Utställning på Rian: Kristina Torsson – Från Mah-Jong till Vamlingbolaget

Den som löser korsord vet säkert vad en ”ria” är, nämligen ett torkhus. Den gamla rian i Falkenberg är numera museum med inriktningen design, slöjd och konsthantverk. Titta HÄR.

Jag var på Rian för några dagar sedan och såg utställningen Kristina Torsson – Från Mah-Jong till Vamlingbo. Utställningen pågår t o m 2026-05-17.

Företaget Mah-Jong startades 1966, för 60 år sedan, av de tidigare kurskamraterna från Konstfack Kristina Torsson (1940 -), Helena Henschen (1940 – 2011) och Veronica Nygren (1940 – 2006). De ville skapa kläder som kunde bäras av alla och som enligt utställningskatalogen ”kommunicerade ideologisk övertygelse genom form och färg”. Tillverkningen skedde i Sverige, i en tid när den svenska textilindustrin konkurrerades ut av produktion i låglöneländer och kunskap, inkomstmöjligheter och textilt kulturarv var på väg att försvinna. Det här är kläder från min ungdom!

De första åren låg deras butik på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Jag var där med en kompis som hade en släktning som var lärare på textillinjen på Konstfack. Efter några år flyttades butik, kontor och postorderlager till större lokaler på Kungsgatan. Det blev många besök där, ibland med inköp, när jag hade råd. Jag köpte jackor, kappor, klänningar, långbyxor, tröjor. Modellerna återkom år efter år och stod vid sidan om de kommersiella modeströmmarna. Materialen var av bra kvalitet, manchester, plysch/velour, silkig trikå, lahmanstrikå, och allt passade ihop.

Mah-Jong fanns i drygt 10 år, till 1977. Sedan blev det en paus några år tills Kristina Torsson återupptog konceptet i Vamlingbo på Gotland. Den nya verksamheten fick namnet Vamlingbolaget, titta HÄR, och lever fortfarande.

Två plagg från Mah-Jong har jag kvar. Det lite trasiga och slitna linnet är nog kvar enbart för att det glömdes bort långt ner i en byrålåda. Klänningen har jag sparat eftersom jag hade den på mig när min man och jag gick till rådhuset och gifte oss 1974, titta HÄR.

Liljevalchs Vårsalong 2026

Jag höll på att glömma bort att visa bilder från årets Vårsalong på Liljevalchs konsthall i Stockholm. En vän frågade häromdagen om jag varit där och det har jag ju, för flera veckor sedan. Mina foton gick jag igenom genast när jag kom hem, men sedan hamnade de i en mapp i datorn och jag ägnade mig åt annat.

Liljevalchs Vårsalong är ett årligt evenemang dit alla kan söka. Den här gången sökte 3394 personer. 255 sökande fick sina föremål antagna och konsthallens många rum fylls med 348 konstverk. Salarna fylls också med publik och det blir ett sammanhang där jag har svårt att ta in alla intryck. Så jag väljer att koncentrera mig på de textila verken. Här kommer en rad med bilder ordnade i alfabetisk ordning efter förnamn. HÄR på Liljevalchs hemsida presenteras alla utställare. Vårsalongen pågår t o m 2026-05-03.

Första bilden: Amanda Monceau

Ann Strömland Väggö

Annie Lindblad

Carina Tabbert

Carli Halvars

Charlotta Grunewald

Elin Claesson och Maja Möller

Fredrik Lindqvist (se mer HÄR)

Hilde Skancke Pedersen

Maja Michaelsdotter

Marcus Ridung

Yvonne Larsson

Skulpturer och bildvävar

Blänkande, gracila skulpturer av hårda trådar fyller rummet i konsthallen på biblioteket, Multeum, i Strängnäs. Kira Malmsten är konstnären som visar skulpturer och bildvävar under rubriken Det sköra livet. Om du har möjlighet, åk till Strängnäs och ta del av ett intressant konstnärskap. Utställningen pågår t o m 2026-05-09.

Skulpturerna är tillverkade av rostfri tråd, ståltråd och lackad koppartråd, hårda material som ges mjuka former. HÄR, i ett blogginlägg från 2013, finns ytterligare ett par av hennes verk i metalltråd.

På väggarna finns hennes bildvävar. Jag ser HÄR på hennes Instagram och HÄR på hennes hemsida att en del vävar är alldeles nya, medan andra är äldre.

Kvinna på strand I, med mattrasor som inslag, tillhör de äldre vävnaderna.

Väven med kvinnan med röd klänning och svarta fåglar, Sorg, är från 1980-talet och även den är vävd med mattrasor.

På sitt Instagram låter Kira Malmsten oss följa delar av arbetet från i höstas (2025) när hon vävde bilden I citronfjärilarnas land. Metalltråden återkommer i vävarna, lackad koppartråd tillsammans med lin. Väven är delvis transparent med fina skuggeffekter.

Här är ett par exempel på hennes senare vävar, Hoppet och Trädgränsen.

