Dissidenten Stenkvist

I samband med konflikten i Mellersta östern där Israel och USA är i krig med främst Iran har Trump återigen väckt frågan om USA:s medlemsskap i Nato. Oavsett hur troligt (eller otroligt) det är att USA faktiskt lämnar Nato så uppstår frågan, skulle Europa ensamt kunna sköta sin egen säkerhet? 

Nato bildades för att möta hotet från Sovjetunionen Det finns och har aldrig funnits någon annan trolig motståndare till västvärlden. Först måste vi konstatera att Ryssland inte är Sovjetunionen. Jag är ingen militär expert, men västs militärtekniska försprång verkar snarast ha ökat efter Sovjetunionens fall, vilket indikeras av kriget i Ukraina där Ryssland inte ens har kunnat etablera dominans i luftrummet. Snarast verkar rapporter tala om ett kvantitativt övertag över Ukraina, inte ett kvalitetsmässigt övertag. 

Om vim gör en grov jämförelse mellan Sovjet och nuvarande Ryssland blir utfallet enligt följande.

Det gamla Sovjetunionen hade cirka 50 000 stridsvagnar, det nuvarande Ryssland har cirka 10 000, varav en del redan har gått åt i Ukraina. Dagens stridsvagnar är av en generation modernare typ. 

Sovjet hade cirka 30 000 artilleripjäser, dagens Ryssland har cirka 15 000 sådana pjäser. Det här är väl Rysslands starkaste kort. Ryssland har dock inget som kan liknas vid Archer. 

Sovjetunionen hade cirka 5000 stridsflygplan, det modernaste var Mig 29. Dagens Ryssland har cirka 1000 stridsflygplan, detta av typen Su -30 och Su-35. 

Dagens Ryska armé är inte designat för en massinvasion. Den är inte dimensionerad för andra världskrigets stora massiva anfall. Dessutom har Ryssland kanske inte förblödigt i Ukraina, men tömt sina resurser rejält. Självfallet skulle Ryssland mycket väl kunna genomföra operationer mot t.ex. Estland, Lettland och Litauen. Det finns alltid ett militärt hot, mot i princip alla nationer. Ju starkare militärmakt, ju mindre risk. Men frågan nu var, skulle Europa klara sin egen säkerhet?

Om inte Sverige och stora delar av övriga Europa tagit sin ”Strategiska timeout” där vi i princip monterade ner hela vårt försvar skulle svaret tveklöst vara ett ”JA”. Nu har vi ju tyvärr under denna tragiska timeout monterat ned vårt försvar tillsammans med Europas övriga militärmakter. Utan tvekan är vi i en problematisk situation där vårt försvar inte är helt förberedda för allvarliga konflikter. Vi sparade in på försvaret, för att satsa pengarna på annat, medan vi lät USA betala försvarsnotan. Att USA med sina politiska representanter är mäkta irriterade över detta är högst relevant. Det är en ohållbar situation, som nu håller på att förändras. 

Skall Europa klara sin egen säkerhet krävs det att vi bygger upp vårt försvar, satsar pengar på det och ändrar vår mentala inställning. Nationer som Sverige, Tyskland, Frankrike och Storbritannien måste satsa cirka 3,5-4% av BNP på försvaret, samt lära sig av kriget i Ukraina gällande ny och flexibel teknologi. Sker detta kommer Europa att klara av sig egen säkerhet. 

Apropå Trumps missnöje med uteblivet deltagande av europeiska Nato-länder i Irankriget så är Nato en försvarsallians. Om något Nato-land startar ett krig på andra sidan jordklotet har Nato med dess medlemmar inget med det att göra självklart. Trump kan vara missnöjd ändå såklart, men i det stora hela är detta inget Europeiskt krig. Inga europeiska ledare blev ens konsulterade innan krigsutbrottet. Bara det gör att auktionen går bort enligt normal logik. 

Enligt den strategiska militära experten Douglas MacGregor så var det Israel som initierade hela Iran-operationen, med påföljd att USA följde med. Att Europeiska länder bara skulle ”hänga på” meds alla de konsekvenser globalt som brist på olja, ekonomisk nedgång och allmän instabilitet i hela Mellanöstern är bara oseriöst. Ingen västerländsk nation är sympatisk inställd till den teokratiska regimen i Iran. Ingen med sunt förnuft vill att Iran skall ha tillgång till nukleära vapen. Men erfarenheterna från invasionen i Irak avskräcker. Dessutom visade det sig att Irak faktiskt inte hade några massförstörelsevapen. Hela operationen är ogenomtänkt med påfallande negativa konsekvenser. En lång rad experter och bedömare, även tidigare starka sympatisörer för Trump, anser att hela företaget gränsar till rena idiotin. Man är faktiskt böjd att hålla med. 

