Vi tar det mest uppenbara först: Äsch.
Hur gick det nu så här igen? Allt pekade ju på att vi skulle vinna! Oddsen, Lordi-jubileet, den sjuttonde platsen i startordningen etc.
Å andra sidan, efter fjolårets uteblivna bastutriumf kändes besvikelsen familjär på något sätt. Så vår fina låt dög inte för Europa? Nåmen, int då.
Det bör också genast konstateras att ingen skugga ska falla över Linda Lampenius och Pete Parkkonen. Liekinheitin var ett fenomenalt Eurovisionsbidrag och en sjätteplats är ett utmärkt resultat. Duon förtjänar finska folkets tacksamhet, de representerade oss med sällan skådad värdighet och professionalism.
Bara en låt kan vinna Eurovisionen, och det betyder att alla andra deltagare måste bli besvikna. Det hör till spelets natur. Beträffande Finlands insats och placering är jag beredd att gilla läget och vända blad.
Men annars lämnar Eurovision Song Contest 2026 mig med en cocktail av olika eftersmaker: både bittert, sött och surt.
Blandad eftersmak
Vi tar det söta först: Grattis till er första seger Bulgarien! Även om känslan av besvikelse växte i mitt hjärta under poängräkningen var det roligt att få bevittna en ordentlig skräll.
Dara och Bangaranga var definitivt ingen förhandsfavorit, och jag måste medge att jag själv tyckte låten lät urjobbig vid första lyssningen. Men scenshowen vände upp och ned på alltsammans, och för en gång skull var faktiskt jury och publik överens om vilket bidrag som var bäst.
Juryreformen som lyckades
Och på tal om juryn, äntligen fick tävlingen en välbehövlig föryngring. Att jurygrupperna numera består av yngre musikkännare med kunskap om också andra genrer än pop syntes ju verkligen.
Förvisso kompisröstades det fortfarande flitigt på grannarna, men till exempel att Serbiens progressiva metallband Lavina roffade åt sig några jury-tolvor var ju ett klart bevis på att någonting hade hänt. Tidigare tenderade traditionella ballader med operakrydda dra ifrån i juryomröstningen, nu landade tolvorna lite hipp som happ och det blev riktigt spännande.
Men så har vi ju elefanten i rummet.
Regelbrott eller ej?
Än en gång fick Israel massiva mängder publikröster, däribland en publiktolva från Finland (i skrivande stund har ännu inte de kompletta röstresultaten från andra publicerats). Bara Bulgarien och Rumänien fick flera publikröster än Israels Noam Bettan.
EBU bör ta en ordentlig titt på alla publikröster. Förekom sådana röstningskampanjer som numera är ett brott mot tävlingens regler?
Och om man kommer fram till att så var fallet, hur agerar man då? Blir det böter? Portförbud till nästa års tävling? En vänlig smäll på fingrarna och förlängt sponsoravtal med det turkosa hårvårdsmärket?
Fem länder valde att stanna hemma i år eftersom Israel tilläts delta, och med tanke på hur slutresultatet såg ut i år tror jag inte att Island, Spanien, Nederländerna, Slovenien och Irland har något intresse av att återvända nästa år. De förväntar sig nog en klarare markering från EBU:s sida.
Detta i kombination med att ett mindre förmöget land som Bulgarien ska ordna tävlingen 2027 gör läget minst sagt kvistigt för EBU. Hur ska pengarna räcka om storfinansiären Spanien står över igen? Och vad händer om ännu flera länder bojkottar?
Vad Finlands öde beträffar tänker jag i lite samma banor som Ylva Perera, som i HBL konstaterade att en Eurovisionsseger just nu är en skitdröm.
Det skulle onekligen vara roligare att vinna och arrangera Eurovision Song Contest någon gång i framtiden då tävlingen igen har blivit det glittriga, sorglösa, inkluderande, fåniga och underbara koncept som är så viktigt för många av oss.
När (och om) den dagen kommer ligger i EBU:s händer.
Eva Frantz är Svenska Yles Eurovisionskommentator och har bevakat UMK och Eurovision Song Contest för Yle i över tio år.