Mer säv

Efter kursen häromdagen i sävslöjd med Nina Eriksén som ledare, titta HÄR, betraktar jag den lilla sävkorgen hos min mamma med nya ögon och med stort intresse. För den som provat ett hantverk öppnar sig världen en aning och det går att upptäcka saker som tidigare var fördolda. Jag ser att korgen har flätats av en skicklig slöjdare. Troligen har slöjdaren arbetat över en mall och sävstråna kan ha manglats innan flätningen för att bli platta. Mamma har fått korgen av en väninna som hade sin släkt i Kronoby i Österbotten i Finland, en trakt där traditionen att tillverka föremål av säv är känd åtminstone från mitten av 1700-talet. Läs mer HÄR.

.

I min bokhylla finns ett 10-tal böcker om korgar och i boken på bilden, Fläta korgar av Olivia Elton Barratt, hittade jag två arbetsbeskrivningar till flätade föremål i säv, en ask och en hatt. Båda flätas över en mall.

.

I bokhyllan återfann jag ett kompendium från Västmanlands läns hemslöjdsförbund med vävar formgivna av Ann-Sofie Svansbo år 1989. Ann-Sofie provade sig fram med strån av halm, säv och lin som inslag i textilierna. Av de sex vävsedlarna har tre säv som inslag, en stranddyna, en matta med säv och sisalgarn samt en ripsmatta. Vävnaderna i projektet packades i en finurlig låda som var anpassad till att användas i en vandringsutställning.

Jag fick också vara med på ett litet hörn i projektet, men inte med säv. Två mattor i daldräll med halm som inslag vävde jag på beställning, efter en förlaga i Västmanlands läns museum. Jag var också inblandad i att vandringsutställningen visades på biblioteket i Lindesberg. I tidningsurklippet från Bergslagsposten i oktober 1991 syns jag tillsammans med en av halmmattorna. Tyvärr har jag inga fler bilder att visa. Möjligen kan det finnas diabilder, men att leta bland alla mina tusentals dior känns övermäktigt. Det skulle vara kul att återse vävarna med säv, och de andra också förstås. Undrar om de finns kvar hos Västmanlands läns hemslöjdsförbund.

Korgkurs

Idag, 2026-04-11, har jag gått på kurs och testat att fläta säv (Schoenoplectus lacustris). Nina Eriksén instruerade oss kunnigt och lugnt under en heldag på Eskilstuna stadsmuseum. Kursen arrangerades av hemslöjdskonsulenterna på Sörmlands museum i samarbete med Hemslöjdsföreningen Sörmland. HÄR finns en film producerad av Örebro läns museum där Nina berättar om säv och HÄR är hennes hemsida.

Nina visade och vi följde hennes anvisningar. Trots att vi utgick från samma förutsättningar, så blir resultaten så olika. Det finns så många val att göra. För mig var det första försöken att arbeta med säv och det blev framför allt ett sätt att testa materialet, att se hur det fungerar och ta lärdom till en eventuell nästa gång.

Häromåret gjorde Nina en resa till Österbotten i Finland för att lära mer om säv. Traditionen att använda säv till bruksföremål har varit stark där. De handvävda löparna med säv som inslag är därifrån.

Rött och blått

Det tog plötsligt slut på en del färger i mitt lager av ullgarn till yllebroderi, redgarn 20/2. Efter ett par förmiddagar i mitt lilla färgeri är lagret påfyllt med några kulörer blått och rött. Garnet finns i min butik på bloggen, titta HÄR.

Det lilla färgeriet finns på badrummet, på bänken ovanför tvättmaskin och tumlare, med en kokplatta och en bra våg som väger delar av gram. Färgpulvret köper jag från företaget Färgkraft (titta HÄR). Jag har några grundrecept, men blandar kulörer efter lust, humör och behov.

”Än är det vinter kvar, säger mor”

Blåsippan ute i backarna står och snön ligger vit på taken, idag påskafton 2026-04-04.

Förmiddagens intensiva snöande har upphört och det blir strax en promenad. Då inviger jag mina nya halvvantar. De är stickade av garn spunnet hos Båvens Spinnhus av ull från Roslagsfår. HÄR visade jag dem när jag nyss hade börjat stickningen.

Båda vantarna är lika och kan alltså användas på båda händerna. Jag tänker att de slits mest i handflatorna och på det här sättet får de nog längre livslängd när det går att växla hand. Varven börjar vid tumkilen, så det enda ställe där skarven till det nya varvet syns är i det lilla partiet efter tummen. Det hade nog varit snyggare med mörk resår överallt, men det bruna garnet räckte inte.

Mönstret finns i olika varianter både hos nutida stickdesigners och i äldre plagg. Här är t ex en rekonstruktion av ett par gamla muddar från Bergen museum ur boken Håndplagg av Heide Fossnes.

Dogmabroderi 2026 – mars

Förra året deltog jag i en broderiutmaning i en grupp på Facebook under ledning av danska broderande konstnären Lisbeth Degn, titta HÄR. Då, 2025, fick vi en uppgift i veckan. I år är Lisbeths utmaningar lite mer omfattande och presenteras en gång i månaden. Mer än 1000 deltagare, spridda över världen, finns i gruppen Dogma Broderi / Dogma Embroidery 2026 på Facebook. Lisbeth lägger ut uppgifterna kl 12.00 första torsdagen varje månad. I gruppen kan vi visa våra resultat. Det är så intressant och ofta överraskande att se hur andra löser uppgiften.

Gemensamt för uppgifterna i år är att tygbiten ska vara kvadratisk 25 x 25 cm och att vi ska börja med att markera en cirkel ca 20 x 20 cm i kvadraten. En egen regel har jag satt upp: jag ska inte köpa något material, varken nytt eller secondhand, utan bara ta ur mitt eget förråd.

