I mina vatten

Tre ormhuvudfiskar vill bli två.

Ibland får jag frågan: Vilken är din favoritfisk? En omöjlig fråga, eftersom akvariefiskar precis som människor har många olika sidor, olika brister, olika plustecken.

Men spontant väljer jag kanske metallpansarmalen. Den är glad som en hund, pigg som kvicksilver, nyfiken, äter allt, lekar gärna och gör ingen annan fisk den minsta skada. Om du börjar med dessa fiskar ska du veta att den är en stimfisk. Skaffa minst sju, gärna flera.

Min första fisk var guppy. Nu nästan 65 år senare har jag den igen. Jag köpte tre honor för ett halvår sen. Du behöver inte skaffa nån hane, eftersom könsmogna honor alltid är befruktade om de går i tank med könsmogna hanar. Befruktade honor är utrustade med ett ”mjölkemagasin”, vilket gör att de utan nya kontakter med hanar kan föda flera kullar i rad. De är levandefödare och äter sällan sin avkomma. Men det händer. Jag blev tvungen att avliva en riktig fuling till mamma som gick till attack mot upp till centimeterstora yngel. Fick hon tag på dem blev de middag.

Nu har jag runt 500 individer i alla storlekar. Guppyn är tacksam och vacker om den utfodras rätt – i rätt typ av vatten. Vattnet ska vara hårt, gärna stenhårt, och fodret varierande. Jag ger flingfoder, torkad tubifex, frusen cyklops och en gång i veckan nykläckt artemia. De sistnämnda äts även av fyra centimeter stora honor.

Filmen nedan ska snart följas av en 4K-film om mina guppyhanar, tagen i fotoakvarium med repfritt glas och kristallklart vatten.

… blev småningom åtta ganska stora fiskar. Channa obscura, heter de. Ormhuvudfiskar på svenska.

Men åtta blev sju. Och sju blev sex. Och sex blev fem. Och fem blev fyra. Och nu senast blev fyra tre. En efter en har dött, alltid oförklarligt. De döda fiskarna har inte uppvisat några som helst skador. De har inte heller visat tecken på sjukdom före dödens inträde. Mina orsaksteorier har växlat från ”förgiftning” till ”felutfodring”.

Nu har jag tänkt om. Jag tror ett par har gett sig den på att bli ensamma i akvariet för att få leka i lugn och ro – och sköta om sina ungar. Trots att ormhuvudfiskarna är rovfiskar vårdar de nämligen sin avkomma.

Frågan är: Hur dödar den attackerande fisken? Det syns inga bettskador eller andra tecken på strid. Jag lutar åt ett ”blixtsnabbt anfall med nosen in mot en känslig punkt i offrets buk, kanske hjärtat”. Dessa fiskar kan nämligen göra fantastiska rusher. När de nån gång skräms kan de fly rätt in i akvarieglaset med sån kraft att det kan brista.

När jag skriver detta uppkommer en ny teori… Kan de ha dött av just såna skrämselrusningar in i glaset? De ser inte ut att ta skada av rusningarna, men så är det ju även med exempelvis boxare. Först långt senare visar sig de förödande skadorna. Nån som kan förklara mina Channadödsfall bättre än jag?

Att få alla yngel att äta sig mätta kan vara svårt. Ger man för mycket foder förstörs vattnet och fisken kanske dör. Ger man för lite växer kullarna ojämnt; de starkare individerna tar för sig på de svagares bekostnad.

Ett tips är att använda foderautomaten. Vanligtvis kör man den när man är bortrest eller av andra skäl kan utfodra manuellt.

Denna modifierade metod innebär att du pytsar i fodret i automaten strax före den ska börja ge ut givan. Det tar ungefär en halvtimme. Jämför det med en ”manuell nypa” som går på några få sekunder. Genom att använda foderautomaten på detta sätt får alla yngel tillräckligt med käk. Dessutom blir vattenkvaliteten bättre än om jag själv skulle ”ge en nypa foder då och då”.

Foderautomaten är här inställd på att ge ynglen käk klockan 09 och 15 (de röda pinnarna på tidhjulet). Som synes går 09-givan här mot sitt slut. Även nästa foderfack är laddat. Innehållet i det ska alltså pytsas ut klockan 15. Man brukar rekommendera granulerat foder till automater, men även finkornigt foder fungerar i mitt system – om automatens lock står öppet. Alternativet är att koppla in ventilation genom en slang från luftpumpen. Men varför krångla till det?