Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Den libertarianske ekonomen Tyler Cowen skrev en gång ett blogginlägg där han beskrev alla de revolutioner han har upplevt under sin livstid. Han började med månlandningen när han var en liten pojke och gick sedan kronologiskt fram till dagens framväxt av Artificiell Intelligens. Det fanns endast sju revolutioner på listan, eftersom det handlade om de största och mest omskakande händelserna. Mellan kommunismens fall och internets uppfinning hade han placerat något som kallades The Great Feminization. Framtida historiker kommer troligen att ranka den som viktigare än nästan alla andra revolutioner på den listan.

Den Stora Feminiseringen syftar på kvinnornas ökande representation i alla samhällets institutioner. Men även om den är enkel att definiera är det mycket svårt för oss som lever på andra sidan av denna revolution att fullt ut förstå dess betydelse. De flesta missar hur fullständigt unik den är i mänsklighetens historia. Det har funnits många samhällen där kvinnor har varit drottningar, ägt företag och haft positioner med en auktoritet som män respekterat. Men det har aldrig tidigare funnits ett samhälle där kvinnor har så stor politisk makt som idag. Tänk på alla parlament som någonsin har existerat, alla lagstiftande församlingar i alla länder genom alla århundraden. Ingen av dem har varit som vår – där kvinnorna är i det närmaste lika många som männen.

I Sverige har vi åtta riksdagspartier. Av partiledarna och två språkrör är sex kvinnor och tre män. Bland riksdagsledamöterna är kvinnorna fortfarande en minoritet, men den är knapp, 46 procent. Därmed kvalar Sverige in som ett land med en av världens högsta andelar kvinnliga parlamentariker.
Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Idéhistorikern och lektorn i pedagogik vid Stockholms universitet Susanne Dodillet har skrivit ”Historien om det moderna universitetet. Från humanistisk reflektion till samhällsvetenskaplig styrning” (Celanders förlag). Hon ställer i en understreckare i svenska Dagbladet frågan hur det kommer sig att alla är så överens om att även skolor och universitet ska mobiliseras i det svenska totalförsvaret? Sedan i höstas står totalförsvaret återigen i gymnasieskolans läroplan. På Skolverkets hemsida kan lärare boka en föreläsning med en skolinformatör från Försvarsmakten. Nyutbildade soldater kommer då till skolan och håller i värderingsövningar för att sätta igång elevernas tankar. Gymnasieeleverna lär sig att totalförsvaret är hela folkets angelägenhet.

Även inom högre utbildning står beredskapsarbetet på agendan. ”Campus totalförsvar” är ett strategiskt samarbete mellan akademi, myndigheter, näringsliv och civilsamhälle med målet att stärka Sveriges totalförsvar genom utbildning och forskning. Över 30 lärosäten deltar i arbetet. Tankesmedjan Humtank betonar att ”Humaniora har en naturlig plats inom denna satsning”. Historiker och idéhistoriker önskar sig ”en humanistisk upprustning” och menar att humaniorakurser är särskilt relevanta i krigstider ”för att stärka den demokratiska motståndskraften”.

De flesta verkar tycka att det är normalt att allt och alla ska ingå i totalförsvaret. Alternativa röster framställs som hot och utländsk propaganda, snarare än som väsentliga för en levande demokrati. Den breda uppslutningen bakom de militära kraven väcker frågan om vi lever i ett samhälle som totaliserats i fredstid för att vara redo att delta i framtida krig.

Forskning och undervisning har varit en del av totalförsvaret så länge det moderna utbildningssystemet existerat. När universiteten nu formar ett ”Campus totalförsvar” och skolorna ägnar sig åt motsvarande utbildning, sker det inom ramen för vad det moderna utbildningssystemet har konstruerats för. Vi har normaliserat idén om totalförsvaret. När Humtank ber om en humanistisk upprustning och universiteten formerar sig kring ”Campus totalförsvar”, möts det inte av motstånd eller fredskrav, utan framstår som en självklarhet. Så har vi blivit fostrade av de institutioner vi trodde främjade vårt kritiska tänkande och gjorde oss fria.
Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Denna text avviker lite, dels genom att vara kortare än vanligt, dels genom att vara skriven av Brivael Le Pogam, en fransk entreprenör, utvecklare och AI-expert, mest känd som co-founder och CTO för Argil, ett AI-bolag som låter användare skapa realistiska videor med AI-avatarer. I Frankrike är han en framträdande röst kring AI, teknoptimism och liksom jag gillar han den österrikiska libertarianska ekonomi-skolan. I AI-världen är han en typisk ”builder” som gått från spelutveckling till att bygga skalbara AI-produkter.

