En del av artikelns innehåll är möjligtvis inte tillgängligt till exempel med en skärmläsare.
– När jag var barn kunde jag åka i vad som helst. Men den tiden är förbi, säger Jesper Eiskonen.
Runt honom är det liv och rörelse, och luften doftar av popcorn och sockervadd. Så där som det gör en sommardag på Borgbacken i Helsingfors.
Eiskonen står och tittar uppåt mot Raketti, en av attraktionerna på Borgbacken. Där, 60 meter uppe i luften, sitter hans 11-åriga dotter Helmi. Hon skrattar och viftar med benen och har hur kul som helst.
– Förut har jag ibland varit tvungen att gå med dottern i någon karusell. Men det är nog hemskt. Nu tar vi alltid dotterns kompisar med oss när vi ska till Borgbacken, så att jag kan stanna på marken.
Raketti stannar och dottern kommer springande tillsammans med sina kompisar, glad och ivrig.
Helmi Eiskonen har nog märkt att pappa Jesper inte gillar att åka i alltför häftiga attraktioner.
– Ibland när han har åkt med mig har han sagt: Var det här nu en bra idé? Man kan nog vara ärlig och säga åt sitt barn att man inte vågar.
Hon berättar att hon inte är rädd för någonting på Borgbacken. Kingi är värst, men den är ändå rolig.
Sedan springer hon i väg med kompisarna mot nästa åkattraktion, medan pappa släntrar efter, nöjd över att få hållas kvar på marken.
”Om vi kraschar blir mina barn utan pappa”
Många vuxna känner nog igen sig. Som barn njöt man av att vispas omkring i diverse vansinniga karuseller. Nu kan man må lite dåligt i en vanlig gunga.
Vad beror det egentligen på att det blir så här?
– Balansorganen börjar åldras när man är över 20 år, förklarar Markus Wikstén, specialistläkare inom neurologi.
Wikstén berättar att vuxnas balansorgan har svårt att hänga med i de tvära kasten i en åkattraktion. Ett barns lättflytande balansvätskor och pigga sinnesceller klarar det bättre.
Nöjesparksattraktionerna är ofta konstruerade så att man inte vet vad som händer härnäst, så att det ska kännas riktigt häftigt.
– Hos en vuxen litar hjärnan mer på synsinnet än vad hjärnan hos ett barn gör. När synen och balansorganet ger motstridig information ökar illamåendet.
Hjärnan får alltså inte all den visuella information som den vill ha.
Hos ett barn hämtar sig balansorganet också snabbt, och eventuellt illamående går oftast fort över. Hos en vuxen kan balansvätskorna trögt flyta omkring en stund ännu efter att rörelsen stannat.
Det finns också en psykologisk aspekt.
– Våra känslor och förväntningar spelar en stor roll. Vi tänker på allt hemskt som kan hända: Om berg-och-dalbanan kraschar blir mina barn utan pappa, kan man tänka. Barn lever mera i stunden, säger Wikstén.
”Värre sedan jag blev mamma”
Den psykologiska aspekten känner Heidi Tverin igen. Hon är på Borgbacken tillsammans med sin 2-åriga dotter Ellen.
De är på väg för att ta en titt på småbarnens lugna attraktioner, men stannar till lite för att prata.
– Efter att jag blev mamma har jag blivit rädd för att åka i häftiga attraktioner. Till exempel den där skulle jag aldrig våga åka i nu, säger Tverin.
Hon nickar mot Swingi, en av Borgbackens vildaste åkattraktioner.
– Jag vill inte åka i den, säger Ellen och tittar på de skrikande människorna som snurrar omkring upp och ner.
– Det behöver du inte, tröstar hennes mamma.
Tverin har ännu många år på sig innan dottern kanske börjar tycka att sådant är det roligaste i världen.
Men vänta nu – bilen då?
Tillbaka till Markus Wikstén. Han avslöjar att han har ett botemedel mot illamående i tivoliattraktioner – den enda biverkningen är dödsångest.
Vi ska höra mera om det.
Men först måste vi reda ut ännu en sak: Samma barn som glatt låter sig centrifugeras i tivoliattraktioner och mår prima, kan bli åksjuka i bilen och sjösjuka i båten. Då är det i stället de vuxna som mår bättre.
Det är ju helt tvärtom. Hur förklarar man det?
– Det har nog återigen att göra med att det för oss vuxna är viktigare än för barn med de visuella signalerna. Vi får signalerna när vi ser på vägen, och då vet hjärnan vad som kommer att hända, berättar Wikstén.
I motsats till hur det är på tivoli, hinner vi på en bilfärd oftast se en kurva innan fordonet svänger, därför fungerar de visuella signalerna.
Det finns ytterligare orsaker som kan spela in: Barn sitter också ofta lägre nere i bilen, och dessutom i baksätet, så de ser inte vägen lika bra som vuxna.
Vi vuxna har också levt längre och har samlat på oss erfarenhet av hur en bil rör sig. Den erfarenheten kan hjälpa hjärnan att förutse rörelserna, och vi börjar inte må illa.
Lauri Pyhälä är attraktionsfadder och kan åka med barn när vuxna inte vågar:
”Dödsångest som biverkning”
Nu till det utlovade botemedlet. Men det kräver en del tid och arbete. Och så kanske lite dödsångest.
– Habituering är det bästa botemedlet, säger Markus Wikstén, specialistläkare inom neurologi.
Han berättar att han faktiskt själv har erfarenhet av just det här, när han för några år sedan åkte på en resa till Sverige och Danmark med sina två söner.
Under resan skulle de besöka tre olika nöjesparker. Problemet var att Wikstén tyckte att alla slags attraktioner var hemska.
Han bestämde sig redan från början för att systematiskt härda sig för att kunna åka med barnen.
– Jag började med en karusellgunga. Mina pojkar tyckte att jag var barnslig, men jag sa att jag måste värma upp.
Sedan vågade han gradvis åka i allt häftigare attraktioner.
– Förändringen sker inte i balansorganen, utan det som förändras är hur hjärnan tolkar informationen. Den förstår att okej, det här är inte livsfarligt.
Till sist stod Wikstén inför den ultimata utmaningen: Valkyria på Liseberg. Det är en berg-och-dalbana som har ett lodrätt fall på nästan 50 meter. Europas högsta och längsta i sitt slag.
– Jag svettades och pulsen var hög: alla de fysiska tecknen på dödsångest. Men jag överlevde. Vi åkte i den en gång till samma dag, och det gick mycket bättre. Dagen därpå åkte vi igen, och då var säkert 80 procent av spänningen borta.
– Och det här botemedlet är fritt från biverkningar – om inte övergående dödsångest kan räknas som biverkning.
Hur gör du för att klara av de häftigaste karusellerna? Berätta i kommentarsfältet!