Uppgiften i mars var att dela in cirkeln i 6 delar på valfritt vis. De avgränsande linjerna skulle sys med med trädda förstygn. Vi skulle sedan sy ett speciellt stygn i varje del av cirkeln, nämligen rutsöm, korssöm, stjärnstyn, förstygn, plattsöm och ”seed stitches”. Jag kommer inte på något bra svensk namn för seed stitches. De finns i kanten upptill i cirkeln. Risstygn? Strödda stygn?

Jag valde ett vitt linnetyg. För att dämpa det lysande vita fick tyget ligga i hett vatten tillsammans med ett par begagnade tepåsar tills vattnet kallnat. Stygnen är sydda med pärlgarn.

Imorgon, torsdag 2026-04-02, kommer uppgiften för april. Det ser jag fram emot!
Mina blogginlägg för 2026 samlar jag HÄR.

Hänt i veckan

I onsdags, 2026-03-25, tog jag tåget till Katrineholm för att gå på stickcafé hos bokhandeln Bokdrömmen. Ideella krafter hos Hemslöjdsföreningen Sörmland arrangerar stickcaféerna tillsammans med bokhandlaren. Kvällens gäst var Sara Arman, som har specialiserat sig på dubbelstickning. Hon berättade om tekniken, visade sina otroliga stickningar och instruerade oss som ville testa.

Färgerna i mönstren byter plats på de båda sidorna av stickningen. Det finns ingen fram- eller baksida, eller rättare sagt, det finns två framsidor. Sara kan till och med sticka olika mönster på de båda sidorna, t ex en text som blir rättvänd på båda sidor.

Det här lilla provet, ca 13 x 11 cm, tog mig flera timmar att åstadkomma. Efter ett tag kändes det som att hjärnan och händerna var överens med maskorna, men när jag skulle försöka göra lite mer komplicerade mönster än att flytta en diagonal gav jag upp.

.

Stickning är det också i senaste numret av tidskiften Hemslöjd, nr 2/2026, som låg i brevlådan nu i veckan. HÄR går det att prenumerera på Hemslöjd. Varje nummer ger mig energi, kunskap och läsglädje!

Våga sticka ut är rubriken på artikeln om Stephen West. Han är allt annat än minimalist, citat: ”Det är extra allt, överallt, alltid”. Jag blir peppad när någon så hämningslöst slänger sig ut bland färger, maskor och mönster.

Men ändå, mattorna, sydda av Anna Forslins farmor på 1960-talet, ligger nog närmre mig i sin mer sparsmakade prakt. Farmodern sydde 35 mattor av tygerna från avlagda rockar, byxor och kavajer. Hon sprättade, tvättade och pusslade ihop bitarna till längder som hon sedan broderade på. Baksidorna består av diverse, hopsydda återbrukade tyger. Generationen mellan farmodern och Anna Forslin gillade inte mattorna, så de stoppades undan i ett uthus. Nu är de framme igen. Tack för vi får se!

Våga vägra nytt är en passande rubrik på reportaget om Karin Sterner, tidigare designer hos H&M, men som numera arbetar inom området re-design. Hon är en hängiven, kunnig och insatt inspiratör när det gäller att minska vår konsumtion och använda de textila (och andra) resurser som redan finns. Hon föreläser och leder kurser och workshops om att laga, ändra och göra nytt av gammalt. För ett tag sedan gick jag en kurs för henne och kom hem fylld med uppslag och idéer, titta HÄR.
HÄR finns Karins hemsida med information om kommande kurser och andra aktiviteter.

.

I torsdags, 2026-03-26, tog jag en promenad över ån till Eskilstuna Folkhögskola och vernissage i skolans galleri. Deltagarna i kursen Recycle Design visar vad de gjort hittills under terminen. De har bl a sytt nya kläder av gamla, lagat trasigt och gjort screentryck på begagnade textilier. Det är alltid kul att se deltagarnas arbeten, t ex den lurviga kepsen på affischen, sydd av en gammal badrumsmatta. Utställningen pågår till 13 april. HÄR finns öppettider.
HÄR och HÄR finns information om kurserna i Recycle Design med start i höst.

.

Idag, 2026-03-28, var det vernissage igen. Tova Berglunds utställning En mumies dagbok öppnade på Eskilstuna Konstmuseum.

Tova Berglund mottog stiftelsen Carl-Axel Valéns konststipendium 2025, som förutom en prissumma innebär en utställning på Eskilstuna konstmuseum.

För hand syr Tova Berglund ihop diverse, ofta återanvända, tygbitar och skapar skulpturer och bilder. Hennes verk är en sorts dagboksanteckningar med olika känslor, tankar och minnen. Arbetsprocessen är impulsiv, men samtidigt beräknad. Läs mer HÄR. Konsthallen fylldes med besökare på vernissagen, så jag återkommer en annan dag och tar in allt ordentligt i lugn och ro.

Stickinspiration

En vante låg halvfärdig i bortåt ett år eftersom jag inte hittade någon rytm i stickningen av mönstret. Garnet kommer från Båvens Spinnhus och är spunnet av ull från lantrasen Roslagsfår. Tant Kofta står för designen. Jag repade upp och letade inspiration till nya vantar.