Var texten är publicerad vet jag inte men den verkar vara från hans Substack-nyhetsbrev (brivael.substack.com). Där publicerar han längre texter och ”raw takes” om tech, ledarskap, AI och samhällsfrågor, ofta med filosofiska vinklar. Han nämner själv att han publicerade den här texten efter lång tvekan, och den skickas ut via e-post – vilket förklarar varför den så småningom hamnade i min mail.

Min uppfattning är att när det gäller franska historiska filosofer vill jag byta ut Pascal mot Voltaire. När det gäller postmoderna franska filosofer vill jag byta ut Deleuze mot Lyotard. Han har bidragit med fragmentering och skepticism mot universella sanningar. Men detta är ingen allvarlig kritik. Det är det däremot att han inte ens nämner kritisk teori och Frankfurtskolan. Nedanstående översättning har gjorts av Grok och språkligt putsats av mig.
Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
I inledningen till ”Democracy. The God that failed” (2001) prövar den tyske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe kontrafraktisk historieskrivning. Han är tysk och disputerade under Jürgen Habermas men brukar räknas till den österrikiska skolan inom nationekonomomi. Vad skulle ha hänt om Amerika aldrig gått med i första världskriget? Så här går resonemanget:

Första världskriget utgör en av de stora vattendelarna i modern historia. Då slutfördes den process som inletts år 1789 med den franska revolutionen. Den västerländska världen omvandlades från monarkiskt styre och suveräna kungar till demokratiskt–republikanskt styre och suveräna folk. Fram till 1914 hade endast tre republiker existerat i Europa – Frankrike, Schweiz och efter 1911 Portugal. Av alla större europeiska monarkier kunde endast Storbritannien klassas som ett parlamentariskt system, det vill säga ett land där den högsta makten låg hos ett valt parlament.

Endast fyra år senare, efter att USA hade gått in i det europeiska kriget och avgörande bestämt dess utgång, försvann monarkierna nästan helt. Tillsammans med hela världen gick Europa in i demokratins tidsålder.

De militärt besegrade romanoverna, hohenzollrarna och habsburgarna abdikerade och Ryssland, Tyskland och Österrike blev demokratiska republiker med allmän rösträtt och parlamentariska regeringar. Likaså antog alla de nybildade efterföljarstaterna, med kungariket Jugoslavien som det enda undantaget, demokratiska republikanska konstitutioner. I Turkiet och Grekland störtades monarkierna. Även där monarkier formellt kvarstod, som i Storbritannien, Italien, Spanien, Belgien, Nederländerna och de skandinaviska länderna, utövade monarkerna inte längre någon styrande makt. Allmän vuxen rösträtt infördes, och all regeringsmakt förlades till parlamenten och deras ämbetsmän, det vill säga politikerna.

Den världshistoriska omvandlingen från ancien régime med kungliga eller furstliga härskare till den nya demokratiska–republikanska tidsåldern med folkvalda eller folkutsedda härskare kan också beskrivas som en övergång från den österrikisk-ungerska dubbelmonarkin, som både var kejsare av Österrike och kung av Ungern, till Amerika och dess republikanska konstitution med en demokratiskt vald president. Efter Franz Josephs död 1916 efterträdde hans brorson Karl, som försökte rädda imperiet genom fredsförhandlingar, men misslyckades.

Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Schweiz har som enda land i Europa en fungerande direktdemokrati vilket, egendomligt nog, inte placerar dem i topp i de olika mätningar som görs för världens demokratier, utan under exempelvis de skandinaviska länderna, som brukar hamna bland de fem i topp. Schweiz är inte heller i andra sammanhang någon förebild, vilket jag med åren blivit alltmer övertygad om att landet borde vara. Det schweiziska sjukvårdssystemet fick en kort stund i rampljuset runt 2010, när Obamacare lanserades i USA – men det ökade inte intresset för landet i sig. Invånarna köper försäkring från privata leverantörer och staten subventionerar dem som har svårast att betala. Beundrare sade att den schweiziska sjukvården hade något för alla: allmän täckning för liberaler, privata leverantörer och konsumentval för konservativa.

När jag i Ruchir Sharmas bok “What Went Wrong with Capitalism?” (2024) hittar ett avsnitt som lyfter fram Schweiz så tycker jag mig ha funnit ett underlag för en krönika.

Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Dagens krönika baseras på en nära-döden-upplevelse jag hade för många år sedan. Jag hade halkat i en trappa och brutit en fot så illa att den satt på tvären. På ett sjukhus i Balis största stad Denpasar blev jag så djupt sövd att jag nästan dog. Alltnog, jag svävade ovanför min kropp som låg på ett operationsbord. En läkare och flera sköterskor höll på och joxade med min brutna fot. Bredvid satt min hustru och grät.

Många har redovisat liknande nära-döden-upplevelser. Kliniskt döda patienter som återvänt till livet rapporterar detaljerade observationer av händelser, som den i operationssalen, eller möten med avlidna släktingar. Till och med blinda patienter beskriver visuella upplevelser.

Nu problemet: Jag kunde se vad som försiggick och jag kunde höra vad som sades. Här är de tre nyckelorden: jag, se, höra. Hur kunde jag vara däruppe samtidigt som jag låg på operationsbordet? Och ännu konstigare, hur kunde jag se och höra när mina ögon och öron var därnere. Eller mer preciserat: med vad hörde och såg jag?
Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Ombord på de senaste norska kryssningsfartygen har den typ av strikta klasskillnader som var kända från Titanics tid gjort comeback. Ett par kanske sparar i flera år för att fira sin tjugofemåriga bröllopsdag med en kryssning, bara för att upptäcka att de bästa utsikterna inte ingår. De är reserverade för resenärer i ”Haven”, en avdelning högst upp där de mest privilegierade passagerarna har de mest eftertraktade hytterna, däcken och poolerna för sig själva. Ombord på fartyget är Haven gömt bakom låsta dörrar, men den speciella behandlingen är knappast någon hemlighet. ”Låt dig skämmas bort under hela din kryssning”, lovar Norwegian i sin marknadsföring av Haven: ”Slipp köerna och bli personligt eskorterad på och av fartyget vid piren och i hamnarna.” På resor till Alaska är lyxalternativen ännu mer extravaganta, till exempel med en helikoptertur till en glaciär eller en dagstur från fartyget i ett sjöflygplan för att fiska och grilla lax på stranden.

I den senaste uppdateringen av förstaklass på sina 777-plan har Emirates samarbetat med Mercedes för att skapa helt slutna privata sviter, inspirerade av designen på den tyska biltillverkarens S-klassmodell. Som om mjuka lädersäten, stämningsbelysning och en högteknologisk kontrollpanel som påminner om en instrumentpanel inte vore nog, skjutsas förstaklasspassagerarna till och från flygplatsen i en Mercedes eller BMW.
Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Jag har läst den kanadensiske historikern Quinn Slobodians Crack-Up Capitalism, med den informativa underrubriken: “Market Radicals and the Dream of a World Without Democracy”. Slobodian är känd för sin forskning om nyliberalismens idéhistoria, särskilt genom boken Globalists (2018). Den handlar om hur nyliberala tänkare byggde upp internationella institutioner för att skydda marknaden från demokratisk inblandning. Hans bok Crack-Up Capitalism är en fortsättning på det temat, men med fokus på fragmentering istället för global ordning.

Slobodian menar att radikala marknadstänkare sedan 1970-talet har drömt om att befria kapitalismen från demokratin och nationalstaterna. De vill skapa undantagsområden där marknadens regler gäller fullt ut, utan demokratisk kontroll, skattetryck eller sociala skyldigheter. Dessa områden kallar Slobodian zoner: specialekonomiska zoner (SEZ), skatteparadis, frihamnar, gated communities, charter cities, mikronationer eller till och med flytande städer på haven. Kapitalet kan flytta dit, medan demokratin lämnas utanför. Världen blir mer sammankopplad ekonomiskt men samtidigt mer fragmenterad politiskt – en sorts ”feodalism” eller ”neo-feudalism” där de rika skapar privata enklaver. Slobodian har skrivit en skarpsinnig varning för hur kapitalismen försöker undkomma demokratin och skapa en ny form av ojämlikhet.

Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Den osynliga handen är ett av de mest kända och inflytelserika begreppen inom nationalekonomi. Det myntades av den skotske filosofen och ekonomen Adam Smith i hans banbrytande bok An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of Nations (1776). I fri översättning beskrev han begreppet så här:

Varje individ strävar efter att använda sitt kapital på ett sätt som ger honom den största vinsten. Han tänker i regel bara på sin egen fördel, men han leds av en osynlig hand till att främja ett mål som inte ingick i hans avsikt. Och genom att eftersträva sin egen fördel främjar han ofta samhällets fördel mer effektivt än om han verkligen hade avsett att göra det.

