Den tyska schlagerns ursprung kan härledas till operetterna i 1800-talets Wien, men minst lika viktig är 1920-talets dans- och krogkultur i Berlin, skriver Hannu Sirkkilä i sin färska bok Saksalainen Schlager.
Den tyska schlagern har alltid följt den tyska historieutvecklingen och erbjudit tröst och en flykt undan nuet. Därför är det heller ingen tillfällighet att schlagern får ett kraftigt uppsving strax efter andra världskriget.
Folket törstar efter underhållning och eskapism och allt det här kan schlagern erbjuda det tyska folket som precis håller på att återhämta sig från förnedringen och ett förlorat krig.
Tradition och framtid
Samtidigt som schlagern ingjuter hopp om en ljusare framtid, lyckas den också värna om den för tyskarna så viktiga hembygden. I det pånyttfödda Tyskland går Heimat och framsteg hand i hand och denna kluvenhet mellan nytt och gammalt fångar också schlagern upp på ett subtilt sätt.
Det ekonomiska undret på 50- och 60-talet ackompanjeras till tonerna av Freddy Quinn, Conny Froboess eller Peter Alexander, artister som i sina sånger står för stabilitet, värdekonservatism och i viss mån också nostalgi, utan att ändå hemfalla åt en besvärande nationalism.
Tyskland behöver trygga artister som med sin musik skapar välbefinnande och en känsla av samhörighet, skriver Hannu Sirkkilä i sin bok. Detta beprövade koncept har många artister fortsatt med fram till idag.
Den traditionella schlagern verkar må hyfsat bra, men samtidigt skriver Sirkkilä om hur schlagern ständigt utvecklas och tilldelas nya funktioner.
Den förenande och hembygdsförankrade musiken har fortfarande ett starkt fotfäste i Tyskland, men idag har den också fått konkurrens av Party-Schlagern och Pop-Schlagern som tilltalar en betydligt yngre lyssnarskara.
Redan på 70-talet smög sig sydligare tongångar in i den tyska schlagern i och med en kraftig sydeuropeisk arbetsinvandring och solsemestrar på Mallorca.
Det var också här som den så kallade Ballerman-kulturen uppstod i början av 70-talet när ett restaurangområde började locka till sig tyskar med tysk mat, tyskt öl och tysk musik.
Ballermann har blivit synonymt med hedonism och ett gränslöst partajande, men många tyskar åker även idag till Mallorca för själva musiken som i sann 50-talsanda erbjuder många en välkommen verklighetsflykt.
Precis som 50-tals schlagern förträngde minnena av krigsåren, erbjuder Party-Schlagern eskapism åt hårt arbetande tyskar som behöver en andningspaus från det stressiga förvärvslivet.
Nya vindar
Den traditionella tyska schlagern har alltid varit bra på att utmåla hembygden som en omfamnande och trygg plats dit världens larm inte når. Pop-Schlagern är inte lika nostalgisk och traditionsbunden och yngre låtskrivare tillåter sig att experimentera med rap- och hiphop-influenser eller texter som handlar om något annat än en romantisk kärlek eller hembygdens skönhet.
Hannu Sirkkilä noterar hur den nya schlagern fångar upp kontroversiella ämnen som till exempel familjevåld eller förvridna kroppsideal. I de moderna sångtexterna kan den romantiska kärleken få konkurrens av ett självständigt singelliv och till och med en gnutta självironi tycker Sirkkilä sig höra i den annars så självtillräckliga schlagern.
Den traditionella och den nya poppiga schlagern verkar leva i god sämja och även om en yngre målgrupp föredrar de lite modernare tongångarna, är det frapperande hur omhuldad den äldre schlagermusiken fortfarande är bland yngre tyska lyssnare.
Schlagern må vara banal, kommersiell och icke-politisk, men Hannu Sirkkilä visar med all tydlighet att den speglat och format Tysklands närhistoria på ett sätt som få andra musikstilar.
Så gräv fram en gammal LP med Udo Jürgens eller leta upp Helene Fischer på din streamingtjänst… och NJUUUUT!