De här vantarna finns i katalogen från utställningen Stickade svenska skatter ur folklig tradition som visades på Dalarnas museum i Falun vinter 2025-26. HÄR finns ett blogginlägg. Jag gillar att mönstret på vantarna är oregelbundet och att bredden på zigzagbårderna anpassas efter bredden på fingrarna. Jag lånade mönstret, gjorde om det en aning och använde det i mina nya vantar. Två varianter blev det. Tummen på min vänstra vante kommer från den upprepade vanten och på den högra vantens tumme förenklade jag rutorna. Vantarna i ett par måste ju inte vara lika. Det dyker ofta upp nya idéer under arbetet och att då behöva sticka en till likadan innan den nya idén kan realiseras är inte så kul.

Jag vägde vantarna och det överblivna garnet för att se om det kunde bli ytterligare ett par vantar. Garnet räcker inte till vantar, så det blir ett par halvvantar istället. Jag visar när de är färdiga.

Innan jag började med halvvantarna plockade jag fram några böcker ur bokhyllan för att få lite inspiration. Jag får alldeles för många idéer!

.

Heidi Fossnes, Håndplagg til bunader och folkdrakter, 2004. Norska vantar.
.

Kristi Joeste och Kristiina Ehin, Ornamented Journey, 2012. Vantar från Estland.

.

Rosaali Karjam och Kärt Summatavet, Kihnu Roosi Kindakirjad, Mitten patterns from Kihnu island, 2017.
Som titeln säger innehåller boken vantmönster från den estniska ön Kihnu, text på estniska och engelska. Rosaali Karjam, född 1935, har nedtecknat och stickat upp mer än 100 olika vantar med mönster som hon samlat in från släkt, vänner, bekanta på ön. Mönstren har oftast en liten historia om ålder, mönsterformer och vem som har gjort eller burit vantarna. Vantarna är stickade i natursvart och vitt garn. Muddar finns i många varianter med en liten bård i färg, t ex olika resårstickning, kontstickning, vitt ytmönster. Vilken skatt!

Förberedelser inför midsommar

Vid vårdagjämningen börjar arbetet med den magnifika majstången i Malmköping, en tradition som pågår sedan år 2000. Igår, 2026-03-18, var det dags för årets första träff i hembygdsgården. Vi var ett 15-tal personer som gjorde blommor av silkepapper och girlander av vass och tygbitar. Senare blir det dags att täcka urblåsta ägg med glittrande papper. Träffarna återkommer varje onsdagskväll fram till midsommar, eller tills alla dekorationer är färdiga.

Jag har deltagit då och då under senare år, när utflykterna till Malmköping har passat ihop med resten av livet. Igår ingick jag i gänget som gjorde pappersblommor. Bortåt 400 blommor går åt till kransarna. Högt ovanför marken hänger de, så blommorna behöver inte vara så komplicerade och detaljerade. Silkepappret klarar väder och vind förvånansvärt bra och blommorna håller sig någorlunda fräscha under den månad som majstången står utanför hembygdsgården. Men nya blommor behövs varje år.

Många blommor hann vi göra igår. Emellanåt ljöd lokalen av våra samtal och emellanåt hördes bara prasslet av silkepappret. Visst är det fint att tillsammans göra något som har blivit en tradition och som kommer att glädja så många!

Så här såg det ut när pappersblommorna monterades i den stora kransen av eklöv år 2022. HÄR finns fler bilder från arbetet med majstången på förmiddagen midsommarafton 2022.

Ur samlingarna hos Handarbetets Vänner

Igår, 2026-03-13, deltog jag i en visning av textilier hos Handarbetets Vänner, HV, på Djurgården i Stockholm. (Läs om HV HÄR.) HV:s textilsamling innehåller ca 330 föremål av olika slag och används bl a för kunskapsinhämtning och inspiration på de utbildningar som ges där. Samlingen har gåtts igenom i vinter och har sedan visats under några veckor i HV:s galleri. På första bilden rullar Katarina Evans, lärare på skolan, upp ett täcke från Dala-Floda.

Det finns förstås många intressanta textilier i samlingen, men jag begränsar mig till att visa bilder på några av yllebroderierna. Jag har sett dem tidigare när jag var elev på skolan. Åren 2000 – 2002 gick jag där på heltid på en utbildning som inte finns längre, Högre hemslöjdsutbildningen, som bl a kunde leda till en tjänst som hemslöjdskonsulent. Broderi, eller konstsömnad, ingick i kursplanen. Jag var kvar några veckor på sommaren 2002 och deltog i en sommarkurs i konstsömnad. Yllebroderierna i samlingen har funnits kvar i mitt hjärta och nu var det verkligen roligt att se dem igen.

.

Det är inte bara stygnen, garnerna och motiven som är intressanta. Ibland finns kuddarnas och dynornas baksidor bevarade. Det här skulle ju kunna bli förlaga till ett nytt tyg.

.

Den här slitna och lagade dynan är kantad med ett vävt band.

.

Nästa kudde, daterad 1798, har både baksida och hörntofsar kvar.

.

Bänkdynan från Blekinge, prydd med blommor och fåglar, har ett randigt linnetyg som baksida.

.

Kudden daterad 1810 inköptes av Handarbetets Vänner år 1884 för 12 kr.

.

