Vägskäl
Jag har beslutsångest.
Å ena sidan tror jag att ett genombrott på jämställdhets- och genusfronten kan ligga nära i tiden. Precis som Cissi Wallin skriver har den (i princip dominerande) radikala grenen av svensk feminism kört i diket, och det känns som om en implosion kan vara nära förestående.
Följaktligen frestar det att kasta anonymitetens mantel, och börja driva dessa frågor under eget namn. Lockelsen består främst i att jag tror att icke-anonymitet i förlängningen gynnar en konstruktiv och sansad debatt. Jag har inga problem att stå för mina argument, och gör så redan idag i mitt privatliv. Inte heller har jag några ”smutsiga” hemligheter att dölja, så offentligheten borde egentligen inte skrämma.
Å andra sidan har debatten hårdnat och härsknat mer än någonsin, och på Twitter flödar ett tämligen hätskt manshat fritt och rikligt. Visst, exemplen nederst i inlägget kanske är att se som extremfall, men även riktigt mainstream-omfamnade personer som Lady Dahmer eller Fanny Åström har en påtagligt aggressiv och polemisk framtoning, och drar sig heller inte för att blocka alla som försöker ifrågasätta på sansade sätt.
Jag har därtill sett vad som kan hända de som tar plats i rampljuset under eget namn. En relativt timid herre som Pelle Billing utsattes för ganska grav smutskastning, och personer jag själv känner (men som kanske inte är lika allmänt bekanta som Billing) har trakasserats och hotats på grund av sitt engagemang i en icke-radikalfeministisk jämställdhetsdiskussion.
När P3-medarbetaren Samson Wiklund på sitt (skyddade) Twitter-konto häromdagen skrev att han drömde om att machete-mörda alla vita män, utan att någon nämnvärd uppståndelse följde, inser man att tröskeln för vad icke-feministiska män förväntas utstå är rätt hög. Det är inte bara personer av tveksam mental hälsa (så som Jaylazkar) som yttrar dumheter likt detta, utan även mer renodlade mediapersonligheter kan riskfritt uttrycka sådana åsikter.
Detta samtidigt som Mattias Gardell och Maria Sveland med flera (t.ex. Nordiska Ministerrådet) försöker få alla former av kritik eller motsägelser mot (även radikal-)feminism förbjudna så som ”högerextrem hatpropaganda”.
I skenet av det vete tusan om jag har lust att bjuda på möjligheter för dessa uppenbart mentalt instabila individer, dessa misandriska hatare, att angripa mig och min familj. Jag tvivlar inte ett ögonblick på att de är villiga att göra det, och även om jag kan tåla mycket för egen del, vill jag inte utsätta mina nära och kära för den risken.
Följaktligen överväger jag även att lägga ner helt, och ägna min tid åt andra sysselsättningar där jag inte utsätts för så renodlat hat och så bitter illvilja.
Så, vad göra? Å ena sidan tror jag att jag hade kunnat göra mer konstruktiv nytta för en sansad jämställdhetsdebatt som icke-anonym, men å andra sidan tror jag att hot, trakasserier och allmänt förlöjligande vore ofrånkomligt givet den svenska radikalfeminismens misandri och starka samhälleliga ställning.
Råd och idéer?
”Ho-ho-ho…”
Det lackar mot jul, och det sägs ju att det är den tid på året man skall anstränga sig allra mest för att vara snäll mot folk i sin omgivning. Följaktligen tänkte jag ”gå på julledighet” från bloggandet med att genom detta inlägg ge mina primära meningsmotståndare varsin liten julklapp, i form av dedikerade ”musikvideos” från YouTube (det är ju så rogivande med lite fin musik så här till helgerna).
