pikant krydda, något mysigt och lite lätt exotiskt, medan skildringen av det finlandssvenska i relation till det svenska i Öhmans roman är förknippat med skam och en känsla av underlägsenhet, men också stolthet och ett visst självhävdelsebehov.
Feelgood eller feelsad?
Martina är van att ha kontroll – utan hennes omsorg och curlande skulle familjen (tror hon i alla fall) störta ner i kris och kaos.
Kontrollbehovet är otvetydigt ett sätt för Martina att hålla styr på sig själv, kväsa känslor av ångest och ängslan, oro och osäkerhet.
Det oaktat verkar det som att kriserna avlöser varandra i snabb takt – likt brickorna i ett dominospel.
Ibland blir det hela lätt farsartat på bekostnad av trovärdighet och fördjupning.
Jag får inget riktigt grepp om Martina – hon är som en kameleont utan egen vilja, en vindflöjel som anpassar sig efter omständigheterna och andras förväntningar.
Hon lyckas verkligen provocera och irritera mig med sin undfallenhet och ryggradslöshet.
Så småningom leder dock upplevelsen av att vara förringad, förrådd och förd bakom ljuset till en frigörelseprocess där Martina förvandlas från den osäkra Mickan i Solsidan till den upproriska Thelma i 90-talsfilmen Thelma & Louise.
Även om Peppe Öhman lyckas lätta upp den tryckta stämningen i berättelsen med underfundig humor och träffsäkra iakttagelser har jag svårt att läsa En rimlig kvinnas sammanbrott som en feelgoodroman (vilket förlaget klassar den som) – för mig är berättelsen snarare en feelbad- eller feelsad-historia.