Ibland är motiven riktigt fascinerande, som på nästa dyna. Var det HPD (t ex Hanna Pers Dotter) som broderade? Varifrån kom idéerna?

Jag lät HPD inspirera mig när vi fick som uppgift på skolan att teckna av och göra nytt med utgångspunkt från de gamla yllebroderierna. Två kuddar blev det slut, när jag klippt sönder mitt broderi och sytt ihop bitarna med skarvsöm. Se mer HÄR.

Svarta stygn

Den som vill se Linda Lassons utställning på Köpings museum får skynda sig. Två dagar till pågår den, t o m 2026-03-07. Dessutom har museet extra öppet ett par timmar på tisdag förmiddag 2026-03-10. Då finns konstnären på plats när utställningen plockas ner.

Linda Lasson syr sina verk med enbart svart sytråd. Hon målar bakgrunden på till exempel papper och fyller sedan ytor med olika stygn. Broderierna kan betraktas med utgångspunkt i det spännande och innovativa tekniska utförandet, men hennes bilder innehåller så mycket mer än yta.

Hennes bilder bär på budskap. Det kan handla om exploatering av natur och av människor, om människor som försöker leva sina liv i en värld i ovälkommen förändring. Hon skildrar kvinnors utsatthet, bl a kvinnor i ursprungsbefolkningar i en serie bilder med anknytning till rörelsen #MMIW, Missing Murdered Indigenous Women, där kvinnorna avbildas med en målad röd hand över munnen.

Installation med bindor har namnet Min kropp, mitt val och handlar om kvinnor i Sverige som blivit mördade av sina män under åren 2021 – 2024.

Dogmabroderi 2026 – februari

Förra året deltog jag i en broderiutmaning i en grupp på Facebook under ledning av danska broderande konstnären Lisbeth Degn, titta HÄR. Då, 2025, fick vi en uppgift i veckan. I år är Lisbeths utmaningar lite mer omfattande och presenteras en gång i månaden. Mer än 1000 deltagare, spridda över världen, finns i gruppen Dogma Broderi / Dogma Embroidery 2026 på Facebook, där Lisbeth lägger ut uppgifterna och där vi kan visa våra resultat. Mina blogginlägg för 2026 samlar jag HÄR.

Första bilden visar mina hopplockade garner i den färgskala som jag har tänkt hålla mig till i år. Kanske avviker jag ibland, beroende på hur uppgiften ser ut.

Den här bilden, en cyanotyp, föregångare till fotograferingskonsten, var februari månads inspirationsbild från Lisbeth Degn. Bilden är framställd på 1840-talet av engelska botanisten och pionjären inom fotografi Anna Atkins (1799 – 1871). År 1843, året efter utvecklingen av cyantopi, kom hennes första bok innehållande avbildningar av alger. Läs om Anna Atkins HÄR. I texten finns en länk till fler av hennes cyanotyper.

På senare år har det blivit populärt att använda sig av den här gamla fotografereringstekniken. Ett exempel på konstnärer som har testat är Maja Stjärna, titta HÄR .

Tillbaka till månadens uppgift. Utgångspunkt var alltså Anna Atkins bild. Övriga regler var att vi skulle sy ihop två tyger och att vi skulle använda oss av fem olika stygn, nämligen efterstygn och fyra sorters knutar, fransk knut, kolonial knut, pistillknut och förlängd knut. Gemensamma regler för alla uppgifter 2026 är att formatet på broderiet ska vara 25 x 25 cm och att en cirkel med diameter ca 20 cm ska markeras på tyget.

Jag valde två tygbitar ur min bunt med växtfärgade linne- och bomullstyger.

Jag höll mig ganska nära formerna i Anna Atkins cyanotyp och ville ha ett skirt uttryck. Det är verkligen intressant att se andras tolkningar av bilden, hur de har valt tyger och färger och ibland gått en bra bit bort från ursprungsbilden.

När jag sydde ansåg jag att broderiet skulle vara vänt så här:

Men broderiet kan ju vändas åt vilket håll som helst.

När det är dags för montering behöver jag bestämma mig, Kanske är det här det bästa:

Dags för påfyllning – igen

Nu fyller jag återigen på lagret med materialsatser till yllebroderi. Det är så roligt att så många vill brodera de små blommorna respektive fåglarna. Titta HÄR i min butik på bloggen.

Materialsatserna kommer också att finnas på Frövifors Pappersbruksmuseum under kulturhelgen Vinterspår i Lindesbergs kommun nästa vecka, 7 – 8 mars 2026.  HÄR är programmet för helgen. Jag finns på punkt 113.

Så här gör jag när jag för över mönstret på ylletyget. Jag har gjort en schablon på OH-plast. Plasten har jag lagt på min skiss och med en syl (eller nål) gjort lagom stora hål i plastarket. Schablonen håller för 100-tals tryck. Den som bara ska göra ett eller ett fåtal tryck kan förstås använda något annat tunnare material till sin schablon, något som råkar finnas till hands. Det kan behövas några provtryck för att komma fram till hur stora hålen ska vara och hur många detaljer som behöver vara med.

På arbetsbordet tejpar jag fast schablonen, mäter så att trycket hamnar på rätt ställe och gör markeringar med maskeringstejp så att det går snabbt att placera tygbitarna.

