Patrik Kronqvist
Tidskriften Kvartals publicering var illa tajmad – mitt i spurten inför valet till Europaparlamentet. Men journalisten Ola Wongs nyhet borde ändå ha fått större genomslag i svenska medier än den fick.
Avslöjandet var ju sprängstoff: Kulturborgarrådet i Stockholm har synpunkter på vilka som borde få tala – eller snarare, inte tala – på Kulturhuset!
Bakgrunden är den uppmärksammade händelsen under Kulturnatten i april, då debattören Barakat Ghebrehawariat lämnade ett panelsamtal efter att n-ordet yttrats (av en åhörare som ville berätta om vad han själv kallades för som barn).
Kulturhuset bad senare om ursäkt för att ordet använts.
Wong deltog också i samtalet, som leddes av Stina Oscarson. Men den konstellationen var tveksam, ansåg vänsterpartisten Torun Boucher, kulturborgarråd i Stockholm.
”Om jag får ha en åsikt så kanske man ska utvärdera sammansättningen Ola Wong och Stina Oscarsson..” skrev Boucher i en mejlkonversation med Kulturhusets vd, apropå kontroversen.
V-politikern meddelade också att hon hade bjudit in Barakat Ghebrehawariat till ett möte.
Lek med tanken att det i stället hade varit ett sverigedemokratiskt kommunalråd som skickat mejl till en kommunal kulturinstitution om vilka som borde få tala på olika arrangemang. Och sedan bjudit in institutionens kritiker till ett möte i stadshuset.
Det hade så klart blivit ett ramaskri.
Medier hade jagat lokalpolitikern för att få en intervju och ställt kritiska frågor till SD:s partiledare. Oppositionen skulle ha gjort jämförelser med Ungern och varnat för en auktoritär utveckling i Sverige. SVT hade kanske rentav vigt tio minuter åt frågan i nästa partiledardebatt.
Det var ju vad som hände när en sverigedemokratisk lokalpolitiker i Kalmar häromåret kritiserade sagostunder med dragqueens på kommunala bibliotek.
Men Kvartals avslöjande om V-politikern möttes, med några få undantag, av en gäspning. De vänsterpartister som talade sig varma för kulturens frihet i frågan om sagostunderna är nu tysta.
Detta är en klockren illustration av hur debatten om kulturpolitik brukar föras: helt utan principer. Torun Boucher själv är ett ypperligt exempel på detta fenomen. I fjol fattade hon pennan och skrev ett högtidligt försvar av kulturens frihet i tidningen ETC.
”Kultur ska utmana och uppröra. Den ska engagera och glädja, uppmana till reflektion och debatt och bidra med perspektiv och erfarenheter som vi annars inte hade nåtts av. [...]
Vilka böcker ska finnas på biblioteken? Vilken typ av programverksamhet ska erbjudas? Vilka ska få framträda i luciatågen? Här verkar Sverigedemokraterna inte se några problem med att ta ställning.
I Stockholms stad tar vi tydligt ställning. Vi står upp för den fria kulturen och kommer inte att vika en tum för nationalistiska och konservativa krafter som vill inskränka den.”
Då är det alltså hyckleri som ska in på lodrätt åtta.
För även om Torun Boucher i ord står upp för principen om armlängds avstånd – att politiken ska stå för pengarna men undvika att detaljstyra kulturens innehåll – bryter hon mot den i praktiken.
Hon ser inga problem med att själv ta ställning till programverksamheten på Kulturhuset. Och när Torun Boucher blir utmanad och upprörd är det något som är fel, hon är ju en godhjärtad vänsterpartist.
Upprördheten blir mycket större mot högern än mot vänstern.
Den klåfingrigheten delar Boucher tyvärr med många andra. År 2021 kom Myndigheten för kulturanalys med en rapport som visade att det finns kulturpolitisk styrning som påverkar den konstnärliga friheten negativt i Sverige.
Till exempel frågar tunga statliga bidragsgivare sökande hur de tänker integrera jämställdhet och mångfald, klassiska ”vänsterperspektiv”, i sina projekt – något som får konstnärer att anpassa sina verk.
På kommunal och regional nivå finns i stället förväntningar om att kulturen ska gynna näringsliv och tillväxt, vilket brukar ligga högern varmt om hjärtat.
Rapporten beställdes av miljöpartisten Amanda Lind under hennes tid som kulturminister. Hon var välgörande tydlig med att impulserna att försöka lägga kulturen tillrätta finns över hela det politiska fältet. I Ekots lördagsintervju år 2020 sa hon:
”För att den här principen om armlängds avstånd ska ha legitimitet måste den självklart gälla, oavsett vilken politiker som styr. Det ska inte finnas någon misstanke om att man ska behöva anpassa sig till varken en sverigedemokratisk eller miljöpartistisk politik i det konstnärliga skapandet”.
Men i praktiken blir upprördheten mycket större om principen utmanas av högern än av vänstern. Debatten handlar sällan om hur lång den där armlängden bör vara – vilket är den relevanta frågan – utan om vem armen tillhör.
Samma tendenser finns inom närliggande områden, som i utbildningspolitiken.
När den rödgröna regeringen för ett par år sedan körde över rektorerna i en utbildningspolitisk fråga skrevs få artiklar. När en moderatledd regering ifjol gjorde samma sak när man kortade mandatperioderna i lärosätenas styrelser spreds bilden att högern ville ta kontroll över den högre utbildningen.
Det sätter den hysteriska kritiken mot Tidöpartierna i perspektiv.
Den stora ilskan beror kanske inte på den politiska styrningen som sådan – utan på att det inte är vänstern som styr.
Patrik Kronqvist är politisk redaktör och chef för Expressens ledarsida. Läs fler av hans texter här.
Rättelse: En tidigare formulering om att V-ledaren Nooshi Dadgostar personligen varit engagerad i frågan om sagostunderna har ändrats.