Kärnan är att när människor i en fri marknadsekonomi handlar i sitt eget intresse – köper, säljer, investerar, producerar, arbetar – så uppstår det genom prismekanismen, konkurrensen och incitamenten en slags automatisk samordning som leder till att resurserna fördelas på ett sätt som gynnar samhället i stort. Den osynliga handen förklarar varför kapitalism och fri marknad historiskt har varit så extremt framgångsrika på att skapa välstånd, innovation och höja levnadsstandarden för miljarder människor. Den visar att det varken krävs godhet eller central planering för att skapa rikedom – det räcker ofta med att låta människor fritt få jaga sin egen lycka under rättvisa spelregler. Senare ekonomer har utvecklat teorin. Frågan är alltid hur mycket statlig inblandning som behövs utan att man förstör de positiva incitamenten som den osynliga handen bygger på.

Mot den osynliga handen kan man ställa Matthew-effekten, en sociologisk princip som beskriver hur fördelar tenderar att ackumuleras över tid, vilket leder till ökande ojämlikhet. Den sammanfattas ofta med frasen ”de rika blir rikare och de fattiga fattigare”. Begreppet myntades av sociologen Robert K. Merton 1968, med utgångspunkt i en liknelse i Bibelns Matteusevangelium (på engelska Matthew, 25:29): ”Ty åt var och en som har skall mer ges, och han skall ha överflöd; men från den som icke har skall tagas också det han har.”

Fortsätt läsa →

Om du föredrar att lyssna framför att läsa, varsågod:

 
Knappt 5 procent av den medeltida europeiska befolkningen bodde i städer, varav de flesta hade några tusen invånare. Stockholm hade på 1400-talet 6 000 invånare, större kontinentala städer upp emot 25–35 000. Hantverkare och skrån samlades ofta i egna områden (t.ex. skomakare, bagare, smeder). Gatorna var trånga, mörka och luktade av rök, latrin och sopor. Trots trångboddhet fanns ofta gårdar, trädgårdar eller små åkrar bakom husen – även kor, grisar och höns hölls inne i staden.

Murarna skyddade mot fiender, reglerade handel och markerade stadens gränser juridiskt och symboliskt. Innanför dem gällde stadsrättigheter, tull och försvar. När städerna växte byggde man ofta nya, större murar för att ta in förstäderna- Exempelvis Paris hade flera ringmurar under medeltiden. Många ”smutsiga” yrken som garvare, slaktare och smeder låg utanför murarna, eftersom de luktade illa eller behövde mycket plats eller vatten.

Under högmedeltiden började städerna växa och bli attraktiva för handelsmän och en framväxande burgen medelklass. Rika köpmän och bankirer sökte sig till städerna för att kunna bedriva handel, bankverksamhet och politik. Under 1500- och 1600-talet blev handelsstäder som Antwerpen och Amsterdam extremt rika tack vare global handel och koloniala imperier. Lissabon var på 1700-talet den ”rikaste staden på jorden” på grund av handel med Indien och Brasilien. Städerna lockade främst köpmän och finansmän. För adeln och den rika överklassen var landsbygdens herrgårdar ofta fortfarande huvudboendet.

Den stora förändringen kom med industrialiseringen, som började i Storbritannien och spreds till kontinenten. Fabriker drog massor av människor till städerna för jobb, och städer som Manchester, Birmingham, London, Paris och Berlin växte explosionsartat. Rika industrimän, fabriksägare och borgare flyttade in eller byggde palats i städerna för att vara nära affärer, banker och marknader.

Städernas attraktivitet har alltid hängt ihop med ekonomiska möjligheter (handel, industri, tjänster) snarare än med boendet. För rika har det handlat om att vara nära makt, kapital och nätverk. I USA flyttade Rockefellersklanen från Cleveland, deras ursprungliga bas, till New York. Många andra magnater förde likaledes sin rikedom till staden. I Europa hände samma sak. Ett antal rika familjeklaner sökte sig till London som Europas ”New York”.

Rothschildfamiljens grundare, Mayer Amschel Rothschild, började i Frankfurt men valde London som familjens starkaste bas, samtidigt som han strategiskt placerade ut sina fem söner i Europas största städer.

Wallenbergsfamiljens grundare, André Oscar Wallenberg, föddes i Linköping. Han hade en bakgrund som sjöofficer och affärsman med kopplingar till bl.a. Hudiksvall och Sundsvall. 1856 flyttade han till Stockholm och grundade Stockholms Enskilda Bank. Han var inte ensam om den flytten. Många välbärgade familjer från landsorten flyttade in till Stockholm för att engagera sig i bankväsen, handel eller politik. Stockholm växte från en relativt liten stad till ett modernt finanscentrum parallellt med industrialiseringen.
Fortsätt läsa →