Färgen som jag använder är avsedd för textiltryck. Det finns flera fabrikat att välja bland, t ex Panduros Fabric Paint, som finns i små förpackningar. Det går åt väldigt lite färg till det här lilla mönstret. Jag skakar flaskan, använder färgen som finns i locket och drar ner färgen i hålen med en slö bordskniv. Schablonen behöver rengöras emellanåt så att inte hålen kläggar igen. Jag gör sex tryck på löpande band innan jag tvättar ur färgen med diskmedel och en borste.

När färgen har torkat är det dags för det roligaste, att börja fylla tyget med stygn!

Små förändringar – stora förbättringar

För några veckor sedan, 2026-01-18, hade jag nöjet att delta i en mycket givande workshop med rubriken Reknit – laga, förändra, förvandla dina stickade plagg under ledning av Karin Sterner, titta HÄR. Nu har jag använt mig av inspirationen och kreativiteten som jag fick med mig hem och förändrat och förbättrat tre ullplagg ur garderoben.

Koftan av märket Masai på första bilden köpte jag någon gång i slutet av 1990-talet. Den var från början riktigt vid och det trivdes jag med när den var ny. Men senare kom jag inte helt överens med allt överflödigt material. Koftan har överlevt flera garderobsrensningar och har legat undanstoppad i väntan på en förbättring. Nu har jag tagit tag i saken. Omkretsen på livet har minskats med ca 40 cm och jag har en bekväm och användbar kofta.

Före- och efterbilderna på slipovern, inköpt second hand för några tior, ser kanske inte så olika ut. Men med hjälp av sax och ett trikåband så har det skett en avsevärd förbättring. Halsringningen var oproportionerligt liten och ärmhålen passade inte till min kropp. Resultatet av de små ingreppen blev riktigt bra.

.

Tunikan från Yllet minns jag inte när jag köpte, men det var länge sedan. Efter några år och flitig användning började maskorna tänjas ut och stickningen tappade formen. För kanske tio år sedan försökte jag råda bot mot detta, chansade och tvättade tunikan lite för varmt i maskin. Ullfibrerna filtade ihop sig ungefär som förväntat. Men sömmarna i syntetmaterial krympte inte och det medförde att alla kanter blev buckliga. Efter workshopen med Karin Sterner vågade jag äntligen sätta saxen i plagget. Min plan var att sticka nya kanter. Men jag kom på andra tankar och halsringning och ärmavslut är istället kantande med kattun. Jag minskade också tunikans längd med 6 cm och nu är det mer en tröja än en tunika. Det blev så bra och jag är så nöjd!

Stickade svenska skatter

I hela fem månader visades utställningen Stickade svenska skatter ur folklig tradition på Dalarnas museum i Falun. Min plan var att se den. Men det blev tyvärr ingen resa till Falun för mig och nu är det för sent. I lördags, 2026-02-14, stängde utställningen. Som väl är finns det en fin utställningskatalog. Den beställde jag från museet och efter ett par dagar låg den i brevlådan. HÄR finns boken.

Aldrig tidigare, vad jag vet, har svensk folklig sticktradition visats samlat på det här sättet. Vilket enormt arbete som måste ha lagts ner bara för att leta upp alla de bortåt 200 föremålen som lånats in från museer, hembygdsföreningar, hemslöjdsföreningar och privatpersoner runt om i landet. De äldsta föremålen är från 1700-talet och de nyaste från början av 1900-talet. Det finns så mycket inspiration bland alla vantar, halvvantar, livtröjsärmar, spedetröjor, strumpor och andra maskor.

Jag blir förstås sugen på att sticka och plockar fram en påbörjad vante. Materialsatsen kommer från Tant Kofta och garnet är spunnet på Båvens Spinnhus av ull från lantrasen (Klövsjöfår) rättelse: Roslagsfår. Jag kommer inte överens med mönstret och vanten har legat ofärdig i minst ett år. Nu repar jag upp och ritar ett eget mönster på några få varv som snabbt kan ge mig en behaglig rytm med stickorna.

Sjalar

För ett par veckor sedan visade jag mitt skissarbete HÄR inför en kommande sjalväv i varptaqueté. Tekniken kallas också inslagsförstärkt tuskaft. Så här blev det.

Jag är nöjd med resultatet. Efter tvätt är sjalarna mjuka och sköna. Men vägen dit var inte kul. Tror aldrig jag har haft en väv som har krånglat så mycket.

Varpen består av två olika ullgarner, varannan tråd mellangrått tvåtrådigt från Hyggestrik i Danmark med 5.600 m/kg och varannan entrådigt ullgarn 6/1 med 6.000 m/kg. Det visade sig att de två garnkvalitéerna inte trivdes så bra tillsammans i vävstolen. Redan vid pådragningen började problemen och flera trådar gick av, vilket fick lösas med extra trådar på spolar. När jag vävde hakade fibrerna i varandra och på undersidan hände det alltför ofta att inslaget inte band ihop varptrådarna. Undersidan syns inte vid vävningen och alla de förargliga vävfelen upptäcktes inte förrän väven var nerklippt. Det blev mycket arbete med att laga trådar som låg fel. Om det här hade hänt när jag var nybörjare så hade jag nog gett upp vävningen och satsat på något annat.