Knappast någon har väl missat debaclet att Trump gått ut ganska hårt och sagt att Grönland måste tillhöra USA. Militära medel kan ej uteslutas. Som skäl har angetts säkerhetspolitik gentemot Ryssland och Kina, samt förstås, alla förmodade mineraltillgångar som beräknas finnas under den kilometertjocka isen. Självklart är dessa krav och hot helt oacceptabla, speciellt sedan båda nationerna tillhör samma försvarsallians Nato. 

En del personer till höger, som alltid gillat Trump och speciellt hans anti-wokepolitik tycker plötsligt att det kan vara bra om ön kommer under amerikansk domsago. Här skall man inte blanda äpplen och päron. Man kan mycket väl hylla Trumps anti-wokepolitik, och samtidigt kraftfullt sätta ner foten mot rena hot mot den egna intressesfären. Är man svensk så måste alltid svenska intressen komma först, därefter nordiska intressen. I det här läget måste vi i Norden göra gemensam sak. Om någon nation inom Nato gör anspråk på Gotland räknar vi kallt med stöd, även militärt, från våra nordiska grannländer.

Och om någon svensk medborgare skulle tycka det var ok att USA gör anspråk på Gotland, så är det landsförräderi/högförräderi. Bäst att klargöra det för alla, även om alla borde förstå det ändå.

En del människor till höger menar också att detta bara är en förhandlingsstrategi av Trump, vilket också mycket väl kan vara fallet. Det står bl.a. i Kvartal att det nog är en sådan strategi. 

https://kvartal.se/pellezackrisson/artiklar/ta-trump-pa-allvar/cG9zdDo0MzIzMw

”Taktiken är att öppna med ett absurt bud – annektera Grönland, inte utesluta militärt våld – för att sedan backa till något mer rimligt/mindre galet.” …

”En tidig förutsägelse: Donald Trump kommer att vara nöjd om det blir ett gemensamt energi- och mineralprojekt tillsammans med Danmark samt ökade danska infrastrukturinvesteringar på Grönland.”

Det här kan mycket väl stämma, men. Dels så verkar det overkill att hota med annektering av ett alliansland om man nu vill ha ett mineralavtal. En självklar del i en bra strategi borde vara att inte ta i mer än nödvändigt. Speciellt taget de negativa konsekvenserna i beaktande. Dels så har själva hotet en massa negativa konsekvenser som Trump med sin förhandlingsstrategi nog inte tänkt på. Trump har säkert lyckats med sin strategi många gånger, men även den mest lyckade strategi kan slå fel. Oavsett hur starkt USA är ekonomiskt och militärt, kan nationen inte stå helt ensam i världen. Och med sådana här utspel kan det sluta med just det. 

Hela denna historia för tankarna på hur Europa och EU (för allt i världen) skulle klara sig utan USA:s militära stöd. Jag är ju ingen expert på området, knappas ens en MÖP (lite grann kanske), men vad jag förstår, med länder som Sverige, Finland, Polen, Frankrike och Tyskland är ju Europa oerhört starkt militärt. Kunde vi dessutom få med Storbritannien skulle även björnen i öst inte anfalla Europa i brådrasket. En björn som just nu blöder i Ukraina. Problemet verkar vara självbilden, en självbild av Europa som svagt och behov av stöd. Europa måste både satsa på militär styrka och självbilden. Den senare är lika viktig. 

Med detta sagt, så måste denna händelse fungera som en väckarklocka för Europa och EU. Vi måste satsa mer på ”hårda” frågor i EU, och bygga upp militära muskler i våra respektive nationer. EU måste överge en massa socialpolitik, som bäst sköts nationellt, och satsa på sådant som säkerhet och konkurrenskraft. Sådan som ger ekonomisk styrka och respekt i omvärlden. I stället för att EU skall lägga sig i könsfördelningen i bolagsstyrelser, olika klimatmål och snusets vara eller ickevara så skall unionen satsa på naturvetenskap, kärnkraft och AI. Vi behöver en helrenovering av EU:s inre politik, för att stärka unionens muskler och respekten utåt.