Till de (primärt religiösa) konservativa homofober som har issues med att folk som inte stör någon annan älskar varandra, ger jag Grotesco och ”Det är bögarnas fel”:
Sverigedemokraterna och alla (andra) rasister, som tycker att det är rimligt att utan vidare eftertanke döma ut hela folkgrupper baserade på det värsta enskilda exemplar de kan hitta, tillägnas givetvis inget mindre än Bing Crosby’s klassiker ”White Christmas”, har tillsammans med Frankie Boy:
Irrationella new age-flummare och vetenskapsfientliga kvacksalvare skall naturligtvis inte behöva bli utan paket de heller. Här känns System Of A Downs ”Science” som en väl vald gåva:
Sist – men verkligen inte minst – vill jag så klart förära alla mansfientliga, konspirationsteoretiskt lagda radikalfeminister där ute en alldeles egen gåva. Precis som sig bör har eder patriarkaliske tomtefar sparat det bästa och största paketet, det i botten på säcken, till sist. Inget annat än det allra bästa duger här, och då förstår ni så klart att jag ger er NOFX – ”Kill all the white men”:
God jul på er allihop! (…och på riktigt, nu då, jag hoppas verkligen att ni får en trivsam ledighet nu över helgerna. Lite ny energi och livslust kanske gör er mindre bittra och benägna att hänge er åt människofientliga dumheter. Peace out.)
Höger vänster om?
Hej.
Om du läser detta inlägg kan det vara för att du fått länken från mig, efter att i en diskussion (sannolikt om radikalfeminismens berättigande och faktagrund) ha kallat mig ”högermänniska”, ”högerextremist” eller liknande. Kanske passade du även på att kalla mig homofob och/eller rasist? Jag har nämligen märkt att radikalfeminismens försvarare gärna sätter de etiketterna på meningsmotståndare. Helst utan att behöva ägna sig åt energikrävande uppgifter som research; att följa en länk kan ju faktiskt vara ganska jobbigt…
Ta till exempel diskussionen på bilden här nedan. Jag undrade sedan om Nathan hade läst något på min blogg som gjorde att han ansåg sig kunna dra den slutsatsen, och undrade om det inte är en smula lustigt att någon som klassificerar sig själv som socialliberal sekulärhumanist, och aldrig har röstat på ett Allians-parti, skall räknas som ”höger”? Nathan hade nu inte läst något, utan ansåg att min kritik mot radikalfeminismen var tillräcklig bedömningsgrund. Dessutom hade jag tydligen ingen trovärdighet i några påståenden om min politiska hemvist, eftersom jag är anonym.
Det sista är måhända lite lustigt, eftersom de riktiga högerextremister jag sett operera under anonym flagg sällan försöker mörka sina högersympatier, men nåväl – låt oss inte tappa tråden. Likt Nathan tycker kanske du också att det är lite jobbigt att faktiskt sätta dig in i varför jag kritiserar radikalfeminismen, försöka ta reda på hur jag ser på feminism i övrigt, eller försöka skaffa dig en uppfattning om min agenda?
Fair enough. Kanske orkar du dock ta testet The Political Compass? Det kan väl vara kul för din egen del att se var du hamnar? Sedan kanske du (med en liten viljeansträngning) även orkar att faktiskt TITTA på bilden här nedan, eftersom den har väldigt få ord i sig? Då noterar du att jag, Certatio, hamnade rätt långt mot ”liberalism” som motsats till ”statlig kontroll”, och något till vänster om mittlinjen avseende höger/vänster och ekonomisk politik. Jo, jag delar din förvåning – jag får erkänna att jag själv trodde jag skulle träffa mittlinjen höger/vänster något mer spot on, men där ser man…
Oavsett vilket kanske det ändå verkar aningen vanskligt att utifrån detta kalla mig ”högerextremist” eller ens ”högermänniska”? (Vän av ordning noterar för övrigt att ”vänster” inte per automatik är finare än ”höger”, eller vice versa. Extremerna av bägge typer är sällan charmiga, men i övrigt verkar en rangordning tämligen menlös.)
För all del, jag är fortfarande anonym. Varför det skulle göra mig mer benägen att ljuga förstår jag dock faktiskt inte riktigt, och jag har tillika svårt att se hur min anonymitet skulle ha någon bäring på mina argument, sakpåståenden eller faktakällor. Antingen stämmer de, eller så stämmer de inte, oavsett vem jag är.
…och oavsett hur mycket du än försöker undvika en diskussion om sakfrågan med dåligt spelade ”guilt by association”-kort.
Certatio 
Kommenterat