Jag kan vara envis och eftersom slutresultatet blev så bra tänkte jag att garnerna skulle få en chans till. Nu valde jag en lite ljusare färgskala. Den här gången var jag ännu mer noggrann i alla moment än jag brukar vara. Jag spände varpen nästan lite för hårt och det innebar att fibrerna från de två garnsorterna lättare hölls separerade när jag vävde. Nu, när jag lärt känna kombinationen av de två garnerna, gick vävningen galant.

Sjalarna tar jag med till Frövifors Pappersbruksmuseum 7 – 8 mars 2026. Då är det dags för årets Vinterspår, kulturhelgen med ca 150 programpunkter spridda runt om i Lindesbergs kommun. HÄR är programmet för helgen. Jag finns på punkt 113.

Färdig!

För ett par veckor sedan gick jag på kurs för Kerstin Nordlinder Arlid hos Ateljé Ersta i Stockholm, titta HÄR. Vi sydde väskor med inspiration från folkliga kjolsäckar och nu är min färdig. Jag är nöjd med utseendet, men funktionen kunde vara bättre. Väskan är lite för stor, vilket är svårt att åtgärda i efterhand. Den skulle behöva någon form av stängning. Det är lättare att ordna.

Framförallt är jag nöjd med att några av tygerna från min lilla samling har kommit till användning. Tyget till vänster är en japansk ikat, köpt på Syfestivalen i Älvsjö för några år sedan. Det randiga tyget är en handvävd restbit som hör till en dräkt från Gryt i Östergötland, inköpt på en dräktdag i Norrköping. Den blommiga kattunen kommer från den numera nedlagda butiken på Sätergläntan.

Inuti väskan finns ett par restbitar av linnetyg, vävt av mig. Det är dålig skärpa på bilden, men jag tror ändå att det går att se lite av kypertvarianten på 8 skaft.

Dogmabroderi 2026 – januari

Förra året, 2025, deltog jag i en broderiutmaning på Facebook, Dogme Broderi / Dogma Embroidery, under ledning av Lisbeth Degn, dansk broderande konstnär. Varje torsdag under hela året presenterade Lisbeth en ny uppgift. HÄR finns blogginlägg där jag visar mina resultat. Även i år, 2026, kommer broderiutmaningar från Lisbeth i en grupp på Facebook. Men nu är det lite större uppgifter och de kommer bara en gång i månaden.

I den här filmen förklarar och beskriver Lisbeth årets första uppgift, som kom i början av januari: https://www.youtube.com/watch?v=jSevgXVM_30. Jag var lite seg och oinspirerad först, men när jag väl började plocka med små och större tygrester så blev det allt roligare. Jag valde tyger i svart, vitt, grått och lite grönt.

Stygnen syddes med trådar i samma färger som tygerna plus orange för att få lite mer liv.

Igår, första torsdagen i februari, kom årets andra uppgift. Jag har nog en plan, men ska tänka lite mer innan jag sätter igång.

Ung väv – tradition i rörelse

I höstas var det vävmässa i Gävle, VÄV2025. Jag var där och upplevde en dag fylld med intryck och inspiration, titta HÄR. Allt hann jag inte se, timmarna flög iväg och jag missade tyvärr vandringsutställningen Ung väv – tradition i rörelse. Men idag fick jag chansen när utställningen gör ett kort stopp i Eskilstuna på väg till Orsa. (Turnéprogrammet finns HÄR). Ung väv ingår som en liten del i det kulturpolitiska konventet Folk och Kultur som pågår i Eskilstuna 4 – 7 febr 2026 (titta HÄR).

Ung väv är initierad av Föreningen Sveriges hemslöjdskonsulenter och utvecklare. Tjugofyra unga vävare, alla under 30 år, deltar med verk utvalda av en jury. Det är stor och intressant variation av utryck, vävtekniker, material. En katalog finns med presentation av verken, både vävtekniskt och innehållsmässigt. Jag nöjer mig med att ange namn på vävare och vävar i det urval som jag visar här.

I bakgrunden på första bilden syns Karin Kauppis Ögon känsliga för grönt (detalj).

Vintergrön, Maja Söderberg Laanemäe
Pirjo, Ellen Arolin
Volvon vid Älvenäs, Ester Eriksson

Begynnelsen, Tova Jäderberg

Jord, Sofie Haglöf

Kvinna vid dator/Teknik = tragik, Hanna Knutsson

Sugar Plum Weave, Storm Philippa Clarén
Lovehouse, Ella Olofsson
Tree House, Anna Alex Karlsson

Fragment, Emma Hasselström

Sverige brinner, Ebba Hernström (detalj)

Ytspänning, Moira Nilsson (detalj)

Planerar sjalväv

Det jag borde göra är att avsluta påbörjade arbeten från kurserna jag har gått de senaste veckorna, göra om kläder (titta HÄR) och sy väskor med folklig inspiration (titta HÄR). Men istället börjar jag plocka med garn till nästa väv.

Ännu en sjalväv i varptaqueté ska det bli. I nästan 30 år har det varit en favoritväv hos mig. Cirka 50 uppsättningar har det blivit sedan den första år 1998, korta varpar till två sjalar/halsdukar. HÄR finns blogginlägg med sjalar i varptaqueté.

Det roligaste med de här sjalarna är att plocka ihop färger. Det ljusgrå garnet på bilden (5.600 m/kg) köpte jag från Hyggestrik i Danmark i höstas och jag avsåg redan från början att det skulle bli sjalar. Jag är så van att ha många färger att välja mellan i mitt garnlager, men det visar sig att lagret har minskat rejält på senare tid. Det finns inte så många färger som jag fastnar för, så jag får färga. Ett ljust beige garn med dragning mot gult (6.000 m/kg) hamnar i ett par färgbad, ett hekto olivgrönt och ett hekto orange. Gråsvart och brunt garn finns också och de färgerna skulle passa i den här väven.

Nu börjar skissarbetet. Jag lägger ut garnerna i ett tänkt rutmönster, tar en bild, ändrar lite, tar en bild osv. Frågorna kommer: Ska jag spara lite orange garn till nästa väv? Eller ska det vara mer orange? Det bruna kanske inte ska vara med? Eller ska det vara mer brunt och mindre gråsvart? Snart har jag bestämt mig.

Grannlåtsväskor, kjolsäckar och löslommor

Den som tittade in genom fönstret hos Ateljé Ersta på Söder i Stockholm nu i helgen (24 – 25 jan 2026) fick se en grupp kvinnor som med kreativ koncentration var i färd med att sy grannlåtsväskor.

Kerstin Nordlinder Arlid, folkdräktsmakare med gesällbrev, (HÄR är hennes hemsida) ledde oss in i en värld full med inspiration från folkliga kjolväskor/kjolsäckar. Kjolsäckarna kan se ut på många olika sätt och med bilder från museisamlingar som förlagor, bl a digitalt museum, har Kerstin sytt upp egna varianter med det material som hon har haft tillgängligt. Här är några exempel.

Vilken variation det blev när vi valde material och satte gång att sy! Det är ju det som är så kul med att gå på kurs, att se hur andra tar sig an en uppgift. Någon blev helt färdig med sin väska, andra, som jag, har lite arbete kvar att göra hemma.

Jag har gått på kurs en gång tidigare för Kerstin Nordlinder Arlid. Då, år 2023 i Nyköping, började sy en hängselsärk, som jag borde sy färdig. Titta HÄR.

Hos Ateljé Ersta kan man delta i en kurs eller workshop flera gånger i veckan. HÄR finns deras lockande program. I höstas, 2025, gick jag en kurs där i textiltryck med Elena Semenova Esmail som lärare, titta HÄR. Till sommaren har jag anmält mig till ännu en kurs för Elena, fyra dagar på en folkhögskola.

Handduksväv

Kanske skulle det gå att väva ytterligare några centimeter, men nu klipper jag ner. En kort varp är det, till sex handdukar. Tekniken är en variant av sålldräll, som jag har tagit ut efter ett väv i en provsamling från en sedan länge nerlagd vävutbildning på Fellingsbro folkhögskola. HÄR finns väven i ett blogginlägg från ett besök hos Fellingsbro hembygdsförening 2015 och HÄR är ett inlägg med en tidigare handduksväv som jag vävde strax efter besöket i Fellingsbro. Av en händelse fick jag se att sålldrällsvarianten finns i boken Handdukar och duktyg av Gertrud Ingers från 1953. Kanske hade den som vävde på Fellingsbro folkhögskola tagit vävsedeln från boken. Jag har solvat på ett i mitt tycke mer logiskt sätt än i boken.

Den här gången valde jag bomullsgarn 12/2 i varpen med 12 trådar/cm. Till inslag blev det lintow 10. Garnerna har funnits länge i mitt förråd och det känns fint att garnlagret minskar en liten aning.

Nu ska handdukarna fållas, hankas och tvättas innan de är klara för användning. Hoppas ingen blir upprörd när jag berättar att jag fållar med symaskin och att banden i hankarna inte är handvävda.

Några tidigare moment innan det var dags att väva: varpning, förskedberäkning och pådragning.

En dag fylld med kreativitet

Igår (2026-01-18) tog jag tåget till Vingåker. (Jag åker kollektivt så ofta det går. Numera har jag bara några minuters promenad till stationen i Eskilstuna, med bra förbindelser åt flera håll, och busshållplatser finns i nästa kvarter. När vi bodde på landet, i 40 år, var bilåkning den enda möjligheten att ta sig någonstans.)

Målet i Vingåker var Säfstaholms slott, centralt beläget i samhället. Hemslöjdsföreningen Sörmland hade bokat Karin Sterner som inspiratör under rubriken Reknit – laga, förändra, förvandla dina stickade plagg. Vilken härlig dag det blev! Under Karins ledning bubblade det av idéer, kreativa tankar väcktes och ”tråkiga” plagg, plagg med hål, med fel passform omvandlades. Det klipptes, repades upp, stickades nya bitar. En alldeles för stor tröja blev en kjol, en snäv halsringning vidgades, en trång tröja blev en kofta, ett för kort plagg förlänges, ett för långt plagg blev kortare, ett ratat plagg fick ny kärlek.

Jag hade en plan på hur en tunika skulle göras om, men jag fick nya idéer av rummets samlade kreativitet och ändrade mig. Så småningom visar jag vad inspirationsdagen ledde till för min del.

Karin Sterner finns på Instagram som Letstig, titta HÄR. HÄR är hemsidan med information om kommande kurser.

Som extra bonus tog jag en titt på detaljer på Vingåkersdräkterna som är utställda i ett rum på slottet.